Som du förstår beskriver jag denna vecka ett nytt kapitel i min byråkratiska resa till spanskt medborgarskap. Försäkringskassan är en av dessa myndigheter där det numera är lönlöst att dyka upp utan en bokad tid. Jag hade mina farhågor, då min fru Carmen nyligen behövde vänta en hel månad för att få en tid, men se – jag lyckades boka in mig med ”bara” fem dagars varsel. Med min gamla digitala signatur kunde jag boka tiden via hemsidan och slapp därmed ännu en seg fajt med den automatiska växeln på 060-numret.

Försäkringskassans kontor i Marbella ligger intill tjurfäktningsarenan, i ett arbetarkvarter. Det var första gången jag besökte det, och då jag var osäker på parkeringssituationen planerade jag att ställa bilen vid samma ödetomt i utkanten av stan där jag stått vid mina fyra besök på polishuset CNP. Till mitt förtret var tomten plötsligt inhägnad när jag anlände, så jag fick köra vidare och hitta en annan plats längre bort än planerat.

En konsultation på Google Maps i mobilen angav att det bara var sju minuters promenad till kontoret, så jag kom i tid. Vid entrén fanns en sedvanlig skärm där man ska slå in sitt ID-nummer för att få ut en lapp med en kod. I den rymliga väntsalen satt endast en man, förutom jag själv, och han blev nästan genast kallad. Några minuter senare var det min tur.

Precis som på kommunhuset blev jag, efter att ha angett mitt ärende, ombedd att lämna fram mitt nya spanska ID-kort samt certificado de concordancia. Den manlige expediten skrev på sin dator och meddelade sedan:
– Allt är klart, men detta går inte in i registret förrän i natt.

Han började skriva för hand på en lapp.
– Kom förbi imorgon, du behöver inte boka någon ny tid, och visa upp denna i receptionen så får du intyget som du sedan ska visa upp på vårdcentralen för att beställa ett nytt sjukförsäkringskort.
– Måste jag komma tillbaka hit en gång till? utbrast jag förvånat.

Mannen såg konfunderad ut över att jag ifrågasatte deras rutiner och stammade slutligen:
– Jag skulle ju kunna mejla dokumentet till dig också, imorgon.
– Ja, tack!

Han antecknade min mejladress, lade felaktigt till en punkt som jag bad honom stryka, och lovade skicka dokumentet påföljande dag. Jag tackade och gick ut i decembersolen.

Dagen efter kom det inget mejl. Jag väntade och kollade även min spam-korg noggrant. Sent på eftermiddagen googlade jag och lyckades, inte utan viss möda, finna vad som föreföll vara en mejladress till försäkringskassan i Marbella. På vinst och förlust skrev jag om det uteblivna löftet efter mitt besök och bifogade för säkerhets skull kopior som styrkte min identitet.

Följande morgon visade det sig att jag hittat rätt mejladress och att försäkringskontoret var lika snabbt på att svara som tidigare Registro Civil. Klockan 08.05 damp svaret in i min inkorg, med det åtråvärda intyget bifogat och något så ovanligt som ett ”Vi beklagar besväret” i textfältet.

Detta var toppen, för jag hade ytterligare ett ärende vid vårdcentralen den morgonen. När jag gav pappret från försäkringskassan till sekreteraren behövde jag fylla i ett ansökningsformulär och dessutom bifoga en kopia av min spanska legitimation. Tack och lov var denna sekreterare serviceminded, så hon lät mig mejla kopian av mitt DNI direkt från mobilen till henne. Jag har alla mina nyckelhandlingar i ”molnet”.

När ansökan var inlämnad förklarade hon att det nya sjukvårdskortet skulle postas till min hemadress och att det kan ta allt från ett par veckor till någon månad innan det anländer. Under tiden skulle dock mitt nuvarande kort fortfarande gälla. Sedan lade hon till en uppgift som överraskade mig positivt: När det nya sjukförsäkringskortet aktiveras fungerar även min spanska legitimation med sitt chip som ett sådant. Jag kommer med andra ord inte behöva gå omkring med sjukförsäkringskortet längre.

”Ett litet steg för mänskligheten, men ett gigantiskt steg för en byråkratisk nomad”, om man får förvränga några odödliga ord.