Jag och min lillebror Rustan hade flyttats runt mellan många lägenheter i Göteborgs och Stockholms slum, Vidkärrs hemska barnhem samt hos en kvinna som vi kallade faster eftersom morsan inbillat hennes bror Ture att han var vår far. När jag slutade tredje klass hade jag gått i nio olika skolor. Men när vår inbillade far hotat med att slå ihjäl oss flydde mamma med oss till morfar i Hälsingland. Där gick jag i skola fyra månader när jag var sju år, innan vi fortsatte att vagabondera i slummen samt på ”rum för resande” i Göteborgstrakten för att återigen hamna på Vidkärrs barnhem. Följande handlar om en dag hos morfar våren 1945.

När jag skulle till skolan den vintern hade jag en näsduk virad runt ansiktet med ett pansar av fruset snor. Stigen ner till vägen var inte plogad så mamma hade sagt till mig att jag skulle gå i morfars fotspår, men morfar tog så långa kliv och det var så mycket snö att jag blev hängande i grenen mellan varje steg. Men så kom då våren.

Detta år anländer våren på en söndag. Hon har visserligen annonserat sin ankomst under ett par senvinterdagar, men i dag kommer hon själv. Hon kommer med en regnskur under tidiga morgontimmar. Hon kommer med strålande sol vid middagstid. En ljum vind kommer över skogen bakom härbret och sätter de höga björkarna i gungning. När jag fyllt magen med långmjölk och smörgås går jag ut på farstubron, där jag hör suset som blandar sig med ljudet av droppar och porlande rännilar. Nu är vinterns torra stillhet till ända och den nya årstiden visar sin oerhörda styrka och makt, samtidigt som hon yppar värme och godhet.

Morfar står utanför fäxkammaren och lagar sin gamla cykel och gnolar på en gammeldanslåt för våren har lyckats stämma den stränga gubben i dur. Han flinar upp sig så ögonen glittrar och mustaschen vippar när han säger:
–Jaså, du e vaken och int gråter, dä va då på tiden. Va ska du hitta på för rackartyg i da då?

Jag är alltför sömndrucken för att besvara hans tirader, men står kvar en stund och tittar på när han arbetar. Sedan går jag ner mot byn och följer stigen med snösörjan plaskande mot fötterna. Mamma har smörjt in mina pjäxor med Fiskarsmorning så dropparna rullar av som små pärlor på ovanlädret. När jag passerat Östergården tar jag vägen till vänster. Vägbanan är fri från snö och is och dess yta är mjuk av uppslammad lera och sand. Jag går rakt fram utan att väja för pölarna.

I vägen finns hjulspår av bilar och skrindor och i dess mitt ses avtryck av hästskor i båda riktningarna. Jag ser fjät av grova stövlar och spåren efter en cyklist som vinglat fram för att undvika de större pölarna. Här och var ligger små hötappar som fallit av från något lass. Där vägen drar fram genom skog är drivorna vackert runda med otaliga hartraj. Även här lyckas solen tränga ner mellan granarna och spegla sin skiva i någon smutsig göl. En grov tall har fällt en lavklädd gren och dess yttersta kvistar har malts sönder av hjul och medar.

Jag vänder och går tillbaka för jag har inget mål och när jag kommer ut ur skogen måste jag kisa för det starka ljuset från de snötyngda fälten. Här har solen frätt ur drivornas lösa snö och skapat tunna, spröda, och gnistrande stalagmiter. Vid vägskälet tar jag av mot bäcken och känner en ljum vindkåre mot nacken. Det låga broräcket blir lämplig sittplats och här vilar jag en stund och tittar ner i bäcken, som är fylld till brädden men gråbrunt forsande vatten. I bakvattnet, vid brons fäste, finns ännu en tunn marmorerad ishinna som tycks sväva en tum över ytan och vid dess frasiga, sargade kant virvlar ett gulbrunt skum med ljusare åsar. På isens undersida bildas droppar som liknar fiskögon.

Den dikesren som vetter mot söder är fri från snö och där tronar årets första tussilago i det nerdammade fjolårsgräset. Jag tar upp lite småsten, som jag roar mig med att kasta i bäcken och sedan släpper jag stenar som faller rakt genom den tunna isen. Små isflagor lösgör sig för att långsamt flyta iväg mot strömfåran, där de försvinner i virvlarna under bron.

På väg hem väljer jag att gå den lite längre vägen runt Hörgård. Vinden har mojnat och när jag kommer in i skogen hör jag en avlägsen buss eller lastbil. Sedan blir det tyst. Tystnaden nynnar för mig och bryts bara av en fågel som sjunger kvidevitt, kvidevitt. Jag försöker se den men den står inte att finna. I skogen har snötäcket smält bort kring stammarna och det ser ut som om träden vore nerstuckna i alltför rymliga hål. Här är snön översållad av grenar, kvistar och barr. En gammal gran som är rikligt draperad med skägglav, doppar sina nedersta grenar djupt ner i snötäcket. Dess närmsta granne är en grov björk som är bruten på åtta meters höjd och har stammen full av vackra hovformade fnösketickor, som visar att den fallit offer för vitröta.

Nu får jag åter fri sikt över en del av byn. På ett par hundra meters håll ser jag en bonde som är på väg hem från någon utlada med ett hästförspänt hölass. Jag passerar en transformator med ett surrande inre. Hörgårds förfallna utlada saknar båda sina dörrar och där inne ser jag lite förmultnat hö som skördats innan jag kom till världen. På det trasiga taket finns en rad istappar som släpper ner ett draperi av droppar framför ladans liggtimmrade vägg. I björkhagen sticker ett otal stenar upp sina mossiga hjässor genom snön. En rotvälta spretar med långa knotiga fingrar som ville den omfamna hela Hälsingland. Solen går i moln och det känns genast kallare.