Efter att ha flyttat utomlands kan man komma på sig själv med att sakna de mest oväntade saker. Varma hus, till exempel. Det hade jag inte anat, eftersom jag tidigare tog ett varmt hem för givet. Det var så skönt – när det var kallt ute var det bara att gå in i värmen.

Att vintern hade kommit till bergen märkte vi direkt när vi kom hem till vårt spanska, iskalla hus efter en vecka i Sverige. Fikonträdet hade tappat alla sina blad i kylan och ute var det en enda grad - med andra ord samma temperatur som när vi lämnat svensk mark. De senaste morgnarna har det varit frost i gräset och på bilrutorna.

Att skrapa bilrutorna tycker jag om. Från Sverige köpte jag med ett par ordentliga isskrapor för ett par år sedan. Slog in dem i julklappspapper och la dem under granen. Kan inte säga att sambon blev jätteglad över presenten, men vi har sannerligen haft nytta av isskraporna. Med känsla av tillfredsställelse skrapar jag smidigt bort isen och sneglar på byfolket som häller hett vatten på sina bilrutor. En gång erbjöd jag en äldre man som parkerat utanför skolan att skrapa hans rutor, men han tackade nej och hällde på sitt varmvatten i stället.

Det är lite genant att inse hur löjligt stolt jag är över mina isskrapor, och hur jag dissar spanjorernas omständliga varmvattenmetod. Sist hittade jag dock inte isskrapan när jag behövde den. Den låg förmodligen inlåst i bakluckan som inte gick att öppna. Jag kände mig smart när jag fick idén att ersätta isskrapan med ett trasigt cd-fodral. Där stod jag och skrapade så frosten skvätte och tänkte på vänner i Sverige som tror att det är varmt året runt i Spanien.

Början på den sydspanska vintern är så oerhört vacker. Kastanjeträdens sista löv lyser i gult, morgnarna är dimmiga och luften frisk att andas. Men kallt är det.

Sådana här dagar är jag extra tacksam över att huset har en eldstad. Den är visserligen felbyggd så det är inget drag i skorstenen, och hela huset fylls av grå rök varje gång vi lyckas tända eller måste öppna luckan för att lägga in mer ved, men när det väl är vädrat och brasan brinner är eldstaden närapå en livräddare. Brasan ger värme åt det minimala vardagsrummet med plats för en soffa och inget mer, lekrummet intill samt köket, även om det också är där som värmen försvinner ut.

Jag är den enda i familjen som är duktig på att tända brasa i den misslyckade eldstaden. Jag har lärt mig förstå vad den önskar av mig och jag eldar varenda dag. Det är så skönt att ha en plats i huset där det finns värme.

Nyligen var vedkillarna här med jeep och släpkärra som lastats full med ved. De pratar inte med mig över huvud taget, men de två senaste gångerna har killarna hjälpt mig att bära all ved till det lilla vedhuset, mot betalning. Väl använda pengar. Ensam hade jag slitit i timmar. När vi var färdiga gav jag killarna en bunt sedlar och gick tillbaka till vedförrådet för att titta på vårt arbete. Jag var trött i varenda muskel men ville inte gå in utan stod kvar och njöt av synen. All denna ved som kommer att värma oss!

Att ha ett vedlager är en rikedom. Jag älskar att inte behöva frysa, och det finns få saker jag uppskattar mer på vintern än de stunder jag känner mig varm. Tänk att jag aldrig förstod i Sverige hur bra jag hade det.