Efter en vecka i Sverige med barnen var det skönt att komma hem. Det var så gott att få ligga i vår egen säng igen, och jag betraktade min femåring som sov bredvid, varm och underbar. Jag strök henne över kinden och tänkte på hur glad hon skulle bli när hon vaknade nästa morgon: hemma i byn, hemma med pappa, katterna, hunden och leksakerna. Och som det inte vore nog var det dags att plocka upp julkrubban!

Sambon är duktig på mycket, men julfirande hör inte till hans starka sidor, enligt min mening. Det kan också bero på att jag ännu inte, efter närmare 20 år i Spanien, har förlikat mig med att den spanska julen inte ser ut som den svenska. Nåväl – trots att sambon är dålig på att fira jul (hans enda önskan är att äta julmiddag med familjen sent på julaftonskvällen, och det går inte eftersom hans knasiga familj har slutat träffas) har han faktiskt en julrelaterad tradition. Det är julkrubban. Han minns när han själv var liten, hur speciellt det var att äntligen få plocka upp figurerna tillsammans med sin mamma, och han ser alltid fram emot att få göra detsamma med våra barn.

När vi skulle komma överens om vilken typ av figurer vi skulle samla på lät jag honom bestämma. Jag hade önskat de där små med häpet utseende, allra helst i flamencoversion, de är så skojiga. Eller de som är lite större i matt keramik. Men sambon ville ha likadana som hans familj alltid haft. ”Los cabezones” som han kallar dem. De har inte så stora huvuden som namnet syftar på, de är av plast och jag har svårt att se charmen i dem, men jag fattar. Barndomsminnen. I hemlighet har jag flera år funderat på att skaffa en egen liten krubba med roliga flamencofigurer att ställa bredvid sängen.

För några veckor sedan var vi på stan för att köpa nya figurer. Ju fler man har desto roligare. Det blev några personer, ett trädgårdsland med morötter, en höna, en miniatyrkorg och otroligt små realistiska hönsägg att lägga i korgen. Det var nära himmelriket för barnen att se vad mycket man kan utöka sin krubba med.

För båda döttrarna är det en högtidsstund att sätta upp krubban, precis som det var för mig att klä julgranen när jag var liten. Femåringen såg fram emot detta så mycket att hon inte kunde tänka på annat. Hon bad att vi skulle bjuda hem hennes vänner när det var dags. Delad glädje är dubbel glädje. Jag visste inte hur man brukar göra – är julkrubbeuppsättning något man gör inom familjen, eller kan kompisarna komma på besök? Det fick sambon avgöra. Precis som med det mesta i Spanien, till skillnad från Sverige, är det här också avslappnat. Kompisar? Självklart.

Nu var vi i alla fall hemkomna från Sverigeresan precis lagom till långhelgen i december då man sätter upp sin krubba. Jag trodde att femåringen hade glömt att hon ville att kompisarna skulle komma, men det hade hon inte.

Lille Alex, femåringens bästis, bor på största orten i bergen, tre mil bort. Det blev bestämt att sambon och tioåringen skulle åka och hämta honom. Då kunde de nämligen passa på och gå på ostferian som var på tillfälligt besök. Det roligaste som händer på hela året, menar de, i alla fall på den orten. Gå omkring och provsmaka ostar! Femåringen och jag stannade hemma. Jag avskyr ost.

Hon var så förväntansfull, min lilla tjej! Snart skulle Alex komma och de skulle sätta upp julkrubban tillsammans! Femåringen ville göra sig fin och gick in i lekrummet för att dra på sig en äkta drottningklänning i blå sammet och guld. Sedan tassade hon in i storasysters rum och plockade ned dennas hemliga necessär, där hon visste att det skulle finnas läppstift. Jag upptäckte det i tid och hjälpte till att måla läpparna röda. Sedan satte hon på sig ett diadem.

Alex hade ännu inte dykt upp.

Femåringen kom då på att hon ville överraska honom med presenter. Hon letade upp en plastbil och en Läderlappenfigur som hon slog in i presentpapper med dinosaurier. Jag hjälpte henne med tejpen.

Fortfarande ingen Alex.

Då började hon förbereda lekarna. Byggde en hinderbana, la ut två tygtunnlar som de skulle krypa igenom, tog ned riddarborgen och hämtade en liten madrass att åka kana nedför trappan på.

Här tyckte jag att det var läge att sätta på ett barnprogram för att få lite lugn och hinna göra något själv. Behövde åtminstone plocka undan lunchtallrikarna, tända brasan och vädra ut röken innan Alex kom.
Och så kom han äntligen. Fem år gammal, rödhårig och full av energi!

Efter lek och mellanmål gick de ut tillsammans för att plocka dekorationer till krubban. Stenar, mossa, växter och ett litet berg. Sedan ställde de sig på pallar för att nå upp ordentligt till hallbyrån som är krubbans plats. Mina båda döttrar, deras pappa och lille Alex placerade noggrant ut varje figur. En bäck gjordes av hopvikt aluminiumfolie, en blå stjärnhimmel av en rulle glansigt presentpapper sattes upp som bakgrund på väggen. En liten brasa med en blinkande lampa ställdes upp, belysning placerades ut, en vis man kom ridandes på en kamel över bron, den nya hönan placerades i berget som bestod av ett stycke bark från en korkek. De ropade på mig för att stolt visa upp det färdiga resultatet. Femåringarna lekte med krubban hela eftermiddagen.

Det är svårt att inte ta den spanska julkrubbetraditionen till sitt hjärta. Nästa år tror jag att vi utökar samlingen med ett nytt hus och lite träd, och kanske en fiskare till floden.