Dagens Nyheter jämförde nyligen i en artikel (17/12 2024) antal vinterdagar i Sverige under två 30-årsperioder. Enligt SMHI räknas en dag med minusgrader som vinterdag. Eftersom många platser i södra Sverige och på Västkusten inte har några vinterdagar alls, enligt SMHI:s definition om en dygnstemperatur som varaktigt ligger under noll grader, kan man säga att årstiden vintern där har försvunnit.

Sådant går en snöälskare som jag och tänker på. Jag tänker alltid på snö så här års, oavsett var jag befinner mig. Det känns enormt tråkigt att mina barn inte får uppleva glädjen med snön. Visserligen är tioåringen ändå inte så förtjust i snö. Vi firade vi jul i Sverige förra året, det var både kallt och vitt på marken så vi hade tid att konstatera fakta: tioåringen tycker inte om snö och kyla. Det gör däremot femåringen, som älskar snö minst lika mycket som hennes mamma.

Båda barnen hade faktiskt upplevt snö tidigare.

Pandemiåret 2020 hade vi inte tillåtelse att fira jul med släktingar, men vi fick lov att resa utanför provinsen. Sambon och jag bestämde oss för att tillbringa nyårshelgen i Sierra Nevada för att barnen skulle uppleva snö. Den stora var då sex år, den lilla ett och ett halvt. Vi skaffade termobyxor, vantar, snöstövlar och pulka och körde 40 mil i sydostlig riktning. Strax utanför Granada tog vi in på ett litet hotell och åt nyårsmiddag i en öde restaurang med färgglada, blinkande lampor.

Dagen därpå tog vi bilen uppför berget till skidorten Sierra Nevada. Efter en stunds körande började det synas snö på marken, och det blev och mer ju högre vi kom. Det var en overklig syn.

Vägen slutade i byn. Vi hänvisades till ett parkeringsgarage, byltade på barnen alla kläder och gick ut i solskenet.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Eftersom jag inte är någon skidåkare är jag ovan vid skidorter. Är Sierra Nevada en typisk skidort? Finns det folk som bor där året om, eller är orten bara uppbyggd efter skidturismen? Känslan var det sistnämnda, och det var inte en positiv känsla.

Nåväl. Vi skulle åka pulka. Frågan var bara var man kunde hitta en pulkabacke. Vi gick förbi skidliftar, skidbutiker, skidskolor och skidrestauranger och letade efter någon liten backe att åka pulka i, men det var svårt. I stället möttes vi av skyltar som påvisade förbud mot pulkaåkning. Vad var det här för ställe?!

Till slut kom vi fram till en backe. Ingen pulkabacke utan en gångväg som sluttade nedåt och som täckts av snö, men flera barn hade samlats där för pulkaåkning. Det verkade inte finnas någon annan lämplig backe.
– Nu ska du få åka pulka, sa jag hurtigt till min sexåring och placerade henne i pulkan högst upp i backen. Hon hade ganska svårt att röra sig, inbyltad i tjocka kläder som hon var.
– Håll i dig nu, sa jag och gav henne en knuff.

Pulkan gled fint nedför backen, snön var hårt pressad. Men det var inte bara barn i backen, den var ju egentligen en gångväg, och för sent såg jag att det promenerade två damer längre ner. Min dotter höll en stadig kurs rakt mot deras smalben. Först tänkte jag att hon skulle bromsa eller försöka svänga, men kanske är det något man behöver lära sig, att bromsa en pulka? Slänga sig ur den för att undvika katastrof? Min dotter hade aldrig haft tillfälle att lära sig detta.
– Aktaaaa!

Poff! Den röda pulkan med min sexåring fällde den ena damen. Hon föll bakåt, rakt över mitt barn och klämde fast henne där. Jag sprang ned för backen för att rädda min unge. Det var en mycket stor dam som låg på rygg över henne. Hon hade inte slagit sig men hade svårt att ta sig upp på egen hand. Jag drog upp henne och kunde äntligen befria min dotter som grät och hade ont i hela kroppen.

Efter det ville hon inte åka mer pulka.

Vi gick och åt på ett snabbmatställe med överpriser. Dessutom hade de bara bord utomhus. Det var kallt. Ingen var på gott humör just då.

Men jag är en envis person. Nu hade vi kommit till Sierra Nevada, här fanns snö, frost på träden, det var vackert. Något roligt minne måste vi väl kunna ta med oss hem?

Vi följde en promenadväg vi inte gått tidigare, möttes av ännu fler skyltar om förbud mot pulkaåkning och hamnade till sist vid en… pulkabacke. En ovanligt platt och mycket inhägnad pulkabacke som man bara fick åka i mot betalning. Tio euro för 30 minuter. Endast anläggningens egna pulkor fick användas.

Aha. Detta var orsaken till alla förbudsskyltar mot pulkor. Så klart. Det var så typiskt! Allting ska de ta betalt för! Ni vet hur det är – man förbjuder folk att ta med matsäck till en nöjespark så att de ska tvingas handla på de dyra matställena! Samma på badanläggningar, kanotuthyrning på konstgjorda sjöar och allt däremellan! Det är så fult gjort! Och här hade man alltså mage att tvinga folk att betala för att åka pulka!

Nej, nu fick det vara nog! Min gräns för det här idiotiska Sierra Nevada hade passerats! Måhända är det ett trevligt ställe för skidåkare, det har jag ingen aning om, men som pulkaåkare, mamma och svensk tänker jag aldrig åka dit igen.