Skalvet hade sitt epicentrum i Arenas del Rey, Granada, men effekterna kändes i hela Andalusien. Enligt Diario Sur hade jordbävningen en uppskattad styrka på mellan 6,2 och 6,5 på Richterskalan och varade i upp till 20 sekunder. Det påverkade ett område i en radie på upp till 120 kilometer och lämnade efter sig förödelse och tragedi.

Antalet döda uppskattas till mellan 1.050 och 1.200 personer, och ytterligare omkring 1.500 skadades. De mest drabbade områdena var Alhama de Granada, där 463 personer miste livet, och Arenas del Rey, där 135 dödsoffer rapporterades. Mer än 4.400 hus förstördes och ytterligare 13.000 skadades svårt.

Hela byar som Periana och Ventas de Zafarraya jämnades nästan med marken. Arenas del Rey förstördes till 90 procent och fick byggas upp från grunden på en närliggande plats. I Vélez-Málaga rasade delar av stadens kyrkor och hem, vilket ledde till stora förändringar i stadsbilden. Många familjer tvingades överleva med knappa resurser medan de väntade på hjälp.

Eftersom jordbävningen inträffade sent på juldagskvällen, fördröjdes rapporteringen om katastrofen. Först den 27 december kunde omfattningen av förstörelsen bekräftas av en delegation från Granadas myndigheter. Då hade många redan avlidit på grund av skador, kyla och brist på mat och skydd. Snöfall och kyla förvärrade situationen ytterligare, vilket ökade antalet indirekta dödsfall.

Det tog flera dagar innan en nationell insamlingskampanj organiserades. Kung Alfonso XII besökte de värst drabbade områdena i januari 1885 och initierade insamlingar där även internationellt stöd kom att spela en viktig roll. Över 40 länder bidrog ekonomiskt och insamlingen uppgick till totalt tre miljoner pesetas, enligt historikern Francisco Montoro.

Jordbävningen medförde inte bara materiella och mänskliga förluster utan påverkade också arkitekturen i många samhällen. I Alhama de Granada byggdes ett helt nytt bostadsområde efter katastrofen och Arenas del Rey flyttades och byggdes upp från grunden. Den omfattande förstörelsen och återuppbyggnaden förändrade landskapet och stadsmiljöerna i hela området.

Katastrofen markerade samtidigt början för fotoreportage i Spanien. Detta då de första dokumentationerna av förödelsen fångades på bild och användes för att sprida information om förödelsen och behovet av hjälp.

Regeringen reagerade på katastrofen genom att mobilisera resurser och skapa en nationell insamling där statliga tjänstemän uppmanades att donera en del av sina löner. Insatser som konserter och välgörenhetsgalor anordnades, och pengarna gick direkt till återuppbyggnad och stöd åt de drabbade.

En av de mest kända insatserna var en välgörenhetskonsert den 28 januari 1885 i Madrid, där kung Alfonso XII och drottning Maria Cristina närvarade tillsammans med prinsessorna Isabel och Eulalia. Konserten samlade in stora summor pengar som distribuerades till de mest utsatta områdena.

Jordbävningen förändrade livet för tusentals människor i östra Andalusien och markerade ett av de mest katastrofala ögonblicken i Spaniens historia. Den visade också på behovet av förbättrade nödhjälpssystem och urban planering för att minska riskerna vid framtida katastrofer.