Det är en konstig känsla det där med att inleda ett nytt år. Man avslutar det gamla året med pompa och ståt. Flaggan och förväntningarna i topp. Men sedan vaknar man trött, kanske lite bakis och allt känns mer som en blues. På spanska talar man om ”la cuesta de enero”, januaris uppförsbacke och kanske är det så jag ska se på januari helt enkelt. Sänka förväntningarna och låta nystarten får ta fart lite längre fram.

Vi har fått två hela veckor av familjemys i Sverige och efter en december som alltid går för fort och som bjuder på årets mysigaste väntan, är början av januari ett antiklimax. Jag läste förresten häromdagen att vi människor är som lyckligast inför. Och precis så fungerar jag. Mitt nyårslöfte är att träna på att befinna mig mer i nuet, men jag tror aldrig jag helt kommer ifrån den där känslan av att njuta som mest av det som ligger framför mig.

Jag älskar julen, men jag älskar upptakten betydligt mer än själva julen. Jag älskar att ha semester och jag älskar att vara hemma hos min syster och hennes familj. Nu är det slut på det roliga och känslan av tomhet är ett faktum. 2025 är än så länge ett blankt papper. Det blir vad jag gör det till. Allt kommer att bli bra. Men jag vet ännu inte vad jag ska se fram emot.

Det är såklart helt naturligt att det blir lite tomt när jul, semester och intensivt familjemys är slut. Inget farligt alls, man får tillåta sig att vila i den känslan också. Livet kan inte vara fest alla dagar och alla känslor har ett existensberättigande. Man får påminna sig om att även det är övergående.

Det är bitterljuvt att lämna syster, svåger och syskonbarnen. I värsta fall ses vi inte på åtta månader. Mamma och bror såg jag inte alls denna resa då de bor 30 mil från min syster och inte kunde komma i år. Jag brukar åka land och rike runt när vi är i Sverige, för att försöka hinna med så många som möjligt av familj och vänner som är utspridda mellan Stockholm, Karlsborg och Skåne. Men nu trotsade jag mitt dåliga samvete och lyssnade på mitt eget behov av att vara stilla på en plats under ledigheten.

Detta är en av avigsidorna med att bo långt bort. Att det oftast blir allt eller inget.

Våra sista dagar i Sverige lystes dock upp av snön som äntligen, äntligen föll. Lyckan var total. Vi fick en grön jul. Tio dagar med mellan fem och sju plusgrader. Milt och promenadvänligt, men inte så praktiskt för att aktivera barn. Och den där bluesen, den tar snön udden av. Snön gör mig lycklig. Kanske ska jag planera in en skiddag när jag fyller år för att ha något att längta till.

Så vad gör man i Sverige när det är fem plusgrader och mörkret ligger tungt? Jo, vi har hyrt skolans gympasal, varit på badland i Skövde, promenerat, cyklat, klättrat i träd, besökt Tivedens nationalpark, grillat korv i skogen, ritat och spelat en massa spel. Och så har vi åkt pulka och lekt i snön, de sista tre dagarna! Tack Kung Bore för det. Det gjorde gott.

Under tiden har det varit en del drama där hemma. Jag hade kompisar från Sverige som bodde i min lägenhet i Benalmádena och tog hand om hunden och katten när vi var borta. På julaftonsnatten ringde det på dörren klockan tre på morgonen. Personen ifråga gav sig inte riktigt till känna och mina vänner vågade inte öppna. Det visade sig senare att det var en granne som ville ge mig en vinflaska. Det hade varit ganska livligt i området tydligen. Spansk och svensk jul firas inte riktigt på samma sätt. Eller på samma tider…

Två dagar senare sköts det på min gata och det var en stor polis- och räddningsinsats. Först och främst för att hitta de skadade som gömt sig nere i ravinen och förhoppningsvis även för att ta upp jakten på gärningsmannen. Även om det inte stod något om den lilla detaljen i media. Mina kompisar är från Malmö och mamman jobbar dessutom som sjuksköterska på akuten, så de är som hon sade, ganska härdade. Men det kändes inte så kul att de skulle behöva uppleva detta på sin semester.

Jag har bott på Calle Poseidón i snart ett år och det har hittills varit lugnt och fridfullt, men julen kan tydligen vara en minst sagt dramatisk högtid. Jag var skakad de första timmarna, men nu har det lagt sig. Ytterligare några dagar senare var det en liten autistisk flicka som hade rymt från sina föräldrar och gick in till både mig och grannen. Föräldrarna kom till rätta och allting slutade väl.

Trots allt ovanstående längtar jag faktiskt hem nu. Till den ljuva delen i "bitterljuvt" som är att rå sig själv i sitt eget hem. Till hunden och katten. Till att äta mat på normala tider och slippa gå och lägga sig hungrig. Till att packa upp och sätta på en maskin tvätt, hänga kläder på tork på terrassen. Fundera på vilka årets projekt ska bli.

God fortsättning!