Med anledning av 50-årsminnet har Spaniens regering planerat mer än hundra olika minnesevenemang, under parollen "50 år av frihet". Sammankomsterna startade redan i veckan, med hela regeringen närvarande och Pedro Sánchez som huvudtalare. Syftet officiellt är att fira demokratins seger över förtrycket. Det kan för den oinsatte förefalla hedervärt, men den som har ett uns kunskap om spansk historia vet att Francos död i sig inte utgjorde någon som helst seger. Den åldrige diktatorn behöll nämligen makten till sin naturliga död och hade handplockat sin efterträdare långt före han drog sitt sista andetag.

Beslutet att förvandla 2025 till något slags jubelår för den spanska demokratin har ingen historisk motivering och kan endast ses mot bakgrund av den växande politiska polariseringen och regeringens vilja att markera gentemot den växande högerpopulismen, vilken i Spanien bland annat yttrar sig i Franco-nostalgi. Som väntat har de planerade evenemangen bidragit till ökad polarisering och det ledande oppositionspartiet Partido Popular har tagit kategoriskt avstånd från minnesprogrammet, inte utan argument.

Franco kom till makten i Spanien genom inbördeskriget, som fascisterna inledde den 18 juli 1936 och gick segrande ur den 1 april 1939. Kriget övergick i en regelrätt diktatur, inspirerad och stödd av andra samtida regimer som Hitlertyskland och Mussolinis Italien. Tack vare skickligt manövrerande och Spaniens officiellt neutrala hållning under andra världskriget, lyckades Franco överleva både Hitler och Mussolini med flera årtionden och förvandlas till den mest långvarige diktatorn i hela världen under 1900-talet.

I Francos Spanien var oppositionen förbjuden och förföljd, och de ultrakatolska dogmerna påtvingades befolkningen. Först 1950 hade landet lyckats nå samma ekonomiska nivåer som före inbördeskriget och det var endast tack vare Marshallhjälpen som landet började resa sig igen. Miljontals lågutbildade spanjorer emigrerade på 1960-talet för att kunna försörja sig och sina familjer. Charterturismen bidrog till att delvis luckra upp diktaturen, som dock bestod till Francos död den 20 november 1975.

Diktatorn hade aldrig några planer på att återinföra demokrati i Spanien. Han handplockade den unge sonsonen till den exilerade kungen Alfons XIII, Juan Carlos, som han officiellt utnämnde till arvtagare 1969. Både Alfons XIII och hans näst äldste son Juan väntade förgäves på att återta tronen. Franco beslöt att kringgå båda och återupprätta monarkin först efter sin död. Den 22 november 1975 kröntes Juan Carlos I, och när nyårsklockorna ringde in 1976 var Spanien alltjämt en diktatur.

Mot bakgrund av detta finns det inget konkret att fira 50 år senare, utom möjligtvis det faktum att Franco faktiskt dog. Och även om det korkades upp cava i många spanska hem när det begav sig, så är det väl lagom magstarkt att arrangera officiella minnesceremonier för att fira någons död, även om denne de facto var en förtryckare.

Det skulle ta flera år för Spanien att montera ner Francoregimen. Först bytte Juan Carlos 1976 ut Francos sista försteminister, Carlos Arias Navarro, mot den betydligt yngre Adolfo Suárez, vilken också suttit i Francos ministär. Inte förrän våren 1977 hölls ett fritt parlamentsval i Spanien, som vanns av Suárez, och först den 6 december 1978 konsoliderades demokratin i Spanien när den nya grundlagen antogs i en folkomröstning.

Mot bakgrund av detta är det högst tvivelaktigt att förvandla 2025 till något slags jubelår. En helt annan sak är att i största möjliga utsträckning uppmärksamma det faktum att det är 50 år sedan diktatorn dog och sprida kunskap om vad Francoregimen faktiskt innebar. Det är ingen tvekan om att den växande högervågen försöker försköna Francotiden och tyvärr är det historiska minnet både dåligt och infekterat.