Första gången jag kom till Nerja var när jag läste spanska på Malaca Instituto i Málaga. Skolan erbjöd ett antal stående veckoutflykter och Nerja och Frigiliana var en av dem. De fick representera Andalusiens vitkalkade byar och även om jag kände mig som en turist så störde det mig inte, för det var ännu precis var jag var och som sådan insöp jag alla intryck jag kunde av Spaniens natur och kultur. Vi måste ha besökt grottorna också, men jag minns det inte säkert. Till dem har jag i alla fall återvänt många gånger efter det, kanske är det därför minnena är lite luddiga.

Under månaderna på Malaca, minns jag att jag och en kompis även åkte till Nerja en gång för att äta indiskt. Nerja var internationellt redan då medan Málaga däremot inte alls var det. Det gick i princip inte att få något annat än typisk spansk mat på restaurang. Ganska roligt att tänka på nu, när Málaga är som vilken världsstad som helst.

Efter studietiden stannade jag ju kvar i Málaga och under alla de år jag bodde där, var Maro ett måste på somrarna. Visst hade vi stränder i Málaga, men Maro upplevdes som ett paradis i jämförelse. Jag och mina vänner packade bilen full med parasoller, mat i kylväskor, snorkelutrustning och tillbringade dagen på de steniga stränderna omgivna av branta klippor som stupade rakt ned i det kristallklara vattnet. Här fann jag lyckan och harmonin i att snorkla och såg min första levande bläckfisk i sin naturliga miljö.

Under åren på Sydkusten, mellan 2004 och 2011, var jag i Nerja flera gånger. AHN i Nerja var en av de mest aktiva svenskföreningarna så det fanns alltid ett läsarintresse för Nerja. Jag var med på ett möte mellan Sveriges ambassadör och borgmästaren samt träffade 2009 de killar - läs äldre herrar - som hittat de berömda grottorna exakt 50 år tidigare: https://www.sydkusten.es

År 2011 bodde jag i en hyrd lägenhet i Pedregalejo i Málaga. Den var gammal och sliten men ägarna var så snälla att de bestämde sig för att renovera den åt mig. Under tiden renoveringen pågick fick jag bo i deras semesterlägenhet i Nerja. Vad som skulle ha varit några veckor blev drygt två månader och egentligen hade jag knappast någonting att klaga på, men jag minns att jag till slut kände mig helt desperat. Jag anlände dit i mitten av september, det var ännu sommar och jag njöt över miljöombyte och av att ha tillgång till en pool.

Men i takt med att sommaren ganska snabbt övergick i höst, dog staden ut. Poolen stängde och folklivet avtog. Två av mina vänner kom till mig en lördag för en natt på stan. Vi var på svenskägda La Fonda del Budha som var full av svenskar på teambuilding samt på något diskotek vid Plaza Tutti Frutti. Men det kändes blasé och lite deppigt. Nerja var i alla fall då inte så festligt i oktober.

Jag var van vid att bo vid havet, att gå mina powerwalks längs med vattnet och hade svårt att vänja mig vid att det inte fanns någon riktig strandpromenad. Jag trivdes faktiskt inte alls. Men i ärlighetens namn var det inte så mycket Nerjas fel egentligen. Jag befann mig helt enkelt inte på en plats mentalt där jag klarade av allt för mycket ensamhet och ville bara hem till det som var mitt.

I april 2012 återvände jag till Nerja. Nu var mitt hemma inte längre Málaga utan Fuengirola och jag återvände för att börja jobba som assistent på nyöppnade Fastighetsbyrån. Jag blev kvar till oktober 2013 (då jag födde min son) och har väldigt goda minnen från den tiden. Kontoret låg (ligger fortfarande) i hörnet av Plaza de la Ermita och Calle Castilla Pérez. Snett mitt emot ligger ett café dit jag varje morgon gick för att hämta en café con leche och en pitufo con queso. Vet ni att jag fortfarande kan tänka på den där starten på dagen som en av de bästa frukostrutinerna i mitt liv.

Även om det var en väldigt svensk arbetsplats ur många aspekter, så hade vi också mycket kontakt med spanska säljare. Fastighetsbyrån var den första större svenska mäklarbyrån att öppna i Nerja, Spanien befann sig fortfarande i ekonomisk kris och det var många spanjorer som ville nå de svenska köparna. Svenskarna lockades som flugor till en sockerbit av den genuint spanska känslan och avsaknaden av enorma byggprojekt som klätt den sydvästra delen av kusten åren före kraschen 2008.

Nerjaborna jag mötte var ”catetos”, bonniga. Men på det där älskvärda, härliga sättet som bara landsbygdsbor är. Nerja var sådär litet att man lärde känna folket, hälsade på människor på byn och blev tjenis med varandra. Jag hoppas verkligen att det fortfarande är så. Även om jag vet att en del svenskar som sökte sig till det genuina tycker att det blev lite väl mycket svenskar där till slut. Många sökte sig dit för att det inte var så turistiskt, men till slut rann bägaren över. Men hur stoppar man den utvecklingen i tid?

Jag minns en gång när jag åkte med någon spanjor ut på landet för att han skulle visa mig sin fastighet och han drömde om att Burger King eller McDonalds skulle komma till Nerja. Jag bara gapade och förstod inte alls. Men för honom var det en symbol för utveckling och han ville ha utveckling. Det där har jag tänkt på så många gånger efter det. På vad som är rätt. Missförstå mig inte, jag är totalt ointresserad av just Burger King och McDonalds, men det är så typiskt utländska besökare från städer där det finns allt, att de vill att pittoreska platser ska förbli orörda och pittoreska bara för deras skull ett par veckor om året.

Pandemiåret 2020 blev det ju av naturliga skäl inga semesterresor men jag och några kompisar fick låna ett radhus i Nerja över en helg i slutet av sommaren. Det hyrdes ut och just då var det ont om bokningar och vi fick njuta av några dagar på annan ort. Vi badade på Burrianastranden, åt paella på Ayo´s och besökte grottorna. När jag satt på stranden och såg barnen kasta sig i vågarna, minns jag att jag nästan rös till över hur oerhört vackert där är. Hur lätt det är att glömma bort att se, verkligen se, vad man har framför sig när man väl vant sig vid vissa panoramor.

För säga vad man vill om huruvida det är för många svenskar eller ej i Nerja, så är det en otroligt vacker liten stad. Stranden med klipporna, den dramatiska kuststräckan, gågatorna med de vitkalkade husen. Och så Frigiliana och Maro. Nerja är en riktig pärla, allra främst för att de inte låtit bebygga varenda liten kvadratmeter längs med vattnet.

Läs mer om mina favoritställen:
"Mitt Benalmádena": https://www.sydkusten.es
”Mitt Marbella”: https://www.sydkusten.es
"Mitt Fuengirola": https://www.sydkusten.es
”Mitt Mijas”: https://www.sydkusten.es