När jag for iväg en mil genom skogen och över Flymyran kom jag ut på stora vägen mellan Uppsala och Österbybruk och där hade Naturfotograferna sitt stora bildarkiv. Där lärde jag känna några av vårt lands främsta naturfotografer och av dem lärde jag mig mycket. Föreningen Naturfotograferna hade vid denna tid 33 av landets främsta naturfotografer och här hade de sin gemensamma bildbyrå som sålde medlemmarnas bilder till press, bokförlag och reklambyråer. I källaren hade man ett stort rum med perfekt temperatur och luftfuktighet för bildernas bevarande. Det var ju före den digitala tekniken så det mesta var diabilder.

Hon som förestod bildbyrån hette Meta Hansson och en dag bad hon mig att titta på deras svampbilder. Det var två stora arkivlådor med rubrikerna Ätliga och Oätliga. Fotograferna var skickliga men kunde inte så mycket om svamp. Jag började med att flytta bilder mellan de två lådorna men sedan ägnade jag tre dagar åt att examinera arterna och ge dem rätt namn.

Huset låg en bit in från vägen och skymdes av skog så folk hade svårt att hitta dit. De behövde en skylt ute vid stora vägen. Jag erbjöd mig att tillverka denna skylt och deras logga var en berguv. Det skall naturligtvis sitta en sådan fågel vid vägen.
– En så´n blir snart stulen, fick jag höra.
– I helvete heller! sa jag.

Jag bad dem ta fram ett foto på en berguv i naturlig storlek. Det tog jag med mig till min smedja. Jag for till skroten och fick tag på två meter fyrkantsstål med dimensionen 6x6 centimeter samt ett stycke stålplåt som var två centimeter i tjocklek. Jag ritade i berguvens konturer och skar ut den med skärbrännare till perfekt form. Sedan svetsade jag fast berguven i änden på fyrkantsstålet vars andra ände fick ett antal ingjutningsklammer.

I fyrkantsstålets fyra hörn svetsade jag en sträng med hårdmetall som ingen bågfil kan tränga igenom. I byn bodde läraren och konstnären Gunnar Ahlbäck och han målade fågeln efter fotot så det blev en exakt kopia i grovplåt.

Så grävde vi ett meterdjupt hål en meter in från vägkanten och satte fast skylten i 1.500 kilo betong och sten. Därpå klöv jag en bit av en granstam och gröpte ur halvorna och satte runt stolpen så att den kom att likna en meterhög stubbe. Till sist klippte jag ut två ögon i reflexmaterial som jag klistrade på. Nattetid när bilarnas helljus belyste fågeln kunde föraren svära på att han sett en riktig berguv.

Det talades mycket om denna skylt på bygden den närmaste tiden. Även sedan falsariet upptäckts var den populär. Den blev liksom bygdens maskot.

Jo, visst har folk försökt att stjäla den. Det bevisas av att man genom åren funnit massor av trasiga sågar, avslitna motosågskedjor, yxor, bogserlinor och t.o.m bildelar i form av stötfångare i diket intill.

Berguven står kvar men trädstammen kring stolpen har ruttnat bort och färgerna och reflexögonen är borta. Den är i stort behov av en restaurering. Men Naturfotografernas bildbyrå har flyttat till Stockholm och i huset bor nu en av deras medlemmar. Han heter Peter Ugander och han är väl inte så beroende av att ha en berguv som skylt. Vill du se prov på Peter Uganders naturfoto så kolla på Google.

Peter gästade oss när vi bott i Spanien ett par år. Vi for runt och plåtade fåglar och han lärde mig många små knep. Innan han for hem så sa han att han hade en dröm om att en gång få ta bilder av Lammgam, men denna fågel finns bara i Pyrenéerna och på Malta. Så kom min son Aron på besök och då for vi till Pyrenéerna där jag lyckades få några bilder på Lamgam. Jag mejlade dem till Peter med frågan: ”Kan du säga vad det är för jävla stor fågel jag har plåtat?”
– Det vet du nog fan, svarade Peter.