Jag reflekterade inte över att man kan resa på ett annat sätt än vad jag gör förrän en dag för tio år sedan, då jag träffade en bekant på en flygplats. Vi skulle med samma plan. Hon stod lugn och glad med en kaffekopp i handen och med sin sovandes bebis i en bilsits. Snygg som vanligt, trevlig också förstås, småpratade gärna bort en stund. Hur länge hade hon befunnit sig på flygplatsen tro? Själv kom jag med andan i halsen, så svettig att jag inte ville gå nära henne, sönder av stress efter ett mycket försenat tåg, krångel i incheckningen och än mer krångel i säkerhetskontrollen. Som det brukar vara, med andra ord.

Jag har aldrig suttit ned och tagit något att dricka innan planet. Inte heller har jag hunnit gå och sniffa på parfymer, äta mat eller vad nu andra resenärer brukar göra innan de går ombord sitt plan.

Låt mig berätta om den senaste resan, den 23 december. Den beskriver en helt vanlig resa för mig.

Att resa elegant är alltid mitt hopp och mitt mål och jag bestämde mig för en svart blus som sitter fint och som jag trivs i. Att ha på mig den var det enda som gick som det skulle, trots det for det där med elegansen all världens väg innan jag ens hunnit utanför dörren.

Jag skulle ta buss till Trollhättan klockan fem på morgonen, byta till tåg mot Oslo, därefter ta tåg till flygplatsen, flyga till Amsterdam, därefter till Málaga, hämta ut bilen på parkeringen och vara hemma några timmar innan barnen vaknade på julaftonsmorgonen.

Kvällen innan resan blev jag sen på jobbet, det var mycket att hinna färdigt. 23.30 lämnade jag arbetsplatsen.

Det blev en dusch och en hårtvätt efter det, jag hade fortfarande ”sval och elegant” som ledord. Åtminstone ville jag känna mig bekväm. Därefter skulle rummet som jag hyrt städas, köket likaså, och väskorna skulle packas färdigt. Jag misstänkte att det nog inte skulle hinna bli någon sömn den här natten, och det stämde.

Den stora vandringsryggsäcken var allt för liten. Då är jag ändå duktig på att packa. Inte en centimeter luftficka fanns att finna. Jag tryckte ner kläder och lösa strumpor överallt i ryggsäcken, men mitt i den hade jag tråcklat ner ett stort Sylvanian family-hus som femåringen skulle få i julklapp. Inuti och runt om huset tryckte jag in vantar, plåster, burkar och allt annat som skulle med. Ovanpå huset: en liten kylväska med tre rökta makrillar, två burkar sill, en burk med gubbröra och en med laxsnacks i honungssås. Samt en halvliters frusen vattenflaska som skulle fungera som kylklamp.

Tre påsar med färsk dill (odlad i Spanien) la jag i facket i locket, liksom pyjamaströjan som omöjligt fick plats någon annanstans.

På grund av alla julklappar jag skulle ta med hem behövde jag ett handbagage. En väska som jag köpt på loppis visade sig vara för stor, så dagen innan avresan fick jag leta ny väska. Alla kabinväskor i affärerna var för stora enligt mitt flygbolags restriktioner. Jag köpte en svart tygkasse på Biltema i stället. Proppade kassen full med spel, böcker, prinsesskrona, ljus och diverse andra julklappar. En hoptryckt levande liten gran fick jag också ned i tygkassen. Det blev mycket trångt, men jag hade faktiskt 15 centimeter till godo på höjden, så där balanserade jag två burkar med pepparkakshusdelar och trädde en plastpåse över.

En liten handbagageryggsäck hade jag också, och den var så sprängfylld att man kunde tro att dragkedjorna skulle gå upp.

Det var allt tur att jag höll emot frestelsen att köpa den där vackra marmorkaveln som julklapp till mig själv. Den hade aldrig fått plats. Och redan nu hade jag säkert tio kilos övervikt på handbagaget.

När jag gick iväg till bussen tidigt på morgonen bar jag på närmare 40 kilo bagage: stor vandringsryggsäck, liten vråltung ryggsäck, svarta tygkassen med julklappar, pepparkakor och levande julgran samt en extra plastkasse med äpplen, smörgåsar, godispåse och en julmust som jag inte fått plats med någon annanstans.

Trött efter att inte ha sovit alls på natten stapplade jag in på Oslo flygplats. Den eleganta svarta blusen gömdes skrynklig under lager av koftor, jackor väskor och allmän oreda. Det var nog ingen som såg mig som sval och elegant.

Jag packade om och försökte få packningen att se mindre tung ut än den var, för att inte bli stoppad för kontroll. Incheckningen tog tid, att hitta inlämningsstället för vandringsryggsäcken tog ännu längre tid, och säkerhetskontrollen ska vi inte tala om eftersom alla mina lådor fördes undan för manuell kontroll. Många andras också, det var något fel.

Fixade vatten och macka i sista minuten innan det var dags att gå ombord.

Jag kom hem med allt bagage. Men burken med laxsnacks hade spruckit och vandringsryggsäcken var blöt och luktade fisk.

Jag letade i flera dagar efter små saker som jag inte mindres var jag hade lagt. Ischokladformarna, till exempel. Först letade jag i necessären, men där låg en kortlek och en liten julklapp. I dataväskan hade jag lagt många små saker, till exempel de färggranna näsdukar som jag övar på att trolla bort, men inga ischokladformar. Till slut hittade jag ett paket i en ask med reservmaterial till insulinpumpen, och de två andra ihop med andra medicinsaker.

Och granen klarade sig fint, den står fortfarande grön utan att barra.

Jag vet inte var felet ligger. Är det för att jag är optimistiskt lagt och tror att jag får plats med mer i bagaget än vad som går? Eller att jag tror att allting går fortare och smidigare än det gör? Jag vet inte. Jag kommer aldrig att bli en sval och elegant resenär som reser med en liten lätt kabinväska på hjul som varken låser sig eller ramlar av. En resenär som sitter lugnt och fikar i väntan på flyget i stället för att, som nu, springa in på toa i sista minuten för att fylla min tomma vattenflaska medan övriga börjat gå ombord. Jag kommer alltid att vara en sådan som får problem vid incheckningen och som packar väskor och fickor sprängfyllda.

Det måste ju finnas fler som jag, stressade, med håret på högkant, som inte kunnat väga bagaget innan avfärd och som toppar den tillfälliga handbagagekassen med en plastpåse med pepparkaksburkar… Men var finns ni?! Varför ser jag er aldrig på någon flygplats? Ge er till känna, olycksbröder och -systrar! Låt oss mötas i en blick av samförstånd!