Vi sammanstrålade på en restaurang i Lund kvällen innan och åt middag tillsammans innan vi uppsökte våra respektive hotellrum. Nedanför på gatan stod vår lilla vita turnébuss som var lagom stor för sex artister med instrument. När jag passerade så såg jag att någon skrivit över hela bussens sida:

GRUS I DOJAN på turné med BENGT SÄNDH och FRED ÅKERSTRÖM

Kapellmästare Krutte i Grus i dojan hade bemödat sig om att skriva detta med påklistrade svarta plastbokstäver. Sådana kunde man köpa och klistra på och var man inte nöjd kunde man lyfta av bokstäverna igen och ändra. Men hade de suttit i sex timmar så var de omöjliga att ta loss dem annat än med varm luft från exempelvis en hårtork. Men jag kunde alltså ändra texten nu och den chansen ville jag inte missa. Jag ägnade väl drygt en timme åt saken och det var inte lätt. En del bokstäver fick jag klippa till och göra om för att få fram den text jag ville ha, När jag var klar stod texten:

EMILS SMASKIGA NUDLOR

Den vita bussen kunde mycket väl vara någon slags bageribil. När jag kom ner nästa morgon var gänget samlat runt bussen. Krutte som var kapellmästaren i Grus i dojan var först irriterad över att någon ändrat hans text men Tore Persson och Jesper skrattade så de skrek och fick till slut med sig de andra. Fred var ursinnig och vrålade: ”Den bilen åker inte jag med! Jag tar tåget!” Löjligt. Det går inte att turnera per tåg i Sverige.

På kvällen hade vi vår första föreställning i den största aulan i Lund. Fullsatt. Grus i dojan inledde och sedan presenterade man mig och jag började ett trettio minuters framträdande. Nu måste jag skjuta in att två år tidigare hade jag gjort tre månadslånga krogshower med Lill-Babs i Stockholm, Göteborg och Malmö. I de två första städerna hade vi fått strålande recensioner, där man skrev att det var genialt att sammanföra två så olika artister. Efter premiären i Malmö kom recensenten fram till vårt bord. Han kramade om Lill-Babs och till mig sa han ”bra jobbat” Han var hur trevlig som helst och satt med vid vårt bord och drack ett glas.

Nästa morgon hade recensenten en grinig recension i tidningen där han bland annat uttryckte att det var idiotiskt att sätta ihop två så udda artister. När jag nu såg honom sitta på första bänken gjorde jag ett uppehåll mitt i en visa, slog ut med handen och pekade på honom och sa: Ser man på, Tony Kaplan. Den största brakskiten i svensk press! Först blev det tyst i publiken, en tystnad som avbröts av skratt som avslutades med en applåd.

När jag mötte Fred så var han förbannad och sa:
–Va fan tror du nu att vi får för recensioner?
–Dom blir bra, svarade jag och det visade sig nästa dag att jag fick rätt. En snyting från scenen inför publik gav resultat.

Vår lilla turné drog vidare till Kristianstad, Växjö, Kalmar och avslutades i Örebro. När kapellmästare Krutte skulle presentera mig i Kristianstad tog det tid innan jag kom in på scenen ynkligt haltande. Jag kunde knappt gå. Krutte rusade emot mig förtvivlad.
–Vad har hänt? Har du gjort illa dig? Jag svarade inte. Jag böjde mig ner, tog av min högra sko och ur den hällde jag ut en stor grushög över scenen. Den gick hem. Publik och artister skrattade hejdlöst.

Det var lugna resor och korta avstånd. så vi var mycket ute och strosade i naturen. En av medlemmarna i Grus i dojan var en mycket bildad man. Han kunde alfabetet ”futharken” och läste för mig texten på runstenar. Kristianstad, Växjö, Kalmar och en sista föreställning i Örebro. Där, efter föreställningen, kom min fru Naomi för att hämta mig. Hon var höggravid. Fred Åkerström som vid denna tid var medlem i KFMLR tittade på henne och ställde den vanliga frågan:
–Vad tror du det blir nu då, pojke eller flicka?
–Spelar ingen roll, huvudsaken det blir en god socialist.

Fred blev osäker. Han kunde inte avgöra om Naomi drev med honom. Men det förstod vi andra.

Fred upprepade sin fråga men fick samma svar:
–Huvudsaken det blir en god socialist!

Turnén var avslutad. Min fru körde oss hem till vår stuga i norra Uppland. Nästa dag var det jag som körde bilen när vi for in till Uppsala akademiska sjukhus där hon födde vår son Aron.
Aron är i skrivande stund på besök hos åldrig fader så jag ställde frågan:
–Blev du en god socialist?
Hans svar löd:
–Jo men det tog lite fläckvis!