Spoiler Alert! Denna text avslöjar detaljer som du kanske inte vill läsa om du planerar att se serien men ännu inte har gjort det.

La Palma är en miniserie bestående av fyra timslånga avsnitt, regisserad av Kasper Barfoed efter ett manus av Harald Rosenløw Eeg och Lars Gudmestad. Enligt vad jag har läst skrevs manuset anmärkningsvärt nog före det verkliga vulkanutbrottet på Kanarieön. Likheterna mellan den verkliga händelsen och den fiktiva berättelsen är också en ren slump.

Serien släpptes i julas och jag var naturligtvis nyfiken på att se en skandinavisk produktion om något som jag som journalist har rapporterat om. Ganska snart började jag dock reagera på egendomligheter. En av de främsta är att historien utspelar sig i nutid, några år efter pandemin, men helt ignorerar det verkliga vulkanutbrottet på La Palma som startade 2021. Istället ältas det i serien om utbrottet 1949, som visserligen är en sann händelse.

Som mångårig reseledare reagerar jag på detaljer som att ett hotell upplåter ett rum dagen efter att de två tidigare gästerna omkommit i en dramatisk olycka. Som far till en dotter med autism uppskattar jag initiativet att ha med en pojke med den diagnosen, även om det är en mycket förenklad rollkaraktär.

Som journalist och författare kliar det i hela kroppen på mig när en historia förläggs till en verklig plats men förvränger verkligheten för dramatiska effekter. Ett exempel är när de refererar till "Tenerifes flygplats", trots att ön har två flygplatser och ingen av dem heter så. Dessutom skildras hur resenärer på flygplatsen, som i det här fallet rör sig om "Tenerife Sur" ser en flodvåg komma från väst, trots att flygplatsen ligger i den sydöstra delen av ön och därmed inte har utsikt över västkusten.

Jag kan bara gissa hur geologer måste reagera när de ser serien. Idén att ett jordskred kan orsaka en tsunami som växer till full skala på den korta sträckan mellan La Palma och Tenerife verkar fullständigt osannolik.

Förmodligen tänker många av er som läser detta att jag tar en underhållningsserie på för stort allvar, och förmodligen har ni rätt. Men är jag den enda som känner sig allvarligt obekväm när manusförfattarna tar sig så stora friheter..?