En krögare som drev krog i Boden hade fått idén att även arrendera järnvägshotellet i Kiruna. Hotelldelen var glest besökt men han anställde två damer till receptionen och en städerska. Till restaurangen behövdes tre servitriser, en kokerska och en hovmästare och den rollen kreerade ”krögaren” själv. Alltså inte han i Boden utan en kompis till honom som tidigare varit matthandlare.

I Kiruna resonerade man precis som i dagens Fuengirola att det behövs inte en minuts erfarenhet eller utbildning för att vara krögare. Vad han hette har jag glömt men han var dryga femtio år, blekfet och alkoholist. Eftersom gruvarbetare kunde bli lite stökiga i fyllan så hade han anställt en riktig biff till dörrvakt med armarna i kors och stel blick.

Det måste serveras mat för att man skall få rättighet att sälja alkoholhaltiga drycker och till det behövdes en kokerska och det var en glad före detta hemmafru, vars barn just flyttat hemifrån. Hennes utbildning då? Jo, jag var ute i hennes kök och där på bänken stod ett kortregister med kort på olika maträtter som hon fick genom den veckotidning på vilken hon prenumererade. Första veckan bestod maten av en smörad tekaka på vilken hon placerat en skiva kassler och dekorerat det hela med en mandarinklyfta på en tandpetare. Den såg jag ingen äta. Strunt samma, hit gick man för att dricka samt för att lyssna på trubaduren.

Vid ett bord längst ner i lokalen och mittför scenen satt en lång ståtlig karl i femtioårsåldern, och mittemot honom satt en knubbig same. Den långe hette Axel och samen hette Bengt. Axel presenterade sin vän som sin sekretär, alltså sekreterare.

Axel envisades med att varje kväll bjuda mig på grogg före mitt första första framträdande, i pausen och efter mitt andra framträdande. Stämningen var hög och ”krögaren” var klart påverkad och upprymd. Han stötte på alla söta damer och redan andra kvällen var han störig. Han utsatte ett par flickor för vad man i dag skulle kalla sexuella trakasserier. Då gjorde jag ett uppehåll mitt i en låt och ropade på dörrvakten:
– Kasta ut honom! Han får vara hur mycket krögare han vill men jag sjunger inte en ton till så länge han finns i lokalen. Sagt och gjort. Det tog bara några sekunder så var ”krögaren” utslängd och portad.

Vart han sedan tog vägen fick jag veta ett par dagar senare. Han lyckades komma in på restaurang Ferrum, som var betydligt större och flottare. Där vid ett bord satt en ensam vacker kvinna i 25-årsåldern och väntade på sin make. Hon drev modeboutiquen i det nya köpcentret och hennes make som jag kände väl drev ett stort företag i staden. De berättade att min ”krögare” gjort allt för att charma den sköna med den sämsta raggningsreplik jag någonsin hört:
– Du tror inte att jag kan knulla va, men picken går som en symaskinsnål! Därpå blev han utslängd för andra gången denna kväll.

Snart var jag kompis med Axel och hans ”sekretär” Bengt Nutti. Aksel hade ett företag som pysslade med takplåtslageri och sånt kan man inte arbeta med vintertid i Lappland. De två hade en stuga i Vassijaure och där bodde de varannan vecka. De var kompisar med lokföraren så de åkte gratis i loket. Vid stugan hade de varsin snöskoter. Varje dag under veckan for man ut på isbelagda Torneträsk för att fiska. Fisken höll man upp i stjärten i fem sekunder så var den djupfryst och lagd i en kartong. När veckan var slut var kartongen fylld. Då for man ner till Kiruna där man sålde fisken till tre krögare och sedan var det hålligång med brudar och brännvin en vecka tills det var dags att fiska igen. Detta upprepades hela vintern.

Så en söndagskväll blev jag bjuden att hänga med upp till stugan över helgen. Vi for alltså till Sveriges nordligaste järnvägsstation Vassijaure. Där stod vi mitt i natten vid en stor järnvägsstation som var det enda jag såg. Allt annat var snö. Vi rundade stationen och gick på skaren ett par hundra meter i riktning Torneträsk och där hade Aksel sin stuga och i den var det också trettio grader kallt. Men här fanns elvärme, en öppen spis och en gammaldags köksspis så lokalerna var snart varma.

Nu skulle det lagas mat och det skötte Bengt Nutti. Jag följde honom ut och där på marken stod en meterhög trälåda med en halv meter snö på. Bengt Nutti vräkte av snön, låste upp och tog fram en stor renbog. Han kokade potatismos i en stor kastrull och under tiden skar han med sin lappkniv köttflagor ur renbogen och ner i stekpannan där en väldig smörklick väntade. Sedan på med lök salt och svartpeppar som fick steka en stund innan han hällde på en rejäl skvätt grädde.

Vi åt, söp och snackade skit i tre timmar.

Ps: Detta med renskav återkommer jag till nästa vecka då ni skall få ett matnyttigt recept. Ds.