Onsdag förmiddag. Jag var så stressad över jobbet men kunde inget göra, stod helt maktlös inför situationen.

Det stormade rejält. Åskade, ösregnade, haglade. Läckte in vatten genom hallväggen bakom bokhyllorna och genom ett par nya sprickor i taket. Elektrikerna hade, efter två och en halv timme, lokaliserat de nya strömavbrotten till köket, där vatten rann in i en elcentral i väggen och blötte ner sladdarna. De hade också installerat en ny elektrisk varmvattenberedare så vi skulle kunna duscha igen efter tre dagar utan varmvatten. Tyvärr skulle det dröja innan vattnet blev varmt, eftersom sladdarna i väggen ideligen blöttes ned och elen försvann.

Jag moppade upp översvämningen i hallen, bestämde mig för att göra som elektrikerna och lämna det sjunkande skeppet – vårt hus. Jobbet, jobbet, jag låg efter ordentligt nu. Jag skulle göra inhopp på lokaltidning på distans och borde ha hunnit så mycket mer de här dagarna, men sjukdom, storm och strömavbrott hade ställt till det för mig.

Nu var tanken att åka hem till en kompis för att låna internet och kunna jobba en stund, så jag packade ihop dator, sladdar, mobil, ryggsäck, tog ett paraply och sprang ut i regnet till bilen på andra sidan gatan. Det rann från min regnjacka och sätet blev blött när jag satte mig vid ratten.

Vilken eländig vecka det hade varit! Jag hade försökt jobba mellan översvämningar, elektriker, strömavbrott och så vidare, men det hade varit tufft. Vid varje tillfälle som jag kunnat lämna hemmet hade jag kört två mil enkel väg till en kompis för att koppla upp mig och jobba. En gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. För att meddela mig med min kollega i Sverige behövde jag köra en halvmil bort från vår by för att få tag i internet. Och det jag berättade för honom; om översvämningar, läckande tak, trasig varmvattenberedare, strömavbrott… Trodde han mig, eller trodde han att jag var arbetsovillig och hittade på osannolika ursäkter för att inte jobba? Min verklighet var så långt ifrån hans, där han satt i torra, enkla Sverige där allting bara fungerar.

Klockan var nu tolv på dagen, elektrikerna hade åkt och jag måste verkligen, verkligen få iväg en artikel innan jag skulle hämta barnen i skolan. Satte i startnyckeln och skulle just vrida om, när det plötsligt hördes en kraftig smäll bakom mig. Jag blev så rädd att jag skrek till! Gud, vad var det? Vände mig om, och såg…
– Neeej! Det är inte sant!!!

I bakrutan fanns ett öppet hål i en storlek av 15 centimeter i diameter. Runt omkring hålet var rutan sprucken i tusentals vackra glassplitter, som satt kvar som genom ett under. Jag klev ur bilen, stängde försiktigt dörren och tittade på eländet. Det måste ha varit en stor sten som ramlat ned från den lilla höjden ovanför min parkeringsplats. Ända sedan stormen började hade det ramlat ned mängder av stenblock på vägarna från bergen. Fast jag såg ingen sten, varken i bilen eller på marken. Kunde det ha varit ett blixtnedslag?

Rutan var både vacker och fascinerande att titta på och jag fick lust att känna på den, fotografera den, men det regnade så kraftigt att jag vaknade till och flydde in i bilen i stället. Måste härifrån! Måste jobba! Måste till en bilverkstad!
–JAG GER INTE UPP, vrålade jag, startade motorn och rullade i väg.

Prio ett var att fly byn och åka till ett ställe där det fanns mobilt internet, för att kolla på nätet efter en verkstad som byter bakrutor. Och meddela kollegan varför han inte skulle få artikeln nu heller.

”Jag ger inte upp, jag ger inte upp”, mumlade jag som ett mantra varje gång jag körde över en ojämnhet i vägen och hörde glassplitter lossna och ramla ner från bakrutan. Det var ett vackert ljud, men inte lugnande. Tills slut fanns nästan inget glas kvar, det var helt öppet där bak. Det hade varit klokt att försöka tejpa och lägga en plastsäck under rutan innan jag åkte.

Sambon ringde. Jag stängde av, det var inte läge att prata. Efter en halvmil rullade jag av huvudvägen och parkerade på en gropig plats vid vägkanten som fick än mer glassplitter att ramla ned. Där brukar mobilt internet fungera även vid storm. Sambon ringde igen.
–Hur gick det med varmvattenberedaren? Har vi varmvatten nu, undrade han.
–Ja, det har vi men skit i det, det ramlade ner en sten på bilen och bakrutan är borta och det regnar in! Nu haglar det också!

Det gjorde det verkligen. Vilka sanslösa mängder vatten! Det var som att ett vattenfall försökte vräka sig in genom den öppna bakrutan. Inte heller nu var det läge att gå ut och fotografera hålet, trots att jag ville ha bildbevis på eländet, att skicka till kollegan. Jag rullade försiktigt vidare till närmsta verkstad ett par byar bort. Avgaserna blåste in i bilen genom det stora hålet och jag öppnade sidorutan för att få in frisk luft. Det regnade in därifrån också.

Bilen togs emot och en god vän kom och hämtade upp mig på verkstaden. Vilken tur, tänkte jag, nu kan jag jobba och skicka iväg min artikel, men det visade sig att kompisen inte hade wifi. ”Jag ger inte upp, jag ger INTE upp” tänkte jag tyst, men jag tyckte vid det här laget att jag hade ovanligt mycket emot mig.

Sambon hämtade först barnen, sedan mig i en helt annan by, därefter tog vi en utelunch igen eftersom strömmen i köket var borta. Efter maten körde jag hem familjen och åkte vidare de två milen till en kompis för att jobba tills familjens barn skulle läggas.

Dagen därpå var det torsdag. Jag fick kliva upp tidigt, lämna de andra på jobb och skola och åka till verkstaden för att betala och hämta ut min lilla skadade bil. Det här började bli dyrt. Två hembesök av elektriker, ny varmvattenberedare, ny bakruta och två uteluncher. Hur skulle detta sluta? Vi var uppe i över 600 euro.

Jag var inte nöjd med verkstaden. I stället för att byta bakrutan hade de bytt hela bakluckan. På den nygamla bakluckan fanns en stor reva i lacken samt två solblekta klistermärken i form av nyckelpigor. Rutan var helt svart av någon plastfilm med ett genomskinligt hål i ena hörnet. Den ”nya” bakluckan gick inte att öppna med nyckel. När jag försökte ramlade låset ut.

Jag påtalade detta för verkstadsmannen. Jag sa först att jag inte kunde köra en bil med en ruta så svart att jag inte kunde se igenom den.
– Nähä? Det är en plastfilm. Du får väl skrapa bort den. Eller så gör vi det om du vill. Men då kan glaset repas, det blir nog inte så bra.
– Och bakluckan som jag inte kan öppna?
– Jo det går, titta här, sa mannen och satte sig i bilen för att trycka på en knapp.
– Ska jag trycka på en knapp inne bilen varje gång jag vill öppna eller låsa bakluckan?
– Ja.

Efter knapptryckningen öppnade han luckan för att visa att det fungerade. Därinne låg det fullt med glassplitter.
– Och glaset?
– Du får ta en dammsugare. Vi har ingen här.

Vad var det han stod och sa? Ingen dammsugare på verkstaden? Han ljög ju! Jag hade stått bredvid hans kollega för mindre än ett dygn sedan, när denne tog fram en stor industridammsugare i metall och sög bort glasskärvor från fönstret!

Tyvärr sa jag inte vad jag tänkte. Så är det när man är långsam i reaktionerna och stressad över jobbet. Jag lämnade lilla bilen utanför verkstaden och körde mina nu vanliga två mil till nästa ort i den större bilen för att låna internet hos min kompis. Blev allt argare på klåparna på verkstaden. Nu hade jag dessutom bara en timme på mig att jobba innan jag måste hämta de andra på jobb och skola.

Det blev ett nytt jobbpass hos kompisen på eftermiddagen. Han var så snäll. Kokade te åt mig, hällde upp nötter, satte på element och upplät sitt arbetsrum. Han erbjöd sig att montera ett eget skrivbord till mig och ge mig en egen nyckel till huset, hans svärmor behövde inte sin, påstod han. Jag tackade rört och sa att det nog inte skulle behövas, internet skulle säkert komma tillbaka till vår by också.

Så blev det, och snabbare än jag hade trott. Redan samma kväll kom både mobilt internet, telefonkommunikation och wifi tillbaka. När barnen hade somnat hade jag en lugn stund när jag gick igenom mejlkorgen från de senaste dagarna. Öppnade bland annat flera mejl med nyhetssammanfattningar från Sydkusten.
– Titta, sa jag till sambon, det står om vår storm! Den är visst omtalad i Spanien och har ett namn! Och kolla kartan, det är mörkrött här hos oss i bergen, vi befinner oss ju i stormens epicentrum!

Vid det laget hade stormen börjat avta, hallväggen slutat läcka in regnvatten och dagen efter kunde jag jobba hemifrån. Jag fick så mycket gjort! Jag ville att kollegan skulle veta att det här var det normala när jag jobbade på distans. Han berättade i sin tur att tidningen precis hade skaffat en vikarie. Jag hoppades att det inte berodde på min arbetsinsats, men tänkte att det gäller ju en längre period, och jag är inte tillgänglig så många veckor.

Skönt att den gräsliga månaden januari är över. Nu måste det vända.