Medan man hör om den svenska vinterkräksjukan år efter år, vintrarna igenom, så har vi aldrig förr varit drabbade. Iván och jag klarade oss till och med igenom en jul med familjen i Sverige för några år sedan, där alla föll offer utom vi två. Var vi immuna? Tydligen inte. För på den allra sämsta dagen jag kan tänka mig, fick Iván alltså kräksjuka. Jag blev så ställd och tusen tankar for igenom hjärnan. Kanske var det bara en gång, något som behövde komma upp och så var det över? Skulle jag sätta mig i bilen och köra honom till Candanchú? Enligt Google maps skulle det ta nio timmar och 56 minuter utan paus.

Jag ringde akutnumret som skolan lämnat ut inför resan, flera gånger, men utan svar. Jag ringde en annan mamma som är sjuksköterska för hennes åsikt. Hon svarade inte. Jag ringde Iváns pappa som menade han säkert bara ätit något olämpligt och det var klart att han skulle åka. Sällan har jag väl känt mig så velig som där och då. Iván mådde bara dåligt precis innan han kräktes, vilket dock upprepades några gånger. Men hade ingen feber eller obehag i övrigt. Han visste knappt själv hur han skulle tänka. Han förstod att han kanske inte skulle få, men ville åka.

Vår åsikt ändrades flera gånger, men eftersom jag inte fick tag i någon från skolan satte vi oss i bilen och åkte till Málaga. När vi var nästan framme, vände vi för att åka hem igen. För att vända tillbaka igen efter några kilometer. Vid det här laget hade jag kunnat prata med en av lärarna på telefon och hans budskap var tydligt; Iván skulle med. Det var säkert bara nerverna.

Nerverna, det är väl sånt man säger, men vem kräks flera gånger för att man ska åka på skidresa på grund av nerverna? Men hur skulle jag kunna vara säker? Om jag höll honom hemma skulle han oavsett säkert vara frisk inom några timmar och ha gått miste om en hel veckas skidåkning med kompisarna. En helt unik upplevelse. Men risken fanns såklart att han skulle smitta ned fler. Hade detta varit Sverige hade budskapet varit ett lika tydligt och klart rungande nej. En droppe snor från näsan och barnen skickas hem från skola och förskola. Det orubbliga jaet förvånade mig, men eftersom jag själv var så obeslutsam lät jag mig lätt övertygas.

Vi anlände till säkerhetskontrollen där 55 barn och 5 lärare väntade på att gå igenom. Iván sattes på ett munskydd och jag försäkrades om att allt skulle bli bra. Vi vinkade hejdå. Det gick så snabbt alltihop och när de väl var igenom på andra sidan kom några föräldrar fram och visade ett tydligt missnöje och oro för sina egna barn. Jag kände att det nog varit fel beslut trots allt och började panikslaget ringa till skolmobilen igen. Jag ringde minst 15 gånger under 15 minuter.

En minut efter att tåget hade rullat bort från perrongen, ringde de tillbaka. Jag förklarade att några föräldrar var arga och att det kanske inte var rätt beslut att Iván åkte med. Utan tvekan i rösten förklarade läraren återigen att det absolut var rätt beslut. Iván skulle inte gå miste om detta. I vilket fall som helst var det ju för sent nu. Jag åkte moloken hem och först efter nästan tolv timmars orolig väntan, fick jag veta att Iván hade mått bättre efter några timmar och vid detta laget fått behålla lite soppa han blivit serverad. Det värsta var över. En resdag med kräksjuka, men nu var han på plats och fyra dagars skidåkning väntade.

I skrivande stund har än så länge inget annat barn visat tecken på att vara smittad. Iván verkar så otroligt lycklig och jag är så tacksam över att det blev som det blev. Var det moraliskt rätt beslut? Det vet jag fortfarande inte. Tydligt är att Sverige och Spanien står mycket långt ifrån varandra när det gäller smittfilosofi. Bortsett från de två föräldrapar som uppenbarligen tyckte att Iván skulle stannat hemma, visade flera andra föräldrar sitt stöd och ryckte på axlarna åt riskerna. Blir fler barn sjuka går det över igen. Det är inte mer med det.

Jag var dock rejält omskakad av allt det här. Oro för Iván blandades med dåligt samvete och självkritik för att jag haft så svårt att ta ställning. Dagen efter var det min 50-årsdag. Hurra. Eftersom Iván inte skulle vara hemma hade jag bestämt mig för att ge mig en dag i Sierra Nevada för att fira. Jag kände mig inte helt övertygad längre. Envisheten tog dock över. Jag intalade mig att det skulle vara så lätt att låta den bekväma sidan av mig ställa in planerna. Men vilken födelsedag skulle det då bli? En regnig måndag utan planer. Usch så sorgligt. Jag bokade inget men satte återigen klockan på 6.00. Regnet vräkte ned när jag gick upp, men jag packade mina grejer och gav mig av. Något magvirus hade jag i alla fall inte fått.

Hela vägen upp till Sierra Nevada undrade jag om jag var envis i bemärkelsen stark, eller bara dum. Det regnade ju inte lite. Det var orange vädervarning på kusten. På vägen upp från Granada övergick regnet i snö och jag hade svårt att förstå skyltarna om exakt när kravet på snökedjor började gälla. Några sådana hade jag inte. Många gånger under resan undrade jag om jag borde vända. Men det gjorde jag inte.

Jag har inte varit i Sierra Nevada på ganska många år och är knappast någon expert på skidor. Så hela det här äventyret låg en bra bit utanför min bekvämlighetszon redan som det var. Men när jag väl parkerat bilen, var allting faktiskt väldigt enkelt. Jag hyrde utrustning, köpte mitt liftkort i en maskin och tog kabinliften upp till Borreguiles. Det snöade. Till skillnad från Iván som hade skickats iväg med nya fina grejer, var jag själv försedd med en 25 år gammal dunjacka, ett par billiga termobyxor med dåligt resår och ett par trasiga solglasögon. Jag kände mig så oproffsig. Samtidigt pirrig inför vad som väntade.

Jag inledde dagen med två åk i den supergröna backen, vars lift Émile Allais var enda platsen i hela systemet där kön ringlade sig lång. Jag insåg sedan att liften Veleta, trots stora skyltar ”Endast för experter” tog mig upp till fler gröna pister utan köer eller särskilt mycket folk i backarna. Vädret varierade kraftigt under dagen. Alltifrån snöfall, till att det klarnade upp och nästan blev sol, till kraftiga dimbankar som gjorde att jag inte såg mer än 10-15 meter. Jag åkte och åkte och åkte. För varje nedfart kände jag mig tryggare. Och gladare.

Jag fick en fantastisk dag. Självförtroendet fick sig en rejäl skjuts uppåt och jag påmindes än en gång om hur otroligt viktigt det är att då och då, göra precis det som man drar sig för. Bakom alltihop låg såklart en enorm längtan efter att få åka skidor, men de mentala hindren som det innebar att planera och åka iväg själv, gjorde att jag var tvungen att ta ett stort kliv utanför min trygghetszon. Möjligen var det dumdristigt, men det gick bra. Och problemet är ju att man aldrig vet förrän i efterhand om det var rätt beslut eller ej att trotsa eventuella varningstecken.

För både mig och Iván visade sig två ganska dumdristiga beslut, i efterhand vara helt rätt.