I somras erbjöds jag en fantastisk gåva. Den sträcktes fram mot mig, det var bara för mig att ta emot den. Men var det rätt att göra det? Kunde jag? Beslutet skulle påverka alla i familjen.

Gåvan var ett drömjobb på en lokaltidning i min svenska hemtrakt. Ett erbjudande om en tillsvidareanställning som jag verkligen ville ha. Jobbet skulle innebära en bra lön, framtida pension, betald semester, trygghet, stabilitet. Och att bo i ett varmt hus utan svartmögel på väggarna.

”Jaså, jag trodde att du trivdes i Spanien”, invänder kanske någon. Oh ja, det gör jag! Jag trivs så bra i bergstrakten där vi bor, har fina vänner och jag tycker mycket om att jobba både som skribent och som reseledare. Jag har haft tur. Det enda jag saknar är kanske en trygg tillsvidareanställning och en stadig lön på kontot varje månad.

Nej, riktigt så enkelt är det inte. Det ligger mer bakom.

Ända sedan jag flyttade till Spanien för längesedan var tanken att någon dag flytta hem till Sverige igen, med sambon. Och ju längre tiden gick desto mer kände jag att det var viktigt. Lämnar man allt för mycket i hemlandet för att flytta till en partner, kan det bli obalans i förhållandet.

Men det var svårare att flytta tillbaka än jag kunnat ana. Det var rent omöjligt på grund av sambons jobb. Han är lärare. Systemet för statligt anställda i Spanien är så galet och obegripligt att det är svårt att förstå ens för den som är insatt. Kort kan man säga, att innan sambon lyckas vinna en tillsvidareanställning i de tävlingsexaminationer som hålls vartannat år, kan han inte välja att inte jobba ett tag. Avstår han från att arbeta när han får en skola tilldelad vid terminens början, för att han jobbar med något annat eller kanske har flyttat till Sverige för en period, kan han inte komma tillbaka till Spanien och arbeta som lärare. Det går inte att komma tillbaka om det inte funkar i Sverige.

Dock har en efterlängtad lagändring trätt i kraft. Tack vare den får nu även vikarier begära tjänstledigt ett år. I alla fall om ansökan inför kommande läsår lämnas in till Skolverket i mitten av juni.

Vi hade pratat om det. Att ta chansen och testa Sverige under ett år. Innan tioåringen blir för stor. Var det nu det skulle ske? Jag hade blivit erbjuden ett jobb – själva förutsättningen för en flytt. Jag måste ensam kunna försörja oss.

Jag tänkte på hur det skulle bli om vi flyttade. Jag kunde äntligen få paddla. Gå en kurs i drejning och kopiera bilder i mörkrum. Yngsta dottern kunde gå i simskola, kanske skridskoskola. Äldsta dottern kunde dansa stepdans som hon så gärna vill. Vad skulle hon förresten tycka om den svenska skolan? Hur skulle det gå för henne? Skulle hon få vänner?

Flytten, när skulle vi hinna med den? Var skulle vi bo?

Ville jag verkligen detta? Skulle jag lämna allt fint bakom mig? Inte bara två roliga jobb, utan också andalusiska bergsvägar, utflykter till Portugal, snäcksamlande, citronträd och söta meloner… Men mest tänkte jag på vännerna, på spontana träffar, storkalas och grilluncher, på skratt och lek och trivsel. Kunde jag verkligen lämna det för ett land där man inte kan ses utan att ha bokat in det i almanackan två veckor i förväg? Sambon skulle få lämna bandet han spelar i, ett jobb han tycker om, inkomst, trygghet. Men om vi hade möjlighet att komma tillbaka efter ett år? Det mullrade dovt av oro och osäkerhet i magtrakten.

Samtidigt som jag funderade på hur det skulle vara att bo ett år i Sverige, kanske stanna kvar om alla skulle trivas, var jag nästan säker på att jobberbjudandet hade kommit för sent. Det var slutet av juni. Sambon måste redan ha lämnat in sin lista med önskade skolor inför kommande läsår. På den hade han inte fyllt i något om tjänstledighet.

Ett snabbt telefonsamtal hem – jodå, mycket riktigt, listan var inlämnad.

Hade jag fått frågan en vecka tidigare hade det gått. Nu gick det inte. Det var inget att fundera över.

Det var kört.

Jag måste tacka nej till drömjobbet. Det går inte att bo ensam i Sverige ett helt år med familjen i andra änden av Europa.

Jag hade varit beredd på detta, och varit osäker på om jag ville, men blev ändå så besviken att jag inte kunde säga det till någon. Kände mig maktlös över att inte själv få bestämma något så viktigt i mitt liv. Och den tunga, mörka känslan satt i länge.

När den började avta något prövade jag idén om att bo ett år i Sverige på barnen, som inte alls hade blivit tillfrågade tidigare. Det var en kväll i huset vi hyrde över sommaren i Sverige. Jag trivdes gott. Jag jobbade, de andra tre hade sommarlov. Vad hade barnen tyckt om en flytt? Svaret kom direkt:
– Aldrig i livet!

Vår hemkära femåring frågade varje dag när vi skulle åka hem till huset i Spanien. Tioåringen längtade efter sina spanska kompisar. En sommar i Sverige är sannerligen ingen drömsommar för någon av dem. Och flytta till Sverige - vad skulle de där att göra? Vänner, skola och släkt fanns ju i Spanien! Språket också! Ja, hela deras liv!

Utan att veta det lyckades barnen göra min besvikelse ännu tyngre. Jag begrep äntligen på riktigt att mitt liv inte är mitt längre, det är sammankopplat med de andra i familjen. Barnen och sambon är födda i Spanien, det är deras hemland. Jag kan se fördelar med Sverige och känna samhörighet, längta dit, men det gör inte de andra tre. Vad jag själv önskar är av underordnad betydelse.

Det var en tung insikt att få. Den fick mig att känna mig fångad i Spanien. Där och då, under den ledsna sommarmånaden juli, undrade jag när jag skulle få mitt liv tillbaka.