När Zingo dog sade flera hundälskare oberoende av varandra till mig, att det bästa är att adoptera en ny hund. Först tänkte jag att jag aldrig skulle klara av det för det skulle ju aldrig mer vara Zingo som kom hem till oss. Och jag var egentligen ingen hundmänniska. Jag råkade bara adoptera Zingo som visade sig vara världens bästa hund. Hur skulle jag våga igen? Men det gjorde jag alltså. Ödet var redan utstakat och nästa hund blev om möjligt ännu bättre.

Varje gång jag tänker på hur fantastisk Pipo är, i mångt och mycket ganska lik Zingo men utan dennes ängslighet och ännu gosigare, så får jag lite dåligt samvete. Jag tänker ”du är världens bästa hund” och sedan måste jag lägga till tyst inom mig ”tillsammans med Zingo såklart”. Men Zingo är död oavsett och det är ingen tävling. Hur bra de än är båda två på olika sätt, så älskar jag dem lika. Precis som det är om man har flera barn.

Jag tror det dåliga samvetet kommer sig av att Pipo så uppenbart fyllde hålet efter Zingo, både fysiskt och emotionellt. När jag tänker på mig själv som hundägare smälter minnena ihop och de blir nästan en och samma hund. Lika stora, samma bruna nyans. Men det var Zingo som gjorde mig till hundmänniska och det var till hans ära som vi valde att ta hand om ännu en hemlös hund.

Pipo var gatuhund i Málaga innan han omhändertogs och placerades på Fidelio i Benalmádena. Han hade hunnit vara där ganska många månader innan vi åkte dit och provpromenerade honom och kände att ja, hur skulle vi kunna låta bli att ge honom ett hem? Precis som med Zingo tog det lite tid innan jag kände det som att det verkligen var min hund. Jag vet faktiskt inte exakt när det skedde. Kanske är det som tydligast när man lämnat bort sin hund för första gången, åker iväg och kommer hem igen. För då råder ingen tvekan.

Medan Zingo var väldigt försiktig under lång tid, hur försiktig han var såg jag först med Pipo då jag kunde jämföra, så var nog Pipos enda trauma, det att känna sig övergiven. Han fick följa med mig vart än jag åkte i början. Med Zingo bodde vi i radhus och han kunde gå ut i trädgården, men samtidigt som vi fick Pipo flyttade vi ju också till lägenhet vilket gör att det är viktigare med promenader även under dagen. När det på våren blev för varmt att lämna honom ens korta stunder i bilen, var jag tvungen att träna honom i att vara själv hemma.

I början visade han tydligt att han kände sig övergiven genom att omedelbart gå och rafsa i soporna. Det var ju så han hade överlevt på gatan. Än idag ställer jag upp soporna på diskbänken när jag går hemifrån för det där beteendet sitter djupt rotat. Han rör dock aldrig någonting annat. Eller jo förresten, kattlådan går han gärna och gräver i också. Men om jag bara talar om tydligt och klart att han ska stanna hemma när jag går, tar han det bra och bryr sig inte. Han vet numera att jag alltid kommer tillbaka.

Medan det tog Zingo många månader att göra sig en plats i soffan, inte minst på grund av katten som var självutnämnd och självklar herre på täppan, så hoppade Pipo upp där redan efter någon dag. När katten kom och också ville ha min uppmärksamhet, morrade Pipo dovt. Han har ett särskilt morr som vi lärt oss egentligen inte är ett riktigt morr, det är bara en missnöjesprotest, nivån under ett riktigt morr. Han är fortfarande avundsjuk på katten men har lärt sig att gilla läget och vet att detta är hans hem också.

De existerar sida vid sida och katten gör fler och fler fysiska närmanden. Jag tror inte han är långt ifrån att faktiskt lägga sig i hans famn. Vi får se. Pipo har inte längre några problem att hoppa upp i soffan även om katten redan är där. Han skulle däremot aldrig lägga sig precis intill, medan katten hela tiden placerar sig själv närmare Pipo. Jag vet inte om han gör det för att retas eller om han faktiskt tycker det är mysigt. Första platsen de delade broderligt på var på terrassen när solens första strålar lyser upp först ena hörnet och sedan sprider sig inåt. De är båda soldyrkare och när det i början av eftermiddagen bara finns några decimeter sol, delar de solidariskt på den platsen.

Gosa är det Pipo tycker mest om. Han vill helst ligga intill eller ovanpå och i det läget väger han inte 15 kilo utan ett ton. Om Zingo sov i min säng vilket var ganska ovanligt, lade han sig alltid så långt bort från mig som möjligt och om jag rörde på en lilltå for han ned på golvet och kom sedan inte tillbaka. Han ville heller aldrig ligga intill mig om jag inte aktivt kliade honom på magen. Slutade jag, rullade han demonstrativt ihop sig i en liten sårad boll i andra änden av soffan.

Pipo däremot är omöjlig att flytta på. Det är som om han slår rot. Han lägger sig bredvid mig i sängen och ligger sedan på exakt samma plats när jag vaknar sju timmar senare. Och då menar jag bredvid som i maximal kroppskontakt. Katten sover ovanpå mig, så nära mitt ansikte som det går, så ja, ni kan ju tänka er mitt rörelseutrymme nattetid…

Leka är inte riktigt Pipos grej. Han kan springa efter en boll och ibland till och med ta den i munnen och ge den till mig. Men oftast bryr han sig inte alls. En enda gång har han gått och hämtat en boll och gett den till oss för att vi skulle kasta iväg den. Det var dock väldigt roligt, för vi var hemma och det kom liksom från ingenstans. Iván kastade iväg bollen över terrassen, Pipo hämtade den och gav den till mig. Varje gång. Iván blev så frustrerad. Men annars har han aldrig rört några av leksakerna vi köpt till honom.

Han springer inte särskilt mycket heller. Han är väl medelålders helt enkelt. I ärlighetens namn har jag inte släppt honom lös så mycket heller. Traumatiserad som jag är av att Zingo dog efter att ha svalt två fiskekrokar på stranden. Vid två tillfällen som jag haft Pipo lös har han skadat klorna så pass att vi blivit tvungna att åka till veterinären. Han är ganska lat tror jag. En gång satte han efter en kanin, fast gav upp i samma sekund som jag skrek på honom. Mer på grund av att han insåg sina egna begränsningar tror jag, än på grund av min order. Zingo studsade upp om det vankades promenad, oavsett tid på dygnet. Även klockan tre på natten om jag haft gäster, inga som helst problem. Han var pigg och redo. Pipo går ogärna ut efter kl 22 och absolut inte efter midnatt.

Pipo min Pipo, alla älskar honom vilket tyvärr har gjort att han ännu inte lärt sig av med ovanan att ställa sig upp för att hälsa på kreti och pleti. Han gör det så mjukt och liksom respektfullt att det tar emot att ryta ifrån. Och alla säger givetvis ”åh, men det gör inget”, samtidigt som de vänder sig kärleksfullt mot Pipo som såklart aldrig kommer förstå att man inte får göra så.

I övrigt är han ganska väluppfostrad och ganska så lagom bortskämd. En gång för inte så länge sedan föll jag till föga och gav honom en liten bit jamón ibérico när jag satt och åt på kvällen framför TV-n. Det skulle jag inte ha gjort. Under de följande två veckorna följde han varje tugga jag tog under samtliga måltider med bedjande blick. Men nu verkar vi vara tillbaka på noll när det gäller såna fasoner. Uppmuntra tiggande får andra hålla på med, man ska aldrig skämma bort sin egen hund. I alla fall inte vid matbordet.

Läs gärna också:

Ett hem för Pipo https://www.sydkusten.es
Att adoptera en hund https://www.sydkusten.es

PS. Det går inte en dag utan att vi minns Zingo. Faktum är att jag kallade Pipo för Zingo i många månader och det händer fortfarande då och då. Saknad, kärlek och tacksamhet är det jag känner för turen att vi fick med oss just honom hem den där dagen i oktober 2020. Utan honom hade historien sett mycket annorlunda ut.