När jag och min fru nummer tre bodde i Uppsala på 80-talet råkade vi passera en stor sportaffär som just konkat och hade utförsäljning. Vi impulsköpte raskt en hel utrustning för fjällvandring. Där fann vi ett rejält tält, liggunderlag, sovsäckar, fältkök av typ Trangia, skopor, bestick, frystorkad mat i parti. Kort sagt allt som behövs i fjällen. Några dagar senare hade jag en spelning i Falsterbo, vi tog bilen dit och jag sa till min fru.
– Nu struntar vi att bo på hotell och provar fjällutrustningen i stället och det var hon med på. Alltså kvällen efter föreställningen i Falsterbo for vi österut på vägen utmed Skånes sydkust som passerar Trelleborg, Smygehuk och Ystad. Redan efter ett par mil tyckte vi oss finna en fin liten strandäng att tälta på. Vi stannade körde av vägen då min fru sa:
– Men vi måste ha vatten!

Vi fortsatte och kom strax till ett litet fiskeläge som heter Skåre. Där på bryggan satt fyra gamla fiskare och pokulerade i den dalande kvällssolen. Medan min fru fyllde vår vattendunk passerade jag de fyra gentlemännen på bänken med mitt kastspö i handen och frågade;
– Kan man fiska här?
– Ja det kan du men du får ingenting.

Jag gjorde ett par kast ändå mest för att pröva mitt nya kastspö.

Männen på bänken hade känt igen mig och strax satt jag och min fru tillsammans med dem i gemytligt samtal. Byåldermannen hette Tage och han bjöd mig och min fru att bese hans fiskebod där det, bland alla nät och fiskedon, fanns snapsglas till oss tre och en hela Renat. När vi talade om att vi tänkte tälta en bit utmed stranden bjöd han oss att sova i hans stuga. Vi förklarade att vi ville testa att tälta.
– Då kan ni tälta på min gräsmatta, föreslog Tage och så blev det. Vi kom att tälta där i fyra nätter.

Tage var respekterad byålderman och mindes fyra anfäder som varit fiskare och kanske var det fler. Tages bror hade avlidit så Tage hade tagit över änkan som hette Karla. Hon hade egen stuga så de levde i ett platoniskt förhållande där de hjälptes åt med allt i de båda stugorna. De besökte varandra och lagade mat. Tage var lite av en mästerkock och gjorde bland annat väldigt god sylta av välkryddad dansk modell. Han hade slutat med fiske men satt alltid vid bryggan och spanade ofta ut över havet.

Skåre är en av Sveriges svåraste hamnar att angöra. Långt ut till havs finns en prick och där måste man börja seglatsen in mot hamnen. På land finns två prickar som man måste se i linje med varann hela vägen in till bryggan. Avviker man från den kursen går man ofelbart på grund. Här finns massor av grund och stora stenar.

En eftermiddag fick jag låna Tages båt och for ut för att se Skåre från sjösidan. När jag kom tillbaka och skulle lägga till satt som vanligt fullt med gubbar på bryggan.
– Kan du göra ett halvslag nu då din jävla landkrabba.

Jag svarade inte på den tiraden utan stod med ryggen emot dem. Så tog jag repet i höger hand och slängde iväg med en törn mot min vänstra hand och upprepade detta. Så la jag ett dubbelt halvslag runt en krok i räcket.

– Va fan gjorde du. Det där går ju inte. En av de yngre gick fram och tittade på min knop.
– Jo men, det är ju för fan ett dubbelt halvslag. Hur gjorde du det!
– Det måste man vara landkrabba för att kunna, svarade jag.
Nu fick jag visa och strax stod flera karlar och försökte. Det är alls ingenting svårt. Bara ett enkelt litet trick som jag lärde mig av en båtsman när jag var till sjöss som ung.

Andra dagen vi var i Skåre kom en snygg mahognybåt och la till vid bryggan. Det var en dansk man med en kvinna från Göteborg. Sedan vi bekantat oss föreslog mannen att vi skulle följa med på en liten sjötur för de skulle in till Trelleborg för att bunkra.
– Men jag blir så lätt sjösjuk, sa min fru.
– Vi skall ta det så försiktigt och inte går för långt ut, svarade dansken.

Han hade tydligen glömt den smala inseglingsrännan så vi for närmare stranden. Redan efter 200 meter small det till i skrovet och båten tog ett skutt över en stor sten och jag höll på att fara överbord. Nu hade denna båt en förstärkt köl, men vår kapten var ursinnig på sig själv och skämdes under hela resan.
– Hur kunde jag vara så jävla dum, upprepade han. Sedan var han tyst under resten av resan. Hans fru däremot hade ett ständigt leende på läpparna.

På vägen tillbaka från Trelleborg var vår skeppare väldigt noga med att runda sjömärket ute till havs och gå spikrakt in i hamnen. När vi angjort räckte han mig sin loggbok och ville ha min autograf i den. Jag skrev datum och namnteckning samt med stora bokstäver:

TACK FÖR EN I GRUND OCH BOTTEN TREVLIG SJÖRESA!


Frun brast ut i gapskratt och nu kunde även han le en smula åt det hela. Men vi fick lova att inte säga ett ord om grundstötningen till någon när vi kom iland. Ett par timmar senare mötte vi Tage som frågade:
– Gick ni på grund i dag?
– Nej nej, svarade vi båda.

Följande morgon avseglade dansken och hans fru i riktning mot Bornholm. så nu tyckte min fru att hon kunde berätta för Tage att vi gått på grund.
– Ja det vet jag väl. Den vägen kan man inte gå!

Tage hade som sagt slutat fiska. Den fisk byåldermannen ville ha kunde han hämta hos yngre fiskare. ”Jag har andra inkomster så här sommartid”, berättade Tage. ”Jag sitter på bryggan och ett par tre gånger i veckan är det någon fritidsseglare som går på grund. Då står de där ute och gallskriker på hjälp och rycker i rep och gungar på skroven. Då går jag ut och drar loss dem och det brukar ge ett par hundralappar och ibland en hela whisky.”

Vi besökte Tage och Karla ytterligare några gånger, men sista gången vi kom för att hälsa på fick vi veta att såväl Tage som Karla gått ut tiden.