Sedan åtta år tillbaka bor vi i bergen. Årstiderna växlar, vi njuter av höst, vinter, vår och sommar, men om det någon gång ibland råkar infalla en kärleksdag i almanackan är det inget vi märker av. Det är lätt att glömma bort Alla hjärtans dag när man inte ser några hjärtan, rosor och kramdjur i skyltfönstren. Det finns inga skyltfönster där vi bor, ingen affär alls faktiskt.

Men för en vecka sedan åkte jag till storstan, till Sevilla närmare bestämt. Jag hade trollerilektion och passade på att uträtta lite ärenden samtidigt. Och här blev jag påmind om vad som var på gång! Sensuella underkläder, ballonghjärtan, rosa skyltning, kramdjur, röda vimplar och flaggor, allt möjligt som kan förknippas med San Valentin hängdes upp i affärernas fönster.

I butiken där jag skulle köpa en ny, svart anteckningsbok inför kommande äventyr såldes små söta hjärtskålar som jag tog upp i handen. De fick mig att le, men jag kom inte på något användningsområde för dem så det blev inget köp. Hur ofta behöver man en mörkrosa skål i form av ett hjärta, som är lika liten som en äggkopp?

Men någon liten kärleksapostel flög väl in mitt huvud, för plötsligt kände jag, att varför inte? Ska vi inte ta och fira den där dagen i alla fall? Jag välkomnar ju alla andra tillfällen att hitta på något roligt i vardagen, varför inte Alla hjärtans dag också?

Det var inte restaurangbesök på tu man hand med sambon jag tänkte på, det har vi inte tid med, inte heller blev det blombukett eller rosa kalsonger med hjärtan, eller vad man nu brukar skämma bort sin sambo med den här dagen, jag har ju ingen övning. Nej, jag tänkte bara i all enkelhet starta en liten familjetradition. Familjen, ungarna, mina favoritmänniskor på jorden, vilka vore bättre att fira kärleksdagen med?

Roliga presenter behövdes, och sådana hade jag redan planerat att köpa nu när jag var i stan. Till femåringen blev det leklera som hon så gärna ville ha, och till tioåringen en ny bok i Mangaserien som hon följer och ständigt önskar sig nya nummer av. Jag kunde ju låta slå in presenterna och vänta en dag med att ge dem, till Alla hjärtans dag. Så fick det bli!

Till sambon köpte jag ett sällskapsspel. Spelet stod redan på listan över framtida köp, och det var en present till oss allihop, men jag kunde inhandla spelet nu och överraska med det på fredagen.

Vid det här laget började affärerna stänga och spelet hittade jag inte någonstans. Så jag köpte det på nätet i stället, det skulle tydligen levereras redan dagen därpå. Fantastiskt!

Dagen därpå, dagen före Alla hjärtans dag, kom inget spel. Jag väntade och väntade. Tittade i mejlkorgen, spårade försändelsen. Enligt den skulle paketet ha levererats för flera timmar sedan. Men var fanns det då? Inte hos mig i alla fall! Enligt mejlet skulle det befinna sig flera mil bort! Nå, det ordnade upp sig. Paketet hade levererats till grannen, som knackade på senare på kvällen.

Hela dagen hade jag byggt upp förväntan.
– I morgon är det San Valentin, tjejer, kärleksdagen! Då kan man göra extra snälla saker, eller ge bort en liten present, sa jag till barnen när vi åkte och handlade.
– Ska jag få en present, undrade femåringen.
– Javisst!
– Jag vill också ge presenter, sa tioåringen och bad om en peng för att gå in på bazaren bredvid snabbköpet och se om hon hittade något åt oss.
– Mamma, är San Valentin en pojke eller flicka, undrade femåringen.
– Ja du, vad tror du?
– Una chica. Mamma, vem är San Valentin?
– Hm… San Valentin var… Jag minns inte riktigt, jag ska ta reda på det.

Åh, vad de var sugna på att fira Alla hjärtans dag när de vaknade på fredagsmorgonen! Efter skolan ska vi fira, lovade jag. Jag måste ut och flänga igen, vara borta hela förmiddagen, men under det nödvändiga besöket till staden Huelva passade jag på att köpa med mig sushi, jordgubbar och choklad att överraska familjen med.

Av tioåringen fick vi var sin nyckelring som lyser om man rycker den på magen, och sedan blev de så himla glada över mina presenter. Sällskapsspelet Dixit invigdes kvällen därpå, och det var en fullträff. Framför allt för tioåringen. Ungen, som med sina svårigheter aldrig verkar lära sig veckodagarna eller kommer ihåg att ta hem läxböcker från skolan, men som samtidigt har särskild begåvning i kreativitet. Det var oerhört fascinerande att äntligen få en inblick i hennes hjärna. Det var associationer och tankesprång av sådana mått att vi vuxna hade svårt att hänga med.

Som avslutning ska jag avslöja att jag köpte en liten present till mig själv också. Men jag tyckte att det var så pinsamt att jag fortfarande inte har berättat det för någon och den ligger kvar i påsen. Inte ens damen i pappershandeln fick veta att det lilla skissblocket och asken med skisspennor var till mig själv. Jag ljög och sa att de var till en vän som skulle ut och resa och fick sakerna inslagna i presentpapper. När blev jag så mesig?! Men det kändes så genant att köpa konstnärsmaterial som om jag vore någon som kan rita! Sakerna ska följa med mig på ett långväga äventyr i slutet av veckan. Får se om jag i hemlighet också vågar rita något i blocket…