Picasso föddes i Granada i april 2009 och kom till mig i Pedregalejo, Málaga, tre månader senare. För Sydkustens räkning hade jag intervjuat hundtränarna Joy och Stefan Schander. Jag lade på minnet att en av de viktigaste sakerna att lära en hund, var ordet nej. Så jag lärde min katt det och det gick alldeles utmärkt. Han vet precis vad det betyder än idag. Picasso har gjort sju flyttar med mig under de här åren, en av dem var faktiskt på grund av honom. Ni kan läsa mer om den här https://www.sydkusten.es

Allra bäst trivdes han såklart i vårt radhus, där han vid sex års ålder blev utekatt. Eller ja, han sov inomhus och gick in och ut dagarna i ända, men det var uppenbart att han älskade friheten. Han gick in till grannen och jamade tills hennes katter kom ut och hängde med honom. Att ta ifrån honom detta och dessutom vid den respektabla åldern 15 år, gjorde ont i hjärtat. Men han har anpassat sig. Den första tiden i nya lägenheten tillbringade han nästan hela tiden inne i mitt sovrum. Jag trodde vi närmade oss något slags slut, för hans hälsa var lite krasslig.

Men lite i taget erövrade han sitt nya hem och ska jag tillägga, den 40 kvadratmeter stora terrassen. Där fångade han i somras till och med en liten fågel - den gamle mannen. Ja, det var en svettig historia. Fågeln överlevde tack och lov och släpptes ut i friheten efter att ha blivit injagad under en byrå allra längst in i lägenheten. Picasso är och har alltid varit ganska lugn av sig. Men i de lugnaste vatten simmar tydligen, ja ni vet… han har genom åren tagit ett par fåglar, en pytteliten mus, kackerlackor och tro det eller ej, en fladdermus! Som väl ska vara omöjliga att fånga? Kackerlackorna i Málaga lekte han med. Dem i Benalmádena rörde han aldrig, de var sannolikt så fulla av gift.

Förutom flyttarna har Picasso varit med ute på flera andra äventyr. De första åren tog jag med honom när jag åkte någonstans, inom landet vill säga. Han har varit med på semester i Tarifa - där han även fick tillbringa några timmar på stranden under ett parasoll den sista dagen när vi lämnat vår stuga - och i Alpujarras. Under flera år lämnade jag honom till min kompis Nuria och hennes ilskna katt Lola, när jag reste bort. Lola fräste åt honom men Picasso förstod sig inte på det och till slut gav Lola upp och de blev goda vänner. Själv har han inte fräst en enda gång i hela sitt liv så jag tror inte han vet vad det betyder. Han talar inte det språket.

Angående den krassliga hälsan så var det inte så farligt som jag trodde ett tag. Det började med att veterinären upptäckte ett blåsljud på hjärtat vid den årliga kontrollen. Det visade sig att han hade högt blodtryck som i sin tur orsakats av njurproblem. Eller det var vad veterinären trodde först, efter ett EKG före jul kunde de konstatera att blåsljudet var en separat och helt ofarlig grej. Det höga blodtrycket äter han dock medicin för dagligen sedan ett år tillbaka - en fjärdedels liten tablett som skulle behövas en hjärnkirurg för att dela i lika stora bitar. Och så får han specialkost mot njurproblemen. Och han tycks må bättre än någonsin.

Kosten är proteinfri så möjligen är han är lite besatt av protein. Man får vara vaksam när det serveras kött. Eller räkor för den delen. Det är hans absoluta favorit. När vi bodde själva brukade vi dela broderligt på ett paket langostinos. Men han käkar trots allt sitt proteinfria torrfoder med ganska gott humör. Jag lyxade under en tid till det med mycket dyr blötmat, det var ju så synd om honom, tills jag insåg att hans allt rikligare koblajor antagligen kom därifrån…

Annars har Picasso hållit sig frisk och skadefri genom åren. Han föddes dock med en defekt som tog lite tid att identifiera och definiera och som faktiskt växte bort så småningom. Nämligen den att han åt ull. Nu skrattar ni lite och ser framför er en katt som sitter och nafsar lite i ett garnnystan. Men nej, han åt alltså ull. Han tuggade i sig stora, vi talar decimeterstora, hål i stickade tröjor, halsdukar och filtar. Det var ett ganska dyrt kalas ska jag tala om och många olyckor skedde med besökare som inte tog mina instruktioner på allvar.

Efter flera besök hos veterinären, som också skrattade bort det hela inledningsvis, hade han lyckats ta reda på att det faktiskt är en defekt som kan uppstå hos katter som är just halvsiameser som Picasso är. Nu är det många år sedan han sist åt ull. Antingen växte det bort med åldern, eller så försvann det när han fick en trädgård. Det vill säga att det även hade något med understimulans att göra. Det har tack och lov inte kommit tillbaka sedan vi flyttade till lägenhet igen.

Han verkar inte ett dugg missnöjd längre faktiskt. Jag tror han trivs väldigt bra med Pipo. Även om han säkert aldrig skulle erkänna det. När vi skaffade vår första hund, Zingo, jamade han irriterat åt honom när de passerade varandra. Det märktes att han störde sig på den stackars hundens blotta existens. Men det blev bättre med åren och jag tror Pipo fyllde hålet efter Zingo även för katten. Han hade vant sig helt enkelt.

För mig blev det en ganska stor omställning att börja leva med en innekatt igen efter nio år. I radhuset gjorde han nämligen den stora merparten av sina behov utom synhåll för mig. Det blev en sådan chock för mig hur mycket en katt kissar, bajsar och kräks att jag var övertygad om att något måste vara allvarligt fel. Tills jag pratade med en annan kattägare som sa att hennes katt var likadan, att alla katter är såna…

Innan jul hände något väldigt märkligt. Han började plötsligt skrika och fräsa (ja, det är faktiskt enda gången) när han åt mat. Han var alldeles utom sig. Det var som att det var något allvarligt fel inuti honom. Till slut sprang han ut på terrassen och både Iván och jag grät och trodde att nu var stunden kommen. Han skulle dö. Men attacken var över, allt återgick till det normala och har aldrig upprepats. Jag vet fortfarande inte vad som hände. Vi har varit hos veterinären och han kunde inte heller se något.

Jag har ett litet kök med mindre än en kvadratmeter bänkyta. Där har Picasso sin matskål. Ur kranen dricker han sitt vatten, fint ska det vara. Stillastående vatten duger inte längre åt herrn. På bänkskivan sitter han gärna och håller mig sällskap när jag ska laga mat. Jag svär och suckar över att han alltid ska vara i vägen. Även när jag rör mig genom lägenheten går han gärna fem centimeter framför mina fötter. Särskilt om jag har bråttom.

Han har världens mjukaste päls med små fjun som gnistrar i solen och vill alltid ligga nära, sover alltid ovanpå mig. Det spelar ingen roll hur mycket jag än vrider och vänder på mig, han är följsam som en våg. Han kommer springande varje dag när jag kommer hem. Går upp med mig och in på toaletten varje morgon, där sitter han på toalettlocket och väntar medan jag duschar.

Jag har ju alltid känt att jag är mer av en kattmänniska än en hundmänniska för att katter är så skönt obrydda och självständiga. Det är ju så man vill vara. Inte ängslig och beroende. Men jag inser när jag beskriver Picasso att han faktiskt har ganska mycket hund i sig. Jag är tacksam för varje ytterligare år jag får med honom och känner på mig att han kommer leva tills han är minst 20.