Någon har sagt: ”Det enda vi lär av historien är att vi inte lär oss någonting av historien”. I skrifter om andra världskriget och på inskriptioner vid olika koncentrationsläger finner vi ofta texten: ”Låt det inte hända igen!”. För att råda bot mot det sjuka så krävs det först och främst att patienten har sjukdomsinsikt och vill bli botad. Det stämmer inte så bra på Sverige.

I samband med en förintelsekonferens där Göran Persson blev intervjuad i TV sa han: ”Sverige har ingenting att skämmas över när det gäller det Andra världskriget”. Jag häpnade. Är karl´n helt historielös? När Sveriges roll i Andra världskriget kommer på tal så finns det två läger. En del menar att den svenska regeringen räddade oss undan kriget genom att föra en klok eftergiftspolitik. Det är fel. Det var inte vår regering som räddade oss. Det var soldater från 42 andra länder som räddade oss genom att besegrade Hitler. När detta krig kommer på tal skall vi svenskar ikläda oss en passande rodnad, inte bara på kinderna utan över hela kroppen.

”Hade inte vi försett Nazityskland med järnmalm och kullager och tillåtit transitotrafiken hade Hitler ockuperat oss” tycks vara den allmänna meningen. Det finns ingenting som tyder på att det är sant. Han tog Danmark på en dag, Norge på två månader men Sverige tog han med ett telefonsamtal. Han ockuperade Danmark och Norge för att spärra in Skagerack och Östersjön. Hans andra skäl var att han ville anlägga baser i dessa länder för sina anfall mot Storbritannien. Det tredje skälet var att han ville skydda malmtransporterna. Hitler hade ingen nytta av att ockupera Sverige. Hitler sa själv i ett uttalande sommaren 1940:

”…att Sverige befunne sig i kniptången, och att en militär aktion mot detta land därför vore överflödig och ur ekonomiska och andra synpunkter till direkt skada för tyska intressen.

I händelse av ett tyskt anfall kunde vi lätt göra gruvorna obrukbara för åratal framåt. Samma sak kan gälla kullagerfabrikerna med mera. När de tyska arkiven öppnades av de allierade efter kriget kunde man inte finna minsta lilla antydan till anfallsplaner mot Sverige och när advokat Hugo Lindberg intervjuade Göring i Nürnberg, några dagar före dennes självmord, förnekade Göring att det någonsin funnits några anfallsplaner mot vårt land och han hade, i det läget, ingen anledning att ljuga. Även om det hade funnits en reell fara för ett tyskt anfall – hade vi då moralisk rätt att rädda vårt eget skinn genom att förlänga kriget för över 40 andra länder med två år?

Tyskland fick över 90 procent av järnmalmen till sin rustningsindustri från Sverige. När den svenska regeringen träffat ett avtal med de allierade om hur mycket malm vi fick leverera till Tyskland kringgick vi denna överenskommelse genom att leverera malm till Polen, som ju var ockuperat av tyskarna. De polska arbetarna drevs som slavar i kolgruvorna och medan deras egna barn frös och svalt gick resultatet av deras arbete till Sverige i utbyte mot järnmalm till den tyska krigsmaskinen. På grund av Wallenbergs agerande och med den svenska regeringens goda minne fick amerikanska arbetare mitt under brinnande krig tillverka kullager till Hitlers Wehrmacht. Sveriges regering hade nämligen intygat att den tyskägda fabriken var svensk och tillhörde Wallenbergs, som fick mycket betalt för denna maskering. Genom svensk förmedling exporterades USA-tillverkade kullager via Argentina till Tyskland.

När Sveriges roll diskuteras är det oftast transiteringen som kommer på tal. I andra hand kommer exporten av järnmalm och kullager, men detta är bara en liten del av allt vårt fjäsk. Vi hängde ordnar och medaljer på tyska koryféer, och lät vår ÖB ta emot en tysk orden. En av vår två främsta finansmän, Jacob Wallenberg, utnämndes av Hitler till ”Kommendör av Tyska örnens förtjänstorden” för att han gjort Tredje riket ”synnerligen stora tjänster”.

Vi hjälpte tyska myndigheter med registrering av judar. Vi försåg de tyska nazisterna med många tusen arierintyg. Vår polis hade ett nära samarbete med sina kollegor i Gestapo vilka sprang som barn i huset hos Stockholmspolisen. Vi skickade vänskapliga delegationer från armén, flottan, flyget, pressen och kyrkan. Vi bjöd in tyska officerare till militärmanöver. Vi levererade trähus som vi körde upp till norra Finland med hundratals svenska lastbilar. Vi försåg Tyskland med båtar, hästar, kött och reparerade deras militärfordon. Vi utlämnade nazimotståndare, flyktingar och desertörer till dödsläger, tortyr och avrättning.

Vår regering trotsade lagen och ströp det fria ordet och yttrandefriheten då vi beslagtog tidningar och satte dess redaktörer i fängelse för att de berättat sanningen om nazisternas förbrytelser. Samtidigt lät vi den nazistiska propagandan flöda fritt. Vi hade sträng censur av allt som kunde tänkas stöta den tyska regimen när det gällde litteratur, teater, revyer, film och andra kulturyttringar. Vi hade ett rikligt utbyte med Nazityskland med idrottsevenemang, konstutställningar, film, teater, mässor och utställningar. Vi hade till och med en ”Hitlerskola” för barn i Stockholm och ett organiserat utbyte av sommarbarn.

Våra banker och juvelerare m.fl. gjorde fina affärer i tyskt stöldgods som exempelvis smycken och tandguld från koncentrationslägren. Vi satte vår egen demokrati ur funktion med beslag av tidningar, transport- och skingringsförbud, döljande av fakta, telefonavlyssning, brevcensur, arbetsläger för nazimotståndare, hus och kroppsvisitationer. Ledande nazister höll tal till svensk trupp. Listan kan göra längre.

Vid krigsslutet sökte sig tusentals krigsförbrytare till Sverige som en säker tillflyktsort. Vi rannsakade dem aldrig. De hölls en kort tid i läger och släpptes sedan. Waffen-SS stämplades i Nürnbergrättegången som en krigsförbrytarorganisation, men de runt 200 svenska soldater som tjänstgjort där blev aldrig ens förhörda i saken.

Svenska officerare som var med och startade nazistiska organisationer och grupper, även inom försvaret, lämnade uppgifter till Nazityskland och planerade en statskupp blev aldrig ens förhörda utan sparkades snett uppåt. Flera befordrades. Samma sak gäller höga polischefer och byråkrater.

Det går knappast att uppskatta hur många tusen flyktingar som pinades ihjäl i koncentrations- och dödsläger efter att ha avvisats, utvisats och vägrats asyl i vårt land.

I riksdagens flyktingdebatt sa socialdemokraten Erik Brandt: ”Regeringen kunde inte vara okunnig om att man redan år 1940 fullt systematiskt började utrotningskriget mot judarna”.

Den liberala tidskriften NU 1942: ””Världen ägnade sig åt flyktingkonferenser i stället för att släppa in de förföljda. Sverige är ett av de länder, som under denna stora världskris har uppträtt minst generöst, minst gästfritt, minst humant mot de tusenden, som kom till oss och bad oss rädda deras liv”.”

Utrikesminister Östen Undén: ”Om vår allmänna opinion utsättes för inflytelser utifrån genom en kombination av mörkläggning och propaganda, så ökas inte vår motståndskraft genom avväpning av pressen. Genom censuren ökar i stället trycket av inflytelserna utifrån”.

Göteborgs handels och sjöfartstidning: ”Det allvarsammaste är att själva tågan i vårt folk, själva svenskheten, har givits till spillo. Vårt folks självförtroende, vår självaktning har offrats… Där talet om folkets självständighet och ära visar sig vara ord, ord och ingenting annat än ord, där har folkets livsnerv anfrätts”.

Inför transiteringen sa vår försvarsminister Per Edvin Sköld: ”Vad vinner vi med en eftergift. Vi vinner, att vi ej blir ockuperade. Detta är av värde, om stormen blir kort, men eljest betyder det en godvillig inordning i den tyska nyordningen. Man skall ej godvilligt göra sig till träl, då gör man slut på sin moral. Bättre är, att vi gör motstånd. Därför är det bäst att vi bli ockuperade. Om vi nu säga ja, blir vår militära beredskap meningslös”.

Högerledaren Gösta Bagge:”Denna dag blev Sverige en enklav i det tyska livsrummet; militärt, politiskt och ekonomiskt beroende av Tyskland”.

Den lagliga norska riksdagens talman, Carl Hambro, sa efter kriget att Sverige samarbetade med Nazityskland före och under ockupationen av hans land.

Det är mycket möjligt att vår regering överdrev krigsriskerna för att med dem som förevändning kunna föra en politik som gynnade vår lönsamma handel med Nazityskland. Ture Nerman uttryckte saken så här: ”Sveriges tjänsteställning till Tyskland beror inte bara på feghet. Den beror på stora affärer; främst malmen som hjälper tyskarna att förlänga kriget”.

Efter slaget vid Stalingrad insåg vår blandregering att tyskarna skulle förlora kriget. Nu gällde det att snabbt rädda vårt anseende. Vi stoppade transiteringen och lättade på censuren. Vi oroades över hur ekonomin skulle utvecklas efter kriget och tillsatte en kommission. Vi utbildade norska och danska flyktingar till poliser. Våra skolbarn fick samla in kläder till olika europeiska länder. Vi öppnade gränserna för flyktingar och satte igång enorma hjälpprojekt. Det hela kröntes med ”De vita bussarna” där vi satte en prins som galjonsfigur för att på så sätt skapa ny goodwill åt vårt land.

När vi så räddat vårt land och haft stora inkomster från Tyskland och medan många länder låg i ruiner så kunde vi under ett par decennier skryta med att ha världens högsta levnadsstandard.

Vad menar jag då med att vi ingenting lärt? Jo, vi fortsätter att fjäska för den starke, men i dag heter han USA. Vi anklagade, med all rätt, Sovjetunionen för att man där endast hade ett parti att rösta på vid allmänna val. I USA har man två partier som inte nämnvärt skiljer sig från varandra. För att bli president krävs det att man är multimiljonär och dessutom kan få miljarder från de största företagen, som sedan förväntar sig gentjänster. Vem av två presidentkandidater som vinner är totalt likgiltigt för de fattiga som lever ett hopplöst liv, med droger och kriminalitet, i sina getton. Därav det rekordlåga valdeltagandet.

I Sovjetunionen rådde diktatur men USA kallas för demokrati. Där har man kommit på att man i stället kan hjärntvätta hela folket att tycka som de styrande. En handfull enorma mediakonglomerat med tidningar, film, radio och teve, sköter all opinionsbildning med hjälp av tusentals reaktionära frikyrkopastorer. Folket får lära sig att de bor i ”Världens ledande demokrati som fått i uppgift av Gud att styra världen”. Detta trots att man bara hyser fem procent av jordens befolkning. Man har under efterkrigstiden tillsatt och stöttat en massa diktatorer runt om i världen och lagt sig i allt man inte haft med att göra. I en stor gallupp bland EU-medborgare ansåg de flesta att USA utgör den största faran för världsfreden.

Sverige är jordens mest amerikaniserade land – på andra plats kommer USA. Om man bortser från vår egen blygsamma produktion av film och teveprogram så ser vi nästan uteslutande undermåligt amerikanskt sörja. En man som förvandlas till en grön hulk, en apa som är större än en skyskrapa osv. osv. Stolt visar man upp sin enorma kriminalitet med pang-pang och enfaldiga biljakter.

Vi lyssnar nästan bara till amerikansk skräpmusik och vår inhemska produktion är mestadels bara försök till efterapning. Jag har ofta frågat mig om det inte görs några filmer i Frankrike, Tyskland, Spanien eller i övriga EU-länder eller i övriga världen? Samma sak gäller musiken. Skrivs det inte någon skräpmusik utanför USA och Sverige? Svaret är enkelt: Föder man upp ett litet barn på fiskpinnar och blodpudding så kommer han att äcklas av all annan föda som vuxen. Någon har sagt att ”Sverige är neurotikernas och dilettanternas liberalkapitalistiska lilla turland vars ungdom vulgärkulturens Amerika våldtar flera timmar om dagen”.

Varför gick vi egentligen med i EU då vi undviker så gott som allt kulturellt utbyte med de övriga medlemsstaterna? Med dagens snabba kommunikationer betyder de geografiska avstånden ingenting, så varför ansökte vi inte i stället om att få bli USA:s femtioförsta delstat?

Efter den harangen får jag förmodligen höra att jag skall vara tacksam mot USA som besegrade Tredje riket och räddade Europa under Andra världskriget. Den som uttrycker sig så visar bara att han är ett offer för världshistoriens fläskigaste propagandalögn. I USA hade man ingen som helst tanke på att rädda Europa. Där agiterade man tvärtom mot att amerikanska män skulle offras på Europas slagfält. En stark organisation bildades som kallade sig Isolationisterna och där var den svenskättade atlantflygaren Charles Lindberg en av förgrundsgestalterna. Det var först efter det japanska anfallet mot Pearl Harbour som åtföljdes av en tysk krigsförklaring som USA gick med i kriget. Varenda fältherre i världshistorien har förstått att det är bättre att möta fienden på utländsk mark än att få in kriget i det egna landet. Det var uteslutande därför som USA sände trupper till Europa.

Den 6:e juni 1994 firades 50-årsminnet av de allierades invasion av stranden utanför Caen i Normandie. Vi kunde följa detta firande med dess pompa och ståt, veteraner, musik, parader och högtidstal. Där kunde vi se och höra att det var de amerikanska trupperna som besegrade Hitler. Det framgick inte alls att det var ett 40-tal länder som kämpade mot Nazityskland. Att Hitler var besegrad före dagen D och Operation Overlord framgick inte alls.

Det avgörande slaget stod i Stalingrad kring nyåret 1943, när 284.000 tyska soldater inringades i strängaste vinterkyla. Tyskarnas nederlag fullbordades i världshistoriens största fältslag, det gigantiska slaget vid Kursk då 3.000 ryska pansarvagnar besegrade lika många tyska. I juni 1944 stod Röda armen vid Warszawa. 28 tyska divisioner med 350.000 man gick förlorade på östfronten mellan den 23 juni och 27 augusti 1944. 70 procent av den tyska försvarsmakten hade satts in på Östfronten. Vid tiden för Operation Overlord hade tyskarna 228 divisioner i öster. I väster hade de endast 58 divisioner, varav endast 15 kunde sättas in i Normandie. En stor del av det tyska manskapet bestod av gamla gubbar och småpojkar.

Engelsmännen firar årligen sin seger i slaget vid el-Alamein i Nordafrika. Där hade tyskarna tre divisioner. Sådana fältslag förekom i hundratal i Ryssland. Sovjetunionen förlorade 27 miljoner medborgare under kriget. Det var alltså ryssarna som besegrade Hitlers arméer före invasionen av Normandie, fast det återstod mycket jobb på flera fronter. Kriget var inte bara ett slag mellan demokrati och diktatur. Det var till största delen ett slag mellan två diktaturer.

Det är förvisso sant att ryssarna fick en hel del material som skeppades över från USA, men först sedan slaget om Atlanten vunnits av västmakterna i maj 1943. Då var det avgörande tyska nederlaget i Stalingrad redan ett faktum.

Detta med USA som den store segraren i Andra världskriget stämmer alltså inte alls. Det är bara en produkt av decennier med massiv propaganda och många hundra Hollywoodfilmer som visar hur en handfull tvålfagra amerikanska elitsoldater besegrar hela divisioner med korkade tyskar.

Jag försvarar på intet sätt attentatet mot World Trade Center men jag förstår att det var en följd av USA:s politik i Mellanöstern. I attentatet mot World Trade Center den 11 september 2001 dog sammanlagt 2.986 människor, vilket var en fruktansvärd tragedi. I Sverige utlystes en tyst minut för dödsoffren. Det krig och den ockupation som USA och deras allierade, i strid mot FN, bedrev i Irak har, enligt tidningen The Lancet, lett till en överdödlighet på 655.000 irakier. Om araber ansetts ha samma människovärde som amerikaner skulle vi följdriktigt behövt utlysa 219 tysta minuter.

När Sveriges statsminister Göran Persson, en tid efter Irakkriget, kommer hem efter att ha besökt presidenten kan han intyga att Bush är en rejäl karl. Trots att vi bestämt oss för att inte exportera vapen till krigförande länder säljer vi så mycket vi kan till USA som ständigt befinner sig i krig, ofta utan FN:s godkännande. Vi upprätthåller goda förbindelser med det land som efter eget godtycke arresterar människor runt vår jord, fängslar och torterar dem utan att de ens får reda på vad de anklagas för och utan rättegång. Finns det någon som tror att exempelvis ett land som Belgien skulle kunna skicka poliser till Sverige för att hämta två män och föra dem till Egypten för internering och tortyr? Sådana eftergifter gör Sverige bara för den starkaste.

I valrörelsen 1968 reste jag som artist med den socialdemokratiska valturnén genom Norrland. Vi artister och musiker spelade och sjöng, varefter Olof Palme och andra statsråd höll valtal. Detta år kände rörelsen ett behov av en martyr och dammade av den svenskättade fackföreningsmannen Joe Hill, som falskeligen beskylldes för mord och avrättades i statsfängelset i Utah år 1915. En man på LO skrev ett scennummer för Monica Nielsen om Joe Hill. Att denne inte var socialdemokrat utan syndikalist framgick inte. Ingen vet hur många mandat Joe Hill fixade åt partiet 1968. Jag nämner detta som en parallell till den partitaktik samma parti bedrev omkring år 2000.

Kring millennieskiftet ville den trendkänslige Göran Persson bättra på partiets goodwill och denna gång valde han att låta Tage G. Pettersson leda en stor delegation till Auschwitz med en stor krans. Han lät ge ut boken ”…om detta må ni berätta…”. Han ordnade en förintelsekonferens i Stockholm. Han instiftade institutionen Levande historia och lovade att nu skulle alla arkiv öppnas för forskning kring Sveriges roll i Andra världskriget.

Själv stod statsministern i teve med tre små stenar som han plockat i Auschwits och sa med darr på rösten: ”Tänk om dessa stenar kunnat tala”. Då fick jag kväljningar. Cynismen firar triumfer när man använder förintelsen som valpropaganda och då eftergiftspolitikens Sverige, utan att ha gjort upp med sitt förflutna, försöker knipa poänger som världssamvete.

Levande historia är bra men hur det gick med öppnandet av arkiven vet vi nu. De övriga ceremonierna och Sveriges stora behov av att kreera rollen som världssamvete blir inte trovärdigt förrän vi gjort upp med vårt eget agerande under kriget. Jag är inte naiv nog att tro att detta någonsin kommer att ske.