Motorn brummar, vågorna slår ut från motorbåten. Många i gruppen har somnat på sina säten. Vi åker båt på världens högst belägna navigerbara sjö – Titicacasjön – i Anderna.

Jag förstår att de är trötta. Vi har besökt två flytande samhällen, hälsat på invånarna och fått en inblick i hur de lever. Otroligt fascinerande, men ingen av oss skulle vilja byta med dem. Urufolket lever i ständig fukt och kyla, och medellivslängden är inte mer än 65 år. De flytande öarna kräver mycket underhåll, kallt och fuktigt är det. Jag tänker på det klafsande ljudet från när en man körde ner hela armen rakt genom ön vi satt på.

Vi hade fortsatt till en halvö, badat i det kalla vattnet, bränt oss i solen och fått en mycket god lunch med utsikt över den blå sjön.

Jag vänder mig om och betraktar de sovande resenärerna. Det är en fin grupp och jag önskar så gärna att varenda en av dem ska få två fantastiska veckor i Peru.

Jag njuter. Jag hade fått komma tillbaka till mitt älskade Sydamerika. Känner mig på sätt och vis hemma, men tänker på vilken annorlunda situation jag befinner mig i, jämfört med när jag kom till kontinenten första gången. Ett år skulle jag bo och arbeta som volontär i Bolivia, men jag åkte utan kunskaper i spanska. Nu är jag flytande på språket sedan länge, och upplevelsen är en helt annan.

I Bolivia kunde jag inte tala med någon, eftersom ingen kunde engelska. Det var en oerhörd frustration att inte kunna kommunicera, inte kunna fråga, berätta och förklara, eftersom jag saknade språk ända tills jag lärt mig tillräckligt med spanska.

Nu talar jag med alla. De äldre kvinnorna på marknaderna, folk på gatan, i butikerna, på hotellen. Och lokalguiderna förstås.

Under resan arbetar vi med lokalguider, var och en expert på sitt område, och jag pumpar dem på information om allt jag vill veta. Och jag vill veta allt!

På Titicacasjön är det Willi som guidade. En stillsam man av quechuafolket som skojar om fotbollsplanen på en av öarna – bollen är mer tid i vattnet än på planen – och om de gifta kvinnorna som sätter hatten på sned när de tar båten in till staden. Hatten på sned visar att man är ogift…

Nu har jag honom för mig själv. Vi delar ett dubbelsäte i motorbåten, de flesta sover bakom oss eller sitter uppe på taket, och jag försökte hänga med i det Willi berättar.
– Tänk på hur inkafolket konstruerade byggnaderna med perfekt passform på de stora stenblocken. Hur gjorde de det? Ingen vet, sa Willi som en slags retorisk fråga innan han fortsatte vår långa konversation om den gamla tron och de tidigare men fortfarande närvarande gudarna. Wiracocha som skapade världen, Inti – solguden och inkans fader, och Pachamama; moder jord.

Han sitter nära och jag studerar hans ansikte medan han pratar. Ett mycket sympatiskt ansikte. Formen på läpparna, de renrakade kinderna, stor näsa, svart hår. Han berättar och jag suger i mig kunskap.

Trots att de allra flesta peruaner är katoliker har de aldrig övergett sin gamla tro. De spanska erövrarna gjorde allt i sin makt för att radera den ogudaktiga läran i människornas sinnen, men lyckades inte. Peruanerna blandar numera Kristus med traditionella ritualer och religiösa festligheter.

Så mycket jag missade när jag inte kunde tala spanska! Vilket privilegium att få arbeta så här nu, och att kunna tala språket och lära nytt. Så mycket nytt!

Willi rekommenderade mig en bok om de heliga bergen. Jag frågade efter den i en liten bokhandel i staden Cusco, där vi övernattade innan besöket i inkastaden Machu Picchu. Den boken hade de inte, däremot många, många andra om Peru; tro och ritualer, sagor och legender, Machu Picchu och peruanska städer, historia, politik, mat och natur. Jag blev kvar så länge att blodsockret sjönk, och jag fick gå iväg och äta och sedan komma tillbaka och fortsatta välja böcker.

Tänk att kunna spanska, gå in i en så välfylld bokhandel i Peru, köpa böcker som är svåra att finna utanför landets gränser och ta in mer kunskap. Att prata med experter och vanligt folk. Jag är så glad över att kunna spanska.