Min mor bär mig inlindad i en filt längs en ödslig kaj, utan fartyg, i Göteborgs hamn. Lyktor med gult dimljus lyser upp kajen och vattnet och allt jag hör, förutom min mors snyftningar, är den mjuka, dova och ödsliga tonen från en mistlur. Jag tror vi gått ganska länge fram och åter utmed kajen. Varför vi är just här är jag för liten att reflektera över. Detta är mitt tidigaste minne.

Som vuxen har jag funderat över detta och har mina aningar. Min mor var en lantlolla från Hälsingland. Som ung flicka, hemma i byn, gick hon med i Frälsningsarmén. Inte för att hon anfäktades av några religiösa behov utan därför att hon ville lära sig spela gitarr. Hon var redan då väldigt förtjust i pojkar och blev utesluten ur Frälsningarmén sedan hon tältat en natt med en jämnårig pojke.

Som 19-åring for hon till Göteborg och började servera på ett café för chaufförer. Hon hyrde rum hos ett äldre par där gubben varje natt skrapade försiktigt på hennes dörr och lovade henne ett par silkesstrumpor om han fick komma in, men det fick han aldrig. Däremot träffade hon många yngre män och blev gravid.

Hon födde mig och nu var hennes livssituation kaotisk. Hon pekade ut en chaufför Ture som min far. Hon tog en ur högen. Det var otrohet, svartsjuka, gräl, mordhot, och hemlöshet i omgångar. Jag misstänker att hon gick där på kajen för att hon tänkte göra sig av med sin oäktning och kanske gå samma väg själv.

Mitt andra minne är från en vinternatt på Drottningtorget i Göteborg. Även nu har hon mig i en filt samtidigt som hon försöker bläddra i telefonkatalogen. Hon ringer flera samtal till de billiga hotell som kallades ”Rum för resande” eller ”Resanderum”. Hon sökte nattlogi för oss båda men när hyrestanterna hörde att hon hade ett litet barn blev svaret nej med motiveringen att barn kan störa de övriga gästerna. Detta hände oss flera nätter.

Mitt tredje minne och här kan jag ange datum exakt på dagen. Den femtonde april 1943 då jag var fem år och två månader. Det är natt. Ture, som trodde att han var min far, hade tre systrar vid namn Dana, Volly och Vera. Dessa tre damer och deras män samt min mor och jag befinner oss i en lägenhet i ett landshövdingehus på Jungmansgatan i Göteborg. Vi sitter i samma rum och lyssnar till en skränig radioapparat som står på en byrå. Alla damer gråter högljutt och då gråter även jag utan att jag vet vad det handlar om. Vi hör flera mansröster i radion som talar forcerat och högljutt och som bakgrundsljud hör vi flygplan som far fram och åter.

Senare har jag fått veta att man sökte efter den svenska ubåten Ulven som just sänkts av en tysk mina utanför ön Stora Pölsan i Göteborgs norra skärgård. Alltså inte långt från Marstrand. Trettiotre svenska sjömän omkom.

Under kriget flög ofta tyska bombplan utmed västkusten på sin väg mot Norge och varje gång väcktes allt levande i Göteborg av sirener som i folkmun kallades ”Hesa Fredrik”. En dånande och tjutande stigande och fallande ton som mycket väl hade kunnat skrämma ihjäl de svaga. Detta hände åtskilliga gånger. Vi bodde på femte våningen i centrala Göteborg. Min morbror Arthur rusade upp och ropade till oss att vi måste ner i skyddsrummet. Mamma skrek irriterat:
–Det skiter jag i, jag ska till jobbet i morgon.

Min morbror sprang nerför trapporna med mig på armen och ju längre ner vi kom ju trängre blev det. Runt oss skrikande och gråtande och livrädda människor i panik och trängsel. Efter en stund i det trånga skyddsrummet blåstes ”faran över” och vi kunde gå upp igen.

I augusti samma år blev jag och min lillebror Rustan tvångsintagna på det avskyvärda barnhemmet Vidkärr.