Det har varit mycket på sistone. Jag har en nästan kronisk, extrem arbetsbelastning, men de senaste månaderna har varit snudd på hysteriska. Det snurrar så många saker i huvudet att jag flera nätter har fått gå upp ur sängen och skriva av mig på datorn för att kunna somna om igen. Lägg till detta den oro över världsläget som väl de flesta delar med mig, så kan man konstatera att det har varit allt annat än stillhet i mitt sinne.

Dessa omständigheter har lett till att jag har mindre fokus på vad jag ägnar mig åt för tillfället, än normalt. Jag tänker helt enkelt på annat medan jag gör saker. Detta ledde häromdagen till en kaotisk situation, när mina bilnycklar plötsligt var spårlöst försvunna.

För att i möjligaste mån undvika att glömma saker har jag byggt upp rutiner. Dessa omfattar allt möjligt, från att ha en mängd inställda digitala aviseringar (aktivera nyhetsbrevet, hämta dottern från bussen…) till att placera saker på ett sådant sätt att risken att missa dem minimeras. Men även de bästa systemen har sina brister när man inte har huvudet på rätt ställe.

Jag skulle iväg på ett flertal ärenden med bilen. Såväl husnycklar som bilnycklar hänger prydligt bredvid varandra, och dessa stoppades rutinmässigt i vardera främre byxfickan. Bilnyckeln med den uthängande fjärrkontrollen till garaget i högerfickan och nyckelknippan med bland annat husnycklarna i den vänstra, tillsammans med plånboken och läppsalva. Så långt allt som det ska vara.

Jag hade som vanligt på sistone femton tankar i huvudet samtidigt, och en av dem var att jag skulle hinna förbi postkontoret på ett ärende också, om det inte var för mycket kö. Det tänkte jag medan jag gick ut genom dörren och kände på fickorna att husnycklarna var där, innan jag slog igen dörren. Vår ytterdörr är nämligen av sådant slag att den går i lås och man blir utelåst om man råkar glömma nycklarna.

Halvvägs ner för trapporna kommer jag på att jag glömt ta nyckeln till postfacket, som hänger under bilnyckeln. Jag sprang upp igen, låste upp och rusade in efter nyckeln, som hängde på sin plats. Så gick jag åter ut genom huvuddörren, kontrollerade på nytt att jag hade husnycklarna på mig innan jag slog igen, och rusade ner för trapporna.

När jag kom ut genom porten till gatan gick högerhanden rutinerat ner mot högerfickan för att aktivera garagedörren med fjärrkontrollen… men, var var den? Jag kände på högerfickan, men där fanns varken fjärrkontrollen eller den i ett snöre sammanfästa bilnyckeln. Men visst tog jag den när jag gick ut…?

Det blev en helomvändning och upp igen för trapporna. Väl tillbaka i huset konstaterade jag att bilnyckeln inte hängde på sin krok, alltså måste jag ha tagit den från början. Men vart hade den tagit vägen?

Den sträcka jag rört mig sedan nyckeln togs var inte mer än 25 meter, mest bestående av trapphuset och två steg utanför porten. Vad hade jag hunnit göra på den begränsade biten och korta tiden för att bilnycklarna skulle komma på villovägar? Nu började jag få bråttom, medan jag sökte på alla möjliga och omöjliga platser. Jag tömde mina fickor både en och två gånger. Bilnyckeln var spårlöst försvunnen.

Vid det här laget hade jag konstaterat att posten skulle jag definitivt inte hinna till på vägen, om nycklarna någon gång dök upp. Jag började till och med gräva i min hustrus handväska som hängde vid entrén. Då upptäckte jag att bilnyckeln och fjärrkontrollen till garaget hängde i remmen till handväskan. När jag for in första gången för att hämta nyckeln till postfacket hade snöret i vilket fjärrkontrollen hänger tydligen fastnat i väskremmen, och helt utan att jag märkt något blev den hängande där, tillsammans med bilnyckeln.

Jag kände en dubbel lättnad. Dels för att jag hade funnit nyckeln och nu skulle hinna till mitt huvudärende i tid, dels för att incidenten faktiskt inte berodde på min bristande uppmärksamhet, utan på en ganska osannolik slump.

Det bästa man kan göra av denna typ av incidenter är att ta lärdom av dem. Jag har slutat bära fjärrkontrollen till garaget hängande utanför byxfickan. Det är lite obekvämare med den inuti fickan, men desto säkrare.