När jag äntligen nådde La Paz, i bolivianska Anderna, var det ett dygn senare än jag tänkt. Men man får helt enkelt räkna med förseningar. Första förseningen var inrikesflyget Lima – Arequipa, som gjorde att jag missade nattbussen till Puno och fick tillbringa natten på en plaststol på en bussterminal. När jag till slut nådde Puno, ett par timmar senare än beräknat, gick inga fler bussar till La Paz den dagen. Det blev till att tillbringa natten på ett trist, kallt rum i väntan på morgonbussen. Men karnevalen i staden livade upp stämningen ändå, med skumkrig och karnevalståg med orkestrar och dansare.

La Paz är ingen favoritstad, men jag var mycket glad över att vara tillbaka. Busstationen har gjorts om, det var vitt och fräscht och kändes därför konstigt.

Peruanska och bolivianska busstationer liknar varandra. Där finns en massa olika bussbolag som ropar ut sina destinationer och försöker sälja platser. Man går runt och jämför tider, priser och komfort innan man bestämmer sig för vem man ska åka med. Det finns också små kiosker fullproppade med allt man behöver inför sin resa; godis, snacks, drycker, bröd, smörgåsar, filtar, toalettpapper och annat. Många resor är långa, så det gäller att ladda upp. I anslutning till de bolivianska stationerna finns enkla restauranger eller nyss uppsatta matstånd, med någon som säljer majs eller steker hamburgare, grillspett eller något annat gott.

Efter att ha köpt biljett till kvällsbussen till slutmålet Tarija och lämnat in väskorna var det dags att köpa något att äta. Matståndens skyltar frestade med soppor och kycklingrätter, fruktjuicer och coca-te, men magen har varit i olag så jag vågade ingenting inför den stundande långa bussfärden förutom en avokadosmörgås.

Det började bli kyligt när bussen anlände till terminalen. Folk stod med väskor, påsar med snacks och tjocka filtar. Jag hade snålat. Tänkt att förra bussen var varm, man kanske inte behöver filt längre på bussarna i Bolivia? Jag ångrade att jag inte köpt någon så fort jag klivit ombord på den kalla bussen.

Ute snodde en ung man runt, han såg urstark ut. Han bar en illröd tröja med texten ”Jag är nyvaxad”, hade en bula med cocablad i kinden och haltade på ena foten. Han lastade upp all vår tunga packning, från min väska med böcker till stegar, pappersbalar och enorma, inplastade paket och kom sedan in i bussen och talade allvarligt om att det var han som skulle ta hand om oss, samt städa bussen. ”Kleta inte tuggummi i vrårna och gör inte nummer två på toaletten utan säg till om nöden tränger sig på så stannar vi!”

Jag har åkt mycket buss i Bolivia. Långa resor, uppåt ett dygn.

Den mest minnesvärda bussresan gjorde jag på det som kallades världens farligaste väg. Det är en mycket smal väg som ringlar sig från La Paz i Anderna ner till havsnivå. En ojämn, kurvig väg utan vare sig säkerhetsräcken eller plats att mötas. Numera är den ersatt av en ny väg och den gamla används bara av våghalsiga turister som cyklar. Men då fanns inget alternativ.

Jag såg till att köpa fönsterplats nu när jag skulle åka den otäcka vägen. Gör man det vill man ju i alla fall se ut. Tyvärr var min fönsterplats på fel sida och jag kom att stirra in i en bergvägg. Det var så tråkigt att jag somnade.

Rop och en häftig inbromsning väckte mig. ”Muertos! Muertos!” ropades det. Yrvaket såg jag resenärerna skynda ut r bussen. Jag följde efter.

Därute rådde ett förtvivlat kaos. Vid vägkanten låg kullkastade lådor med apelsiner, leksaker, väskor… Och döda människor låg på rad. Det hade skett en bussolycka en stund innan vi kom. Någonstans nedanför det lodräta stupet fanns bussen. Människor hade stannat och klättrat ned för att dra upp de förolyckade. En bit bort hade man bildat kedja och drog med gemensamma krafter i ett rep och den som var fastbundet i det. Jag sprang bort för att hjälpa till. Vi drog och drog, drog så länge, hur djupt ned befann de sig egentligen? Till slut kom hon upp, den vi drog i. Det var en liten kvinna, kolsvart hår och blod i ansiktet. Hon var död. Hon också.

Vi var alla djupt omskakade när vi åkte vidare, en annan buss hade stannat för att hjälpa till. Världens farligaste väg. Vi visste ju att både den och många andra vägar i Bolivia skördade offer, det vittnade mängder av uppsatta vägkors om. Nu hade vi sett det på nära håll.

Den här resan blev lugn, även om den blev 19 timmar lång i stället för de sagda 16. Och jag slapp frysa. När bussen stannade på en liten station för att ta upp nya passagerare såg jag min chans.
– Jag behöver köpa en filt. Hur länge står vi stilla?
– Tio minuter. Kanske en kvart.

Jag sprang i väg till kioskerna mitt inne på stationen, köpte en tjock, blå filt och kände att resan nog skulle bli bra. Den äldre damen i sätet bredvid såg mitt inköp och blev inspirerad att gå och köpa en rulle toalettpapper.

Därefter var vi redo.

Jag har svårt att hålla mig vaken på långresorna. Även om jag inte sover djupt utan vaknar många gånger somnar jag strax om igen. Bussen brummar på i svarta berg, jag somnar, vaknar, har med både böcker och radioprogram, men tittar mest ut när jag är vaken. Funderar, vakendrömmer, slumrar. Trivs med resandet, även om det känns segt klockan tio på förmiddagen när vi egentligen borde vara framme, men bara stannar för toapaus eftersom det ännu är flera timmar kvar av resan. Många går iväg till marknaden och köper bröd. Den unge urstarke, haltande mannen har en brödpåse i handen och en enorm cocabladsbula i kinden.

Tarija. Äntligen framme. Men hur mycket kan en stad förändras på tolv år? Från bussfönstret såg jag höghus! Hade jag hamnat rätt? Och var fanns busstationen? Folk gick av på olika ställen i staden, men när vi körde ut ur centrum utan att ha stannat på någon busstation började jag tvivla på mig själv. Hade jag missat busstationen? Hade bussen en annan slutdestination som vi nu var på väg till? Var skulle jag hamna egentligen?

Men det hade byggts en helt ny bussterminal. Stor och tråkig och opersonlig var den, och jag hade just tagit mig ut med mina väskor för att ta en taxi, när någon i blå tröja och med vitt skägg kom springande mot mig. Han var sig lik ändå, han som varit min bror i familjen medan jag bodde där. Han hade lånat bil och körde hem mig, och där hemma, i samma hus, fanns de allihop. Jag klev rakt in i den traditionsenliga söndagsgrillningen på andra våningen, och det var som att komma tillbaka till en tidigare del av mitt liv, fast i en äldre upplaga. Märkligt men väldigt, väldigt roligt.