Jag går norrut på Birger Jarlsgatan utmed en stor kyrkogård som jag aldrig tidigare lagt märke till, trots att jag bodde hela min ungdom i dessa kvarter. Allting är blött som efter regn. Det är höstskymning och det verkar som om jag var helt ensam i staden. Jag kommer till tunnelbanans station vid Jarlaplan, där det tidigare låg en bensinmack. Nedanför trappan vidgas en hall utan spärrar och från den åker jag långsamt rulltrappa ner i en trång tunnel som är så lång att jag inte ser dess slut. Den lyses upp av enstaka svaga och glest satta lampor. När jag äntligen kommer ner finner jag en perrong och ett spår och där står ett tåg med dörrarna öppna. Jag ser inget tecken till liv någonstans. Jag slår mig ner på en fönsterplats och far iväg. Resan förefaller ta flera timmar utan uppehåll och mesta tiden far jag ovan jord i ett ödsligt landskap som jag knappt kan skönja i mörkret.

Vid slutstationen går jag på en lång provisorisk gång av smutsiga tvåtumsplank med räcken av bräder. Vid dess slut sitter en man i en tunnelbanespärr och av honom får jag veta att jag bara skall ge mig till tåls och vänta så blir jag omhändertagen. Här finns endast en dörr. Den är olåst och jag kliver in i en lägenhet där det står en känd författare som är lika vilsen som jag. Jag vet inte vad han heter och känner honom inte till utseendet men vet, märkligt nog, ändå att han är författare. Vi hälsar men presenterar oss inte.

På en gammal bäddsoffa ligger doktor Bölander som är plastikkirurg i Marbella, två mil ifrån där jag har mitt hem på spanska Costa del Sol. Kirurgen ser ut att ha vakat åtskilliga nätter och säger till oss att vi skall vänta så kommer dom. Han drar täcket tätare omkring sig och över huvudet i det han säger:
– Nu måste jag få sova.

Den kände författaren och jag pratar inte med varandra men han öppnar en dörr och vi befinner oss i ett annat omöblerat rum. Han öppnar ytterligare en dörr och jag följer honom in i detta tredje rum som också saknar varje form av sittplats. På väggarna hänger några tavlor som verkar vara urblekta tidningsurklipp i tunna tarvliga ramar utan glas.

Vi går omkring en stund mitt på golvet utan att samtala då han plötsligt säger: 
– Vad ska de här bli nu då?
– Ingen aning, svarar jag och försöker se ut genom fönstret men ser bara mörker.

Dörren öppnas och in kommer tre män och en kvinna under livligt samspråk. En av männen visar sig representera Sveriges Radio. Han äskar tystnad och hälsar oss välkomna. Vi får veta att maten snart skall vara serverad. Han ber om ursäkt för att vi inte fått veta någonting tidigare men att hela detta hemlighetsmakeri varit nödvändigt på grund av sakens natur. Det hela är mycket hemligt då det gäller Sveriges Radios stora satsning inför våren. Vi är nämligen fem författare som skall läsa varsin novell ur vår senaste samling.

Jag börjar genast fundera över vilken av mina noveller jag skall använda då jag kommer på att jag har ju för tusan inte givit ut någon novellsamling. Det är ju bara någonting jag har funderat på ända sedan våren 1953. Alltså i 58 år. Inga problem tänker jag. En novellsamling slänger jag väl snabbt ihop, och så fort jag vaknar och medan min fru alltjämt sover skriver jag ner ovanstående dröm.

Rättelse: Det finns ingen stor kyrkogård vid Birger Jarlsgatan, ej heller någon tunnelbanestation vid Jarlaplan.