– Annika! Du är mamma! Du har två barn! Och du är fortfarande en äventyrare!

Moster Marta lät anklagande.

Jag tittade förvånat på henne, denna söta lilla människa som egentligen inte är min moster, utan Aldos, jag bara lånade henne medan jag bodde hos den bolivianska familjen.

Äventyrare? Jag?

Vi är lika varandra på många sätt, men medan jag är lugn och tillitsfull är moster Marta orolig och varnar för allt från marknadsmat till taxichaufförer. Medan jag drivs av upptäckarlust föredrar moster Marta dagliga rutiner och hemmets trygghet.

Hon hade nyss påmint om när jag hade haft en arg, fräsande kajman i min kanot, och jag försvarade mig med att jag sannerligen inte hade lockat dit den, att jag hade dragit mig tillbaka till kanoten för att jag blev så illa berörd av de andra i gruppen som fotograferade sig med den infångade kajmanen på de mest förödmjukande sätt, och att jag inte kunnat förutse vart djuret skulle springa när det släppts lös.

Men det är klart, moster Marta hade aldrig hamnat i den situationen, för hon hade inte gett sig i väg på en tur för att uppleva kajmaner, pirayor och anakondor, hon hade inte heller fruktat att dö i en iskall öken på 4.500 meters höjd eftersom hon aldrig skulle ha blivit ensam på en sådan plats, eller åkt dit över huvud taget.

För moster Marta är jag en äventyrlig person. En lite otålig ådra har jag väl, en som får mig att utsätta mig för obekväma och ibland läskiga saker. Det är jag glad över, annars hade jag aldrig hamnat i Bolivia då för längesedan, inte i Spanien heller och framför allt hade jag inte tackat ja till att jobba två veckor i Peru eftersom det, att ta hand om en grupp under två veckor i ett land så långt borta, är oroande om något! Åtminstone innan resan. Men någonting i mig låter mig tro, att även om något känns skrämmande kommer det nog att bli bra till slut. Det brukar lösa sig.

Den där tron ledde mig till ett litet trevligt äventyr i slutet på min Peru- och Boliviaresa. Jag hade hälsat på min kära familj i Bolivia under några dagar och måste påbörja hemfärden. Jag anlände Santa Cruz med nattbussen från Tarija på morgonen, men planet till Bogotá och därefter Madrid skulle inte gå förrän klockan tre på natten. Många timmar att slå ihjäl, med andra ord.

På nätet hittade jag en slags rekreationspark strax utanför storstaden. Det lät som ett bra ställe att tillbringa dagen!

Güembé heter parken, och den är upplagd som en välordnad djungel. Det gladde mig, var det något jag saknade från min tid i Bolivia så var det djungeln. Här fanns en vandringsled som gick mellan omhändertagna spindelapor, papegojor, fjärilshus, små hotellstugor, restaurang och två poolområden. Det ena skulle påminna om nationalparken Amboró, där jag bott en tid, och det andra om ett gäng små källor med vattenfall som finns strax utanför staden.

Bad blir perfekt en dag i heta Santa Cruz, tänkte jag som inte kollat väderleksrapporten. Regnet började falla redan när jag anlände med bussen, och kylan kom med det.

Under en vandring med en parkguide började åskan dåna, himlen öppnade sig och vi sprang förbi sköldpaddorna och papegojorna för att ta skydd under den stora restaurangens tak. Där befann sig redan alla andra av parkens gäster. Jag valde ett bord på terrassen och njöt av hur regnet vräkte ned över grönskan som omgärdade mig. Beställde en kanna nygjord passionsfruktjuice samt grillat kött med ris och yuca, fick in en liten skål varm soppa och smårätter under väntetiden.

Efter maten badade jag i den största poolen av ren envishet, för varmt var det inte och solstolarna stod tomma, men det var ändå skönt.

Parken stängde redan klockan 18 och jag hade gärna åkt in till stan en stund för att fördriva tiden, men behövde då först lämna av min tunga packning på flygplatsen. Medan jag väntade på en taxi hörde jag någon tala ett språk som jag aldrig hade väntat mig att höra i Bolivia, framför allt inte i en djungelpark utanför Santa Cruz.
– Är du svensk?! utbrast jag förvånat till en lika förvånad man.

Och nu började den sista delen av den märkliga resan, en serie händelser som moster Marta aldrig skulle ha varit med om, dels för att hon inte skulle stå och vänta på en taxi utanför en djungelpark, dels för att hon aldrig skulle ha tackat ja till det som senare erbjöds.

Den svenske mannen var på semester med sin bolivianska flickvän. De reste i Bolivia, Peru och Chile under sex veckor, delvis tillsammans med flickvännens släktingar, en kvinna som var född och uppvuxen i Bolivia samt hennes svensk-bolivianska dotter som var född i Sverige. Vi bestämde oss för att dela taxi trots att vi skulle åt olika håll. Jag hade inte bråttom till flygplatsen alls, och medan vi åkte och fortsatte att prata blev jag erbjuden att följa med dem.

Först åkte vi till den ena kvinnans hyrda lägenhet för att lämna mitt bagage. Medan de andra satt kvar i taxibilen följde jag med kvinnan upp i ett oerhört lyxigt lägenhetskomplex och häpnade över den designade lägenheten.

Sedan åkte vi vidare i taxin till en restaurang där servitörerna bar stråhattar. Vi blev erbjudna att låna stråhattar till en gruppbild, vilket vi tackade ja till. Det kändes helt surrealistiskt. Den bolivianska kvinnan bad om en kanna frisk majs- och jordnötsdricka åt oss och sedan beställde vi in varsin rätt från menyn. Min tallrik var så välfylld att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, och jag orkade inte äta ens hälften.

Restaurangen är tydligen på modet för den fylldes snabbt av välbeställda stadsbor. Någon spelade musik, och några bord bort satt svenskens flickvän tillsammans med en grupp vänner. Hon ignorerade både honom och sina släktingar fullständigt. Jag fick veta att hon var arg för att de hade missat ett flyg på grund av att det föregående planet var försenat. Jag förstod inte varför hon var arg på dessa tre, som ju inte hade med förseningen att göra, men de tog ändå inte så allvarligt på den missriktade ilskan mot dem.

Jag hade blivit bjuden både på taxiresan och på middagen och ville återgälda med att betala taxin tillbaka till lägenheten där mina väskor stod, hittade just då en 20-bolivianosedel på gatan utanför restaurangen och använde den, det var precis vad taxin kostade, det kändes lite snålt.

I stället för att gå in i lägenheten åkte vi upp till takterrassen som var alldeles makalös. Där fanns en pool, ett utomhuskök för födelsedagsfester samt en utsikt över stadens upplysta skyskrapor som fick oss att tänka på New York. Vi satt där i det sena kvällsmörkret och beundrade utsikten i varsin stol, jag och mina nya bekantskaper, drack vatten och pratade tills vi blev så trötta och frusna att vi tog hissen ner till lyxlägenheten.

Strax innan jag skulle ta taxin till flygplatsen kom jag att tänka på den peruanska staden Juliaca.
– När jag åkte mellan Puno och La Paz körde bussen nära Juliaca. Ni var ju där. Är det ett fint ställe? Vad finns i Juliaca? Är det värt att åka dit?
– Nja, Juliaca är kanske inte så vackert, svarade svensken.
– Vi åkte dit för att C ville det. Hon ville besöka Muñequita Millys grav.
– Muñequita Milly? Vem var det?
– Hon är jättepopulär. En tjej som sjöng folklore. Hon dog bara 23 år gammal efter en skönhetsoperation.

Svensken berättade. Graven på kyrkogården i Juliaca var som ett mausoleum med en massa blommor. Flickvännen C dansade framför det till Muñequitas musik, när plötsligt den döda flickans föräldrar och bror dök upp för att titta till graven. De kom i samspråk med svenskarna och tyckte att det var så speciellt att dessa fans kommit ända från Sverige för att besöka graven, så svensken och C bjöds in i mausoleet tillsammans med artistens familj. Där satt de tillsammans och pratade, fotograferade varandra och blev Facebookkompisar. Sedan skildes de åt och svensken och C fortsatte sin resa. Men åtminstone för C kommer nog den händelsen att vara en av resans höjdpunkter.

Spännande, eller hur?

Återigen tänkte jag på moster Marta och allt hon missar med sin oro och trygghetsönskan. Å andra sidan lever hon ett mycket lugnt och fridfullt liv, utan stress. Det kan jag avundas henne. Men jag skulle inte vilja vara utan sådana här oväntade, spännande händelser i livet!