Det är så lätt att i dessa tider låta sig härdas. Skjuta långt ifrån sig allt som känns obehagligt och det är mycket. Och det stora kan lätt färga av sig på det lilla.

Grunden var att min son var bortrest med skolan i en hel vecka för andra gången på kort tid och även om han hade det toppen och jag kände mig trygg i det, så innebär det många känslor som liksom ligger utanpå kroppen, att ha sitt barn i ett annat land.

Det var fredagkväll och jag satte på filmen ”PS I love you” med Hilary Swank. Jag har sett den för länge sen och den är fin, men egentligen hade det nog inte så mycket med filmen att göra, den bara råkade slå an just rätt (eller fel beroende på hur man ser det) strängar i det ögonblicket. För det var som att öppna en kran.

Jag började gråta och kunde inte sluta. När jag var yngre, vuxen men yngre, grät jag ganska ofta. Det gör jag inte längre och något behövde tydligen rensas ut. Tårarna hade lite med filmen att göra, det bara vällde ut en symfoni av känslor som hade med kärlek, ensamhet och livet i stort att göra. Det var ansträngande, men jag tänkte också att jaja, låt det komma då, det är ju inte farligt.

Filmen tog slut och jag satt en stund och fibblade med telefonen och sippade på vinet som var kvar i glaset. Klockan var väl 23 och plötsligt ringde det på dörren. Jag blev så ställd att jag satt lite som paralyserad och tänkte att jag låtsas som att jag inte är här. Det ringde igen och nu blev jag mer irriterad än rädd. Vad fan. Vem är det frågade jag. Det var en av mina grannar.

Jag öppnade och hon sade att hon hade jättemycket ångest, att det enda som hjälpte var att bada varmt och hennes varmvattenberedare var så liten att det inte räckte till ett bad. Jag släppte in henne, gav henne en handduk och medan hon badade satt jag i soffan och funderade på allt. Det var lite bisarrt. Men samtidigt fint. Jag vill verkligen vara en sån person som öppnar dörren för en granne med ångest. Men det hade varit väldigt nära att jag inte gjorde det.

Efter en stund kom hon ut i sin pyjamas och med blött hår. Jag frågade om jag fick krama henne. Det fick jag. Hon berättade lite om allt och gick sedan hem. Efter en stund knackade det åter på dörren. Jag höll på att borsta tänderna och öppnade med tandborsten i munnen. Bara två minuter till bad hon och visade med händerna trycket över bröstet som hon förtvivlat försökte få att släppa.

Efter ytterligare en halvtimmes varmt strilande vatten kom hon ut och sa att det var bättre. Och jag kunde se att något hade slätats ut i hennes ansikte. Jag erbjöd henne en säng men hon ville hem till sin egen. Förståeligt, men man vet aldrig. Ibland kanske närhet på andra sidan väggen kan göra skillnad.

Det var en märklig kväll. Men jag kände mig tacksam när jag låg i min säng och läste. Tacksam över att jag är en person som känner känslor och inte stoppar undan dem. Tacksam för att någon vågade ringa på just min dörr och be om hjälp. Tacksam för att jag vet vad ångest är och kunde relatera, inte skrämmas bort. Tacksam för att någon kände sig tillräckligt trygg med mig för att visa sin ångest för mig.

Vi behöver vara starka, men att visa sig sårbar är en inbjudan och för människor närmare varandra. Det är att be om något men samtidigt att ge. Det är inte alltid det räcker med en varm dusch. Men ibland är det bara det som behövs.

Denna texten skrev jag i lördags, lite hög på altruism. Vilket ju är en motsägelse, men existerar det egentligen en hundraprocentig osjälviskhet? På söndagsmorgonen upprepades hela proceduren. Vilket fick mig att tänka på hur och när man bör eller kan sätta gränser i sådana här sammanhang. Men det får jag fortsätta fundera över. Under tiden öppnar jag hellre dörren än låter den vara stängd.