Kiosken ligger obevakad och stängd vid en ödslig tunnelbanestation i en förort. Jag får med mig en massa ”limpor” med cigaretter. Nu har jag en ny flicka som jag vill flytta ihop med så nu skall jag börja sköta mig. Fast arbete och bostad är det som gäller.

Jag går Sveavägen ända bort till Norrtull och här har man rest ett stort tält med skylten KNÄPPUPP. Några karlar jobbar med tältduken. Jag går fram och frågar:
– Kan man söka jobb här?
– Ja snacka med den lille mannen där, säger en av männen och pekar.

Jag går fram till en man som är halva huvudet kortare än jag men ser väldigt senig och muskulös ut.
– Jag söker jobb.

Han tittar roat på mig, klämmer hårt på mina överarmar och nacke. Han talar svenska men med stark tysk brytning.
– Gut. Jo do kan kommen morgen klocka elva!

Han frågar inte efter betyg eller andra antecedentia.

Följande morgon är jag på plats och mitt enda bagage är en gammal Levin-gitarr i ett trasigt smärtingfodral, samt en stor resväska. I den har jag en skjorta, kalsonger och en jacka. För övrigt är väskan fylld med en mängd cigarettlimpor av de mest skilda märken. Det är mitt kapital.

Nu bär det av med ensemblen genom norra Sverige. En tälturnè med tolv artister och musiker. Jag åker tåg, men inte i någon förstaklasskupé. Ej heller andra eller tredje klass. Jag sitter i en manskapsvagn av den typ gatukontoret brukar ha uppställda vid tillfälliga arbetsplatser. Denna vagn är inredd med dubbla över- och underslafar, ett litet klädskåp och ett ynkligt bord.

På sängen mitt emot sitter en yngling som läser en veckotidning, i slafen över mig ligger en annan som tar sig en tupplur. Själv sitter jag på min sängkant och tittar ut genom en smutsigt fönster. Denna vår vagn är placerad på en järnvägsvagn. Det slamrar, smäller och gnisslar.

Det finns ytterligare några manskapsvagnar som hyser tältarbetare, ljud- och ljustekniker, scenpersonal samt artisternas loger. På vårt långa tåg finns även en kokvagn.

Vi har två traktorer. Här finns vagnar med tältduk, ljud- och ljusutrustning, En vagn utgör biljettkontor. Här finns tältmaster, stålkonstruktioner till läktare och scenbyggnation och en hel vagn med bänkar och de brädor på vilka läktarens publik skall gå och sitta på. Det enda som fattas på tåget är artisterna, som färdas i privatbilar och bor på hotell.

Vi tältarbetare är en brokig skara av yngre män, varav ett par är på rymmen från varsin fångvårdsanstalt. Vi får fem kronor per dag i fickpengar. Resten av lönen skall vi få vid turnéns slut. Detta för att vi inte skall avvika eller hemfalla åt fylleri.

Fackföreningar och kollektivavtal är okända begrepp, liksom skatt. De flesta borgare skulle säkert kalla oss slödder. När mina kompisar fått veta att jag har en resväska med cigaretter bojkottas kiosker och tobaksaffärer, ty jag tar bara halva butikspriset för ett paket. Jag har fått ett nytt öknamn. Det var tysken som plötsligt stod och skrek ”Cigaretto” ända tills jag fattade att det va mig han ropade på. Själv rökte han inte.

Denna vår turné skall komma att kallas för 50-talets största show. Povel Ramel, som äger bolaget tillsammans med en gammal svajmastartist vid namn Felix Alvo, är inte själv med på scenen detta år.

På scenen medverkar: Karl Gerhard, Martin Ljung, Britta Borg, Gunwer Bergkvist, Tosse Bark, Oscar Rundqvist, Göthe Ericsson, Allan Johansson, Clara Vertes och Erik Sjögren samt sångkvartetten Delta Rhytm Boys.

Textförfattare är: Karl Gerhard. Povel Ramel, Yngve Gamlin, Beppe Wolgers, Tage Danielsson och Hans Alfredson. För regin står Hasse Ekman och Mille Schmidt, och för dekoren står Yngve Gamlin. Kapellmästare är Britta Borgs make, pianisten Allan Johansson.

Gräddan av svensk underhållning är alltså delaktiga

Turnén har avverkat hela södra Sverige när jag hoppar med. Denna min första dagsetapp är inte lång. Bara åtta mil till Uppsala.

Så brakar det hela loss med tre och en halv hektiska timmar. Med hjälp av traktorerna lossar vi hela tåget och förflyttar allt till närbelägna Vaksala torg. Området inhägnas med höga staket. De fyra masterna är snart resta och ett lag jobbar med tältdukarna. Ett annat gäng reser scenen och fixar med belysning på scen och salong. Några bär in alla bänkar till parketten och själv tillhör jag det gäng som bygger upp läktarna.

Det är tunga saker vi skall bära och vi måste springa med alla våra bördor. Värst är de långa och tunga stålgradängerna som utgör stommen till läktaren. De skall bäras av två man och de springer vi med. De svajar när vi springer vilket ytterligare försvårar det hela. De placeras sedan på stålbockar i det runda tältet, som ekrarna i ett hjul. Sedan springer vi in med golvbräder och sittbräder som vi fäster på gradängerna.

Jag får veta att två medelålders byggnadsarbetare varit med, men att de slutat efter två dagar. Det var kraftiga karlar men de klarade inte att springa med bördorna och hoppa mellan gradängerna. Det hela påminner om när vi skulle lucka på och av till sjöss, där vi sprang med trälämmar på balkar över lastrummen.

När allt är klart har vi cirka tre timmars paus innan vi skall sätta på oss gröna uniformer och en liten käck mössa för att agera vaktmästare, och visa folk tillrätta när de skall hitta sina sittplatser. Varje kväll blir det bråk. Många som köpt biljetter till första raden tror att de skall sitta alldeles framför scenen men precis som vid en Kungliga teatern i Stockholm så menas med första raden längst fram på läktaren. Inte på parkett. Dessa missförstånd ledde till slagsmål ibland.

Vi andas ut i väntan på showen då en man utanför staketet ropar mitt namn. Jag går dit och finner en välskräddad yngling som jag känner väl igen. Hans namn är Leif Peters. Vi har varit bästa vänner i tre år på Vidkärrs barnhem i Göteborg och fem år på Frälsningsarméns pojkhem Sundsgården. Han är den enda av eleverna som man lyckats frälsa på skolhemmet och nu studerar han till präst i Uppsala. Jag släpper in honom och fixar så han får se föreställningen.

Jag ser själv fram emot att få se showen och främst då Martin Ljung. Jag har anvisat Leif en plats på läktaren och själv ser jag hela föreställningen stående från min plats vid scensidan hos orkestern.

Sånggruppen Flickery Flies inleder med ett glatt sångnummer. Sedan kommer Karl Gerhard med ett nummer ”Efter alla dessa år”. Därpå följer Gunwer Bergkvist. Britta Borg framträder med ett suveränt sångnummer när hon framför den mycket känslosamma visan ”Utsikt från en bro”, där Karl Gerhard skrivit texten till en melodi av fransmannen Charles Trenet. Bland övriga nummer finner jag två monologer som Povel Ramel skrivit, vilka framförs av Martin Ljung. De heter ”Rock-Fnykis” och ”Ester”. Karl Gerhard, som bara framför egna nummer, gör ”Tretton år”, ”Tango för tre” och ”Johansson”. I hans sista nummer uppträder han som Kung Gustav VI.

Så äntrar fyra färgade män från Amerika vår scen och sjunger svängigt och flerstämmigt i barbershopstil. De heter Delta Rytm Boys och är omåttligt populära, då de framför ”Flickorna i Småland” på vårt modersmål och med stark brytning. En text som de själva förmodligen inte förstår ett ord av.

Vid denna tid är det ytterst ovanligt att man ens i Stockholm får se en färgad människa. När vi kommer ut till de norrländska småstäderna väcker de enorm sensation. Jag vet inte om det stämmer men jag har hört ryktas att det föds mörkhyade bebisar överallt där vår turné dragit fram.

Fortsättning följer.