Först kändes det skämmigt när jag anmälde mig till dotterns skolutflykt. Nej, ska jag vara ärlig känns det fortfarande lite genant. Kanske uppfattas jag som en av de där oroliga mammorna som det finns otaliga exempel på. Jag känner föräldrar som inte har låtit barnen åka på skolutflykt om inte minst en förälder har fått följa med, och familjer som varit så oroliga för att släppa iväg sina barn med allt vad det innebär, risk för trafikolyckor och att komma bort, att barnen inte har fått följa med. Men jag är inte sådan. Det är bara det att just den här utflykten har planerats till ett datum då jag kan följa med.

Jag vet att min nyblivna sexåring skulle bli väldigt glad över att ha med mig, jag som så sällan är med på saker som ordnas i skolan. Dessutom är det en skolutflykt helt i min smak. Vi ska nämligen besöka det stora akvariet i Sevilla! Som jag tidigare har skrivit om i Sydkusten tycker jag mycket om akvarier, havsmysterier och marinbiologi, och en förmiddag på Sevillas akvarium tackar jag inte nej till.

Allt är ordnat. Buss från skolan, inträde och guidad visning, och så besök i min favoritpark efteråt, den stora María Luísa-parken. Det var prinsessan María Luisa som skänkte en del av sin stora trädgård till Sevilla stad, som gjorde om den till stadspark. Man anlitade en fransk trädgårdsarkitekt som inspirerades av franska trädgårdar, Retiroparken i Madrid och Sevillas egna gator och torg inför skapandet av denna underbara, djungelliknande park, full med små spännande trädgårdsrum och överraskningar. Jag älskar den där parken. Och dit ska vi för att äta medhavd lunch och mata duvor.

Förra veckan tog sexåringens lärare mig åt sidan när jag kom för att hämta dottern.
– Du Annika, vi får se hur det blir med utflykten. Det beror på vädret.
– Vädret? Regnet? Tänker ni ställa in om det regnar?
– Det är rektor som fattar beslutet. Om det bara vore akvariet kunde vi kanske åka, men vi ska ju till parken sedan, och det är inte trevligt om det är blött.
– Men vi kan väl äta matsäcken någon annanstans då?
– Var då?

Jag visste att slaget var förlorat. Vid händelse av regn skulle skolutflykten flyttas till en annan dag. Jag tycket det var dumt. Men det är som det är. Det går inte att ändra andalusiernas syn på regn. Om det regnar stannar allting upp. Konserter ställs in, middagar, kompisträffar, biobesök och marknader likaså. Barnen får inte gå ut på rast. I en del skolor får de inte ens gå ut när det har slutat regna, eftersom det finns vattenpölar på skolgården som de kan bli blöta i.

En av sambons bästa kompisar skulle komma och tillbringa sin födelsedag hemma hos oss, som han brukar göra varje år, men valde att stanna hemma eftersom prognosen hotade med regn. En god vän skulle resa bort under sin semestervecka tillsammans med sin pappa och sin pojkvän, men de tre avbokade och stannade hemma eftersom det skulle regna. Mina döttrar skulle få börja rida, men de allra flesta ridlektionerna sedan november har ställts in på grund av vädret.

Och nu det här.

Jag kände mig riktigt trött på denna inställning till regn, samt på regnet i sig självt. Jag betraktade det envisa strilandet utanför fönstret, samt kondensdropparna som rann längs fönstrens insida och blötte ned golven, regnvattnet som rann längs innerväggarna, droppandet från taket... Tre gånger på samma kväll gick strömmen för att det regnade på elcentralen i köksväggen. Det var riktigt tröttsamt. Sällan har jag varit med om en sådan blöt vinter.

Men tänk! Precis i tid ritades det in en liten sol den aktuella dagen, och från skolan kom ett meddelande: ”Utflykten blir av!” Två dagar senare såg vi en nästan molnfri himmel en stund, och flera molnglimtar mellan regnskurarna. Som vädret påverkar humöret ändå. Plötsligt planerar vi in en dagsutflykt till havet, en födelsedagsfest, och vi ser fram emot den kommande utflykten till akvariet, dottern och jag.