Det går ett sus genom publiken när vår Kung Gustav VI Adolf står livslevande på scenen. Det är Karl Gerhard som gjort en mästerlig sminkning. Med övertydlig diktion och stor elegans står han där i en kritstrecksrandig kostym och en Royal Stetson hatt medan han sjunger:

Den förste amanuensen
i vår kungliga demokrati,
som tala kan latrin
med bönder men latin
med Vetenskapsakademin.

Vår turné fortsätter med föreställningar i alla norrländska kuststäder. Vi sliter som djur med att resa och riva tältet och det är det mest hektiska arbete jag upplevt. Så fort tåget stannat på morgonen gäller det att springa, i bara kalsonger och skor, på banvallen mot kockvagnen. Där räcker man oss varsin mugg kaffe och två smörgåsar med ost och skinka. Sedan gäller det att springa tillbaka till vår vagn och det blir ofta problem då tåget startar igen och växlas in på olika spår.

Det gäller att få i sig frukosten innan tåget stannat vid en hög perrong. Lemmarna mellan tågvagnarna fälls ner så att hela tågsättet blir en enda lång bana där de två traktorerna turas om att dra av alla vagnar som är lastade på tåget. Därpå gäller det att klänga sig fast på något av ekipagen för att få åka till den plats där tältet skall resas. Där gäller det att resa hela tältet och alla staket i en rasande fart.

Jag ser föreställningen varje kväll och efter fjorton dagar kan jag varenda replik och varje tonfall. Så kommer jag på att det är mycket roligare att studera publiken och dess reaktioner. Ofta får jag som favorit någon fet gubbe på parketten som flabbar värst av alla.

Efter att vi rest tältet har vi några timmar ledigt fram till föreställningen. Vi traskar runt i de olika städerna och sedan sitter vi inne på området och diskuterar. Artisterna har vi väl inte så mycket umgänge med, men de stannar ofta till och växlar några ord. Karl Gerhard stannar och pratar och förhör sig om hur vi har det.

Jag har fått tag på en gitarr och sjunger några visor för kompisarna. En eftermiddag när jag sjunger Ruben Nilssons visa ”Den okände soldaten” tittar jag upp och ser att Karl Gerhard lyssnar småleende. Efter mitt lilla framträdande kommer han fram och ger mig beröm och talar om att han tycker mycket om Ruben Nilssons visor och mitt framförande, men så blir han allvarlig:
– Du måste tänka på att texta tydligt. Varenda bokstav skall höras. Tungan skall rulla minst fem gånger mot gommen på varje R. Detta tar jag ad notam och varje kväll studerar jag Karl Gerhard när han sjunger eller talar med övertydlig diktion.

”FöRR näR vi med kamphumöR och Röda fanoRs svaj
fiRa föRsta maj, boRgaRen blev skRaj.
WallenbeRg och BonnieR i djupa kassavalv
hukade sig medan tjyvsamhället skalv o.s.v.)

Nu är det honom jag beundrar mest. Han är snabb i repliken och kan improvisera. Martin Ljung är mer den bondkomiska typen som lärt sig texter som andra skrivit.

I Luleå, vid avslutningen, när alla står på scenen och Karl Gerhard förkroppsligar kung Gustav VI som håller avskedstal till publiken säger han:
”Det är en stor ära och glädje för mig att få besöka den plats där inte bara granar och tallar utan även Ljungen reser sig över mängden. Det här är den finaste plats jag besökt under hela min eriksgata.”

Här kliver Martin fram ett steg och säger med basröst:
– Förlåt, men det sa ju ers kung i går också – i Boden.

Karl Gerhard vänder sig lugnt och värdigt med ett roat leende mot Martin Ljung.
– Jasså, säger ers Ljung det? Ja, men i dag menar jag det.

Sista delen nästa vecka.