På turné med Karl Gerhard, del 3

PLUS BENGT SÄNDH (Fortsättning från föregående veckor.) Vi lämnar kusten och far in till Kiruna och Gällivare för att sedan fortsätta turnén till de större platserna i inlandet. I Gällivare blir jag lite berusad och akterseglad. Ett tag tänker jag hoppa av turnén, men ångrar mig då jag i så fall går miste om åtta veckors inarbetad lön.

PLUS BENGT SÄNDH (Fortsättning från föregående veckor.) Vi lämnar kusten och far in till Kiruna och Gällivare för att sedan fortsätta turnén till de större platserna i inlandet. I Gällivare blir jag lite berusad och akterseglad. Ett tag tänker jag hoppa av turnén, men ångrar mig då jag i så fall går miste om åtta veckors inarbetad lön.

Det är kallt och jag fryser där jag strövar omkring i den nattligt ödsliga staden. Till slut smiter jag in på hotellet och på småtimmarna somnar jag på heltäckningsmattan utanför Britta Borg och Allan Johanssons rum. Det är Allan som väcker mig. Han verkar road av att jag missat tåget. Han bjuder mig på frukost och sedan får jag åka med honom och Britta i deras privatbil till Jokkmokk som är nästa punkt på vår turné.

Vi samtalar gemytligt men Britta Borg är lite reserverad. Kan väl aldrig ana att jag 14 år senare skall hoppa in istället för en sjuk Martin Ljung och göra en månads krogshow med Britta Borg på restaurang Valand i Göteborg. En show där jag även skrivit några av hennes nummer samt inlednings- och avslutningslåtarna.

När jag kliver in på tältområdet är allt klart för kvällens föreställning och jag förväntar mig en utskällning av vår tyske tältmästare, men han är bara glad att jag kommit tillrätta. Jag är tydligen en attraktiv arbetskraft.

På natten, efter föreställningen i Vilhelmina, står vi några grabbar vid en korvkiosk då Karl Gerhard och hans sambo Göthe Ericsson kommer strosande. De hälsar och handlar varsin kokt med bröd. När Karl Gerhard fått sin korv vänder han sig mot oss, för in korven i munnen, för den fram och tillbaka mellan sina läppar och säger:
”Den var inte dum den!”
Den repliken skapar stor munterhet i vår lilla flock.

Jag är luspank och röksugen. Mitt cigarettlager är slutsålt så nu måste jag köpa mina cigaretter till butikspris, så när Karl Gerhard går vidare fattar jag mod och går fram till honom.
– Förlåt men jag har inga pengar till cigaretter. Skulle du möjligen vilja låna mig en tia tills vi får lön?
Han ler lite roat, tar upp sin plånbok och ur den en femtiokronorssedel som han räcker mig.

Vi fortsätter vår turné söderut och en dag når vi Falun. Vi reser vårt tält där Cirkus Scott just rivit sitt, så deras gubbar står och tittar på när vi jobbar. När vi är klara kommen en yngling från Scotts fram till oss:
– Det var de jävligaste jag sett. Ni reste hela skiten på två och en halv timme.

Han kallar sig Nalle. Alltså heter han Björn. Han och jag går en sväng på stan och jag får veta att han är elefantskötare. Med sig på promenaden har han en schimpanshona som heter Zita. Apan tillhör en av hans vänner men Nalle har hand om den en tid. Apan väcker stor uppmärksamhet på stan. Många kommer fram och vill bekanta sig med Zita och det går bra om man är man. Zita älskar karlar men är svartsjuk på alla kvinnor. Hon har bitit upp maskor på åtskilliga nylonstrumpor på alltför närgångna damer.

Nalle berättar en liten lustighet han varit med om kvällen innan då han skulle leda tre elefanter till deras järnvägsvagn. För att komma dit var han tvungen att gå en lång omväg för att nalkas vagnen och bangården från rätt håll. Då var det betydligt närmare att gå genom centralstationens perronger men detta var strängeligen förbjudet. Faluns station har några trappsteg under tre valv och nu sa Nalles förman att han skulle ta den genvägen.
– Om polisen kommer så låtsats du inte förstå. Prata tyska!
Nalle gjorde så och mycket riktigt. På stationsplan stod två poliser som gestikulerade och försökte stoppa honom.
– Nicht verstehen! svarade Nalle och gick vidare, med de tre väldiga djuren, upp för de tre trappstegen, genom valvet och vidare ut på perrongen. Polisen som var ovan vid och hade respekt för elefanterna gick tio meter bakom. Längst ut på perrongen vek Nalle av och gick över spårområdet till den lastperrong där elefanternas vagn var belägen.

Vi tog en stilla promenad genom Faluns centrum och nu var det jag som höll schimpansen Zita i en kedja och hon väckte stor uppmärksamhet. Att leda en apa är en annorlunda upplevelse. När vi nalkas ett bord eller en soffa får jag inte gå för nära för då hoppar apan upp på utemöblerna och när vi går över ett område där marken är blöt så sitter apan på min axel, då hon inte vill bli blöt om fötterna.

När vi kommer tillbaka till Knäppupptältet frågar Nalle vem som är vår bas och jag pekar ut tysken. Nalle går bort och pratar med honom några minuter innan han kommer tillbaka till mig.
– Jag är less på cirkusen så nu fick jag jobb här i stället.

Jag talar om att vi har en plats ledig i vår manskapsvagn och Nalle installerar sig där sedan han hämtat apans bur och ett fåtal egna ägodelar från sin vagn vid cirkusen. Schimpansen måste hållas i bur nattetid och enda platsen för denna är vid fotändan på min slaf. Jag vaknar sedan ett par tre gånger varje natt av att ett apfinger pillar mig mellan tårna.

Vi kryssar mellan några städer norr om Mälaren och ger vår sista föreställning i Sollentuna. Här får vi ut vår lön och jag är stadd vid kassa igen. Jag går bakom scenen under föreställningen och uppsöker Karl Gerhards vagn. Jag knackar på och han öppnar. Han håller just på att göra masken där han skall föreställa vår kung Gustav den VI. Karl Gerhard har gasbinda och vit kräm i ansiktet. Han stoppar bomullssuddar upp under kinderna för att få dessa att puta ut. Han har glasögon där han byggt upp skalmarna så de är centimeterbreda. Detta för att han skall få mer utstående öron. Hur han kan prata är för mig obegripligt.
– Jag skall bara lämna tillbaka den här, säger jag och räcker honom en femtiolapp.
–Vänta här, svarar han och stänger dörren.

Jag begriper inte varför jag skall vänta, då han öppnar dörren och ger mig ett kuvert i C4-format. Jag går in i min vagn och öppnar kuvertet där jag finner ett stort vackert färgfoto där han sitter i en fåtölj med sin fosterdotter Fatima i knäet. Vidare finner jag en hundrakronorssedel och hälsningen: ”Tack Bengt för turnén 1958.”