När jag vände mig om och såg vad som låg på köksgolvet var det med blandade känslor. Jag blev rörd, samtidigt som känslor av annalkande problem, avsmak, förvåning, stolthet och medkänsla trängdes med varandra.
En meter från mina fötter låg den minsta lilla mus som någon katt i historien någonsin har fångat, stel av skräck och med skadat ben. Bredvid honom satt Vargen och tittade på sitt byte.
– Nämen titta vad du har fångat Vargen, det var bra gjort!

Katten Vargen är inte den vassaste kniven i lådan, om vi säger så, och att han fångat en musbebis är inget mindre än ett under. Vargen är helt enkelt inte som andra katter. Han är liksom i en kategori för sig. Lite egen. Bara ett par månader efter adoptionen av honom började vi misstänka att hans förlorade svanstipp berodde på ren klantighet. När han var ung sprang han så fort att han tog sats mot lodräta väggar, och en gång försökte han döda sambons chefs hund. Föreställ er en tecknad Disneyfilm med en hund i koppel som snor runt, runt sin mattes ben, som panikslagen försöker rädda sig från den galna katten på hans rygg.

Vargen är inte en katt som lär sig av sina misstag, och han är envis som en husfluga – vill han stå på någons mage och trampa med utspärrade vassa klor så spelar det ingen roll hur många gånger man lyfter, och sedan puttar, ner honom, han slutar inte försöka förrän man ställer sig upp. Ett ”nej” finns inte i hans värld.

Vargen borde vara omkring nio år gammal. Jag tror inte att han en enda gång under åren tillsammans med oss har fångat något djur. Förrän nu, när han alltså har tagit en musunge. Ändå var det möss i huset som gjorde att vi adopterade honom. Hans föregångare Pipen hade blivit påkörd, och så fort han försvann började det komma in möss och kackerlackor i bostaden. Inga fällor eller gifter hjälpte, de försvann inte förrän katten Vargen kom. Inte så att han fångade något, även om den äldre grannkatten försökte lära honom ute i vår patio, vilket vi med nöje och hopp såg från köksfönstret. Jag tror att bara lukten av katt skrämde iväg odjuren. Att ha katt är oslagbart om man vill slippa kackerlackor och möss.

På senare tid har Vargen och jag fått en ny relation. Den utgår från hans mat. Han har börjat visa tecken på ålderdom, och när jag upptäckte hans nya skraltighet och, tja, nedstämdhet, tyckte jag att han behövde muntras upp och få energi genom godare mat, så jag började köpa små kattmatsburkar med fiskmousse. Det uppskattade han mycket. Så mycket att jag undrar om det ligger till grund för att han fångade den här musungen och tog in den till mig i köket. Det sägs ju att katter tar hem sina fångster av tacksamhet, som presenter.

Den pyttelilla musungen börjar röra på sig. Genast är Vargen på sin vakt. Han petar på den med tassen. Då får musen fart! Haltande springer den för livet över köksgolvet och gömmer sig under tvättmaskinen. Åh nej! Inte där!

Den klumpige katten är inte beredd på detta. För sent lunkar han efter mot tvättmaskinen. Sätter sig att vänta en liten stund, men när musen inte kommer fram vänder han sig om och går och lägger sig i min säng i stället. Där står jag, ensam kvar med musen.

Jag funderar på att hämta vår andra katt, Chovai, jägarkatten. Proffset Hon skulle fixa det här. Fast hon vet ju inte att det gömmer sig en mus under tvättmaskinen och skulle väl förbli ointresserad.

Chovai är inte så stor som min tidigare katt i Sverige, som tog hem både ekorrar och harungar, men hon är mycket skicklig. Oräkneliga möss, fåglar och råttor har hon burit hem. Jag minns då vi precis innan ett väntade besök hittade bloddroppar genom hela hallen, fågelfjädrar i gardinen och ett dött, trasigt fågelkadaver bakom en blomkruka. Eller råttan i höstas, hon var stolt över den!

Yngsta dottern, då fem år, tycktes se råttan som en present till henne själv. Hon älskar alla djur utom spindlar, och den här råttan skulle hon genast ta hand om. Hon tog upp den döda råttan från marken, och katten blev orolig och jamade i protest.
– Mamma, jag ska göra ett hus till råttan och ge den mat, sa femåringen, och funderade på vilken säng råttan skulle få.
– Runa, det är kattens råtta. Du måste ge tillbaka råttan till henne.

Chovai visade på alla tänkbara sätt att hon inte hade lekt färdigt med sin råtta och att hon ville ha tillbaka den. Nu. Femåringen vägrade acceptera, hon önskade så hett ett eget litet djur. Även om djuret i fråga inte levde.

Men nu gäller det musbebisen i köket. Tur att femåringen inte är hemma. Men problemet återstår. Det ligger en skrämd, skadad musunge under den tunga tvättmaskinen, och om jag inte får ut den kommer det snart ligga en död musunge därunder och lukta.

Men det får vänta. Det är dags att hämta djurälskaren i skolan. Jag klappar om den trötte gamle katten där han sover i sängen och hoppas att problemet försvinner medan jag är borta.

Det gör det. Om musungen har sprungit från maskinen och nått den öppna köksdörren levandes, blivit tagen på vägen eller förirrat sig in i husets vrår för att dö visar sig kanske med tiden. Om det börjar lukta, menar jag. Men under tvättmaskinen finns inte längre någon mus.