Spansk politik har sällan varit så infekterad och polariserad som i dagsläget. Åtminstone sedan den andra republikens dagar och det efterföljande inbördeskriget på 1930-talet.

Ett bevis på att den spanska politiken lämnar en hel del övrigt att önska är att ledarna för de två största partierna, PP och PSOE, inte ser ut att kunna enas om någonting. Inte ens när Spanien stått inför regelrätta katastrofsituationer.

Socialistledaren Pedro Sánchez kom till makten försommaren 2018 genom en misstroendeförklaring mot PP:s Mariano Rajoy. Det är knappast så att relationerna mellan de två ledande partierna, som förr tillsammans hade mer än 90 procent av rösterna, var särskilt bra tidigare heller – men efter maktskiftet 2018 blev de än mer infekterade. Partido Popular har aldrig sett Pedro Sánchez som en legitim regeringschef, inte ens efter att PSOE-ledaren lyckats bli omvald i två efterföljande val.

Pablo Casado tog över efter Rajoy som ledare för Partido Popular och kom snabbt på konfrontationskurs med Sánchez. Det faktum att Vox kom in på den politiska arenan och började konkurrera med Partido Popular om de radikala högerrösterna, bidrog till att skärpa PP:s ton gentemot vänsterregeringen.

Casado blev som bekant bortmanövrerad av sitt eget parti, i en skickligt anordnad palatskupp av regionpresidenten i Madrid Isabel Díaz Ayuso och hennes kabinettschef Miguel Ángel Rodríguez. Den dittillsvarande regionpresidenten i Galicien Alberto Núñez Feijóo tog över som PP-ledare, utan några egentliga motkandidater. Feijóo framhölls som en moderat politiker som skulle bidraga till att sansa den spanska politiken, men det tog inte långt tid innan han slog in på samma bana som sin företrädare när det handlade om att attackera Pedro Sánchez.

Relationerna mellan Spaniens regeringschef och oppositionsledaren har bara blivit sämre med tiden. Många faktorer har spelat in, bland annat Partido Populars blockering i mer än fem år av renoveringen av justitierådet Consejo General del Poder Judicial, CGPJ, och den senaste tiden PP:s fokusering på Pedro Sánchez´ hustru och bror.

I denna miljö har det varit som förgjort att se landets två dominerande partier dra i samma riktning i något ärende, för Spaniens bästa. Och det är inte så att det precis har saknats allvarliga kriser som krävt gemensamma ansträngningar.

Under Pedro Sánchez regeringstid har Spanien upplevt coronapandemin, vulkanutbrottet på La Palma, kriget i Ukraina med den påföljande energikrisen, de diplomatiska spänningarna med såväl Israel som Argentina och i höstas katastrofen i Valencia, med 228 dödsoffer. Inte vid något av dessa tillfällen har PSOE och PP varit förmögna att att samarbeta på ett konstruktivt sätt. Speciellt konflikterna efter översvämningarna i Valencia har väckt ett enormt missnöje hos allmänheten.

Mot denna bakgrund var det därför något av ett mirakel när PP-ledaren Alberto Núñez Feijóo i veckan ställde sig odelat bakom regeringen i dess svar på Donald Trumps handelskrig. En förklaring till den hållningen är att Partido Popular är måna om att utmåla Vox och deras motsägelsefulla stöd till Trump-administrationen. Men det är ändå ganska anmärkningsvärt att den nuvarande amerikanske presidenten har en starkare enande effekt som potentiellt hot för Spanien, än både pandemier, krig och naturkatastrofer.