Rastlöshet och oro

PLUS ANNIKA ELWING Att komma hem från den fantastiska Peru-resan var inte enkelt, och att hemkomsten var till ett iskallt, mögligt hus som bokstavligen faller sönder efter vinterns regn gjorde hemkomsten ännu svårare. Tänk så skönt om man kunde slippa nutid och framtid en stund och åka tillbaka.

PLUS ANNIKA ELWING Att komma hem från den fantastiska Peru-resan var inte enkelt, och att hemkomsten var till ett iskallt, mögligt hus som bokstavligen faller sönder efter vinterns regn gjorde hemkomsten ännu svårare. Tänk så skönt om man kunde slippa nutid och framtid en stund och åka tillbaka.

Peruresan är tveklöst den bästa jobbresa jag har varit på som reseledare. Men jag har så svårt att landa och komma tillbaka till det vanliga livet.

Efter tre och en halv vecka hemma klättrar jag på väggarna.
– Du har bara varit hemma i två och en halv vecka, påstod sambon.
– Aldrig. Minst tre och en halv, kanske en månad, hävdade jag, tittade i kalendern och… Två och en halv vecka. Är det möjligt?

Åh, vad jag vill åka tillbaka!

Först gick det okej. Att komma hem från en resa är alltid speciellt, att träffa barnen var underbart. Och även om jag längtade tillbaka till både Peru, Bolivia, min bolivianska familj och Colombia, som jag bara ändå bara upplevde från flygplatsen, så höll jag mig sysselsatt. Jag ordnade överraskningsmiddag för sambon som fyllt 50 medan jag var borta, organiserade minstingens födelsedagskalas, köpte presenter och dekorationer. Jag åkte till Huelva för att lämna tillbaka en resväska och köpte samtidigt både ett par lila skor och ett par guldkängor till mig själv.

Jag hälsade på en kompis som fyllde år, arrangerade stort släktkalas för svärfar som fyllde 86, arrangerade grillfest med vänner.

Städade, städade, städade hemma, gjorde det fint och mysigt och varmt med tända brasor, sambon är så dålig på att göra upp eld att de hade frusit de sista tio dagarna som jag var borta.

Jag lagade barnens favoriträtter, hjälpte tioåringen med en muntlig presentation och bakade drömtårta, kanelbullar och en massa bakverk till den yngstas sexårskalas: kanelflätor, snickerskaka, hallonrutor med toscatäcke, chokladtryffelkaka, citronmarängpaj…

Jag följde med på yngsta dotterns skolutflykt till Sevillas akvarium, träffade vänner, lagade laxpaj, vitlöksbröd och chokladmousse till sällskapsspeleftermiddag med kompisfamilj, tvättade allt som fanns att tvätta i huset, köpte dammsugare… Men sedan fanns inget mer att sysselsätta sig med, inget mer att planera. Jag var trött på att städa. Trött på allt. Jag ville åka tillbaka till Peru.

Det är lustigt, jag är bra på att njuta av nuet annars. Vardagen, jag uppskattar den så mycket. Men nu är jag inte riktigt närvarande. Hör inte vad de andra säger.
– Vad ska jag laga för mat till imorgon? Kött med…. Eller… undrade sambon som skulle fixa lunchen.

Jag visste inte vad han sa.
– Tja, jag vet inte, vi kan väl fundera på det sen, jag ska hjälpa Runa med majsen.
– Haha, jag bara skojade, jag vet väl att du inte gillar…

Ja, vad det nu var. Jag lyssnade inte. Jag uppfattar ungefär hälften av vad familjen säger till mig. Låtsas lyssna, hummar och säger jaså, men har ingen aning om vad de vill.

Visst finns det saker att göra, jobbgrejer, mejl som ska skickas, saker som måste fixas, men jag är så uttråkad. Jag vill åka tillbaka till Peru.

Att den trevliga vardagen försvann kan nog inte bara skyllas på Peru-längtan. Just nu vet vi ingenting om framtiden mer än att vi ska flytta om mindre än tre månader. Vart vet vi inte. Vi vet inte var barnen kommer att gå i skolan, absolut ingenting alls mer än fram till den sista maj. Allt hänger i luften nu.

Damen som vi skulle köpa huset av följde inte kontraktet och vi har behövt anmäla henne. Det tar väl flera år innan hela rättsprocessen är över och vi kan få tillbaka pengarna för att köpa ett annat hus, det är bara att vänta. Men den väntetiden ska vi tillbringa någon annanstans, inte i ett hus med mögliga väggar som läcker in vatten, med rör och sladdar som behöver bytas akut, med väggar som smulas sönder och som man varje dag måste sopa upp sand och färg ifrån. Den väntetiden är slut i alla fall, väntan på att få sätta igång med renoveringen. Den blir inte gjord av oss.

Sambon känner samma oro och stress över den ovissa framtiden som jag själv men är sämre på att dölja det. Det är skönt när han åker till Sevilla för att spela med sin grupp.

Det är svårt att hitta ny bostad. Priserna har gått upp något enormt, och det tycks omöjligt att hitta en trivsam plats. De få lediga bostäderna till rimligt pris är deppiga möblerade lägenheter, och alla tillhör förstås privata uthyrare, vilket innebär att man bara får bo där tills ägaren bestämmer sig för att sälja bostaden. Det sistnämnda har precis inträffat för min kompis G, ensamstående, arbetslös mamma med två barn, som måste flytta inom tre månader och inte har någon möjlighet att hitta en annan bostad till samma låga hyra som hon har råd att betala.

Nej, jag skulle gärna lämna allt detta och åka på en ny jobbresa till Peru. Äventyr, upplevelser, och däremellan sova i varma, torra hotellrum. Ännu hellre ta med familjen dit.