Kunden har inte alltid rätt

PLUS CARIN OSVALDSSON Att vara mäklare på Costa del Sol är väldigt lite av vad de flesta tror att det är och väldigt mycket av helt andra saker, det har jag skrivit om ett flertal gånger. Idag har jag samlat en handfull med nya knasigheter att dela med er.

PLUS CARIN OSVALDSSON Att vara mäklare på Costa del Sol är väldigt lite av vad de flesta tror att det är och väldigt mycket av helt andra saker, det har jag skrivit om ett flertal gånger. Idag har jag samlat en handfull med nya knasigheter att dela med er.

Men först och främst, vad är det egentligen folk tror? Ja, det beror väl på vem man frågar, men att det finns väldigt många fördomar om mäklare i Spanien, det kan vi nog alla vara överens om. Och det gäller både spanjorer och utlänningar, däribland svenskar. Den vanligaste fördomen bland svenskarna är sannolikt att det enda vi gör är att åka runt och öppna dörrar till olika lyxfastigheter och håvar in pengar utan att arbeta särskilt mycket. Men det har jag som sagt skrivit om tidigare och ska inte upprepa.

Idag handlar det om lösryckta händelser och fenomen som ger en bild av vardagen vi har att hantera. Vi kan ju inleda med att vi skulle vara någon slags nyckelbärare. Om vi har nycklarna till en fastighet innebär det ofta att vi har ett exklusivt säljuppdrag vilket ju till att börja med är ett stort förtroende och handlar såklart om långt mer än att bara åka ut och öppna en dörr. Om vi bortser från själva uppdraget i sig, så kan det att vara nyckelansvarig också vara mer bekymmer än de flesta kanske föreställer sig.

Jag har exempelvis en bostad till salu som nu är reserverad och som jag har inte mindre än 22 nycklar och fem magnettags till. Vi talar inte om en herrgård utan om en lägenhet med förråd och garage. Före skrivning hos notarien måste jag reda ut vilka nycklar som faktiskt går någonstans och vart samt se till att nyckelknipporna är uppdaterade och relevanta. Köparna vill ha ordning och reda och inga lösa trådar. Absolut ett rimligt krav men lättare sagt än gjort.

Sedan har vi ett mycket intressant och märkligt fenomen, nämligen det att en del fastighetsägare inte vill ge oss hela säljuppdraget utan betraktar det som ett samarbete och vill ha halva provisionen själva. Framför allt ser en del säljare detta som ett smart upplägg om de har en egen registrerad firma. De kallar sig plötsligt för mäklare, ber en riktig mäklare sköta marknadsföringen och vill sedan ha betalt. För att vi säljer deras fastighet. Snurrigt värre.

En av de knäppaste situationerna jag råkat ut för på senaste tiden var när jag sålde ett radhus till en kinesisk familj. De hade sin egen mäklare som tyvärr var väldigt grön och inte tog ansvar för att hålla dem i handen genom processen. Eller att översätta allt så att de verkligen förstod. Jag hade säljuppdraget och representerade säljarna. De var spanjorer, hade bott i huset i 30 år och hade varit tydliga med från början att från det att det privata kontraktet skrevs, skulle de ha två månader på sig att flytta ut. Detta reflekterades i både reservationen och i det privata kontraktet.

En vecka efter att det privata kontraktet hade signerats kontaktades jag av både köpkunderna och deras bank och informerades om att vi skulle gå till notarien om två veckor, i mellandagarna, vilket inte alls gav säljarna den tid som hade avtalats. Det hela handlade ju om att banken ville ha med affären på det årets bokslut och jag blev nedringd och hotad flera gånger av olika parter.

Banken hotade med att köpkunderna inte skulle få sina pengar om affären inte skrevs före årsskiftet, köpkunderna hotade med att stämma säljarna och säljarna var mycket bestämda med att de inte skulle flytta ut före årsskiftet, vilket var fullt förståligt och det som hade avtalats. Jag satt i mitten och bet på naglarna. Utåt sett hade jag is i magen och hänvisade till kontraktet. På köpsidan var alla mycket arga på mig. Men de fick ett nytt lån och affären signerades i slutet av januari mellan vid det laget enbart glada parter. Jag höll god min.

När det gäller köpkunder så är det ju normalt att de ställer många frågor och måste fundera flera varv innan de kan ta ett beslut. Men ibland rinner bägaren över. I höstas hade jag kunder (via en annan mäklare) som var mycket intresserade av en gård vi har till salu i Álora. De gjorde två besök. Sedan skickade de sin mäklare för att titta noggrant på en liten stuga som fanns på tomten. Efter dessa tre gånger (som jag kört till Álora), började de ställa frågor om exakt hur lång poolen var.

Vi hade ett mått på den, men de hade bestämt sig för att de absolut ville ha en pool som var minst åtta meter lång och det var på gränsen. Så jag fick åka dit igen och mäta så vi kunde svara på millimetern hur lång den var. Det föll på ett par centimeter och blev aldrig någon affär.

Samma fastighet har nu fångat tyska potentiella köpares intresse. De befinner sig i Tyskland och under flera veckors tid har jag mottagit långa mail från deras mäklare med listor på frågor som de har om fastigheten. Många av dem kan jag såklart svara på medan andra är mer komplicerade och har krävt samtal med både kommunen och en advokat. Generellt är min inställning att vi alltid ska göra vad vi kan för att svara på folks frågor, men när det rör sig om frågor på detaljnivå som kräver involvering av ett flertal andra parter och kunderna ännu inte satt sin fot på fastigheten, då funderar jag på var gränsen går.

Slarv med tider, folk som bokar sent, kommer för sent, avbokar i sista sekund eller ändrar tid när man redan är på väg till en visning - det är en del av vår vardag som kan vara oerhört frustrerande. Jag svär en del över detta men är samtidigt ganska garvad efter 13 år i branschen och skakar av mig det lika fort. Nu har jag en ny kollega och det sätter alltihop i ett annat ljus och jag ser tydligt hur respektlöst folk kan bete sig. Man ser i hans ögon att han inte hade väntat sig detta och om han verkligen ska behöva stå ut med att aldrig veta säkert hur veckan ska se ut.

Oftast skäms folk inte ens. Som när min kollega hade bokat ett besök för att göra en värdering av en fastighet. På ägarens önskemål måndag klockan 10. När han kom dit låg mannen han talat med och sov och frun hade ingen aning om något möte. Eller som när jag hade en visning inbokad klockan 16, den andra mäklaren ringer med kort varsel och frågar om vi istället kan ta visningen kl 14. Jag åker dit, men nästan framme ringer han igen och frågar om vi kan ta det klockan 17. Jag åker hem igen och tillbaka för att ta emot klockan 17. Klockan 17.40 dyker de upp. Visningen gick trots allt bra och dagen efter framfördes ett bud. Därefter gick både mäklare och kund upp i rök.

Problemet verkar vara att många har en bild av att vi inte gör någonting, att vi bara sitter på en stol och dessutom som genom magi har direkt access till alla fastigheter. Jag hade en torsdagkväll haft visning med ett mycket trevligt ryskt par. De ville se fler alternativ. Jag gjorde ett urval utifrån deras önskemål. På fredag klockan 16 meddelade de att de gärna ville se fyra av dem samma kväll eller på lördagen. Jag var mitt uppe i en annan grej och kom inte till datorn förrän 17.30 och fick ägna en del av fredagkvällen åt att jaga fyra olika mäklare som i sin tur skulle jaga fyra olika säljare. Det blev såklart ingen visning förrän flera dagar senare…

Slutligen, den ständiga frågan som läggs på bordet av både köpare och säljare - kan vi betala en del i B? Det betyder alltså svarta pengar. Jag vill inte vara delaktig i detta men får hantera frågan i tid och otid. Förr var det ett mycket vanligt upplägg som nog de flesta tyckte var idealiskt. Mindre skatt för alla, vad skulle vara fel med det..? I takt med att spanska myndigheter inför alltmer strikta regler för kontantbetalningar och kontroller mot skattebrott generellt, blir det allt ovanligare och de som har kontanter liggande, blir allt mer ettriga i sina försök att göra av med dem.

Nyligen fick jag ögonen spända i mig av en mäklare som uppmanade mig att tala med säljarna om de var villiga att ta emot en del i B. Jag hade redan sagt nej och upprepade detta, för jag visste redan deras inställning. Mäklaren vägrade att tro mig och gick därifrån med ilsken panna, himlande ögon och åsikten att jag ställt mig i vägen för hennes affär. Ja, ja. Bara att rycka på axlarna!

Carin Osvaldsson