Bussincidenter på gruppresor

PLUS ANNIKA ELWING Jobbet som reseledare handlar mycket om att förutse eventuella problem och förhindra dem innan de sker, och att lösa problem som uppstår under en resa med många personer. En sak önskar jag att den alltid fungerade, och det är samarbetet med bussföraren. Dock har jag åkt med chaufförer som kört vilse, som inte fått åka in i Gibraltar, och en som försov sig när han skulle köra transfern till flygplatsen…

PLUS ANNIKA ELWING Jobbet som reseledare handlar mycket om att förutse eventuella problem och förhindra dem innan de sker, och att lösa problem som uppstår under en resa med många personer. En sak önskar jag att den alltid fungerade, och det är samarbetet med bussföraren. Dock har jag åkt med chaufförer som kört vilse, som inte fått åka in i Gibraltar, och en som försov sig när han skulle köra transfern till flygplatsen…

I princip vad som helst kan hända på en gruppresa. Någon blir svårt sjuk och måste lämnas kvar på sjukhus, någon går vilse, någon får plånboken stulen, en annan behöver ligga på tre lager tjocka täcken på hotellet på grund av ryggen, eller så kanske man står på flygplatsen i Perus huvudstad Lima med en grupp om 23 förväntansfulla personer, första dagen på resan, alla är redo att checka in till inrikesflyget söderut… Och så visar det sig att planet är inställt. Sådana saker händer, och det är bara att snabbt som sjutton hitta en lösning.

Ibland uppstår dock helt onödiga problem, som när man måste samarbeta med ett uselt bussbolag. Det har också hänt. Det nämnda bussbolaget är nu utbytt mot ett annat, ett pålitligt, och på den senaste resan har vi haft en oerhört lugn, trygg och skicklig bussförare som kört runt oss mellan Andalusiens skatter. Men låt mig berätta lite om vad som har hänt tidigare, med det andra bolaget.

Det förra bussbolaget bytte chaufförer hejvilt. Det gick aldrig att planera nästa dags körande med chauffören eftersom han skulle ersättas med någon annan. Under en vecka kunde vi ha sex olika chaufförer, och inför vartenda byte behövde jag ringa bussbolaget och ta reda på vem som skulle köra nästa dag, och få hans telefonnummer.

En gång fick vi en för liten buss, och fick plats enbart för att två blivit kvarlämnade på sjukhus i en annan stad.

En minnesvärd förare var en riktigt rolig typ, jag gillade honom skarpt, men det blev lite olyckligt när han skulle köra oss till en bodega utanför Ronda och tog fel väg. Det blev en extra upplevelse för resenärerna att få åka på de små smala andalusiska landsvägarna och genom bygator där man aldrig hade trott att en stor buss skulle komma igenom.

När det var dags att resa till Gibraltar hade chauffören inget pass med sig. Alla resenärer kom över gränsen, men där blev vi stående en lång stund, väntandes på bussen tills chauffören på telefon meddelade att han inte fick köra in och föra oss till centrum som det var planerat. Det löste sig förstås, de minibussar som vi hade beställt till en guidad tur mötte upp oss, och vi tog en stadsbuss tillbaka till gränskontrollen på eftermiddagen.

Chauffören var oerhört skamsen.

Jag gillade honom, men jag kan inte säga detsamma om näste chaufför som vi råkade ut för. Det var en sur jäkel som inte hade lust att jobba. Han ville inte hjälpa till att lasta in och ut bagaget, jag kröp omkring själv inne i bagageutrymmet och försökte pussla ihop allas resväskor så att de skulle få plats.

Jag var lite missmodig på grund av chauffören när resans sjätte dag inleddes. Bussen vi åkt i tidigare hade lämnats för besiktning och nu fick vi ett annat fordon stället. Det var en riktig skrothög! Högtalarsystemet fungerade bara allra längs fram så de flesta hörde inte ett ord när jag skulle guida och tala i mikrofonen. Sedan kom regnet. Det var ett ordentligt regnoväder, och efter en kort stund började det droppa in vatten från taket! Då fick jag nog.
– Vi måste ha en annan buss, sa jag till chauffören.

Han bara ryckte på axlarna, tänkte inte hjälpa mig.
– Ring om du har lust. Mig lyssnar de inte på.

Och som jag ringde. Jag mejlade och ringde från klockan tio på förmiddagen till kvällen. Jag var i kontakt med bussbolaget, resebolaget och bokningsbolaget. Jag ville ha en ny buss genast, och allra senast dagen därpå när vi skulle åka till Gibraltar. Bussbolaget sa att det skulle se över möjligheterna men ville inte lova något, alla deras bussar var ute på vägarna. Jag gav mig inte. Vi kunde omöjligt fortsätta i denna usla buss. Klockan närmade sig kontorets stängningsdags och jag fick ändå ingen lösning på bussproblemet. Inte förrän beställaren från mitt resebolag ringde och skällde ut dem. Det är en person man gärna håller sig väl med. Utskällningen tog skruv, och efter en stund ringde bussbolagets ägare både till mig och chauffören och talade om att det gick att byta till en annan buss samma kväll, men att den stod två timmars enkelt resväg bort

Jag tyckte synd om den sure chauffören. Han hade kört sedan tidig morgon, nu var vi nästan framme efter en hel dag på vägarna, men han skulle inte få vila som vi andra utan måste ut och hämta buss. Det skulle bli sent för honom.

Jag gick och köpte en chokladask åt honom som uppskattningspresent till dagen därpå.

Den nya bussen var hel och hade fungerande högtalarsystem. Det var en lättnad, jag hade ont i halsen efter allt skrikande dagen innan. Trots att jag gett upp och inte guidat eftersom de flesta i bussen inte kunde höra mig, var det ändå information som måste fram medan alla var samlade och jag fick höja rösten så mycket jag kunde för att höras längst bak.

Så kom sista dagen på resan, bara transfer till flygplatsen stod på programmet. Det blev en grande finale med bussbolaget som vi inte kontrakterat mer sedan den resan.

Klockan var strax innan fem på morgonen. Jag hade lämnat den varma hotellsängen och stigit upp för att ta avsked av de första som skulle åka till flygplatsen. Det var vår egen sure chaufför som skulle köra dem. Vi samlades i receptionen och gick sedan ut till påstigningsplatsen. Men där fanns ingen buss. Jag tänkte att det berodde på trafiken, många gånger har bussarna blivit sena på morgonen när de ska ut i morgonrusningen när folk har bråttom till sina jobb och skolor. Men ingen chaufför dök upp. Då ringde jag honom. Och tro det eller ej, men jag väckte honom faktiskt! Yrvaket svarade han efter många signaler och blev förfärad när han förstod att han försovit sig.

Fem minuter senare såg vi den slarvigt påklädde chauffören springa förbi oss, ut från hotellet med sin resväska, och hoppa in i en väntande taxi. Han åkte till bussgaraget för att hämta bussen och jag gick in för att vänta tillsammans med resenärerna som oroade sig för om de skulle hinna med sitt plan.

Tjugo minuter senare kom chauffören körandes. För första gången lastade han själv in resväskorna. Jag tog ett snabbt avsked av mina tålmodiga resenärer och ställde mig på gatan för att vinka åt dem, men bussen körde inte. Varför? För att det inte gick att stänga bagageluckan! Jag gick in i bussen och tryckte på någon knapp medan chauffören försökte slå igen luckan manuellt.

Jag andades lättat ut när han äntligen körde iväg.

Nej, aldrig mer det bussbolaget…

Annika Elwing