En uppenbarelse under pilgrimsvandringen

PLUS MATS BJÖRKMAN I torsdags fullbordade jag min tredje pilgrimsvandring till Santiago de Compostela och det var elfte gången totalt som jag vandrade mer än 100 kilometer längs ”caminon”. Den här gången var det dock något som var fel och som det tog flera dagar för mig att sätta fingret på, men det var som en uppenbarelse när jag väl kom till insikt.

PLUS MATS BJÖRKMAN I torsdags fullbordade jag min tredje pilgrimsvandring till Santiago de Compostela och det var elfte gången totalt som jag vandrade mer än 100 kilometer längs ”caminon”. Den här gången var det dock något som var fel och som det tog flera dagar för mig att sätta fingret på, men det var som en uppenbarelse när jag väl kom till insikt.

Min ankomst till den galiciska huvudstaden den 24 april 2025 skedde nästan på dagen tio år efter att jag började pilgrimsvandra och, som så många andra, blev närmast beroende av denna upplevelse. Det var nämligen den 21 april 2015 som jag gav mig av från Sevilla på den så kallade ”Vía de la Plata”, en av de längsta och mest krävande pilgrimslederna till Santiago de Compostela. Jag klarade av de 861 kilometerna i åtta omgångar – över en period på sex år. Därefter blev det ”Camino Inglés”, 120 kilometer på sex dagar, och nu senast har jag gjort den näst populäraste leden, Camino Portugués, med start i Oporto och på sammanlagt 240 kilometer.

Totalt har jag nu ackumulerat mer än 120 mil med ryggsäcken på axlarna. Majoriteten av pilgrimerna går endast de sista drygt 100 kilometerna till Santiago som är grundkravet för att kunna erhålla ”la Compostelana”, det diplom som intygar att man fullgjort en pilgrimsvandring. Jag har sålunda fullbordat tre kompletta leder, men klarat av vad som motsvarar tolv godkända pilgrimsvandringar.

Detta gör att jag är något av en veteran i sammanhanget. Men det finns många som gått betydligt mer och för vilka pilgrimsvandringen förvandlats till något av en livsstil. Och är det något jag lärt mig är det att man aldrig slutar att lära sig saker på Caminon. Den senaste veckan var inget undantag.

Jag utgick från Oporto i mitten av september förra året och gick halva sträckan, till Tui på spanska sidan om gränsen, på sex dagar. Det var i Tui jag återupptog vandringen för drygt en vecka sedan och såg fram mot nya äventyr, speciellt då väderprognosen spådde regn samtliga sex dagar som jag hade framför mig.

På väg från Vigo till Tui tidigt på morgonen på påskafton både ösregnade det och åskade. Jag hade dock bra kläder och skor med mig. Genast träffade jag på en stor mängd pilgrimer och snabbt kom jag i Camino-stämning när jag började gå med min gula ryggsäck och mina vandringsstavar.

Camino Portugués är som sagt den näst populäraste av de många leder som går till Santiago de Compostela, efter den så kallade franska leden som utgår från Saint-Jean-de-Luz. Nu var det dessutom fortfarande påsk, så det var som väntat extremt många pilgrimer. Jag brukar undvika att gå under högsäsong, men hade denna gång inget val. Stundtals kändes det som att man gick i ett lemmeltåg, med dussintals vandrare inom synhåll både framför och bakom sig.

Trots den stora belastningen flöt vandringen på bra. Jag lyckades finna boende utan problem och inte heller det växelvisa regnandet större delen av de tre första dagarna var något egentligt besvär. Underlaget var helt okej och jag lyckades hålla både fötterna och ryggsäcken torra.

Det var dock något som var fel. Jag försökte komma på vad det var. Precis som på den portugisiska sidan var det väl många asfaltsträckor, som är särskilt påfrestande för fötterna, men det var ändå betydligt fler vackra naturstråk denna vecka än på den portugisiska sidan. I Pontevedra hade vi en riktig storsnarkare i vår sovsal som rymde 36 pilgrimer, men jag har öronproppar och sov därför gott.

Så vad var det då som gjorde att jag inte kände samma tillfredsställelse som under tidigare vandringar? Först två dagar innan jag kom fram till Santiago föll myntet ner.

Det var när jag tog in på det privata härberget i Caldas de Reis som jag insåg vad som störde mig. Härberget var det lyxigaste jag sett och liknade mer ett fyrstjärnigt hotell, eller en toppmodern kryssningsbåt, än en övernattningsplats för pilgrimer. De senaste dagarna hade också reagerat på alla de serveringar och olika tjänster för pilgrimer som duggade tätt längs leden. Det inkluderade serveringar av allehanda slag och till och med terrasser stämningsfull musik.

Jag kom till insikt om att det som borde vara en pilgrimsled förvanskats till något av ett turistjippo. Många av de som vandrar bär inte ens på sina tillhörigheter, utan får dem transporterade mellan förbokade övernattningsplatser så att de endast har lätt packning på sig, när de går i sällskap och som regel oavbrutet samspråk med varandra.

Du kanske undrar vad som kan vara fel med bekvämligheter, men problemet är att pilgrimsvandringen, åtminstone för mig, handlar om att ta sig ur sin ”comfort zone” och ta sig an utmaningar. Svårigheterna förstärker upplevelsen och knyter dessutom starka band mellan pilgrimerna. Detta går förlorat när vandringen mer liknar en söndagspromenad.

En annan förvärrande omständighet på denna led var att alla naturliga dagsetapper slutade i städer, bland dem Pontevedra. Det bidrar ytterligare till att ta död på pilgrimskänslan, då vandrarna slukas upp av staden.

Samtidigt som jag fick denna insikt läste jag att på den näst sista etappen finns ett kloster som ligger avsides från leden och som endast tar emot ”riktiga pilgrimer” som går med sin ryggsäck. Dit begav jag mig sålunda och så snart jag tog av från huvudleden kändes det som en befrielse. Jag gick helt själv i strålande väder och vacker natur de 2,5 kilometerna till klostret i Herbón, 24 kilometer söder om Santiago de Compostela.

Den stund som jag tillbringade i klostret, tillsammans med 30 andra pilgrimer, blev oförglömlig. Den inkluderade en guidning i klostret, en mässa med välsignelse, gemensam middag samt övernattning i sovcell. Samt ett flertal komiska och dråpliga situationer som var för många för att kunna återges i denna blogg, men som fyllde min bägare med råge och återgav mig den riktiga pilgrimskänslan.

Sista dagen, på väg till Santiago de Compostela, sken solen och jag närmast svävade fram. I mitt sinne började jag redan planera för min fjärde pilgrimsvandring, då jag kommer att vara många erfarenheter rikare, men fortfarande kommer ha mycket att lära.

Om du vill se bilder och en och annan video från min vandring har jag ställt samman en presentation på Instagram: https://www.instagram.com

Mats Björkman Sydkusten