År 2005 firade jag min första jul i Spanien. Jag gick en språkkurs i Ronda, den skulle sluta i januari, ingen idé att åka hem över jul då. Dessutom kunde det väl vara mysigt att fira jul i Spanien?

Det var det inte.

Om jag hade trott att jag skulle få vara med familjen som jag hyrde rum hos fick jag tänka om. De gav mig dock tillåtelse att befinna mig i bostaden medan de firade med släktingar.

I stället bjöds jag med till mannen med lockigt hår, som också hyrde rum i huset, och hans föräldrahem i Sevilla.

Den julen blev inte alls som jag hade trott.

Julaftonsfirandet började först vid 21-tiden när de vuxna syskonen och deras familjer kom hem till föräldrarna på julmiddag. Vi åt plockmat bestående av räkor, jamón, korv och hårda ostskivor, sedan kom huvudrätten; stora ugnsbakade fiskar med en liten kokt potatis per person. På tv:n skränade andalusiska underhållningsprogram, syskonen grälade om systerns nya, ouppfostrade hund, sedan drack de anissprit, pratade och sjöng julsånger till småtimmarna. Då var jag så trött att jag mådde illa.

Nästa dag var det juldagslunch. Samma plats, samma familjemedlemmar, långlunch som varade till kvällen med turrón och torra kakor efter maten. Sedan var julen slut.

Jag längtade hem. Den lockige mannen, som skulle bli min sambo och pappa till våra barn, följde med mig till en blå telefonkiosk, och jag försökte dölja både för honom och min familj att jag grät.

Jul firas på olika sätt i olika länder. Den spanska julen är festlig och glad och inte lika allvarlig och viktig som den svenska. Glöm hemgjort julpynt, gran och tomte och sätt upp en ordentlig krubba i stället. Glöm gammaldags julmarknader och gå på en som har sockervadd, gasballonger och dyra karuseller till barnen. Glöm julkonserter som får en att komma i julstämning - julstämning finns inte ens som begrepp i Spanien.

Det är inte den spanska julen det är fel på, utan mig. 42 år gammal, bosatt i Spanien halva livet, det är ju löjligt! Men längtan efter svensk jul försvinner inte. Julbitterheten slår till som en egen, privat tradition i början av december varje år när jag påminns om adventsfiranden, julsånger, hemgjort godis, julpyssel, förväntan, granförsäljare och luciamorgnar.

I stället för att acceptera läget och anpassa mig efter den spanska, egentligen roliga, julen försöker jag skapa någon slags svensk julstämning ändå. Varför jag inte gett upp är en gåta.

De första åren försökte jag göra pepparkakshus, men sockerklistret och kristyren rann av och husen rasade på grund av den höga luftfuktigheten.

När jag fick tag i en levande julgran kom den med en stor rotklump. Jag hade ingen såg. Fast det kvittade, det finns ändå inga julgransfötter i Spanien, så jag planterade granen i en skurhink med jord.

Eftersom det inte finns fönsterbrädor i Spanien är det svårt att ställa upp adventsljusstakar, men till en hyreslägenhet byggde jag faktiskt en egen fönsterbräda till advent. Fast sambon gick hela tiden och släckte min ljusstake, sa att vi inte kunde slösa med elen. I Sverige hade det varit en ickefråga, men han har växt upp i Spanien och har alltid behövt vara mycket sparsam med elförbrukningen.

När barnen kom blev jultraditionerna ännu viktigare, men det är så svårt! Det går inte att skapa en jul helt på egen hand! Har ni provat? Varken barnen eller sambon vet vad svensk jul är. Sambon har inget emot högtiden, men utan egna barndomsminnen av dofter och smaker har ingenting av det jag gör någon betydelse för honom. Han bryr sig inte om ifall vi har gran, julklappar, tomtegröt eller ser på Kalle Anka. Och i hans familj tänder man bara ljus när någon har dött.

Även i år kommer jag att kämpa i motvind för svenska, juliga inslag. Jag kommer garanterat vara bitter i hemlighet och önska att vi befann oss i Sverige i stället. Samtidigt kommer jag att glädja mig lika mycket som barnen åt Reyes Magos med klappar, roscón och parader med godisregn. För finns det någonstans man hellre vill vara på trettondagen än i Spanien? Knappast!