Ofta önskar jag att någon från Sverige ville komma på besök så att jag kunde få imponera med min bilkörning. Då skulle vi ta en tur genom de närliggande vita byarna och uträtta lite ärenden. Min passagerare skulle skrämt leta efter något att hålla sig i och få ett lugnande leende från mig - det här är min vardag. Branta backar genom byarna, ibland med en tvär, omöjlig kurva utan räcke och säkerhetsmarginal. Mötande trafik på gator där ena filen täppts igen av en rad parkerade bilar. Plötsliga stopp när bilföraren framför stannar för att prata med någon bekant utanför baren på hörnet. Nedförsbackar så branta att man bara ser himlen och motorhuven när man står högst upp, innan man låter bilen falla och hoppas att vägen ligger där den beräknats att ligga, och att det inte kommer någon mötande bil eftersom man inte kommer att se den förrän det är för sent.

Jag kan bli irriterad, men inte nervös, när en bilist kör en meter bakom min egen bil, tutar eller gör livsfarliga omkörningar på fel sida. Jag är van. Många kör på det sättet här. Och vissa saker i trafiken har blivit bättre.
När jag flyttade till Spanien för nästan 20 år sedan körde de flesta jag kände rattfulla. Jag, som alltid var nykter, bad om att få köra hem den druckna släkten efter släktfesterna, men det tyckte de var så löjligt att de ignorerade mig. Sedan blev det vanligt med trafikkontroller längs vägarna. Jag känner flera som blivit av med körkortet, och straffet har varit så hårt att de numera aldrig dricker innan de ska ta bilen.

Jag tror att man blir en skickligare bilförare i Spanien, men spanjorers avslappnade syn på trafikregler kan smitta av sig. I Sverige märker jag att jag inte bara blivit bättre än samtliga svenskar på att backa in i minimala fickparkeringsplatser, utan att jag också tar lite för lättvindigt på trafikreglerna. Tur att det inte finns så många trafikljus i de svenska småstäder där jag ibland kör. Min respekt för rödljus har förändrats radikalt sedan jag flyttade till Huelvabergen, vars specialitet inte bara är ibericoskinka, utan också falska trafikljus.

Om stoppskyltar är ett sätt att få spanjorer att sänka farten, kan falska trafikljus räknas in i samma kategori. I Sierra de Huelva finns falska trafikljus vid infarten och utfarten till varje by man kör igenom. Det falska trafikljuset lyser rött ända tills man bromsat in och nästan stannat, då börjar det blinka hysteriskt i gult för att visa att man kan köra vidare.

Alla vi som bor i bergen vet om detta och ignorerar låtsasrödljusen som om de inte fanns, vi kör bara förbi dem. Men för turister är falska trafikljus ett nytt fenomen. Man märker direkt om man har en turistbilist framför sig, för den stannar vid vartenda rödljus. Även om falska trafikljus faktiskt fungerar på de ovana så att de sänker hastigheten när de kör in i ett samhälle, tycker jag att metoden är ett ofog. Efter att jag flyttade till bergen har jag två gånger kört mot rött vid riktiga trafikljus.

Vad tycker ni om dubbelparkering förresten? Praktiskt, eller hur? Synd att det har börjat försvinna. När raden med parkeringsplatser är full bildar man bara en ny rad framför dessa bilar. När en som parkerat lagligt vill komma ut med sin bil, knuffar hen undan de bilar som står i vägen. Det bygger förstås på att dubbelparkerarna inte lägger i handbromsen.

Ibland händer det att någon dubbelparkerande, tankspridd idiot drar i handbromsen i alla fall och går i väg för att uträtta ärenden på stan. Den stackars bilföraren som parkerat lagligt tar i med förtvivlans kraft för att rulla undan bilen som täpper för den egna, men den går inte att rubba. Den instängda bilägaren har bråttom till jobbet, skolan, tåget eller flygplatsen och börjat desperat tuta i hopp om att idioten befinner sig i närheten, tittar ut från något fönster och kommer och flyttar på sin bil. När detta inte sker ringer den nu både stressade och ilskna bilägaren efter bärgningsbilen, som forslar bort idiotens bil till en särskild inhägnad parkering, enbart för bilar tillhörande idioter som lägger i handbromsen vid dubbelparkering.

När idioten kommer tillbaka från sina ärenden, med tunga påsar i händerna och glad efter en rolig dag på stan, blir hon först förvånad över att inte se sin bil där hon lämnade den. Hon går fram och tillbaka längs raden med dubbelparkerade bilar. Var det inte här…? Sedan drar det kallt igenom henne och hon förstår vad som hänt. Det är bara att ringa sambon, fråga vilken buss som går till de tankspridda idioternas bilförvaring och skamset lösa ut bilen hos en bister man bakom en lucka.

Drygt 100 euro vill jag minnas att det kostade.