Vi sitter i vardagsrummet hemma hos hennes föräldrar, i en lägenhet öster om Marbella. Hit tvingades Mª Angeles flytta tillbaka, när banken övertog hennes bostad. Först fick hon inte ut sin lön, sedan fick hon sparken och till slut var hon tvungen att flytta hem till mamma och pappa igen. Trots allt menar Mª Ángeles att hon är lyckligt lottad.
– Jag har ju åtminstone inga barn och det finns ett föräldrahem där jag är välkommen. Många har det betydligt värre idag, poängterar hon.

Mª Ángeles historia är karaktäristisk för mängder av spanjorer i hennes ålder. Med några skillnader. I hennes fall kom krisen två år tidigare än för de flesta andra.
– Jag jobbade på ett byggföretag i Marbella som blev indraget i Malayaskandalen. Efter tillslaget mot kommunledningen i Marbella, i mars 2006, gick det utför för dem.

Företaget hon arbetade för, som sekreterare, var Ávila Rojas. Ett av de mest framgångsrika på kusten under byggboomen, men också indraget i en rad korruptionsfall. Det är bland annat Ávila Rojas som byggt det ökända komplexet Banana Beach, vid Marbellas östra infart.
– Jag arbetade totalt nio år för dem och tjänade som mest 2 200 euro i månaden. Efter Malayatillslaget började dock många anställda få sparken och 2008 var det min tur att bli uppsagd. Då hade jag inte fått ut min lön på fyra månader.

Två jobb
Mª Angeles hade under en period två jobb, det ena av dem svart på en bar i Marbella. Hon tjänade bra och köpte sig 2004 en nybyggd lägenhet med två sovrum vid Riviera del Sol, med både garageplats och förråd.
– Jag kunde lägga upp 55 000 euro av de totala 180 000 själv och då hypoteket tecknades för 30 år fick jag en månadskostnad på endast 450 euro.

Föga kunde Mª Angeles då ana att hon några år senare skulle förlora båda sina jobb liksom hemmet. När hon varslades av Ávila Rojas erbjöds hon ett avgångsvederlag på 30 daglöner per arbetat år, mot de 45 som hon hade rätt till. På rekommendation av sin advokat accepterade hon och tre andra anställda villkoren, medan hennes övriga tidigare kollegor valde att gå till domstol,
– Jag vet faktiskt inte hur det gick för dem. Jag fick ut min ersättning och de släpande lönerna till slut, men det skedde i ett flertal delbetalningar. En av mina tidigare kollegor som är kvar på Ávila Rojas har inte fått lön på ett år.

Ersättning i två års tid
Kort tid efter uppsägningen från Ávila Rojas gick baren som hon också arbetat på omkull. Då hon haft en god lön på byggföretaget kunde hon lyfta ut den högsta arbetslöshetsersättningen, som var på 1 100 euro i månaden. När den tog slut efter två år hade hon dock fortfarande inte funnit något jobb.
– Det tog tre år innan jag fick en ny anställning. Jag skickade ansökningar varje dag men blev kallad till högst tre olika intervjuer.

Att gå arbetslös så länge är nedbrytande för självkänslan och det är lätt att bli deprimerad. Mª Ángeles säger att det är omöjligt att föreställa sig, om man inte upplevt det själv.
– Det som retar mig är när jag ser folk ibland som är lyckliga att ha en fast anställning och som inte sköter sitt jobb.

Redan när lönerna från Ávila Rojas började släpa valde hon att hyra ut sin lägenhet och flytta tillbaka till föräldrarna. På grund av den stigande räntan hade hennes hypotekskostnader ökat till hela 938 euro i månaden.
– Det kändes tungt att flytta hem till mamma och pappa igen. De var dock stormförtjusta, då de inte ville att jag skulle flytta hemifrån från början, berättar Mª Ángeles, som är enda barnet.

Få kan engelska
Under fyra månader studerade och jobbade Mª Ángeles i England, för att förbättra sin engelska. Precis som många i hennes ålder gick hon ut skolan utan att behärska engelskan, trots att det är ett obligatoriskt ämne.
– Det är så viktigt att kunna språk, men det är få som behärskar det. Jag kämpar fortfarande och har främst problem med att uttrycka mig muntligt.

Mª Ángeles, som själv gått en treårig tjänstemannautbildning efter gymnasiet, framhåller vikten av att vara välutbildad och inte minst att tala språk. Hon är kritisk till att det finns så få tvåspråkiga offentliga skolor på Costa del Sol.

Vistelsen i England var en bra erfarenhet och hon har många andra bekanta som valt att söka lyckan utomlands. Däremot menar Mª Ángeles att det inte är så fantastiskt i andra länder som det ofta skildras.
– Visst är lönen bättre i många andra länder, men det mesta är också betydligt dyrare än i Spanien.

Kontakter A och O
Förutom utbildning är det avgörande att ha kontakter, om man vill finna ett jobb idag. Det var genom kontakter som Mª Ángeles äntligen fick ett jobb i en sportbutik i Marbella i början av förra året. Det blev dock inte riktigt som hon tänkt sig.
– Jag blev erbjuden 1 200 euro den första månaden medan mina papper blev klara och sedan skulle jag få tusen euro i månaden, med försäkringskassa.

När hon fick sin första lön var den dock på endast tusen euro. Trots ideliga löften registrerade hennes chef henne aldrig och när hon tre månader senare inte hade fått några mer pengar sade hon upp sig.
– Då blev chefen arg och skällde ut mig för att jag lämnade honom i sticket.

Mª Ángeles fick endast tusen euro för fyra månaders svartjobb och kunde inte ens anmäla chefen, då de inte skrivit något kontrakt.
– Jag var dum och litade på hans ord. Senare har jag ringt flera gånger för att få mina pengar, men det är hopplöst.

Butiken har numera slagit igen.

Personalen byts ut
Återigen genom kontakter fick hon i juli en anställningsintervju hos en av de större konfektionskedjorna i Spanien och sedermera ett vikariat på 2,5 månader över sommaren. I september förlängdes kontraktet.
– Vad som skedde var att tre av mina kollegor sades upp, då de vid det laget hade jobbat i ett års tid och företaget ville undvika att ge dem fast anställning.

Tre fjärdedelar av de anställda i kedjan har denna typ av tillfälliga kontrakt, som kostar bolaget mindre i avgifter. Mª Ángeles misstänker att hon själv får gå till sommaren.
– Man hoppas ju på en fast anställning, men det är inte så troligt.

Trots allt trivs hon bra med sitt nuvarande jobb som butiksbiträde. Hon jobbar 36 timmar i veckan och har en lön på drygt tusen euro i månaden. Det varierar lite, beroende på hur mycket hon får in i provision.
– Julen var bra. I januari tjänade jag 1 300 euro.

Banken ej hjälpvillig
Mª Ángeles förlorade sitt hus till banken 2009 och hade ändå tur.
– När jag blev arbetslös och månadskostnaden mer än fördubblades försökte jag flera gånger omförhandla lånet med banken (Banco Popular Hipotecario), men det visade inget som helst intresse. De betonade att om inte jag gjorde rätt för mig skulle de gå på mina föräldrar, som gick i god för mig när jag tecknade hypoteket.

Mª Ángeles berättar att direktören på hennes bankkontor i förtroende rekommenderade henne att ställa in månadsbetalningarna, för att få banken att reagera. Hon gjorde så och öppnade samtidigt konto i ett annan bank, för att undvika att Banco Popular beslagtog hennes arbetslöshetsersättning.

Lyckosam värdering
Två obetalda månader och dagliga telefonsamtal från inkassobolaget till både henne och föräldrarna senare, blev hon kontaktad av banken. De skickade en värderade till hennes lägenhet som hon fick bekosta à 350 euro. Till hennes förvåning värderades lägenheten till hela 216 000 euro och då accepterade banken att överta den och avskriva hennes resterande skuld på 140 000 euro.
– De såg chansen att göra en bra affär, men jag tror faktiskt att lägenheten fortfarande står osåld, konstaterar Mª Ángeles inte utan viss skadeglädje.

I dagens Spanien är det många familjer som inte bara vräks, utan som är fortsatt skyldiga banken pengar på grund av fastighetens minskade värde. Mot bakgrund av detta upplever Mª Ángeles att hon är lyckligt lottad.
– Visst skulle jag vilja ha mitt eget, men jag har det bra för tillfället hos mina föräldrar.

Bor gratis
Trots att hon för tillfället har en fast inkomst, betalar Mª Ángeles inget i uppehälle.
– Mina föräldrar skulle aldrig komma på tanken att be mig om pengar. Det tror jag gäller alla spanska familjer, möjligtvis med undantag för dem där föräldrarna kan ha det svårt.

Båda Mª Ángeles föräldrar arbetar. Pappan Ángel har en bilverkstad och mamman Mari jobbar halvtid i ett skolkök. För dem är det naturligt att ta hand om sin 36-åriga dotter.
– Men visst hjälper jag till med hushållet, poängterar Mª Ángeles.

I krisens Spanien är det till i första hand föräldrarna som fungerar som skyddsnät för den yngre generationen. Många har inte möjlighet att flytta hemifrån och andra tvingas, som Mª Angeles, att återvända.
– Det är omöjligt att skaffa eget med de löner som erbjuds idag. Även om du har turen att finna ett jobb är det ytterst ovanligt att det är en heltidstjänst och än mindre en fast anställning.

Vissa företag utnyttjar situationen
Mª Ángeles anser att den del företag utnyttjar krisen för att exploatera sina anställda. Hon ser dock samtidigt att många verksamheter försöker klara sig så gott de kan, i ovanligt svåra tider.
– Jag ser det inte minst på min far, som är egenföretagare.
Många anklagar politikerna för krisen, andra bankerna och många även företagsledarna. Mª Ángeles menar att det till stor del är systemet i sig, som det är fel på.
– Jag förstår inte varför man inte kan sänka avgiften till försäkringskassan, för att främja fler jobb. Dessutom är det vansinnigt med klausuler som kräver fast anställning efter ett år, som bara innebär att företagen säger upp arbetaren och anställer någon annan.

Även om hon ifrågasätter mycket i arbetsmarknadsreformerna är det andra saker hon delar.
– Varför måste det finnas avgångsvederlag överhuvudtaget? Man vill ju hellre ha ett jobb och om man skulle bli arbetslös igen är det förhoppningsvis lättare att finna ett nytt, när inte reglerna är så hårda.

Ännu värre för de yngre
Mª Ángeles fruktar som sagt att hennes nuvarande jobb upphör till sommaren och hon ser framtiden an med pessimism.
– Jag kan inte se hur detta ska lösa sig. Jag kanske tillhör det de kallar en förlorad generation, men de som kommer efter oss kommer att ha det ännu värre.
Någon egen familj är det inte tal om i dagsläget.
– Visst skulle jag vilja ha barn. Men som situationen är just nu? Glöm det!