Demonstrationen tågade på söndagen genom centrala Madrid och är den hittills största, av ett flertal protestaktioner runt om i landet. Demonstranterna skanderade bland annat krav på bostadsministerns Isabel Rodríguez avgång. Orsaken till missnöjet är att det är allt svårare i Spanien att bekosta en egen bostad. Det gäller speciellt för ungdomar, där 66 procent av befolkningen mellan 18 och 34 år fortfarande bor med sina föräldrar, mot 50 procent 2010.

Bristen på bostäder i Spanien drabbar inte längre endast de ekonomiskt svaga, utan i allt större utsträckning även medelinkomsttagare. Problemet har förvärrats under de senaste åren, där bristen på bostäder och de kraftigt stigande boendekostnaderna skapar en omöjlig situation för många.

Enligt den spanska centralbanken saknas det omkring 600.000 bostäder för att möta den obalans som råder mellan utbud och efterfrågan på den spanska husmarknaden, en obalans som pressar upp både hyror och bostadspriser i hela landet. Få hade kunnat föreställa sig denna situation när det för bara några år var det stora antalet osålda fastigheter som var det största problemet.

För unga människor och migranter är situationen särskilt tuff. Clara Martínez-Toledano, ekonom vid Imperial College i London, beskriver dagens situation som en "bostadsfälla", där varken köp eller hyra längre är tillgängliga för stora delar av befolkningen. Hon förklarar att bostadspriserna har ökat betydligt mer än människors inkomster, vilket har lett till att många nu efterfrågar hyresbostäder. Men även hyrorna har skjutit i höjden, framför allt i större städer som Madrid och Barcelona, vilket gör det svårt att hitta ett överkomligt boende. "Det har skapat en bostadsfälla där du varken kan köpa eller hyra, och utan några utsikter till förbättring", citeras Martínez-Toledano i en artikel i tidningen El País.

De senaste siffrorna visar att hyrorna har ökat mellan två och tre gånger snabbare än lönerna under det senaste decenniet. Denna utveckling har lett till en våg av protester över hela Spanien. Många demonstranter uttrycker sin frustration över att artikel 47 i den spanska konstitutionen, som garanterar rätten till en värdig och adekvat bostad, allt mer framstår som en ouppnåelig dröm för många. Missnöjet blir allt större och likaså ökar antalet demonstrationer mot bostadsbristen.

För de som har en bostad i ägo är situationen något lättare än vid den ekonomiska krisen 2008, enligt José García Montalvo, professor vid Universitat Pompeu Fabra. Han menar att majoriteten av spanjorerna fortfarande äger sina hem, vilket har dämpat krisens påverkan för vissa grupper.

Men det är hyresmarknaden som är i fokus för dagens kris. De som inte kan köpa tvingas att hyra, och för de med lägre inkomster är situationen särskilt prekär. Montalvo uppskattar att 1,2 miljoner hushåll, de flesta med lägre inkomster, är särskilt utsatta, och varnar för att den här situationen sprider sig till fler grupper i takt med att hyrorna äter upp en allt större del av inkomsterna.

Sedan 2007 har andelen spanjorer som äger sina bostäder sjunkit från 80 till 75 procent. Samtidigt har andelen som hyr till marknadspris ökat från tio till femton procent, en trend som förväntas fortsätta. Montalvo tror att andelen hyresbostäder kommer att stabilisera sig mellan 30 och 35 procent i framtiden, men påpekar att Spanien har påbörjat denna förändring vid sämsta möjliga tidpunkt – utan tillräckligt med bostäder för att möta den ökade efterfrågan.

Enligt experter finns ett tydligt samband mellan den bostadsbrist som råder och den ekonomiska osäkerheten för de som hyr. En undersökning från Observatorio del Alquiler visar att det i vissa områden är över 100 intresserade per bostad som annonseras ut. I städer som Barcelona överstiger antalet intressenter 350 personer per ledig bostad. De stigande priserna tillskrivs ofta bristen på bostäder, men även spekulativa intressen och kortsiktiga hyresmodeller, som turistuthyrning, spelar en avgörande roll.

Finanskrisen 2008 ändrade Spaniens relation till bostadsmarknaden, och sedan dess har den varit i en slags omvälvning. Under 2000-talet blev bostaden en alltmer eftertraktad investeringsvara och kapitalet strömmade in på fastighetsmarknaden när andra investeringsmöjligheter kollapsade. Detta, tillsammans med att allt fler globala aktörer och förmögna individer började köpa upp fastigheter, har lett till en så kallad "finansialisering" av bostadsmarknaden. Under finanskrisen 2008 var det bankerna som var de huvudsakliga aktörerna, men idag är det till stor del kapitalförvaltare och fastighetsfonder som kontrollerar marknaden.

Problemet med bostadsbristen har lett till en debatt om hur mycket staten bör ingripa i marknaden. Vissa förespråkar hårdare regleringar, medan andra menar att statliga insatser, som hyreskontroller, kan förvärra situationen genom att avskräcka fastighetsägare från att hyra ut. Samtidigt har många lyft fram behovet av att bygga fler prisvärda bostäder och att bättre nyttja de tomma bostäder som står outnyttjade i Spanien.

Andrea Jarabo från organisationen Provivienda menar att det främsta problemet är bostadsekonomisk exkludering. Hon pekar på att över 5,5 miljoner hushåll står inför risken att förlora sina hem eller hamna i en omöjlig ekonomisk situation på grund av stigande bostadskostnader. Enligt Jarabo har hyrorna drivit fyra av tio familjer in i fattigdom, där även 250.000 medelinkomsttagare drabbas.

Krisen är inte bara en social fråga, utan har också ekonomiska konsekvenser. Den påverkar konsumtionen och möjligheterna att locka talanger till landet, enligt Mario Yoldi, ansvarig för bostadsplanering i den baskiska regionregeringen. "Det är en fråga om framtida tillväxt och individens möjlighet att täcka sina grundläggande behov”.

Den spanska bostadsmarknaden står inför stora utmaningar, och behovet av en lösning växer. Situationen har redan förvärrats till den grad att bostadskrisen riskerar att bli permanent, om inte stora reformer genomförs, konstaterar El País.