Inte oväntat vidtog direkt spekulationer om vem som kommer att efterträda Zapatero som PSOE-ledare, men där har partiet ganska snabbt och effektivt lagt locket på tills efter kommunvalet 22 maj. Resultatet i socialistiska primärval ska aldrig tas för givet, men det mesta tyder på att det står mellan ministrarna Alfredro Pérez Rubalcaba och Carme Chacón och att den förste går segrande ur striden.

Historien upprepar sig som bekant ofta och en del ser paralleller mellan Zapateros nuvarande situation och den som upplevdes av Spaniens första demokratiskt valda regeringschef efter Franco, Adolfo Suárez. I den moderna historiebeskrivningen är Suárez en av de främsta drivkrafterna bakom demokratiseringen av Spanien. På den tiden fick han dock utstå många påhopp, både för hur han skötte politiken och landets ekonomi. Det slutade med att Suárez avgick från posten och hans efterträdare Leopoldo Calvo Sotelo skulle röstas fram i just den parlamentsstämma som avbröts av statskuppförsöket för nästan exakt 30 år sedan.
Suárez är sedan flera år borta från det offentliga livet på grund av en långt framskriden Alzheimer. Han kan därför tragiskt nog varken minnas sina insatser för det moderna Spanien eller ta till sig de erkännanden som han fått många år senare.

Framtiden får utvisa vilken bedömning som görs av Zapateros tid vid makten, men redan idag kan vi konstatera att han i flera bemärkelser orättvist fått bära hundhuvudet för den svåra ekonomiska situationen i landet. Självklart har Zapatero begått flera misstag och det är sedan tidigare känt att ekonomi långt ifrån är han styrka. Det största misstaget han begått har nog varit att inte lyssna på den erkänt duktige ekonomen och tidigare finansministern Pedro Solbes, som slutligen valde att gå i en regeringsomläggning. Zapatero förstod inte allvaret av krisen och motsatte sig för länge de besparingar som tidigt förespråkades av Solbes. Tvärtom försökte socialistregeringen bemöta krisen med statliga investeringar och bidrag, som utan tvekan bidragit till att både förvärra och förlänga krisen.

Det som mest kännetecknar krisen i Spanien är den rekordhöga arbetslösheten. Där har oppositionspartiet Partido Popular varit skoningslösa i en strategi som gått ut på att skylla bristen på jobb personligen på José Luís Rodríguez Zapatero. Just så, med hans fulla namn, som vi tvingats höra gång på gång i munnen på PP:s talesmän. Att försöka skylla hela problemet på Zapatero är dock lika befängt som motverkande. Om man inte ser sanningen i vitögat kommer nämligen de misstag som gjorts att upprepas.

Den främsta orsaken till de höga arbetslöshetssiffrorna är den vansinniga byggbubblan som startade redan i mitten på 90-talet. Under Partido Populars sista år vid makten steg fastighetspriserna i vissa fall med 25 procent om året och outbildade ungdomar ratade studierna till förmån för skyhöga löner som murare. Många familjer belånade sig upp över huvudet för att köpa både egna och spekulationsbostäder, med förhoppningen att sälja de senare för dubbla priset efter bara ett par år. Inte undra på att bubblan sprack till slut.

Ett annat faktum är att det verkliga antalet arbetslösa i Spanien är betydligt lägre än den officiella siffran. Men det kan du läsa mer om i min nya blogg på nätet: aktuellaspanien.blogspot.com