Många gånger är vi kristna i västvärlden lite okunniga om hur många vi egentligen är och vilken stor kraft vi har i ryggen. Kanske sitter vi en kyrka där det är lite tomt i bänkarna när det är gudstjänst. Då är det inte konstigt om man för över samma bild på Kyrkan som helhet. Men i och med förre påven Johannes Paulus II död förändrades i alla fall min självbild som kristen. Det blev med ens så tydligt.

Tusen miljoner kristna bara i en kyrka och så alla vi andra också! I allt detta ligger en latent möjlighet till att göra Guds kärlek tydlig i världen. Men istället för att ta sitt ansvar som kristen och leva kyrkans liv, är det alltför många som menar att deras tro är en privatsak mellan Gud och dem själva. En sådan tanke är främmande för kristen tro.

Tron = Kärlek = Handling. Jakob skriver i sitt brev: Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag med mina gärningar visa dig min tro… Liksom en kropp utan livsande är död, så är tron utan gärningar död. (Jak 3:18, 26)
Nu kan naturligtvis dessa handlingar se ut på många olika sätt och självklart finns det de som spenderar så mycket tid i sin kyrka att de liksom aldrig kommer till skott. Men det motsäger inte den sanning som menar att ett aktivt deltagande i världens liv kräver att vi hämtar ny kraft hos Gud genom de verktyg han gett oss.

Om bensinen börjar ta slut i bilen kör jag till närmaste bensinstation. Jag kör inte upp på en utsiktspunkt för att hämta ny energi till bilen i skönheten. På samma sätt behöver vi för våra liv det konkreta stödet från församlingen och den konkreta styrkan från Ordet och Sakramenten. Jag är övertygad om att vi människor, och kanske också bilar vad vet jag, behöver förundran över skönheten men vi kan inte leva av dem allena.

Böneveckan är för mig en sådan konkret kraftkälla där jag inte behöver tveka om vem Gud är och att han vill nå mig och förändra mitt liv till det bättre. Med böneveckans avslutning i katedralen ges också en möjlighet att se en av regionens stora sevärdheter så som den är tänkt att ses. Inte som ett museum, utan som en plats för tillbedjan.

I och med att vi flyttar tillbaka till Sverige i sommar, tänkte jag avsluta mina spalter den här våren med någon händelse under våra år här i Spanien, som gjort stort intryck på mig. Den första hämtar jag från det ekumeniska livet.
I höstas samlades vi i Rosariokyrkan i Fuengirola för att fira femårsjubileet av en överenskommelse mellan den romersk katolska kyrkan och den lutherska i en trosfråga. Gudstjänsten var välbesökt av såväl svenskar som spanjorer och samhörigheten oss emellan var stark.

På stapplande spanska framförde jag vårt tack till kyrkoherden och församlingen i Rosario för att de upplåtit sin kyrka för gudstjänst. Då reser sig Don Manuel Ángel och går fram till mikrofonen. ”Inte behöver ni tacka för att vi har firat gudstjänst här i kyrkan. Den här kyrkan är inte bara vår, den är lika mycket er.” Med de orden öppnade han inte bara sin kyrka för gemenskapen utan också sitt och församlingens hjärta. Trots alla de punkter där våra olika traditioner och organisationer ser olika ut finns där en kärna av enhet. Det utifrån den som allt av verkligt värde kan byggas.

Jag önskar att vi alla kunde möta varandra med samma öppenhet och värme. Inte som ett våtvarmt omslag som gör allt suddigt och luddigt. Utan som en längtan att komma varandra närmare trots alla våra olikheter.