Med de orden börjar berättelsen om Guds väg för att på nytt vinna människornas hjärtan. Han sade dem till Abram, men de är lika mycket riktade till dig. ”Gå ut ur den trygghet du byggt kring dig själv. Jag vill visa dig hur svagt det är som bygger på mänsklig förmåga och hur starkt det är som har sin grund i Min kärlek.”

Rakt genom vår Bibel är detta en gyllene tråd. Gud leder oss ut ur allt det vi konstruerat för att skydda oss mot världens hotfullhet för att visa på hur detta inte lett till frihet utan till bundenhet. Gud kallar ut Mose och Elia i öknen. För Jona krävdes det en plats i valfiskens buk. I samtliga fall handlar det om samma sak, att Gud vill ha oss för sig själv för att tala med oss en liten stund.

Det är nu drygt tre och ett halvt år sedan jag och min familj lämnade Sverige för att leva och verka här i Fuengirola. Till sommaren har Gud kallat oss tillbaka. Så det börjar bli dags för mig att sammanfatta vad åren här betytt för min utveckling som människa.

Naturligtvis har jag lärt mig massor om Andalusien och Spanien, om livet och kulturen här. Men kanske är det ändå det jag lärt mig om mig själv och min egen kulturella bakgrund som varit mest omvälvande. Jag gick ut ur mitt land för att möta mig själv. I mötet mellan kulturer blir skillnader och likheter tydligare för oss och vi måste fundera igenom vad som egentligen betyder något. Vad som skall vårdas och vad som bör kapas.

I konfrontationen med det som jag inte riktigt känner igen och som inte stämmer med det jag tidigare lärt mig, måste jag göra val. Jag behöver pröva vad i min övertygelse som har verkligt värde och vad som kan lämnas om det skulle behövas för att enheten skall nå några steg längre. Så länge vi alla håller oss inom de gränser och murar som våra olika traditioner byggt under århundraden kommer något sådant inte att ske. Vi måste lyssna till Guds röst som vill kalla oss ut i öknen, ut i det okända, för att vi skall stå där nakna inför Gud och höra vad

Han har att säga oss. Detta är nu inte något lätt sak. Först måste vi nå den grad av tillit till Gud och varandra som krävs för att vi skall våga stå skyddslösa inför det nya som väntar.

Om vi människor skall komma varandra närmare finns det ingen annan väg än kärlekens väg. Vi kan inte kräva av andra att de skall ändra sig. Vi kan bara förändra oss själva. I konfrontationen med andra tankar och traditioner har vi uppgiften att lyssna till Guds Andes röst och det vi hör skall vi följa. Kanske säger Anden att vår väg är rätt, då går vi stärkta vidare. Kanske säger Anden att vi byggt på fel grund, då får vi ödmjukt riva det gamla för att börja arbete med det som Anden uppmanar oss att bygga. Att behöva ändra sig är inte ett hot utan en möjlighet att komma allt närmare Gud, våra medmänniskor och oss själva.

Jag gick ut ur mitt land för att möta mig själv, det blev min erfarenhet. Det blev tydligt att jag inte kan förändra någon annan än mig själv. Kanske kan man se detta som en uppvisning i självupptagenhet. Jag tror inte det. Tvärtom tror jag att om vi försöker lära oss komma djupare in i våra egna hjärtan. Förbi alla våra egna tankar och önskningar, då väntar Gud på oss där och då öppnas mitt liv mot honom och hela den skapelse han givit oss att leva i.