21 nov 07:31
SK Premium+:
|
|
Birgitta Bergin Författare som hitintills har kommit ut med fem romaner. Bor i Nueva Andalucía sedan 2011. Älskar naturen, möten med människor, mat och vin, träning och livliga diskussioner. Läs mer på www.birgittabergin.se www.facebook.com/forfattare.birgittabergin www.instagram.com/birgittaberginforfattare Blogg: www.ketshupoftheday.se |
Array
(
[0] => Array
(
[id] => 25420
[sectionId] => 339
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Men istället för ett glädjerus att se mitt hus så förbyttes det till en förtvivlan. Först inbillade jag mig att jag såg i syne men naturligtvis kom verkligheten i kapp på en mikrosekund och jag bara stirrade på förödelsen. Någon hade på trottoaren utmed vår mur som går längs med trädgården anlagt en lång sopstation. Söndriga möbler, gamla trasiga krukor med jord utspritt, filtar och täcken och tyger, påsar med allt slags innehåll ni inte ens vill veta vad för något, prylar i det oändliga … Tårarna var inte långt borta men ilskan var större, så morrande parkerade jag, tog ett djupt andetag och ignorerade eländet för stunden.
Vem gör så där? Och varför?
Kommunens sophantering fungerar kanon här i Spanien. De kommer och tömmer varje dag och inget hinner ligga och lukta. Det finns separata behållare för att slänga flaskor i, petflaskor, gamla kläder och kartong. De står precis överallt. Om man rensar hemma kan man snyggt och prydligt sätta ut på gatan en möbel som fortfarande duger men som man själv har tröttnat på. Ofta tar det mindre än en timma innan någon plockar upp det, antingen till sig själv eller för att sälja. Sådan fantastisk naturlig återvinning.
Så vad jag vänder mig mot är det medeltida miljötänket hos spanjoren i allmänhet. Ofta ser jag hur mina grannar slänger allt i samma gröna basura, bara för att slippa gå femtio meter extra. För att inte tala om allt trädgårdsspill efter att trädgårdsmästaren har varit och klippt buskar och träd. Får det inte plats i basuran som töms varje dag, så läggs det i en hög bredvid. Och den högen, mina vänner, ligger sedan kvar och ruttnar tills kommunen slutligen kommer och tar hand om den, när det sker vet dock ingen. Så problemet med ofrivilliga soptippar uppstår när någon börjar lägga skräp utanför basuran, det blir som ett grönt ljus för andra att fortsätta, och simsalabim så har vi en sopstation på plats.
Så tillbaka till min soptipp i januari. För ja, det blev liksom min familjs soptipp eftersom den prydde hela vår mur. Som om det var vi som hade rensat vårt hem och inte orkat ta oss till tippen. Och där kom svenskheten fram hos mig direkt. ”Tänk om grannarna tror att det är vi som … så pinsamt.” Vi började med att försiktigt fråga våra grannar, men nej, ingen hade sett något.
Vi blundade några dagar, men sedan stod vi inte ut. Fick reda på av kommunen att om vi ställde allt i ordning så skulle de komma och hämta inom kort. Så VI skulle alltså ställa iordning?? Men vad gör man inte, så vi kavlade upp ärmarna och tog tag i det under en halv dag. En tid senare kom en lastbil från kommunen, stort tack för det.
Så hur har det blivit sen då? Jo, jag har förvandlats till en spejande indian, ständigt på jakt efter den som lägger första skräpet till en eventuell framtida soptipp. Snabbt är jag där och ställer undan, lägger i basuran, städar upp så att det inte ska se skräpigt ut och håller iordning som värsta ordningspolis. Och ser man på! Ofta är det numera riktigt snyggt utanför våra behållare.
Det här är ju Spanien med alla dess fel och brister och härligheter. Många gånger gillar jag deras civila olydnad hur man ibland helt ohämmat parkerar där det passar, rycker på axlarna åt överförmynderi eller utför lite galet svartjobb, och därför har jag bestämt mig för att inte låta soporna bli ett problem. Jag menar, hur kul är det egentligen att stå i kön på återvinningen i Sverige och vara livrädd för att lägga en endaste sak i fel container? Nästan bötesvarning, eller hur.
Så åter igen. Dessa olika kulturer. Hur vi lever våra liv. Visst finns det charm i detta. Så länge ingen anlägger en soptipp utanför mitt hus vill säga …
God jul alla härliga, olydiga läsare!
[ingress] => Det var i januari. Jag kom tillbaka till mitt Marbella efter en härlig månad i Sverige med jul och nyårsfirande. Jag var avslappnad och utvilad, men hade den senaste tiden längtat ner igen till värmen, ljuset, stränderna och bergen. Jag var glad att äntligen vara på plats och pulsen steg en aning när jag körde bilen nerför vår lilla villagata, snart skulle jag vara hemma igen.
[headline] => Att anlägga en soptipp
[page] => 0
[modified] => 20171126173843
[created] => 20171117151333
[publishStart] => 20171204064900
[publishStop] => 20180516161359
[fullArticle] => Att anlägga en soptipp Det var i januari. Jag kom tillbaka till mitt Marbella efter en härlig månad i Sverige med jul och nyårsfirande. Jag var avslappnad och utvilad, men hade den senaste tiden längtat ner igen till värmen, ljuset, stränderna och bergen. Jag var glad att äntligen vara på plats och pulsen steg en aning när jag körde bilen nerför vår lilla villagata, snart skulle jag vara hemma igen. Men istället för ett glädjerus att se mitt hus så förbyttes det till en förtvivlan. Först inbillade jag mig att jag såg i syne men naturligtvis kom verkligheten i kapp på en mikrosekund och jag bara stirrade på förödelsen. Någon hade på trottoaren utmed vår mur som går längs med trädgården anlagt en lång sopstation. Söndriga möbler, gamla trasiga krukor med jord utspritt, filtar och täcken och tyger, påsar med allt slags innehåll ni inte ens vill veta vad för något, prylar i det oändliga … Tårarna var inte långt borta men ilskan var större, så morrande parkerade jag, tog ett djupt andetag och ignorerade eländet för stunden.
Vem gör så där? Och varför?
Kommunens sophantering fungerar kanon här i Spanien. De kommer och tömmer varje dag och inget hinner ligga och lukta. Det finns separata behållare för att slänga flaskor i, petflaskor, gamla kläder och kartong. De står precis överallt. Om man rensar hemma kan man snyggt och prydligt sätta ut på gatan en möbel som fortfarande duger men som man själv har tröttnat på. Ofta tar det mindre än en timma innan någon plockar upp det, antingen till sig själv eller för att sälja. Sådan fantastisk naturlig återvinning.
Så vad jag vänder mig mot är det medeltida miljötänket hos spanjoren i allmänhet. Ofta ser jag hur mina grannar slänger allt i samma gröna basura, bara för att slippa gå femtio meter extra. För att inte tala om allt trädgårdsspill efter att trädgårdsmästaren har varit och klippt buskar och träd. Får det inte plats i basuran som töms varje dag, så läggs det i en hög bredvid. Och den högen, mina vänner, ligger sedan kvar och ruttnar tills kommunen slutligen kommer och tar hand om den, när det sker vet dock ingen. Så problemet med ofrivilliga soptippar uppstår när någon börjar lägga skräp utanför basuran, det blir som ett grönt ljus för andra att fortsätta, och simsalabim så har vi en sopstation på plats.
Så tillbaka till min soptipp i januari. För ja, det blev liksom min familjs soptipp eftersom den prydde hela vår mur. Som om det var vi som hade rensat vårt hem och inte orkat ta oss till tippen. Och där kom svenskheten fram hos mig direkt. ”Tänk om grannarna tror att det är vi som … så pinsamt.” Vi började med att försiktigt fråga våra grannar, men nej, ingen hade sett något.
Vi blundade några dagar, men sedan stod vi inte ut. Fick reda på av kommunen att om vi ställde allt i ordning så skulle de komma och hämta inom kort. Så VI skulle alltså ställa iordning?? Men vad gör man inte, så vi kavlade upp ärmarna och tog tag i det under en halv dag. En tid senare kom en lastbil från kommunen, stort tack för det.
Så hur har det blivit sen då? Jo, jag har förvandlats till en spejande indian, ständigt på jakt efter den som lägger första skräpet till en eventuell framtida soptipp. Snabbt är jag där och ställer undan, lägger i basuran, städar upp så att det inte ska se skräpigt ut och håller iordning som värsta ordningspolis. Och ser man på! Ofta är det numera riktigt snyggt utanför våra behållare.
Det här är ju Spanien med alla dess fel och brister och härligheter. Många gånger gillar jag deras civila olydnad hur man ibland helt ohämmat parkerar där det passar, rycker på axlarna åt överförmynderi eller utför lite galet svartjobb, och därför har jag bestämt mig för att inte låta soporna bli ett problem. Jag menar, hur kul är det egentligen att stå i kön på återvinningen i Sverige och vara livrädd för att lägga en endaste sak i fel container? Nästan bötesvarning, eller hur.
Så åter igen. Dessa olika kulturer. Hur vi lever våra liv. Visst finns det charm i detta. Så länge ingen anlägger en soptipp utanför mitt hus vill säga …
God jul alla härliga, olydiga läsare!
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[1] => Array
(
[id] => 24994
[sectionId] => 339
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => För många blev det förvirrande. Man kan väl bara ha ett riktigt hem?
Mitt svar är klockrent nej. Man kan ha flera hem där man känner sig rotad och hemma. Numera har Marbella tagit över Bryssels plats. Det tog ett tag att känna sig hemma här, det kan jag erkänna, för man måste liksom rota in sig, prova sig fram, lära känna folk och platser och bestämma sig för om det är ett hem eller inte. För kanske man bara ser det som en passage i livet och inget hemma. Det var det jag ville ta reda på.
Men Marbella har blivit mitt hem, likväl som mitt paradis på Västkusten i Sverige är mitt hem. Jag åker fram och tillbaka, vilket är själva grejen. När det har gått två månader blir jag rastlös och om jag ska vara ärlig så kan det vara det här med att byta olika världar som lockar mig. För det finns många olikheter mellan platserna och det är det som är charmen.
Smått och stort. Viktigt och oviktigt. Men ändå olika. Och jag älskar olika.
I Spanien äter man lunch tidigast klockan två och gärna länge. I Sverige hetsäter man under en halvtimma redan klockan tolv, och då har spanjorerna knappt fått i sig frukosten ännu.
I Spanien kommer man sent till kalas, som för övrigt startar flera timmar senare än en svensk fest. I Sverige står gärna gästerna otåligt utanför ytterdörren fem minuter innan utsatt tid, och då är klockan knappt sex på kvällen.
I Spanien får man dubbelkolla om restaurangen eller affären tar kort om man har dåligt med kontanter i plånboken. I Sverige är det tvärtom, där funkar det snart inte längre att gå ut med några enkla sedlar i fickan. Landets ambition är visst att bli ett kontantlöst samhälle, det skulle förmodligen få spanjorerna att darra av … ja, tänk själva.
I Spanien är reglerna inom myndigheter och annat statsväsende minst sagt omöjliga att förstå och det känns som det gäller att känna rätt person för att komma någon vart i olika ärenden. I kontakt med samma myndigheter i Sverige är det som att träda in i en lagbok, det finns regler för allt och regler är till för att följas.
I Spanien tar nästan allting lång tid. Det spelar ingen roll vad det handlar om, inget ska gå fort. Man till och med promenerar på gatorna långsammare, dricker kaffet mer omsorgsfullt, kör bilen saktare (om än olagligare…). Om man väntar på något från posten så ska man vara glad att det överhuvudtaget kommer fram. I Sverige går allt fort och är effektivt så in i bomben. Man till och med dricker sitt kaffe i pappmugg med lock på samtidigt som man rusar till nästa möte. Allt för att utnyttja tiden.
I Spanien ser man familjer ute på kvällarna – och även sena kvällar – promenera med sina barn, gå till parker för att leka, besöka restauranger och umgås. I Sverige är det kallt och mörkt, där försvinner familjerna in i sina bostäder direkt efter jobb, skolor, dagis och aktiviteter för att se på film, kolla dator och spela tv-spel.
Jag kan hålla på hur länge som helst och rada upp saker som skiljer sig. Men vad är det då jag vill jag säga med dessa olikheter? Är det rätt eller fel med det ena eller det andra? Såklart inte. Det är ju just kontrasterna som jag älskar. Att anpassa sig till varje ställe, bli en del av samhället och gilla läget där man just befinner sig.
Det är det som gör att jag inte kan välja att bo endast på ett ställe. Det är därför som jag åker hem vare sig jag styr nosen åt söder eller åt norr. Jag har alltså två hem.
I skrivandets stund åker jag hem om en vecka. Och ja, jag ser mycket fram mot det. Efter en kall, blåsig, solig och samtidigt underbar sommar i norr så ska det bli härligt att återse vännerna i det varma Marbella. Mitt andra hem.
Vi ses snart!
[ingress] => ”När åker du hem igen?”
Frågan ställs oskyldigt av en vän, men så ofta kommer följdfrågan nästan direkt.
”Eller … var är ditt hem egentligen? Åker du bort nu kanske? Eller hur ligger det till?”
Jag flyttade utomlands 1997 med man och barn till Bryssel och större delen av året befann jag mig just i Bryssel, där barnen gick i skolan och där vi hade våra jobb och liv. På sommaren åkte vi till vårt sommarställe på Västkusten. Då åkte vi hem. När sommaren var slut åkte vi tillbaka till vardagen i Bryssel. Då åkte vi också hem.
[headline] => Tjusningen ligger i kontrasterna
[page] => 0
[modified] => 20170814105955
[created] => 20170812120044
[publishStart] => 20170908064400
[publishStop] => 20180208110059
[fullArticle] => Tjusningen ligger i kontrasterna ”När åker du hem igen?”
Frågan ställs oskyldigt av en vän, men så ofta kommer följdfrågan nästan direkt.
”Eller … var är ditt hem egentligen? Åker du bort nu kanske? Eller hur ligger det till?”
Jag flyttade utomlands 1997 med man och barn till Bryssel och större delen av året befann jag mig just i Bryssel, där barnen gick i skolan och där vi hade våra jobb och liv. På sommaren åkte vi till vårt sommarställe på Västkusten. Då åkte vi hem. När sommaren var slut åkte vi tillbaka till vardagen i Bryssel. Då åkte vi också hem. För många blev det förvirrande. Man kan väl bara ha ett riktigt hem?
Mitt svar är klockrent nej. Man kan ha flera hem där man känner sig rotad och hemma. Numera har Marbella tagit över Bryssels plats. Det tog ett tag att känna sig hemma här, det kan jag erkänna, för man måste liksom rota in sig, prova sig fram, lära känna folk och platser och bestämma sig för om det är ett hem eller inte. För kanske man bara ser det som en passage i livet och inget hemma. Det var det jag ville ta reda på.
Men Marbella har blivit mitt hem, likväl som mitt paradis på Västkusten i Sverige är mitt hem. Jag åker fram och tillbaka, vilket är själva grejen. När det har gått två månader blir jag rastlös och om jag ska vara ärlig så kan det vara det här med att byta olika världar som lockar mig. För det finns många olikheter mellan platserna och det är det som är charmen.
Smått och stort. Viktigt och oviktigt. Men ändå olika. Och jag älskar olika.
I Spanien äter man lunch tidigast klockan två och gärna länge. I Sverige hetsäter man under en halvtimma redan klockan tolv, och då har spanjorerna knappt fått i sig frukosten ännu.
I Spanien kommer man sent till kalas, som för övrigt startar flera timmar senare än en svensk fest. I Sverige står gärna gästerna otåligt utanför ytterdörren fem minuter innan utsatt tid, och då är klockan knappt sex på kvällen.
I Spanien får man dubbelkolla om restaurangen eller affären tar kort om man har dåligt med kontanter i plånboken. I Sverige är det tvärtom, där funkar det snart inte längre att gå ut med några enkla sedlar i fickan. Landets ambition är visst att bli ett kontantlöst samhälle, det skulle förmodligen få spanjorerna att darra av … ja, tänk själva.
I Spanien är reglerna inom myndigheter och annat statsväsende minst sagt omöjliga att förstå och det känns som det gäller att känna rätt person för att komma någon vart i olika ärenden. I kontakt med samma myndigheter i Sverige är det som att träda in i en lagbok, det finns regler för allt och regler är till för att följas.
I Spanien tar nästan allting lång tid. Det spelar ingen roll vad det handlar om, inget ska gå fort. Man till och med promenerar på gatorna långsammare, dricker kaffet mer omsorgsfullt, kör bilen saktare (om än olagligare…). Om man väntar på något från posten så ska man vara glad att det överhuvudtaget kommer fram. I Sverige går allt fort och är effektivt så in i bomben. Man till och med dricker sitt kaffe i pappmugg med lock på samtidigt som man rusar till nästa möte. Allt för att utnyttja tiden.
I Spanien ser man familjer ute på kvällarna – och även sena kvällar – promenera med sina barn, gå till parker för att leka, besöka restauranger och umgås. I Sverige är det kallt och mörkt, där försvinner familjerna in i sina bostäder direkt efter jobb, skolor, dagis och aktiviteter för att se på film, kolla dator och spela tv-spel.
Jag kan hålla på hur länge som helst och rada upp saker som skiljer sig. Men vad är det då jag vill jag säga med dessa olikheter? Är det rätt eller fel med det ena eller det andra? Såklart inte. Det är ju just kontrasterna som jag älskar. Att anpassa sig till varje ställe, bli en del av samhället och gilla läget där man just befinner sig.
Det är det som gör att jag inte kan välja att bo endast på ett ställe. Det är därför som jag åker hem vare sig jag styr nosen åt söder eller åt norr. Jag har alltså två hem.
I skrivandets stund åker jag hem om en vecka. Och ja, jag ser mycket fram mot det. Efter en kall, blåsig, solig och samtidigt underbar sommar i norr så ska det bli härligt att återse vännerna i det varma Marbella. Mitt andra hem.
Vi ses snart!
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[2] => Array
(
[id] => 24713
[sectionId] => 339
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => När jag flyttade hit ner till kusten för lite drygt sex år sedan och började titta på hus att köpa lade jag för första gången märke till alla skeletten. De finns inklämda mellan välmående andra hus eller rätt inne bland hela bostadsområden, ibland kan de bara vara en enstaka huskropp, ibland är det flera grupper av hus.
Och idag står de fortfarande kvar. Och har förmodligen stått lika länge innan jag blev varse dem. Men hur kom de dit? Och hur kunde detta hända?
Jag försöker måla mig en bild om vad som egentligen har hänt. Någon har ju uppenbart planerat, prospekterat, budgeterat och startat ett bygge eller ombygge med en mängd olika personal. En bank som lämnar lån, en byggherre som har visioner.
Så startar själva arbetet. Alla finns där på plats och det märks, det MÅSTE märkas, men ingen gör något åt det, trots att hela stället kryllar av folk och maskiner och byggnadsmaterial.
Men sedan blir det alltså tvärstopp. Kommunen säger ”ajja bajja” och några tillstånd fanns det visst inte.
Och det är där min målade bild blir aningen suddig kan man väl säga. För jag förstår verkligen inte.
Varför reagerade ingen myndighet INNAN lyftkranen var på plats och började arbeta? Varför protesterade ingen granne INNAN bygget gick så långt så att utsikten har blockerades? Och VEM är så jäkla dum så att man – privatperson som större byggherre – tror sig kunna genomföra detta utan något som helst tillstånd? Hoppla, här dök det visst upp tretton nya hus bara sådär! Och det gick inte på en natt, nejdå, det tog sin lilla tid och INGEN har märkt något. Jösses.
Jag bor i Nueva Andalucia, en välmående stadsdel som så många andra fina områden här på kusten. Kommunen ser till att det är rent på gatorna och palmerna tuktas varje år. Rabatterna rensas och trottoarerna sopas. Belysningen sköts om så man inte ska vara rädd när det blir mörkt. Det mesta tas om hand. Bebyggelsen består av välmående hus av alla de slag. Kort och gott: man skäms inte direkt när man åker runt och visar sin boendemiljö för vänner och bekanta på besök. Och jag tycker verkligen att det är fint här.
Men! Alltid ställs frågan: Hur kan alla dessa skelett bara få stå där år efter år och bara ruttna mer och mer? Ja, varför?
Kanske jag är simpel när jag säger att det bara kan finnas två alternativ, men det är så som jag ser det och jag är väl en simpel människa då, som inte alltid förstår byråkrati och kommunens alla regelverk.
Alternativ 1: Riv skiten. Ägaren kan förmodligen inte göra det, är säkert i putten eller har lämnat landet. Men kommunen borde väl kunna konfiskera tomten, riva eländet och sedan sälja för att finansiera rivningen?
Alternativ 2: Låt någon köpa för att bygga klart och bygga snyggt eller riva ner och bygga snyggt. Ge dem tillståndet om det inte förstör för någon annan. Ta bort alla skulder från den gamla ägaren till den nya så det finns en rimlig chans att köpa in objektet.
Nu vet jag ju att det inte är riktigt så enkelt. Och varje byggnadsproblem är unikt. Men så som det sköts nu måste väl ändå vara det absolut sämsta alternativet.
Så ofta jag numera hör hur marknaden har vänt och bostadspriserna går upp. Det finns fler köpare och till salu-skyltarna hänger kvar allt kortare tid. Det gynnar ju alla och allt här på kusten. Optimism föder aktivitet och kreativitet. Affärer öppnas, företag kör igång och skolorna får plötsligt kö. En sådan skillnad mot när jag kom hit. Så tänk om vi nu också kunde få bort alla skelett, åtminstone de mest synliga? Då blir det ju närmast perfekt!
Sådärja. Någon nu som vill köpa vårt grannhus, månntro? Ett skelett på tre våningar. Skulle bara vara en våning... men blev visst tre. Har stått där i mer än tio år. På köpet får ni glada grannar med förkärlek för cava. Ni är mer än välkomna!
[ingress] => Jag är så fascinerad över alla dessa skelett som bara står här och där. De finns överallt, på hela kusten. Halvfärdiga projekt som balanserar på rostiga gamla pelare som förhoppningsvis ska hålla upp betongen, en kvarglömd lyftkran och ogräs som växer sig igenom alla tillgängliga hål. Rangliga staket, även de rostiga, som ska visa att det är förbjuden mark att tillträda. Som om man skulle vilja gå dit…
[headline] => Många skelett i vår kustgarderob
[page] => 0
[modified] => 20170528180512
[created] => 20170516092253
[publishStart] => 20170602065100
[publishStop] => 20171112082259
[fullArticle] => Många skelett i vår kustgarderob Jag är så fascinerad över alla dessa skelett som bara står här och där. De finns överallt, på hela kusten. Halvfärdiga projekt som balanserar på rostiga gamla pelare som förhoppningsvis ska hålla upp betongen, en kvarglömd lyftkran och ogräs som växer sig igenom alla tillgängliga hål. Rangliga staket, även de rostiga, som ska visa att det är förbjuden mark att tillträda. Som om man skulle vilja gå dit… När jag flyttade hit ner till kusten för lite drygt sex år sedan och började titta på hus att köpa lade jag för första gången märke till alla skeletten. De finns inklämda mellan välmående andra hus eller rätt inne bland hela bostadsområden, ibland kan de bara vara en enstaka huskropp, ibland är det flera grupper av hus.
Och idag står de fortfarande kvar. Och har förmodligen stått lika länge innan jag blev varse dem. Men hur kom de dit? Och hur kunde detta hända?
Jag försöker måla mig en bild om vad som egentligen har hänt. Någon har ju uppenbart planerat, prospekterat, budgeterat och startat ett bygge eller ombygge med en mängd olika personal. En bank som lämnar lån, en byggherre som har visioner.
Så startar själva arbetet. Alla finns där på plats och det märks, det MÅSTE märkas, men ingen gör något åt det, trots att hela stället kryllar av folk och maskiner och byggnadsmaterial.
Men sedan blir det alltså tvärstopp. Kommunen säger ”ajja bajja” och några tillstånd fanns det visst inte.
Och det är där min målade bild blir aningen suddig kan man väl säga. För jag förstår verkligen inte.
Varför reagerade ingen myndighet INNAN lyftkranen var på plats och började arbeta? Varför protesterade ingen granne INNAN bygget gick så långt så att utsikten har blockerades? Och VEM är så jäkla dum så att man – privatperson som större byggherre – tror sig kunna genomföra detta utan något som helst tillstånd? Hoppla, här dök det visst upp tretton nya hus bara sådär! Och det gick inte på en natt, nejdå, det tog sin lilla tid och INGEN har märkt något. Jösses.
Jag bor i Nueva Andalucia, en välmående stadsdel som så många andra fina områden här på kusten. Kommunen ser till att det är rent på gatorna och palmerna tuktas varje år. Rabatterna rensas och trottoarerna sopas. Belysningen sköts om så man inte ska vara rädd när det blir mörkt. Det mesta tas om hand. Bebyggelsen består av välmående hus av alla de slag. Kort och gott: man skäms inte direkt när man åker runt och visar sin boendemiljö för vänner och bekanta på besök. Och jag tycker verkligen att det är fint här.
Men! Alltid ställs frågan: Hur kan alla dessa skelett bara få stå där år efter år och bara ruttna mer och mer? Ja, varför?
Kanske jag är simpel när jag säger att det bara kan finnas två alternativ, men det är så som jag ser det och jag är väl en simpel människa då, som inte alltid förstår byråkrati och kommunens alla regelverk.
Alternativ 1: Riv skiten. Ägaren kan förmodligen inte göra det, är säkert i putten eller har lämnat landet. Men kommunen borde väl kunna konfiskera tomten, riva eländet och sedan sälja för att finansiera rivningen?
Alternativ 2: Låt någon köpa för att bygga klart och bygga snyggt eller riva ner och bygga snyggt. Ge dem tillståndet om det inte förstör för någon annan. Ta bort alla skulder från den gamla ägaren till den nya så det finns en rimlig chans att köpa in objektet.
Nu vet jag ju att det inte är riktigt så enkelt. Och varje byggnadsproblem är unikt. Men så som det sköts nu måste väl ändå vara det absolut sämsta alternativet.
Så ofta jag numera hör hur marknaden har vänt och bostadspriserna går upp. Det finns fler köpare och till salu-skyltarna hänger kvar allt kortare tid. Det gynnar ju alla och allt här på kusten. Optimism föder aktivitet och kreativitet. Affärer öppnas, företag kör igång och skolorna får plötsligt kö. En sådan skillnad mot när jag kom hit. Så tänk om vi nu också kunde få bort alla skelett, åtminstone de mest synliga? Då blir det ju närmast perfekt!
Sådärja. Någon nu som vill köpa vårt grannhus, månntro? Ett skelett på tre våningar. Skulle bara vara en våning... men blev visst tre. Har stått där i mer än tio år. På köpet får ni glada grannar med förkärlek för cava. Ni är mer än välkomna!
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[3] => Array
(
[id] => 24325
[sectionId] => 339
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Jag följer på något sätt inte rytmen. Folk rusar förbi mig och vissa grymtar till, irriterat som om jag är i vägen. Jag går snällt åt sidan men håller då istället på att krocka med någon som inte tittar framåt, utan bara stirrar i sin telefon samtidigt som hon balanserar en pappmugg från Starbucks som hon dricker ur. Mugg med lock så att inget av innehållet ska spillas ut i farten. Skräckslaget hoppar jag åt sidan och känner mig som kusinen från landet.
Eller en avart från sydligare breddgrader.
Jag kommer ut i friska luften och andas in Stockholm. Det är ett myller av människor och alla har bråttom. De pratar i telefon med hörsnäcka under tiden de rusar fram. Jag tittar mig förstulet omkring, funderar på om jag ska gå åt höger eller vänster.
Innan jag anländer lägenheten där sonen bor vill jag handla lite. Det känns fint att ha med en kasse med mat när man kommer och ska bo några dagar. Jag slinker in på Coop vid Fridhemsplan och kryssar runt bland hyllorna. Min lilla korg i grön plast blir snart full och jag beger mig till kassan. Där hamnar jag längt bak i en lång kö. Jag har inte bråttom, men det tycks alla andra ha. Folk står och stampar samtidigt som de (igen) stirrar på sin telefon. Varorna glider fram likt löpande bandet på vilken fabrik som helst, det blir snart min tur men långt innan jag har lyckats packa in i min påse så hör jag kassörskans gälla och uppmanande röst:
”Trehundrafemtiotre kronor, tack.”
När jag fortsätter att packa den sista bananen och dessutom tar mig tiden att stäcka mig efter mjölkpaketet som liksom fastnat lite längre upp på bandet så upprepar hon, nu med en betydligt skarpare skärpa i rösten:
”Trehundrafemtiotre kronor!”
När jag tittar upp så kan jag konstatera hur kön liksom stirrar på mig, likt en kollektiv mobb, och blickarna säger allihop samma sak: Men kan du skynda på lite då? Vi har faktiskt inte hela dagen på oss.
Kan inte hjälpa att jag känner hur svetten börjar pyra i armhålorna, hur jag blir alltmer fumlig. Men ändå… med en sista kraftansträngning så greppar jag mjölkpaketet och stoppar ner det i påsen innan jag med högburet huvud går tillbaka till kassan, tar upp min plånbok och betalar.
Med kontanter.
Inbillar jag mig eller får kassörskan ett egendomligt, avvaktande uttryck i ansiktet när hon tar emot mina sedlar. Varför använder hon inte kort som vanligt folk? ser hennes ansikte ut att tänka. Jag känner köns blickar i nacken när jag strosar ut ur butiken. Ser inga bilar just där så jag sneddar över gatan, när någon snäser åt mig att det är röd gubbe.
Såklart. Jag backar skamset. Vem tror jag att jag är som går över en gata när det är röd gubbe?
Väl inne i lägenheten sjunker jag utmattad ihop i en hög. Matkassen och resväskan blir stående i hallen. Mina tankar vandrar till Marbella och det loja livet som jag bara för några timmar sedan lämnade.
Där går man långsamt. Slinker in och dricker sitt kaffe på vilken sylta som helst, ibland stående vid en bar, ibland sittande på en skranglig stol, men tiden att vara still är en självklarhet. Trafiken är inte särskilt livlig och på Mercadona packar jag ner mina varor i samma gröna plastkorg som på Coop, men det är väl det enda som är sig likt. Kön är lång men ingen verkar bry sig. Kvinnan eller mannen i kassan hälsar och pratar glatt med alla. Vissa kunder känns igen och då blir det lite mer personligt, som hur sista födelsedagen var. Man packar ner sina varor i lugn och ro innan man betalar, ibland hjälper kassörskan till om det är lite för många varor. Folk hälsar och man möter blicken. ”Hola”. Hur ofta säger jag inte detta ord till både kända och okända?
Kontraster. Så ofta jag blir påmind om detta. Och det är ju det som är charmen i att bo i olika länder. Sverige i norr med effektivitet, snabbhet, kyla och korta luncher. Spanien i söder med byråkrati, långsamhet, värme och siesta. Sverige med bilar som står parkerade likt tennsoldater i rad, inte en millimeter utanför sin målade fyrkant. Spanien med ett myller av bilar parkerade hur som helst, även på övergångsställen, men man kommer på något sätt alltid fram.
Efter tjugo år utomlands, varav sex i Spanien, så märker jag mer och mer hur jag fallit in i den sydländska lunken. Det är en lisa för själen.
Men visst – som jag så ofta säger: den ena världen utesluter inte den andra.
Man kan älska båda.
[ingress] => När jag går i tunnelbanans gångar så märker jag att jag går alldeles för långsamt – eller är det alla andra som går för fort?
[headline] => Kynnet ligger i tempot
[page] => 0
[modified] => 20170227100426
[created] => 20170213105450
[publishStart] => 20170303064600
[publishStop] => 20170812115459
[fullArticle] => Kynnet ligger i tempot När jag går i tunnelbanans gångar så märker jag att jag går alldeles för långsamt – eller är det alla andra som går för fort? Jag följer på något sätt inte rytmen. Folk rusar förbi mig och vissa grymtar till, irriterat som om jag är i vägen. Jag går snällt åt sidan men håller då istället på att krocka med någon som inte tittar framåt, utan bara stirrar i sin telefon samtidigt som hon balanserar en pappmugg från Starbucks som hon dricker ur. Mugg med lock så att inget av innehållet ska spillas ut i farten. Skräckslaget hoppar jag åt sidan och känner mig som kusinen från landet.
Eller en avart från sydligare breddgrader.
Jag kommer ut i friska luften och andas in Stockholm. Det är ett myller av människor och alla har bråttom. De pratar i telefon med hörsnäcka under tiden de rusar fram. Jag tittar mig förstulet omkring, funderar på om jag ska gå åt höger eller vänster.
Innan jag anländer lägenheten där sonen bor vill jag handla lite. Det känns fint att ha med en kasse med mat när man kommer och ska bo några dagar. Jag slinker in på Coop vid Fridhemsplan och kryssar runt bland hyllorna. Min lilla korg i grön plast blir snart full och jag beger mig till kassan. Där hamnar jag längt bak i en lång kö. Jag har inte bråttom, men det tycks alla andra ha. Folk står och stampar samtidigt som de (igen) stirrar på sin telefon. Varorna glider fram likt löpande bandet på vilken fabrik som helst, det blir snart min tur men långt innan jag har lyckats packa in i min påse så hör jag kassörskans gälla och uppmanande röst:
”Trehundrafemtiotre kronor, tack.”
När jag fortsätter att packa den sista bananen och dessutom tar mig tiden att stäcka mig efter mjölkpaketet som liksom fastnat lite längre upp på bandet så upprepar hon, nu med en betydligt skarpare skärpa i rösten:
”Trehundrafemtiotre kronor!”
När jag tittar upp så kan jag konstatera hur kön liksom stirrar på mig, likt en kollektiv mobb, och blickarna säger allihop samma sak: Men kan du skynda på lite då? Vi har faktiskt inte hela dagen på oss.
Kan inte hjälpa att jag känner hur svetten börjar pyra i armhålorna, hur jag blir alltmer fumlig. Men ändå… med en sista kraftansträngning så greppar jag mjölkpaketet och stoppar ner det i påsen innan jag med högburet huvud går tillbaka till kassan, tar upp min plånbok och betalar.
Med kontanter.
Inbillar jag mig eller får kassörskan ett egendomligt, avvaktande uttryck i ansiktet när hon tar emot mina sedlar. Varför använder hon inte kort som vanligt folk? ser hennes ansikte ut att tänka. Jag känner köns blickar i nacken när jag strosar ut ur butiken. Ser inga bilar just där så jag sneddar över gatan, när någon snäser åt mig att det är röd gubbe.
Såklart. Jag backar skamset. Vem tror jag att jag är som går över en gata när det är röd gubbe?
Väl inne i lägenheten sjunker jag utmattad ihop i en hög. Matkassen och resväskan blir stående i hallen. Mina tankar vandrar till Marbella och det loja livet som jag bara för några timmar sedan lämnade.
Där går man långsamt. Slinker in och dricker sitt kaffe på vilken sylta som helst, ibland stående vid en bar, ibland sittande på en skranglig stol, men tiden att vara still är en självklarhet. Trafiken är inte särskilt livlig och på Mercadona packar jag ner mina varor i samma gröna plastkorg som på Coop, men det är väl det enda som är sig likt. Kön är lång men ingen verkar bry sig. Kvinnan eller mannen i kassan hälsar och pratar glatt med alla. Vissa kunder känns igen och då blir det lite mer personligt, som hur sista födelsedagen var. Man packar ner sina varor i lugn och ro innan man betalar, ibland hjälper kassörskan till om det är lite för många varor. Folk hälsar och man möter blicken. ”Hola”. Hur ofta säger jag inte detta ord till både kända och okända?
Kontraster. Så ofta jag blir påmind om detta. Och det är ju det som är charmen i att bo i olika länder. Sverige i norr med effektivitet, snabbhet, kyla och korta luncher. Spanien i söder med byråkrati, långsamhet, värme och siesta. Sverige med bilar som står parkerade likt tennsoldater i rad, inte en millimeter utanför sin målade fyrkant. Spanien med ett myller av bilar parkerade hur som helst, även på övergångsställen, men man kommer på något sätt alltid fram.
Efter tjugo år utomlands, varav sex i Spanien, så märker jag mer och mer hur jag fallit in i den sydländska lunken. Det är en lisa för själen.
Men visst – som jag så ofta säger: den ena världen utesluter inte den andra.
Man kan älska båda.
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[4] => Array
(
[id] => 23951
[sectionId] => 339
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Och det var då hon skrattade.
Vadå bjuda hem?
”Ni svenskar är så lustiga”, sa hon. ”Varför ska man bjuda hem när man kan bjuda på restaurang?”
Vi förstod nog inte riktigt vad hon menade. Man kan ju inte bjuda alla på restaurang, det kan bli hur dyrt som helst. Hon såg våra förvirrade miner och som god pedagog så ville hon förklara vad hon menade.
”Om man ska bjuda ett sällskap hem till sitt eget hem, ja, då måste man först planera alla inköp, sedan gå och handla. Väl hemma måste man städa och röja upp och sedan ska man laga all maten. Innan de kommer så måste man duka och istället för att prata och umgås så hamnar man i köket och i servisen. När alla har gått så är man helt slut och då börjar disken. Dagen efter ser man alla smulor på golvet och då måste man städa igen. Och när man tänker tillbaka på gårdagens middag och om den var trevlig eller inte så har man ingen aning, för man deltog aldrig själv!”
Vi skruvade på oss. Sådär kan man väl inte tänka! Någon räckte upp handen.
”Men det kostar ju massor att bjuda tio till tolv personer på restaurang. Hur många har råd med det?”
Flera nickade igenkännande. Fattar inte fröken det? Vem tror hon egentligen att hon är?
”Ja, ser ni. Där har vi ett problem till med alla er som flyttar hit. Ni förstår inte hur vi spanjorer umgås. När ni går på restaurang så väljer ni bland de fina, dyra, designade restaurangerna med bästa lägen, med kända kocken, miljö och meny är det viktigaste och självklart ska det vara internationellt. Ja, det är så klart att det kostar! Men när jag samlar släkt och vänner, ja, då går vi till en spansk restaurang, gärna lokal så man redan känner ägarna, ofta liten och trång, vi sitter inne och inredningen är ointressant, vi äter spanska rätter, dricker inhemskt vin och det kommer in rätter hela tiden som alla delar på. Alla är välkomna och det är högt i tak. Det blir inte dyrare än era middagar hemma där ni handlar det bästa och köper dyra viner. Men de här restaurangerna känner inte ni till, de ligger dit ni aldrig går och om ni skulle passera så får ni ingen lust att gå in. Men vet ni! Det är dessa ställen som har den bästa maten, de bästa råvarorna och den bästa atmosfären. Tänk vad ni missar!”
Vi blev tysta och hon såg lite triumferande ut.
Jag tänker ibland på den lektionen. Det här var för några år sedan och jag inser mer och mer hur rätt hon hade. Idag kan jag medvetet gå in på små syltor där jag ser att det är proppfullt med spanjorer, allt från mormorsmormor till de allra minsta i barnvagn. Hela släkten är där plus alla grannar och andra bekanta. Det är dukat långbord med små tallrikar och servetter i något sladdrigt material. Vinet står på bordet och det är ett flöde av rätter som kommer in, man tar från tallrikarna och äter som ett enda långdraget smörgåsbord. Och det är högt i tak med mycket prat och skratt. Dessa ställen hittas med fördel på landsbygden, i en liten bergsby eller i någon annan kvarglömd håla där spanjorerna bor.
Det är sällan jag blir besviken. Råvarorna är excellenta och servicen hjärtlig.
Och jag älskar byarna. Att lämna stranden och åka upp i bergen. Tapas på torget där barnen leker och mormor passar den minsta. Favoriten är Ojén, där har jag av någon anledning förlorat mitt hjärta. Att åka dit upp på lördagarna och köpa lokalodlade grönsaker till löjligt låga priser och sedan ta en tapas-lunch i skuggan på torget. Höra porlandet av den gamla fontänen, se barnen leka och uppleva familjerna och byborna umgås. Inte sällan får man bevittna ett bröllop där hela byn kommer ut från kyrkan, uppklädda till tänderna, en konfirmation eller en födelsedagsfest. Då dukas det upp på hela torget, alla måste få plats.
Och jag kan inte låta bli att dra paralleller med en mindre by i Sverige. Korvtjollan eller den lokala pizzerian… behövs det fler ord?
Men… en vällagad, hemlagad, hemtrevlig middag med bästa vännerna i hemmets vrå är vi fortfarande världsbäst på. Och varför inte plocka det bästa av två världar?
¡Buen provecho (Smaklig måltid)!
[ingress] => Min spanska-fröken skrattade hjärtligt. Vi hade en lektion där vi pratade om spanska maträtter och traditioner och i klassrummet befann sig olika nationaliteter, men flera av oss var svenskar. Vi pratade om det här med att bjuda hem vänner och bekanta för en god middag tillsammans.
[headline] => Korvtjollan vs tapassyltan
[page] => 0
[modified] => 20161121122901
[created] => 20161108172402
[publishStart] => 20161128065100
[publishStop] => 20170507182459
[fullArticle] => Korvtjollan vs tapassyltan Min spanska-fröken skrattade hjärtligt. Vi hade en lektion där vi pratade om spanska maträtter och traditioner och i klassrummet befann sig olika nationaliteter, men flera av oss var svenskar. Vi pratade om det här med att bjuda hem vänner och bekanta för en god middag tillsammans. Och det var då hon skrattade.
Vadå bjuda hem?
”Ni svenskar är så lustiga”, sa hon. ”Varför ska man bjuda hem när man kan bjuda på restaurang?”
Vi förstod nog inte riktigt vad hon menade. Man kan ju inte bjuda alla på restaurang, det kan bli hur dyrt som helst. Hon såg våra förvirrade miner och som god pedagog så ville hon förklara vad hon menade.
”Om man ska bjuda ett sällskap hem till sitt eget hem, ja, då måste man först planera alla inköp, sedan gå och handla. Väl hemma måste man städa och röja upp och sedan ska man laga all maten. Innan de kommer så måste man duka och istället för att prata och umgås så hamnar man i köket och i servisen. När alla har gått så är man helt slut och då börjar disken. Dagen efter ser man alla smulor på golvet och då måste man städa igen. Och när man tänker tillbaka på gårdagens middag och om den var trevlig eller inte så har man ingen aning, för man deltog aldrig själv!”
Vi skruvade på oss. Sådär kan man väl inte tänka! Någon räckte upp handen.
”Men det kostar ju massor att bjuda tio till tolv personer på restaurang. Hur många har råd med det?”
Flera nickade igenkännande. Fattar inte fröken det? Vem tror hon egentligen att hon är?
”Ja, ser ni. Där har vi ett problem till med alla er som flyttar hit. Ni förstår inte hur vi spanjorer umgås. När ni går på restaurang så väljer ni bland de fina, dyra, designade restaurangerna med bästa lägen, med kända kocken, miljö och meny är det viktigaste och självklart ska det vara internationellt. Ja, det är så klart att det kostar! Men när jag samlar släkt och vänner, ja, då går vi till en spansk restaurang, gärna lokal så man redan känner ägarna, ofta liten och trång, vi sitter inne och inredningen är ointressant, vi äter spanska rätter, dricker inhemskt vin och det kommer in rätter hela tiden som alla delar på. Alla är välkomna och det är högt i tak. Det blir inte dyrare än era middagar hemma där ni handlar det bästa och köper dyra viner. Men de här restaurangerna känner inte ni till, de ligger dit ni aldrig går och om ni skulle passera så får ni ingen lust att gå in. Men vet ni! Det är dessa ställen som har den bästa maten, de bästa råvarorna och den bästa atmosfären. Tänk vad ni missar!”
Vi blev tysta och hon såg lite triumferande ut.
Jag tänker ibland på den lektionen. Det här var för några år sedan och jag inser mer och mer hur rätt hon hade. Idag kan jag medvetet gå in på små syltor där jag ser att det är proppfullt med spanjorer, allt från mormorsmormor till de allra minsta i barnvagn. Hela släkten är där plus alla grannar och andra bekanta. Det är dukat långbord med små tallrikar och servetter i något sladdrigt material. Vinet står på bordet och det är ett flöde av rätter som kommer in, man tar från tallrikarna och äter som ett enda långdraget smörgåsbord. Och det är högt i tak med mycket prat och skratt. Dessa ställen hittas med fördel på landsbygden, i en liten bergsby eller i någon annan kvarglömd håla där spanjorerna bor.
Det är sällan jag blir besviken. Råvarorna är excellenta och servicen hjärtlig.
Och jag älskar byarna. Att lämna stranden och åka upp i bergen. Tapas på torget där barnen leker och mormor passar den minsta. Favoriten är Ojén, där har jag av någon anledning förlorat mitt hjärta. Att åka dit upp på lördagarna och köpa lokalodlade grönsaker till löjligt låga priser och sedan ta en tapas-lunch i skuggan på torget. Höra porlandet av den gamla fontänen, se barnen leka och uppleva familjerna och byborna umgås. Inte sällan får man bevittna ett bröllop där hela byn kommer ut från kyrkan, uppklädda till tänderna, en konfirmation eller en födelsedagsfest. Då dukas det upp på hela torget, alla måste få plats.
Och jag kan inte låta bli att dra paralleller med en mindre by i Sverige. Korvtjollan eller den lokala pizzerian… behövs det fler ord?
Men… en vällagad, hemlagad, hemtrevlig middag med bästa vännerna i hemmets vrå är vi fortfarande världsbäst på. Och varför inte plocka det bästa av två världar?
¡Buen provecho (Smaklig måltid)!
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[5] => Array
(
[id] => 23604
[sectionId] => 339
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Svenskar pratar JÄMT om väder. Antingen är det för kallt. Eller för regnigt. Eller för blåsigt. Eller… hör och häpna: FÖR VARMT. När det för ovanlighetens skull lägger sig ett högtryck över svenska sommaren, då pratar alla om det. Men det tar inte så många dagar förrän det blir för jobbigt med denna värme som gör att man blir så trött, man får inget gjort (tack Luther), man sover dåligt på nätterna och "tänk ändå vad jag ÄLSKAR årstider, nu ska det bli skönt med hösten".
Tills hösten kommer. Då när mörkret tar ett fast grepp om din tillvaro, löven faller, gräset som alltid är vått och stormarna som avlöser varandra med olika människonamn för att liksom få en extra samhörighet med mänsklighetens lidande.
"Så skönt att sitta inne och kura med levande ljus när vinden viner utanför fönstret." Jo då. En stund. Ända tills man måste ut och rasta hunden eller ta sig till jobbet och man blir dyngsur innan man ens har kommit fram till bussen. För paraplyet har för länge sedan vridit sig ut och in i den förbannade blåsten.
Men så kommer då december och advent. Det tindrar i hela Sverige med julgransbelysningar och tingel-tangel och alla pratar om SNÖN, som ska lysa upp Sverige. Tyvärr är det en verklighet som oftast bara gäller de allra nordligaste delarna av vårt avlånga land. Vi andra ser bara ett gråare och gråare Sverige, ett blötare och blötare Sverige, med grader runt noll, en vind från nord som går rakt in i märg och ben och SJÄL. Men vi är härdade, vi står ut och med ett tappert leende yrar vi runt i dimman och handlar julklappar, dricker glögg och myser i adventsstakarnas dunkla sken.
Nytt år. Nya drömmar. För så är det väl? Man vaknar första dagen på det nya året och har bestämt sig för något, vad det än må vara. Men det tar inte lång tid förrän mörkret tar över våra val och man orkar liksom inte ta sig igenom det som man hade bestämt med sådan järnvilja. För det känns OÄNDLIGT långt kvar tills man kan skönja en gnutta värme, ett uns av liv i naturen, ett ljus på morgon och kväll.
Januari, februari och mars. Även många gånger april. Bara en enda lång transportsträcka. Då ska vi ändå vara på det klara med att svensken i allmänhet är ett folk som härdar ut. Som gläds onaturligt mycket åt den första snödroppen – "ja, det finns liv!" – och som tappert sitter ute och fikar vid första soldagen, trots ynka ensiffriga grader, men med en mängd fleecefiltar virade omkring kroppen.
Dessa fleecefiltar – vad skulle vi göra utan dem?
Men hur ofta får jag ändå inte höra … "vi har årstider och tänk på våren". Kan hålla med. Problemet är bara att ofta brukar våren hoppa över sig själv. Hur många gånger går vi inte från iskallt till VÄRMEBÖLJA på ett dygn och vips så kom sommaren och alla tar sig likt gräshoppssvärmar ut till badstränder och allmänna parker, kvällstidningarna rapporterar med solar och temperaturer och under ett par veckor går alla bananas tills det oundvikliga händer. Ett LÅGTRYCK lägger sig över landet. – Ack.
Och det verkar ligga kvar över hela semestern.
Men strunt samma. Grillarna går ändå för högtryck, vi sitter ute i tolv grader (med fleecefiltar, de funkar året om), och gärna en värmesvamp eller två nära oss.
När du har orkat läsa ända hit så förstår du varför jag och tusentals andra nordbor har skaffat oss ett hem och ett liv här nere på spanska Sydkusten. Här lever vi ett stillsamt liv med flest soldagar i hela Europa. Med en temperatur som sällan får oss att frysa (ja, ja … jag vet att de mest infödda sover med värmeflaska på fötterna vintertid). Men här har vi en vinter som är som en bra sommar i Sverige. OCH – med årstider. Det som många där uppe i norr inte har fattat. Bara för att vi inte har snöblask, isvind och saltränder på skorna, så innebär det inte att vi saknar årstider.
Men det får bli i en annan krönika. Så njut av livet, vilket väder du än må ha. Och med eller utan fleecefilt.
[ingress] => När jag ringer till någon i Sverige och frågar den enkla frågan "hur mår du" så blir jag allt som oftast fascinerad av att svaret inte handlar om hur man mår, utan istället vad det är för väder.
”Hej, det är Birgitta. Hur mår du?”
”Jo, då, bra. Idag är det lite soligt och ganska så varmt.”
”Jaha …”
[headline] => Fleecefiltarnas förlovade land
[page] => 0
[modified] => 20160808115831
[created] => 20160804165457
[publishStart] => 20160909064400
[publishStop] => 20170131155459
[fullArticle] => Fleecefiltarnas förlovade land När jag ringer till någon i Sverige och frågar den enkla frågan "hur mår du" så blir jag allt som oftast fascinerad av att svaret inte handlar om hur man mår, utan istället vad det är för väder.
”Hej, det är Birgitta. Hur mår du?”
”Jo, då, bra. Idag är det lite soligt och ganska så varmt.”
”Jaha …” Svenskar pratar JÄMT om väder. Antingen är det för kallt. Eller för regnigt. Eller för blåsigt. Eller… hör och häpna: FÖR VARMT. När det för ovanlighetens skull lägger sig ett högtryck över svenska sommaren, då pratar alla om det. Men det tar inte så många dagar förrän det blir för jobbigt med denna värme som gör att man blir så trött, man får inget gjort (tack Luther), man sover dåligt på nätterna och "tänk ändå vad jag ÄLSKAR årstider, nu ska det bli skönt med hösten".
Tills hösten kommer. Då när mörkret tar ett fast grepp om din tillvaro, löven faller, gräset som alltid är vått och stormarna som avlöser varandra med olika människonamn för att liksom få en extra samhörighet med mänsklighetens lidande.
"Så skönt att sitta inne och kura med levande ljus när vinden viner utanför fönstret." Jo då. En stund. Ända tills man måste ut och rasta hunden eller ta sig till jobbet och man blir dyngsur innan man ens har kommit fram till bussen. För paraplyet har för länge sedan vridit sig ut och in i den förbannade blåsten.
Men så kommer då december och advent. Det tindrar i hela Sverige med julgransbelysningar och tingel-tangel och alla pratar om SNÖN, som ska lysa upp Sverige. Tyvärr är det en verklighet som oftast bara gäller de allra nordligaste delarna av vårt avlånga land. Vi andra ser bara ett gråare och gråare Sverige, ett blötare och blötare Sverige, med grader runt noll, en vind från nord som går rakt in i märg och ben och SJÄL. Men vi är härdade, vi står ut och med ett tappert leende yrar vi runt i dimman och handlar julklappar, dricker glögg och myser i adventsstakarnas dunkla sken.
Nytt år. Nya drömmar. För så är det väl? Man vaknar första dagen på det nya året och har bestämt sig för något, vad det än må vara. Men det tar inte lång tid förrän mörkret tar över våra val och man orkar liksom inte ta sig igenom det som man hade bestämt med sådan järnvilja. För det känns OÄNDLIGT långt kvar tills man kan skönja en gnutta värme, ett uns av liv i naturen, ett ljus på morgon och kväll.
Januari, februari och mars. Även många gånger april. Bara en enda lång transportsträcka. Då ska vi ändå vara på det klara med att svensken i allmänhet är ett folk som härdar ut. Som gläds onaturligt mycket åt den första snödroppen – "ja, det finns liv!" – och som tappert sitter ute och fikar vid första soldagen, trots ynka ensiffriga grader, men med en mängd fleecefiltar virade omkring kroppen.
Dessa fleecefiltar – vad skulle vi göra utan dem?
Men hur ofta får jag ändå inte höra … "vi har årstider och tänk på våren". Kan hålla med. Problemet är bara att ofta brukar våren hoppa över sig själv. Hur många gånger går vi inte från iskallt till VÄRMEBÖLJA på ett dygn och vips så kom sommaren och alla tar sig likt gräshoppssvärmar ut till badstränder och allmänna parker, kvällstidningarna rapporterar med solar och temperaturer och under ett par veckor går alla bananas tills det oundvikliga händer. Ett LÅGTRYCK lägger sig över landet. – Ack.
Och det verkar ligga kvar över hela semestern.
Men strunt samma. Grillarna går ändå för högtryck, vi sitter ute i tolv grader (med fleecefiltar, de funkar året om), och gärna en värmesvamp eller två nära oss.
När du har orkat läsa ända hit så förstår du varför jag och tusentals andra nordbor har skaffat oss ett hem och ett liv här nere på spanska Sydkusten. Här lever vi ett stillsamt liv med flest soldagar i hela Europa. Med en temperatur som sällan får oss att frysa (ja, ja … jag vet att de mest infödda sover med värmeflaska på fötterna vintertid). Men här har vi en vinter som är som en bra sommar i Sverige. OCH – med årstider. Det som många där uppe i norr inte har fattat. Bara för att vi inte har snöblask, isvind och saltränder på skorna, så innebär det inte att vi saknar årstider.
Men det får bli i en annan krönika. Så njut av livet, vilket väder du än må ha. Och med eller utan fleecefilt.
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
[6] => Array
(
[id] => 23328
[sectionId] => 339
[priority] => 9
[publish] => y
[body] => Nej, nu talar jag inte om en ny roman. Då när jag fantiserar vilt i mitt huvud, letar nya idéer, avlyssnar samtal helt ogenerat, utför research, läser på, ringer samtal, reser, googlar, skriver synopsis och så småningom en roman på sisådär 350 sidor. Det motsvarar i runda tal 500 000 tecken. Inga problem alls. Jag triggas av det och jag älskar det.
Nej, nu talar jag om en krönika i Sydkusten. 4 000 tecken. Kort och kärnfullt. Inga särskilda krav, men gärna koppling till Costa del sol. Tack Mats Björkman. Lätt som en plätt, eller hur.
Så vad är det då som gör att prestationsångesten slår till när man kommer nära något? Att skriva en roman för hela Sverige är inga problem, men att skriva en krönika för svenskarna på Solkusten är… väldigt intimt. Jag har bott här nu i lite drygt fem år. Jag har mött och lärt känna människor som bor och lever här nere, driver business, entreprenörer och skapande människor. Jag har engagerat mig i SWEA, i styrelse, programkommitté, modevisningar och allt annat som tillhör denna fantastiska organisation.
Jag har gått mil efter mil på stränderna, få strandpromenader kan mäta sig med vår här nere (enligt mig), tänk att den ska bli över 16 mil lång. Jag har njutit av pil-pil och calamares, besökt gränderna i gamla stan i Malaga, Marbella, Estepona… suttit på charmiga chiringuitos och blickat ut över havet med ett glas kallt rosé, vandrat och cyklat i bergen, besökt fantastiska bergsbyar, fyndat på marknader och åkt mil efter mil på kusten för att bara njuta av alla dramatiska vyer mellan berg och hav, mellan Europa och Afrika.
Jag älskar det. Allt.
Och det är bland annat om allt det jag vill skriva om, inget konstigt med det, men eftersom det känns som om ”alla” läser Sydkusten så blir jag (som sagt) lite skraj. Men så skärper jag mig. Kanske jag bara ska presentera mig här och nu till att börja med, så ni vet vem jag är?
Författare till skönlitterära romaner. Har gett ut fem (snart sex) verk sedan 2012. Glad, familjekär, nyfiken, otålig och snabb. För snabb ibland. Fort och fel får jag höra då och då. Men livet går fort och jag vill vara med i varje hörn. Mitt författarskap startade sent och innan dess var det PR, teve-produktion, film och reklam. Det måste hända saker, helst hela tiden. Samtidigt så älskar jag stillheten och tystnaden. Ensamheten. En stund i varje fall.
Mitt hem här kan likna mitt hem på västkusten. Dramatiska berg bakom och ett lika dramatiskt hav framför. Fast olika berg och olika hav. Och det är det som är poängen.
Olika. Att det inte ska bli vanligt, statiskt och samma. Olika miljöer, olika människor, olika bakgrunder, olika… allt. Så mycket man lär sig av att flytta, träffa nya människor och uppleva nya miljöer. Mina år i Bryssel, därefter Marbella, olika flytt inom Sverige.
Ibland har jag känt mig som en nomad, under en kort tid (sju år) flyttade jag sex gånger. Därefter lärde jag mig att aldrig mer säga ”här ska jag bo tills jag dör”. För man har ju ingen aning om vad framtiden har i beredskap, eller hur.
Sommaren ligger framför oss. För somliga en het vardag här, för andra en något svalare vardag i det som många kallar hemlandet. Jag har två hem: här och i Sverige. Jag åker hem oavsett vilket håll jag styr åt. Men i sommar är jag på den svalare breddgraden och njuter med min familj och jag vet att jag – vi – kommer längta hit ner lagom tills det är dags igen. Och då släpper jag min sjätte roman.
Njut, lev och fånga dagen!
[ingress] => Jag måste erkänna att jag blev nervös. Genast kände jag hur det började snurra i huvudet och hur det nästan knöt sig i magen. En slags spänning infann sig men jag svarade ändå ”ja” med känslan av att det var så oändligt långt kvar tills jag skulle leverera.
[headline] => När en författare får skrivvånda
[page] => 0
[modified] => 20160509113120
[created] => 20160504191423
[publishStart] => 20160601064400
[publishStop] => 20161031181459
[fullArticle] => När en författare får skrivvånda Jag måste erkänna att jag blev nervös. Genast kände jag hur det började snurra i huvudet och hur det nästan knöt sig i magen. En slags spänning infann sig men jag svarade ändå ”ja” med känslan av att det var så oändligt långt kvar tills jag skulle leverera. Nej, nu talar jag inte om en ny roman. Då när jag fantiserar vilt i mitt huvud, letar nya idéer, avlyssnar samtal helt ogenerat, utför research, läser på, ringer samtal, reser, googlar, skriver synopsis och så småningom en roman på sisådär 350 sidor. Det motsvarar i runda tal 500 000 tecken. Inga problem alls. Jag triggas av det och jag älskar det.
Nej, nu talar jag om en krönika i Sydkusten. 4 000 tecken. Kort och kärnfullt. Inga särskilda krav, men gärna koppling till Costa del sol. Tack Mats Björkman. Lätt som en plätt, eller hur.
Så vad är det då som gör att prestationsångesten slår till när man kommer nära något? Att skriva en roman för hela Sverige är inga problem, men att skriva en krönika för svenskarna på Solkusten är… väldigt intimt. Jag har bott här nu i lite drygt fem år. Jag har mött och lärt känna människor som bor och lever här nere, driver business, entreprenörer och skapande människor. Jag har engagerat mig i SWEA, i styrelse, programkommitté, modevisningar och allt annat som tillhör denna fantastiska organisation.
Jag har gått mil efter mil på stränderna, få strandpromenader kan mäta sig med vår här nere (enligt mig), tänk att den ska bli över 16 mil lång. Jag har njutit av pil-pil och calamares, besökt gränderna i gamla stan i Malaga, Marbella, Estepona… suttit på charmiga chiringuitos och blickat ut över havet med ett glas kallt rosé, vandrat och cyklat i bergen, besökt fantastiska bergsbyar, fyndat på marknader och åkt mil efter mil på kusten för att bara njuta av alla dramatiska vyer mellan berg och hav, mellan Europa och Afrika.
Jag älskar det. Allt.
Och det är bland annat om allt det jag vill skriva om, inget konstigt med det, men eftersom det känns som om ”alla” läser Sydkusten så blir jag (som sagt) lite skraj. Men så skärper jag mig. Kanske jag bara ska presentera mig här och nu till att börja med, så ni vet vem jag är?
Författare till skönlitterära romaner. Har gett ut fem (snart sex) verk sedan 2012. Glad, familjekär, nyfiken, otålig och snabb. För snabb ibland. Fort och fel får jag höra då och då. Men livet går fort och jag vill vara med i varje hörn. Mitt författarskap startade sent och innan dess var det PR, teve-produktion, film och reklam. Det måste hända saker, helst hela tiden. Samtidigt så älskar jag stillheten och tystnaden. Ensamheten. En stund i varje fall.
Mitt hem här kan likna mitt hem på västkusten. Dramatiska berg bakom och ett lika dramatiskt hav framför. Fast olika berg och olika hav. Och det är det som är poängen.
Olika. Att det inte ska bli vanligt, statiskt och samma. Olika miljöer, olika människor, olika bakgrunder, olika… allt. Så mycket man lär sig av att flytta, träffa nya människor och uppleva nya miljöer. Mina år i Bryssel, därefter Marbella, olika flytt inom Sverige.
Ibland har jag känt mig som en nomad, under en kort tid (sju år) flyttade jag sex gånger. Därefter lärde jag mig att aldrig mer säga ”här ska jag bo tills jag dör”. För man har ju ingen aning om vad framtiden har i beredskap, eller hur.
Sommaren ligger framför oss. För somliga en het vardag här, för andra en något svalare vardag i det som många kallar hemlandet. Jag har två hem: här och i Sverige. Jag åker hem oavsett vilket håll jag styr åt. Men i sommar är jag på den svalare breddgraden och njuter med min familj och jag vet att jag – vi – kommer längta hit ner lagom tills det är dags igen. Och då släpper jag min sjätte roman.
Njut, lev och fånga dagen!
[puff] =>
[member] => p
[commercialArticle] => n
[includeInRss] => 1
[intressenter] =>
[deletionHash] =>
)
)
Birgitta Bergin
Att anlägga en soptipp
BIRGITTA BERGIN. Det var i januari. Jag kom tillbaka till mitt Marbella efter en härlig månad i Sverige med jul och nyårsfirande. Jag var avslappnad och utvilad, men hade den senaste tiden längtat ner igen till värmen, ljuset, stränderna och bergen. Jag var glad att äntligen vara på plats och pulsen steg en aning när jag körde bilen nerför vår lilla villagata, snart skulle jag vara hemma igen.[läs mer]
Tjusningen ligger i kontrasterna
BIRGITTA BERGIN. ”När åker du hem igen?” Frågan ställs oskyldigt av en vän, men så ofta kommer följdfrågan nästan direkt. ”Eller … var är ditt hem egentligen? Åker du bort nu kanske? Eller hur ligger det till?” Jag flyttade utomlands 1997 med man och barn till Bryssel och större delen av året befann jag mig just i Bryssel, där barnen gick i skolan och där vi hade våra jobb och liv. På sommaren åkte vi till vårt sommarställe på Västkusten. Då åkte vi hem. När sommaren var slut åkte vi tillbaka till vardagen i Bryssel. Då åkte vi också hem.[läs mer]
Många skelett i vår kustgarderob
BIRGITTA BERGIN. Jag är så fascinerad över alla dessa skelett som bara står här och där. De finns överallt, på hela kusten. Halvfärdiga projekt som balanserar på rostiga gamla pelare som förhoppningsvis ska hålla upp betongen, en kvarglömd lyftkran och ogräs som växer sig igenom alla tillgängliga hål. Rangliga staket, även de rostiga, som ska visa att det är förbjuden mark att tillträda. Som om man skulle vilja gå dit…[läs mer]
Kynnet ligger i tempot
BIRGITTA BERGIN. När jag går i tunnelbanans gångar så märker jag att jag går alldeles för långsamt – eller är det alla andra som går för fort?[läs mer]
Korvtjollan vs tapassyltan
BIRGITTA BERGIN. Min spanska-fröken skrattade hjärtligt. Vi hade en lektion där vi pratade om spanska maträtter och traditioner och i klassrummet befann sig olika nationaliteter, men flera av oss var svenskar. Vi pratade om det här med att bjuda hem vänner och bekanta för en god middag tillsammans.[läs mer]
Fleecefiltarnas förlovade land
BIRGITTA BERGIN. När jag ringer till någon i Sverige och frågar den enkla frågan "hur mår du" så blir jag allt som oftast fascinerad av att svaret inte handlar om hur man mår, utan istället vad det är för väder. ”Hej, det är Birgitta. Hur mår du?” ”Jo, då, bra. Idag är det lite soligt och ganska så varmt.” ”Jaha …”[läs mer]
När en författare får skrivvånda
BIRGITTA BERGIN. Jag måste erkänna att jag blev nervös. Genast kände jag hur det började snurra i huvudet och hur det nästan knöt sig i magen. En slags spänning infann sig men jag svarade ändå ”ja” med känslan av att det var så oändligt långt kvar tills jag skulle leverera.[läs mer]
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
 | |||||||
   |
|
| |||||
