Spanien riks
Kvinna återfinner sin påstått dödfödde son
19 apr 2025
BIRGITTA BERGIN. Det var i januari. Jag kom tillbaka till mitt Marbella efter en härlig månad i Sverige med jul och nyårsfirande. Jag var avslappnad och utvilad, men hade den senaste tiden längtat ner igen till värmen, ljuset, stränderna och bergen. Jag var glad att äntligen vara på plats och pulsen steg en aning när jag körde bilen nerför vår lilla villagata, snart skulle jag vara hemma igen.
BIRGITTA BERGIN. ”När åker du hem igen?” Frågan ställs oskyldigt av en vän, men så ofta kommer följdfrågan nästan direkt. ”Eller … var är ditt hem egentligen? Åker du bort nu kanske? Eller hur ligger det till?” Jag flyttade utomlands 1997 med man och barn till Bryssel och större delen av året befann jag mig just i Bryssel, där barnen gick i skolan och där vi hade våra jobb och liv. På sommaren åkte vi till vårt sommarställe på Västkusten. Då åkte vi hem. När sommaren var slut åkte vi tillbaka till vardagen i Bryssel. Då åkte vi också hem.
BIRGITTA BERGIN. Jag är så fascinerad över alla dessa skelett som bara står här och där. De finns överallt, på hela kusten. Halvfärdiga projekt som balanserar på rostiga gamla pelare som förhoppningsvis ska hålla upp betongen, en kvarglömd lyftkran och ogräs som växer sig igenom alla tillgängliga hål. Rangliga staket, även de rostiga, som ska visa att det är förbjuden mark att tillträda. Som om man skulle vilja gå dit…
BIRGITTA BERGIN. När jag går i tunnelbanans gångar så märker jag att jag går alldeles för långsamt – eller är det alla andra som går för fort?
BIRGITTA BERGIN. Min spanska-fröken skrattade hjärtligt. Vi hade en lektion där vi pratade om spanska maträtter och traditioner och i klassrummet befann sig olika nationaliteter, men flera av oss var svenskar. Vi pratade om det här med att bjuda hem vänner och bekanta för en god middag tillsammans.
BIRGITTA BERGIN. När jag ringer till någon i Sverige och frågar den enkla frågan "hur mår du" så blir jag allt som oftast fascinerad av att svaret inte handlar om hur man mår, utan istället vad det är för väder. ”Hej, det är Birgitta. Hur mår du?” ”Jo, då, bra. Idag är det lite soligt och ganska så varmt.” ”Jaha …”
BIRGITTA BERGIN. Jag måste erkänna att jag blev nervös. Genast kände jag hur det började snurra i huvudet och hur det nästan knöt sig i magen. En slags spänning infann sig men jag svarade ändå ”ja” med känslan av att det var så oändligt långt kvar tills jag skulle leverera.