Array
(
    [0] => Array
        (
            [id] => 35504
            [sectionId] => 242
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Rent statistiskt har ju coronapandemin varit mer förödande globalt än Rysslands invasion av Ukraina. Men hur dramatiska konsekvenserna än var av coronakrisen så har åtminstone jag upplevt det som en ”force majeur”, en oundviklig konsekvens av att vi är biologiska varelser och som sådana sårbara för virus och bakterier.

När det gäller kriget i Ukraina känns det i första hand så extremt meningslöst. Krig går ju sällan att försvara, men få gånger har väl en krigsaktion varit så vettlös som när Putin beordrade sin ”militära operation" i Ukraina, som i skrivande stund pågått i mer än tre månader. Obehaget som de dagliga scenerna från Ukraina väcker, förstärks av hotet om en eskalering med atomvapen. 

De ekonomiska konsekvenserna är kännbara, men uppfattas nästan som sekundära så länge man själv inte riskerar att bli skjuten eller bombad. Samtidigt skenar den geopolitiska utvecklingen iväg med en expressansökan av Sverige och Finland om inträde i NATO, utan en verkligt djupgående debatt om dess konsekvenser. Spanien är som bekant redan medlem av Atlantpakten och har annonserat en kraftig upprustning under de närmaste åren.

Mot bakgrund av detta är det nästan så att man har dåligt samvete när det finns något som man personligen gläds över och ser fram emot. Men även - eller kanske speciellt - när världen står i brand måste vi ha glädjeämnen i våra liv. Vi måste helt enkelt gå vidare, eller i det här fallet vända blad.

Jag syftar naturligtvis på den debutroman som jag släppte 21 maj och som behandlas i denna utgåva av tidningen. Du kan läsa ett reportage om boken, som har titeln ”Fem veckor i Granada” och som jag har arbetat på sedan mer än fyra år. Vi publicerar även bilder från mitt boksläpp 21 maj, då jag signerade exemplar vid lördagsmarknaden i Puerto Banús.

Hela mitt vuxna liv har jag förmedlat Spanien för skandinaver, först som reseledare och på senare år som journalist och föredragshållare. Att nu dessutom göra det som författare är en obeskrivlig känsla. Speciellt då det inte är vilken som helst historia som jag fått förmånen att beskriva, utan verkliga händelser som utspelades för exakt hundra år sedan i den förtrollande staden Granada.

Mitt äventyr slutar inte här. Jag arbetar dessutom på en spansk version av romanen, där jag får tillfälle att förmedla spansk historia även till spanjorer. Vi får se hur det utvecklar sig. Under tiden blir det full lansering av den svenska romanen. Ett flertal evenemang är redan inbokade och meningen är att jag även kommer att deltaga i bokmässan i Göteborg i september. Läs mer på min hemsida https://matsbjorkman.com
            [ingress] => (Ledare i sommarnumret av tidningen SK) Det är lätt att känna sig illa till mods den senaste tiden. Och med det syftar jag på mer än två år tillbaks i tiden. Coronapandemin var det mest dramatiska som de flesta av oss upplevt, åtminstone i kollektiv bemärkelse, men innan hälsokrisen definitivt var över bjöds vi på nya obehagliga överraskningar i form av ett nytt krig i Europa. Det har naturligtvis i första hand drabbat befolkningen i Ukraina, men det har gjort även mig illa berörd, i flera bemärkelser mer än pandemin.
            [headline] => Dags att vända blad
            [page] => 0
            [modified] => 20220529085913
            [created] => 20220512122645
            [publishStart] => 20220530064800
            [publishStop] => 20221108112659
            [fullArticle] => Dags att vända blad (Ledare i sommarnumret av tidningen SK) Det är lätt att känna sig illa till mods den senaste tiden. Och med det syftar jag på mer än två år tillbaks i tiden. Coronapandemin var det mest dramatiska som de flesta av oss upplevt, åtminstone i kollektiv bemärkelse, men innan hälsokrisen definitivt var över bjöds vi på nya obehagliga överraskningar i form av ett nytt krig i Europa. Det har naturligtvis i första hand drabbat befolkningen i Ukraina, men det har gjort även mig illa berörd, i flera bemärkelser mer än pandemin. Rent statistiskt har ju coronapandemin varit mer förödande globalt än Rysslands invasion av Ukraina. Men hur dramatiska konsekvenserna än var av coronakrisen så har åtminstone jag upplevt det som en ”force majeur”, en oundviklig konsekvens av att vi är biologiska varelser och som sådana sårbara för virus och bakterier.

När det gäller kriget i Ukraina känns det i första hand så extremt meningslöst. Krig går ju sällan att försvara, men få gånger har väl en krigsaktion varit så vettlös som när Putin beordrade sin ”militära operation" i Ukraina, som i skrivande stund pågått i mer än tre månader. Obehaget som de dagliga scenerna från Ukraina väcker, förstärks av hotet om en eskalering med atomvapen. 

De ekonomiska konsekvenserna är kännbara, men uppfattas nästan som sekundära så länge man själv inte riskerar att bli skjuten eller bombad. Samtidigt skenar den geopolitiska utvecklingen iväg med en expressansökan av Sverige och Finland om inträde i NATO, utan en verkligt djupgående debatt om dess konsekvenser. Spanien är som bekant redan medlem av Atlantpakten och har annonserat en kraftig upprustning under de närmaste åren.

Mot bakgrund av detta är det nästan så att man har dåligt samvete när det finns något som man personligen gläds över och ser fram emot. Men även - eller kanske speciellt - när världen står i brand måste vi ha glädjeämnen i våra liv. Vi måste helt enkelt gå vidare, eller i det här fallet vända blad.

Jag syftar naturligtvis på den debutroman som jag släppte 21 maj och som behandlas i denna utgåva av tidningen. Du kan läsa ett reportage om boken, som har titeln ”Fem veckor i Granada” och som jag har arbetat på sedan mer än fyra år. Vi publicerar även bilder från mitt boksläpp 21 maj, då jag signerade exemplar vid lördagsmarknaden i Puerto Banús.

Hela mitt vuxna liv har jag förmedlat Spanien för skandinaver, först som reseledare och på senare år som journalist och föredragshållare. Att nu dessutom göra det som författare är en obeskrivlig känsla. Speciellt då det inte är vilken som helst historia som jag fått förmånen att beskriva, utan verkliga händelser som utspelades för exakt hundra år sedan i den förtrollande staden Granada.

Mitt äventyr slutar inte här. Jag arbetar dessutom på en spansk version av romanen, där jag får tillfälle att förmedla spansk historia även till spanjorer. Vi får se hur det utvecklar sig. Under tiden blir det full lansering av den svenska romanen. Ett flertal evenemang är redan inbokade och meningen är att jag även kommer att deltaga i bokmässan i Göteborg i september. Läs mer på min hemsida https://matsbjorkman.com Hela mitt vuxna liv har jag förmedlat Spanien för skandinaver och nu även som författare. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [1] => Array
        (
            [id] => 34971
            [sectionId] => 242
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Lögnpandemin startade i USA med en viss tidigare president och trots att han inte längre har makten har vi nåtts av en våg i Spanien av manipulerade uppgifter, brukade i egenintresse. Först var det Vox som kännetecknades av att bruka Trump-handboken för att speciellt sprida främlingsfientlighet, men nu har även Partido Popular hoppat på osanningståget. 

Det är naturligtvis ingen nyhet att politiker ibland (ofta) far med osanningar, oavsett land. Men i det här fallet syftar jag på medvetna lögner, som tyvärr sväljs av många. Stormningen av Kapitolium i Washington 6 januari 2021 kan kanske uppfattas som en extrem, isolerad händelse, men den var konsekvensen av en långvarig desinformationskampanj som gjorde gällande att presidentvalet manipulerats. I Spanien har liknande kampanjer nu lett till att vi även här fått se en ”minivariant” av stormningen av Kapitolium.

Händelsen inträffade 31 januari i Lorca och det var ett 50-tal boskapsuppfödare som stormade rådhuset i denna Murcia-kommun, i tron att det skulle fattas ett fullmäktigebeslut mot deras intressen. Deras uppgifter visade sig inte överensstämma med verkligheten, men de hade eldats upp sedan flera veckor av en kampanj som både Partido Popular och Vox drivit mot regeringen i allmänhet och konsumentministern Alberto Garzón i synnerhet. Den gjorde gällande att vänsterpartierna ville ta död på boskapsbranschen och i princip tvinga oss alla att äta quinoa istället för kött.

Detta är det hittills mest extrema exemplet på lögner och dess konsekvenser, men långt ifrån det enda. Nyligen skedde ett allvarligt försök att misskreditera de demokratiska institutionerna för att skyla en egen tabbe. När en PP-ledamot klantade sig och med sin felröst bidrog till att arbetsmarknadsreformen antogs i parlamentet ljög Partido Popular och uppgav att röstsystemet felat. När detta raskt motbevisades anklagade partiet istället talmannen Meritxell Batet för att ha begått egenmäktigt förfarande genom att neka ledamoten att få ändra sin röst, trots att detta aldrig tillåtits och går emot statuterna. Långt ifrån att vika sig och svälja förödmjukelsen har PP nu vänt sig till Författningsdomstolen.

I skrivande stund förefaller det som att PP:s olika lögner lett till en intern kris som kan sätta punkt för partiledaren Casados och även Madridpresidenten Isabel Díaz Ayusos karriärer. Anledningen är en utdragen maktkamp mellan de två som kommit upp till ytan. Huruvida de lyckas reda ut stormen återstår att se och jag är inte den som gläder mig över andras olycka, men jag har förståelse för dem som skulle kalla deras eventuellt raserade politiska karriärer för poetisk rättvisa.
            [ingress] => Den nya varianten omikron ställde allt som vi hittills lärt oss om pandemin på huvudet, men det ser ut som om den globala hälsokrisen nu faktiskt sjunger på sista versen. Dessvärre finns en annan pandemi som brett ut sig i Spanien bland politiker och det är lögnen. Den kräver kanske inte människoliv som Covid-19, men vi har den senaste tiden sett exempel på att denna politiska pandemi utan tvekan är farlig.
            [headline] => Politisk pandemi
            [page] => 0
            [modified] => 20220228084704
            [created] => 20220220110222
            [publishStart] => 20220301064900
            [publishStop] => 20220819120259
            [fullArticle] => Politisk pandemi Den nya varianten omikron ställde allt som vi hittills lärt oss om pandemin på huvudet, men det ser ut som om den globala hälsokrisen nu faktiskt sjunger på sista versen. Dessvärre finns en annan pandemi som brett ut sig i Spanien bland politiker och det är lögnen. Den kräver kanske inte människoliv som Covid-19, men vi har den senaste tiden sett exempel på att denna politiska pandemi utan tvekan är farlig. Lögnpandemin startade i USA med en viss tidigare president och trots att han inte längre har makten har vi nåtts av en våg i Spanien av manipulerade uppgifter, brukade i egenintresse. Först var det Vox som kännetecknades av att bruka Trump-handboken för att speciellt sprida främlingsfientlighet, men nu har även Partido Popular hoppat på osanningståget. 

Det är naturligtvis ingen nyhet att politiker ibland (ofta) far med osanningar, oavsett land. Men i det här fallet syftar jag på medvetna lögner, som tyvärr sväljs av många. Stormningen av Kapitolium i Washington 6 januari 2021 kan kanske uppfattas som en extrem, isolerad händelse, men den var konsekvensen av en långvarig desinformationskampanj som gjorde gällande att presidentvalet manipulerats. I Spanien har liknande kampanjer nu lett till att vi även här fått se en ”minivariant” av stormningen av Kapitolium.

Händelsen inträffade 31 januari i Lorca och det var ett 50-tal boskapsuppfödare som stormade rådhuset i denna Murcia-kommun, i tron att det skulle fattas ett fullmäktigebeslut mot deras intressen. Deras uppgifter visade sig inte överensstämma med verkligheten, men de hade eldats upp sedan flera veckor av en kampanj som både Partido Popular och Vox drivit mot regeringen i allmänhet och konsumentministern Alberto Garzón i synnerhet. Den gjorde gällande att vänsterpartierna ville ta död på boskapsbranschen och i princip tvinga oss alla att äta quinoa istället för kött.

Detta är det hittills mest extrema exemplet på lögner och dess konsekvenser, men långt ifrån det enda. Nyligen skedde ett allvarligt försök att misskreditera de demokratiska institutionerna för att skyla en egen tabbe. När en PP-ledamot klantade sig och med sin felröst bidrog till att arbetsmarknadsreformen antogs i parlamentet ljög Partido Popular och uppgav att röstsystemet felat. När detta raskt motbevisades anklagade partiet istället talmannen Meritxell Batet för att ha begått egenmäktigt förfarande genom att neka ledamoten att få ändra sin röst, trots att detta aldrig tillåtits och går emot statuterna. Långt ifrån att vika sig och svälja förödmjukelsen har PP nu vänt sig till Författningsdomstolen.

I skrivande stund förefaller det som att PP:s olika lögner lett till en intern kris som kan sätta punkt för partiledaren Casados och även Madridpresidenten Isabel Díaz Ayusos karriärer. Anledningen är en utdragen maktkamp mellan de två som kommit upp till ytan. Huruvida de lyckas reda ut stormen återstår att se och jag är inte den som gläder mig över andras olycka, men jag har förståelse för dem som skulle kalla deras eventuellt raserade politiska karriärer för poetisk rättvisa. Boskapsuppfödarna stormade rådhuset i Lorca efter att Partido Popular, med partiledaren Pablo Casado i spetsen, i flera veckor fört en hätsk kampanj mot regeringen. Foto: PP 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [2] => Array
        (
            [id] => 34274
            [sectionId] => 242
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Peppar, peppar, ta i trä. I skrivande stund har smittfrekvensen i Spanien börjat stiga igen, men den gör det ytterst långsamt och smittfallen i Spanien är en bråkdel mot i övriga Europa. Är det något pandemin har lärt oss så är det att inte slå sig för bröstet, då kurvorna har svängt på de mest varierade sätt. Jag har dock svårt att tro att spanjorernas över lag försiktiga och ansvarsfulla attityd inte skulle ha något samband med den än så länge kontrollerade situationen.

Jag upphör inte att imponeras av det kollektiva ansvar spanjorerna visat under pandemin. Bruket av munskydd torde vara bland det mest utbredda i världen, trots att det sedan i somras inte är påbud utomhus. Att sedan icke-spanjorer eller icke-residenta stirrar på en som om man vore tokig kan man väl leva med. Sällan har det funnits en starkare symbol för visad hänsyn.

Med undantag av munskyddet har den nya normaliteten kommit över oss snabbare än jag hade kunnat föreställa mig. Med tio dagars varsel blev jag ombedd att leda den första rundresan i Andalusien sedan pandemin bröt ut och den kändes anmärkningsvärt normal. Ett plus var att det inte var någon som helst trängsel, även om man naturligtvis hoppas att turistsektorn ska återhämta sig så fort som möjligt.

Den inhemska turismen har i sommar varit starkare än någonsin. Det har till stor del kompenserat att de utländska turisterna ännu varit långt ifrån så många som normalt. Uteserveringarna på Costa del Sol har varit sprängfyllda och jag har nästan uteslutande fått positiva rapporter från restaurangägare och andra som jobbar i servicebranschen. 

En annan personlig återgång till normaliteten har varit att hålla föredrag igen. Efter att ha hållit mer än 300 ”distansföredrag” i form av vloggar kunde jag i början av november åter infinna mig i egen person hos Spansk-Nordiska Sällskapet i Torremolinos. Det hann gå mer än 18 månader mellan detta och det tidigare föredraget, men nu kom ketchupeffekten. Det har blivit ett flertal föredrag till under hösten och många är redan inbokade till våren. Jippee!

Och eftersom alla goda ting är tre har den nya normaliteten också yttrat sig i den första golftävlingen i Sydkustens regi på mer än 18 månader. Och jisses om det fann spellust hos våra läsare. Tävlingen på El Paraiso 18 november blev snabbt fullbokad och en mängd spelare hamnade på väntelista.

I höst har jag för övrigt fullbordat en bedrift som jag ägnat mig åt sedan mer än sex år. I april 2015 gav jag mig iväg till fots från Sevilla med ryggsäcken på ryggen och i olika omgångar har jag vandrat norrut. Meningen var att jag skulle nå målet förra våren, men en viss pandemi kom emellan. Den 24 september i år kom jag dock fram. Målet var så klart Santiago de Compostela och därmed har jag fullbordat en pilgrimsvandring på sammanlagt 861 kilometer. Det kommer ett föredrag om denna livsupplevelse också!
            [ingress] => (Ledare i vinternumret av SK) I min förra ledare framförde jag begränsad optimism inför hösten, med tanke på att pandemin ännu inte var över. Det är den fortfarande inte, men de senaste månaderna har överträffat alla förväntningar när det har gällt att hålla coronaviruset i schack. Åtminstone i Spanien.
            [headline] => Onormalt normalt
            [page] => 0
            [modified] => 20211127173712
            [created] => 20211112172254
            [publishStart] => 20211129064500
            [publishStop] => 20220511182259
            [fullArticle] => Onormalt normalt (Ledare i vinternumret av SK) I min förra ledare framförde jag begränsad optimism inför hösten, med tanke på att pandemin ännu inte var över. Det är den fortfarande inte, men de senaste månaderna har överträffat alla förväntningar när det har gällt att hålla coronaviruset i schack. Åtminstone i Spanien. Peppar, peppar, ta i trä. I skrivande stund har smittfrekvensen i Spanien börjat stiga igen, men den gör det ytterst långsamt och smittfallen i Spanien är en bråkdel mot i övriga Europa. Är det något pandemin har lärt oss så är det att inte slå sig för bröstet, då kurvorna har svängt på de mest varierade sätt. Jag har dock svårt att tro att spanjorernas över lag försiktiga och ansvarsfulla attityd inte skulle ha något samband med den än så länge kontrollerade situationen.

Jag upphör inte att imponeras av det kollektiva ansvar spanjorerna visat under pandemin. Bruket av munskydd torde vara bland det mest utbredda i världen, trots att det sedan i somras inte är påbud utomhus. Att sedan icke-spanjorer eller icke-residenta stirrar på en som om man vore tokig kan man väl leva med. Sällan har det funnits en starkare symbol för visad hänsyn.

Med undantag av munskyddet har den nya normaliteten kommit över oss snabbare än jag hade kunnat föreställa mig. Med tio dagars varsel blev jag ombedd att leda den första rundresan i Andalusien sedan pandemin bröt ut och den kändes anmärkningsvärt normal. Ett plus var att det inte var någon som helst trängsel, även om man naturligtvis hoppas att turistsektorn ska återhämta sig så fort som möjligt.

Den inhemska turismen har i sommar varit starkare än någonsin. Det har till stor del kompenserat att de utländska turisterna ännu varit långt ifrån så många som normalt. Uteserveringarna på Costa del Sol har varit sprängfyllda och jag har nästan uteslutande fått positiva rapporter från restaurangägare och andra som jobbar i servicebranschen. 

En annan personlig återgång till normaliteten har varit att hålla föredrag igen. Efter att ha hållit mer än 300 ”distansföredrag” i form av vloggar kunde jag i början av november åter infinna mig i egen person hos Spansk-Nordiska Sällskapet i Torremolinos. Det hann gå mer än 18 månader mellan detta och det tidigare föredraget, men nu kom ketchupeffekten. Det har blivit ett flertal föredrag till under hösten och många är redan inbokade till våren. Jippee!

Och eftersom alla goda ting är tre har den nya normaliteten också yttrat sig i den första golftävlingen i Sydkustens regi på mer än 18 månader. Och jisses om det fann spellust hos våra läsare. Tävlingen på El Paraiso 18 november blev snabbt fullbokad och en mängd spelare hamnade på väntelista.

I höst har jag för övrigt fullbordat en bedrift som jag ägnat mig åt sedan mer än sex år. I april 2015 gav jag mig iväg till fots från Sevilla med ryggsäcken på ryggen och i olika omgångar har jag vandrat norrut. Meningen var att jag skulle nå målet förra våren, men en viss pandemi kom emellan. Den 24 september i år kom jag dock fram. Målet var så klart Santiago de Compostela och därmed har jag fullbordat en pilgrimsvandring på sammanlagt 861 kilometer. Det kommer ett föredrag om denna livsupplevelse också! Föredrag på Hotel Chinasol i Almuñécar 24 november 2021. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [3] => Array
        (
            [id] => 33689
            [sectionId] => 242
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det är något av en spansk nationalsport att klaga på värmen, trots att den hör sommaren till. ”Ozú que caló” (Jisses vad hett) hör man regelbundet i Andalusien, eller ”i år är det varmare än någonsin”. Det senare säger folk varje år, men denna gång har det funnits fog för påståendet. Det nya värmerekordet i Spanien registrerades 14 augusti i Montoro (Córdoba) och är på 47,4 grader i skuggan. Jag vågar inte ens tänka på vad det måste ha varit i solen..!

Värmeböljan i augusti ledde till flera värmerekord i olika områden och det var väl knappast någon tillfällighet att den drog in bara dagar efter FN:s larmrapport om den globala uppvärmningen. Ganska typiskt då att värmeböljan tvingat många att skruva upp luftkonditioneringen ytterligare, med resultatet att vi förbränt ännu mer gas. 

Den höga elkonsumtionen har vidare lett till energipriser som ingen skådat tidigare. I Spanien har grossistpriset på el inte bara slagit ett flertal rekord, utan nivån är tre gånger så hög som för ett år sedan. Det räcker inte längre varken med en tillfälligt sänkt moms på el eller att man gör alla bestyr i hemmet på helger och nätter, elräkningen är dyrare än tidigare oavsett.

Och medan vi alla skådar våra navlar pågår ett flertal migrationskriser. I skrivande stund beräknas omkring 350 personer ha omkommit enbart sedan årsskiftet, när de försökt ta sig i undermåliga båtar till Kanarieöarna. I Ceuta väckte utvisningen av några av de mer än 800 minderåriga marockaner som varit omhändertagna sedan anstormningen i maj, något av en regeringskris. 

Lägg därtill en rad omfattande naturbränder, den i Ávila den tredje största i modern tid i Spanien och det faktum att deltavarianten i kombination med grov ovarsamhet bjudit på en kraftig femte våg av pandemin, så kan vi inte annat än tala om en ovanligt het sommar.

Hur blir då hösten? Jag är journalist, inte spågubbe! Det enda säkra är att pandemin på inget sätt är över ännu och att vi därför även fortsatt måste vara förberedda på en del restriktioner. Notera att även om jag gjort mig av med munskyddet på bilden så bär jag det fortfarande, som sig bör, i slutna utrymmen samt när jag är inne i stan. Lyckligtvis är en övervägande majoritet av den spanska befolkningen färdigvaccinerad vid det här laget, men det har visat sig inte förhindra smittspridning och det troligaste är att det kommer att rekommenderas en tredje vaccindos före årsskiftet.

Det bästa är nog att ha lågt ställda ambitioner för den närmaste framtiden och hoppas att man blir positivt överraskad istället. Mitt försiktiga önskemål är att det blir svalare, hellre förr än senare..!
            [ingress] => (Ledare i septembernumret av SK) Fler så kallade flyttfåglar än någonsin förefaller ha varit i Spanien åtminstone en del av sommaren. Det rör sig om de tusentals skandinaver som normalt vistas i eget eller inhyrt boende andra delar på året, men som på grund av pandemin varit längre tid borta från sitt andra hemland än någon av dem önskat. De som framför allt varit här i augusti har fått uppleva bland de högsta temperaturer som någonsin registrerats i landet. Men det är inte bara rent klimatmässigt som Spanien upplevt en ovanligt het sommar.
            [headline] => Ovanligt het sommar
            [page] => 0
            [modified] => 20210904095945
            [created] => 20210823164512
            [publishStart] => 20210906064700
            [publishStop] => 20220219154559
            [fullArticle] => Ovanligt het sommar (Ledare i septembernumret av SK) Fler så kallade flyttfåglar än någonsin förefaller ha varit i Spanien åtminstone en del av sommaren. Det rör sig om de tusentals skandinaver som normalt vistas i eget eller inhyrt boende andra delar på året, men som på grund av pandemin varit längre tid borta från sitt andra hemland än någon av dem önskat. De som framför allt varit här i augusti har fått uppleva bland de högsta temperaturer som någonsin registrerats i landet. Men det är inte bara rent klimatmässigt som Spanien upplevt en ovanligt het sommar. Det är något av en spansk nationalsport att klaga på värmen, trots att den hör sommaren till. ”Ozú que caló” (Jisses vad hett) hör man regelbundet i Andalusien, eller ”i år är det varmare än någonsin”. Det senare säger folk varje år, men denna gång har det funnits fog för påståendet. Det nya värmerekordet i Spanien registrerades 14 augusti i Montoro (Córdoba) och är på 47,4 grader i skuggan. Jag vågar inte ens tänka på vad det måste ha varit i solen..!

Värmeböljan i augusti ledde till flera värmerekord i olika områden och det var väl knappast någon tillfällighet att den drog in bara dagar efter FN:s larmrapport om den globala uppvärmningen. Ganska typiskt då att värmeböljan tvingat många att skruva upp luftkonditioneringen ytterligare, med resultatet att vi förbränt ännu mer gas. 

Den höga elkonsumtionen har vidare lett till energipriser som ingen skådat tidigare. I Spanien har grossistpriset på el inte bara slagit ett flertal rekord, utan nivån är tre gånger så hög som för ett år sedan. Det räcker inte längre varken med en tillfälligt sänkt moms på el eller att man gör alla bestyr i hemmet på helger och nätter, elräkningen är dyrare än tidigare oavsett.

Och medan vi alla skådar våra navlar pågår ett flertal migrationskriser. I skrivande stund beräknas omkring 350 personer ha omkommit enbart sedan årsskiftet, när de försökt ta sig i undermåliga båtar till Kanarieöarna. I Ceuta väckte utvisningen av några av de mer än 800 minderåriga marockaner som varit omhändertagna sedan anstormningen i maj, något av en regeringskris. 

Lägg därtill en rad omfattande naturbränder, den i Ávila den tredje största i modern tid i Spanien och det faktum att deltavarianten i kombination med grov ovarsamhet bjudit på en kraftig femte våg av pandemin, så kan vi inte annat än tala om en ovanligt het sommar.

Hur blir då hösten? Jag är journalist, inte spågubbe! Det enda säkra är att pandemin på inget sätt är över ännu och att vi därför även fortsatt måste vara förberedda på en del restriktioner. Notera att även om jag gjort mig av med munskyddet på bilden så bär jag det fortfarande, som sig bör, i slutna utrymmen samt när jag är inne i stan. Lyckligtvis är en övervägande majoritet av den spanska befolkningen färdigvaccinerad vid det här laget, men det har visat sig inte förhindra smittspridning och det troligaste är att det kommer att rekommenderas en tredje vaccindos före årsskiftet.

Det bästa är nog att ha lågt ställda ambitioner för den närmaste framtiden och hoppas att man blir positivt överraskad istället. Mitt försiktiga önskemål är att det blir svalare, hellre förr än senare..! Montoro (Córdoba) registerade 14 augusti 47,4 grader i skuggan, den högsta temperaturen som någonsin uppmätts i Spanien. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [4] => Array
        (
            [id] => 33633
            [sectionId] => 242
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Så kan det låta i mitt huvud när jag är ute och rastar hunden på kvällen. Det ni just följt är polisen i mig, som inte låter någon förseelse gå obemärkt förbi. Behöver jag påpeka att han är svensk?

Jag är som många vet född och uppväxt i södra Spanien av svenska föräldrar. En av de vanligaste frågorna jag får är om jag känner mig mer svensk eller spansk. Standardsvaret är att jag nog är mer svensk till kynnet, även om jag skiljer mig mycket från standardsvenskar.

Om man som jag har en fot i varje kultur så är man i viss mån schizofren. Hos mig yttrar det sig bland annat i att jag har en ständig dust med polisen i mig, som ju är ett klassiskt svenskt drag. Jag går omkring och irriterar mig på andra människor som inte respekterar bestämmelserna och det har varit i kvadrat under pandemin. ”Hur skulle det se ut om alla gjorde på det sättet!” 

Spanjoren i mig, Andrés (det är mitt spanska förnamn) påpekar dock snabbt att så farligt är det ju inte. Och oftast vinner han. Det innebär att jag kväver min impuls att tillrättavisa vederbörande och överträdelsen förblir ostraffad. Vilket ju är bäst, för  spanjorer, som de flesta andra, har svårt att ta kritik från främlingar!

Det finns ett känt spanskt uttryck, ”hacerse el sueco”, som betyder att göra sig svensk. Ursprunget tros faktiskt inte ha något alls med svenskar att göra, men det är inte någon smickrande benämning och jag undviker så gott jag kan att leva upp till det, åtminstone i den bemärkelsen. Jag försöker istället att ta tillvara på de bästa sidorna av varje kultur, som jag haft lyckan att få till skänks. Det är en heltidssyssla och oftast lyckas man sådär. Målet är att må så bra som möjligt och jag tror inte att självutnämnda poliser faktiskt är särskit lyckliga.

Jag har bloggat om detta tidigare, om skillnaden i kynnet mellan svenskar och spanjorer. Det har de facto med denna hunnit bli hela 670 stycken blogginlägg och ledare..! Du kan se alla om du [klickar här]. 

Nu är det visserligen ett halvår sedan det förra blogginlägget, vilket skylls den tid och energi som jag fått lägga ned på min vlogg "Spanien i fokus", som i sin tur producerats i mer än 300 upplagor sedan förra våren. De inläggen kan du förresten också se i efterhand, om du [klickar här]! 

Nu är det tänkt att jag ska återta bloggandet igen på veckobasis. Det blir i form av ytterligare ett exklusivt inslag för prenumeranter på SK Premium, när vi nu går in i det andra året. Prenumeranter har fått ett nyhetsbrev varje dag sedan 31 augusti 2020. Alla dagar, vardagar som helger. Jul som nyår, som påsk. Förutom aktuella nyheter har prenumeranter på SK Premium fått exklusivt material som utöver mina vloggar omfattat Carin Osvaldssons lovordade kolumner, vintips och reportage. [Klicka här] för en förvisning av allt exklusivt material som vi publicerar.

Vi utökar nu alltså på de exklusiva inslagen, i förhoppningen att ännu fler ska lockas att skriva upp sig på vår betaltjänst och på så vis även stödja Sydkusten. Inför den nya säsongen planerar vi dessutom att gynna årsprenumeranterna extra mycket, men detta får jag återkomma om.

Vad kommer det att kosta då? Faktiskt inte en enda cent mer än tidigare. Trots att ett flertal prenumeranter framfört att vi borde ta bättre betalt, är prenumerationspriset oförändrat. Det innebär att en prenumeration på SK Premium kostar tio euro i månaden eller 100 euro om året, moms inkluderat. Och är man två som skriver upp sig kostar den andra prenumerationen endast hälften.

Läs mer och välkommen som prenumerant på SK Premium du också, om du inte redan är det:
https://www.sydkusten.es/premium
            [ingress] => En, två, tre, fyra, fem… sex, sju, åtta nio… Är det inte en person bakom pelaren också? Jovisst, tio! Det sitter tio personer vid ett och samma bord på uteserveringen vid min kvarterskrog och det får ju endast vara max sex personer just nu i ett sällskap. Eller har de just lättat på restriktionerna och jag missat det?
            [headline] => Man behöver inte göra sig mer svensk än man är
            [page] => 0
            [modified] => 20210901101624
            [created] => 20210815110626
            [publishStart] => 20210830065900
            [publishStop] => 20220211100659
            [fullArticle] => Man behöver inte göra sig mer svensk än man är En, två, tre, fyra, fem… sex, sju, åtta nio… Är det inte en person bakom pelaren också? Jovisst, tio! Det sitter tio personer vid ett och samma bord på uteserveringen vid min kvarterskrog och det får ju endast vara max sex personer just nu i ett sällskap. Eller har de just lättat på restriktionerna och jag missat det? Så kan det låta i mitt huvud när jag är ute och rastar hunden på kvällen. Det ni just följt är polisen i mig, som inte låter någon förseelse gå obemärkt förbi. Behöver jag påpeka att han är svensk?

Jag är som många vet född och uppväxt i södra Spanien av svenska föräldrar. En av de vanligaste frågorna jag får är om jag känner mig mer svensk eller spansk. Standardsvaret är att jag nog är mer svensk till kynnet, även om jag skiljer mig mycket från standardsvenskar.

Om man som jag har en fot i varje kultur så är man i viss mån schizofren. Hos mig yttrar det sig bland annat i att jag har en ständig dust med polisen i mig, som ju är ett klassiskt svenskt drag. Jag går omkring och irriterar mig på andra människor som inte respekterar bestämmelserna och det har varit i kvadrat under pandemin. ”Hur skulle det se ut om alla gjorde på det sättet!” 

Spanjoren i mig, Andrés (det är mitt spanska förnamn) påpekar dock snabbt att så farligt är det ju inte. Och oftast vinner han. Det innebär att jag kväver min impuls att tillrättavisa vederbörande och överträdelsen förblir ostraffad. Vilket ju är bäst, för  spanjorer, som de flesta andra, har svårt att ta kritik från främlingar!

Det finns ett känt spanskt uttryck, ”hacerse el sueco”, som betyder att göra sig svensk. Ursprunget tros faktiskt inte ha något alls med svenskar att göra, men det är inte någon smickrande benämning och jag undviker så gott jag kan att leva upp till det, åtminstone i den bemärkelsen. Jag försöker istället att ta tillvara på de bästa sidorna av varje kultur, som jag haft lyckan att få till skänks. Det är en heltidssyssla och oftast lyckas man sådär. Målet är att må så bra som möjligt och jag tror inte att självutnämnda poliser faktiskt är särskit lyckliga.

Jag har bloggat om detta tidigare, om skillnaden i kynnet mellan svenskar och spanjorer. Det har de facto med denna hunnit bli hela 670 stycken blogginlägg och ledare..! Du kan se alla om du [klickar här]. 

Nu är det visserligen ett halvår sedan det förra blogginlägget, vilket skylls den tid och energi som jag fått lägga ned på min vlogg "Spanien i fokus", som i sin tur producerats i mer än 300 upplagor sedan förra våren. De inläggen kan du förresten också se i efterhand, om du [klickar här]! 

Nu är det tänkt att jag ska återta bloggandet igen på veckobasis. Det blir i form av ytterligare ett exklusivt inslag för prenumeranter på SK Premium, när vi nu går in i det andra året. Prenumeranter har fått ett nyhetsbrev varje dag sedan 31 augusti 2020. Alla dagar, vardagar som helger. Jul som nyår, som påsk. Förutom aktuella nyheter har prenumeranter på SK Premium fått exklusivt material som utöver mina vloggar omfattat Carin Osvaldssons lovordade kolumner, vintips och reportage. [Klicka här] för en förvisning av allt exklusivt material som vi publicerar.

Vi utökar nu alltså på de exklusiva inslagen, i förhoppningen att ännu fler ska lockas att skriva upp sig på vår betaltjänst och på så vis även stödja Sydkusten. Inför den nya säsongen planerar vi dessutom att gynna årsprenumeranterna extra mycket, men detta får jag återkomma om.

Vad kommer det att kosta då? Faktiskt inte en enda cent mer än tidigare. Trots att ett flertal prenumeranter framfört att vi borde ta bättre betalt, är prenumerationspriset oförändrat. Det innebär att en prenumeration på SK Premium kostar tio euro i månaden eller 100 euro om året, moms inkluderat. Och är man två som skriver upp sig kostar den andra prenumerationen endast hälften.

Läs mer och välkommen som prenumerant på SK Premium du också, om du inte redan är det:
https://www.sydkusten.es/premium Som svensk uppfödd i Spanien jobbar bloggskribenten med mer eller mindre framgång på att ta tillvara på de bästa sidorna av varje kultur, i sitt kynne. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [5] => Array
        (
            [id] => 32539
            [sectionId] => 242
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Jämte dramatiska dödstal och en svår ekonomisk kris har coronapandemin i Spanien präglats av total brist på politisk konsensus. Det har gällt från dag ett och de enorma svårigheter som landet genomlidit har på inget sätt bidragit till att minska konfrontationerna - tvärtom. Det politiska kriget har förvärrats av den spanska modellen med autonoma regioner, med 17 olika lokala administrationer av skild politisk färg, som dragit i olika riktningar. En har som bekant gått helt sin egen väg.

Regionalstyret i Madrid har varit på konstant kollisionskurs med regeringen. När det så kallades till nyval 4 maj kunde det av allt att döma bara bli värre - och det blev det. Regionalpresidenten Isabel Díaz Ayuso drev en kampanj baserad på mottot ”Libertad” (Frihet), som gick rakt in i Madridbornas hjärtan. Idén att huvudstadsborna skulle vara unika för att de föredrar att kunna gå ut och ta en öl, framför att upprätthålla strikta restriktioner, gick hem och Ayuso vann stort. Problemet är att det är en extremt simpel bild av verkligheten, som dessutom spridits till andra delar av Spanien.

Denna ”frihetsvåg” kunde knappast ha kommit mer olägligt. Mindre än en vecka efter regionalvalet upphörde det nationella nödläget och mitt i frihetsruset gick tusentals innevånare ut på gatan och firade, som om det var pandemin som upphört. Inte bara i Madrid ska sägas, men helt klart smittade av frihetskampanjen som drivits i huvudstaden.

Trött på alla påhopp från oppositionen under pandemin och tydligt skakad också av valnederlaget i Madrid, ser regeringschefen Pedro Sánchez ut att åtminstone delvis ha tappat modet. Han framhäver visserligen vikten av vaccinationsprogrammet och spår flockimmunitet till slutet av sommaren, men har samtidigt avstått från ytterligare regleringar och restriktioner från centralt håll. Bollen har kastats över till regionalstyrelserna, som många tvår sina händer och beskyller regeringen för det juridiska kaos som uppstått.

Resultatet är att Spanien går in i den avgörande slutspurten i pandemin med väsentligt färre restriktioner och där allmänheten istället uppmanas till självansvar. Den allmänna pandemitröttheten och den fiktiva frihetskampanjen väcker dock stora farhågor om att självdisciplinen till stor del kommer att lysa med sin frånvaro.

Det är alltså en tid av förhoppningar för att vaccinationerna ska återge oss vår vardag och samtidigt av oro för att allt för många väljer att ta ut friheten i förskott. Det senare kan förlänga pandemin betydligt mer än nödvändigt och konsekvenserna är vi smärtsamt medvetna om.
            [ingress] => (Ledare i juninumret av SK.) När sommarnumret av SK ges ut är omkring tio miljoner människor färdigvaccinerade i Spanien. Meningen är att vi ska vara 33 miljoner till mitten av augusti. Covid-vaccinet väcker förhoppningar om en snar återgång till våra normala liv, men det finns fortfarande farhågor. Det gäller inte minst en skev bild hos många av konceptet frihet, upptrissad av den senaste valkampanjen i Madrid.
            [headline] => Livsfarlig frihet
            [page] => 0
            [modified] => 20210531070646
            [created] => 20210516110322
            [publishStart] => 20210531065000
            [publishStop] => 20211112100359
            [fullArticle] => Livsfarlig frihet (Ledare i juninumret av SK.) När sommarnumret av SK ges ut är omkring tio miljoner människor färdigvaccinerade i Spanien. Meningen är att vi ska vara 33 miljoner till mitten av augusti. Covid-vaccinet väcker förhoppningar om en snar återgång till våra normala liv, men det finns fortfarande farhågor. Det gäller inte minst en skev bild hos många av konceptet frihet, upptrissad av den senaste valkampanjen i Madrid. Jämte dramatiska dödstal och en svår ekonomisk kris har coronapandemin i Spanien präglats av total brist på politisk konsensus. Det har gällt från dag ett och de enorma svårigheter som landet genomlidit har på inget sätt bidragit till att minska konfrontationerna - tvärtom. Det politiska kriget har förvärrats av den spanska modellen med autonoma regioner, med 17 olika lokala administrationer av skild politisk färg, som dragit i olika riktningar. En har som bekant gått helt sin egen väg.

Regionalstyret i Madrid har varit på konstant kollisionskurs med regeringen. När det så kallades till nyval 4 maj kunde det av allt att döma bara bli värre - och det blev det. Regionalpresidenten Isabel Díaz Ayuso drev en kampanj baserad på mottot ”Libertad” (Frihet), som gick rakt in i Madridbornas hjärtan. Idén att huvudstadsborna skulle vara unika för att de föredrar att kunna gå ut och ta en öl, framför att upprätthålla strikta restriktioner, gick hem och Ayuso vann stort. Problemet är att det är en extremt simpel bild av verkligheten, som dessutom spridits till andra delar av Spanien.

Denna ”frihetsvåg” kunde knappast ha kommit mer olägligt. Mindre än en vecka efter regionalvalet upphörde det nationella nödläget och mitt i frihetsruset gick tusentals innevånare ut på gatan och firade, som om det var pandemin som upphört. Inte bara i Madrid ska sägas, men helt klart smittade av frihetskampanjen som drivits i huvudstaden.

Trött på alla påhopp från oppositionen under pandemin och tydligt skakad också av valnederlaget i Madrid, ser regeringschefen Pedro Sánchez ut att åtminstone delvis ha tappat modet. Han framhäver visserligen vikten av vaccinationsprogrammet och spår flockimmunitet till slutet av sommaren, men har samtidigt avstått från ytterligare regleringar och restriktioner från centralt håll. Bollen har kastats över till regionalstyrelserna, som många tvår sina händer och beskyller regeringen för det juridiska kaos som uppstått.

Resultatet är att Spanien går in i den avgörande slutspurten i pandemin med väsentligt färre restriktioner och där allmänheten istället uppmanas till självansvar. Den allmänna pandemitröttheten och den fiktiva frihetskampanjen väcker dock stora farhågor om att självdisciplinen till stor del kommer att lysa med sin frånvaro.

Det är alltså en tid av förhoppningar för att vaccinationerna ska återge oss vår vardag och samtidigt av oro för att allt för många väljer att ta ut friheten i förskott. Det senare kan förlänga pandemin betydligt mer än nödvändigt och konsekvenserna är vi smärtsamt medvetna om. PP:s fiktiva frihetskampanj i Madrid riskerar dessvärre att leda till bristande självdisciplin i pandemins slutfas. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [6] => Array
        (
            [id] => 31597
            [sectionId] => 242
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => När jag skriver denna ledare är Spanien på väg att pressa ned den tredje kurvan och vi är bara veckor bort från årsdagen av det första nödläget i Spanien och hemkarantänen. Mycket är fortfarande ovisst. Det finns befogade farhågor för att en fjärde våg kommer snarare förr än senare. Inte ens de mest obotliga av optimisterna tror att det blir något påskfirande i år heller. Det nuvarande nödläget i Spanien gäller preliminärt till 9 maj och med tur, men framför allt självdisciplin, kanske det blir någorlunda fri rörlighet och kommers till sommaren.

Vaccineringsprogrammet startade strax före årsskiftet, men går fortfarande trögt. Som bekant är tillgången på doser betydligt mer begränsad än vad som förväntades från början. Detta är en fråga på EU-nivå och den som spyr galla på de spanska myndigheterna för den långsamma vaccineringstakten är antingen enormt dåligt informerad eller medvetet illvillig.

Det är enorm skillnad på hur människor personligen bemött krisen. De allra flesta kommer kunna se sig själva i spegeln och nöjt konstatera att de gjort det bästa av situationen och försökt se efter sig själva och de sina så gott de kunnat. Så har vi de där övriga… De som lät sin personliga frustration gå ut över omgivningen. De mest radikala trotsade bestämmelserna, förkastade munskydd och festade loss. Andra gick loss på sociala nätverk, många med konspirationsteorier där till synes alla makthavare, vårdpersonal och journalister varit lierade i det som i så fall måste ha varit den mest storslagna sammansvärjningen i mänsklighetens historia.

Vi på Sydkusten har utstått vår beskärda del av påhoppen. Det har varit trist, men får väl ses som en del av jobbet. Speciellt när vi styrkt vår roll som skandinavernas främsta nyhetskälla i Spanien och sålunda blivit en speciellt åtråvärd måltavla för osaliga själar. 

Själv kommer jag kunna se mig själv i spegeln när pandemin är över och svara på min egen fråga att jag antog utmaningen och långt ifrån att beklaga mig eller skylla situationen på andra, växte i krisen. Vi har på Sydkusten skrivit tusentals artiklar om pandemin, liksom besvarat minst lika många frågor från våra läsare. Några få har klagat på att vi förmedlat ”enbart negativa nyheter”. Jag kan inte ifrågasätta hur var och en upplever vår nyhetsförmedling, men själv finner jag nog att vi mot bakgrund av den värsta pandemin på mer än hundra år faktiskt kommit med en hel del positiv information också. 

Jag är särskilt nöjd med vårt senaste initiativ, Facebookgruppen ”Mitt Spanien”, som förmedlar enbart feelgood bland spanienskandinaver. Den är om något en oas för personer som önskar komma bort en stund från verkligheten. Men lämna din eventuella frustration vid ingången. Den får du ta med dig själv i spegeln.
            [ingress] => (Ledare i Sydkustens vårnummer.) Jag vet, det är önsketänkande att skriva om coronapandemin i preteritum. Krisen är på inget sätt över, men man kan väl få fantisera lite. Förhoppningsvis kommer vi alla ut helskinnade i andra änden och kan en dag uppriktigt fråga vår spegelbild: Vad gjorde Du under pandemin?
            [headline] => Vad gjorde du under krisen?
            [page] => 0
            [modified] => 20210228112638
            [created] => 20210220193928
            [publishStart] => 20210301064500
            [publishStop] => 20210819203959
            [fullArticle] => Vad gjorde du under krisen? (Ledare i Sydkustens vårnummer.) Jag vet, det är önsketänkande att skriva om coronapandemin i preteritum. Krisen är på inget sätt över, men man kan väl få fantisera lite. Förhoppningsvis kommer vi alla ut helskinnade i andra änden och kan en dag uppriktigt fråga vår spegelbild: Vad gjorde Du under pandemin? När jag skriver denna ledare är Spanien på väg att pressa ned den tredje kurvan och vi är bara veckor bort från årsdagen av det första nödläget i Spanien och hemkarantänen. Mycket är fortfarande ovisst. Det finns befogade farhågor för att en fjärde våg kommer snarare förr än senare. Inte ens de mest obotliga av optimisterna tror att det blir något påskfirande i år heller. Det nuvarande nödläget i Spanien gäller preliminärt till 9 maj och med tur, men framför allt självdisciplin, kanske det blir någorlunda fri rörlighet och kommers till sommaren.

Vaccineringsprogrammet startade strax före årsskiftet, men går fortfarande trögt. Som bekant är tillgången på doser betydligt mer begränsad än vad som förväntades från början. Detta är en fråga på EU-nivå och den som spyr galla på de spanska myndigheterna för den långsamma vaccineringstakten är antingen enormt dåligt informerad eller medvetet illvillig.

Det är enorm skillnad på hur människor personligen bemött krisen. De allra flesta kommer kunna se sig själva i spegeln och nöjt konstatera att de gjort det bästa av situationen och försökt se efter sig själva och de sina så gott de kunnat. Så har vi de där övriga… De som lät sin personliga frustration gå ut över omgivningen. De mest radikala trotsade bestämmelserna, förkastade munskydd och festade loss. Andra gick loss på sociala nätverk, många med konspirationsteorier där till synes alla makthavare, vårdpersonal och journalister varit lierade i det som i så fall måste ha varit den mest storslagna sammansvärjningen i mänsklighetens historia.

Vi på Sydkusten har utstått vår beskärda del av påhoppen. Det har varit trist, men får väl ses som en del av jobbet. Speciellt när vi styrkt vår roll som skandinavernas främsta nyhetskälla i Spanien och sålunda blivit en speciellt åtråvärd måltavla för osaliga själar. 

Själv kommer jag kunna se mig själv i spegeln när pandemin är över och svara på min egen fråga att jag antog utmaningen och långt ifrån att beklaga mig eller skylla situationen på andra, växte i krisen. Vi har på Sydkusten skrivit tusentals artiklar om pandemin, liksom besvarat minst lika många frågor från våra läsare. Några få har klagat på att vi förmedlat ”enbart negativa nyheter”. Jag kan inte ifrågasätta hur var och en upplever vår nyhetsförmedling, men själv finner jag nog att vi mot bakgrund av den värsta pandemin på mer än hundra år faktiskt kommit med en hel del positiv information också. 

Jag är särskilt nöjd med vårt senaste initiativ, Facebookgruppen ”Mitt Spanien”, som förmedlar enbart feelgood bland spanienskandinaver. Den är om något en oas för personer som önskar komma bort en stund från verkligheten. Men lämna din eventuella frustration vid ingången. Den får du ta med dig själv i spegeln. En del som ser sig i spegeln när pandemin väl är över bör medge att de gav efter för sin frustration. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [7] => Array
        (
            [id] => 31327
            [sectionId] => 242
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Solidaritet är en princip som borde gälla jämt och än mer i kristider. I mitt bostadsområde finns det en mängd kvarterskrogar och det är hjärtskärande att se de inplockade utemöblerna och hur personalen satt upp en disk vid ingången, där de istället tar emot beställningar.

På Sydkusten uppmuntrar vi därför alla läsare som befinner sig i något av dessa drabbade områden och som har möjlighet, att stödja bar- och restaurangsektorn, genom att beställa hem eller hämta mat och dryck. För att uppmuntra andra till denna solidariska och i ordets rätta bemärkelse goda handling, föreslår vi också att medlemmarna i vår Facebookgrupp ”Mitt Spanien” publicerar bilder på sin hembeställda måltid.

Trots att jag är en närmast fanatisk förespråkare av sund husmanskost kommer min familj denna vecka att äta restaurangmat varje dag - hemma! Det är det minsta man kan göra för att stödja de verksamheter som just nu har det svårast på grund av restriktionerna. 

Gör det du också. Det är inte mer än rätt att beställa en maträtt!
            [ingress] => I dagsläget tvingas många icke grundläggande verksamheter runt om i Spanien hålla stängt, på grund av pandemin. Detta omfattar inte minst barer och restauranger, som endast får erbjuda take away och hemleverans. För att stödja dem har jag bestämt mig för att beställa restaurangmat varje dag den kommande veckan.
            [headline] => En god solidarisk handling
            [page] => 0
            [modified] => 20210812224705
            [created] => 20210131112608
            [publishStart] => 20210201065900
            [publishStop] => 20210730122659
            [fullArticle] => En god solidarisk handling I dagsläget tvingas många icke grundläggande verksamheter runt om i Spanien hålla stängt, på grund av pandemin. Detta omfattar inte minst barer och restauranger, som endast får erbjuda take away och hemleverans. För att stödja dem har jag bestämt mig för att beställa restaurangmat varje dag den kommande veckan. Solidaritet är en princip som borde gälla jämt och än mer i kristider. I mitt bostadsområde finns det en mängd kvarterskrogar och det är hjärtskärande att se de inplockade utemöblerna och hur personalen satt upp en disk vid ingången, där de istället tar emot beställningar.

På Sydkusten uppmuntrar vi därför alla läsare som befinner sig i något av dessa drabbade områden och som har möjlighet, att stödja bar- och restaurangsektorn, genom att beställa hem eller hämta mat och dryck. För att uppmuntra andra till denna solidariska och i ordets rätta bemärkelse goda handling, föreslår vi också att medlemmarna i vår Facebookgrupp ”Mitt Spanien” publicerar bilder på sin hembeställda måltid.

Trots att jag är en närmast fanatisk förespråkare av sund husmanskost kommer min familj denna vecka att äta restaurangmat varje dag - hemma! Det är det minsta man kan göra för att stödja de verksamheter som just nu har det svårast på grund av restriktionerna. 

Gör det du också. Det är inte mer än rätt att beställa en maträtt! Bar- och restaurangsektorn är en av dem som lider mest av nuvarande restriktioner. Därför uppmanar vi alla läsare som kan att stödja den, genom att beställa hem mat och dryck. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [8] => Array
        (
            [id] => 31035
            [sectionId] => 242
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Längtade vi inte alla till 2021? Snacka om att vi åkt på en nitlott så här långt. Utan att ens nämna situationen i USA, genomlider vi i Spanien i skrivandes stund den värsta vinterstormen i detta århundrade och pandemin riskerar att nå den allvarligaste nivån hittills. Samtidigt som de spanska makthavarna i princip på sina knän uppmanar allmänheten att stanna hemma, diskuterar dock en del skandinaver friskt (väldigt olämpligt uttryck i sammanhanget, inser jag just) inresemöjligheterna till Spanien. Detta med anledning av att den annonserade Covid-försäkringen för turister till Andalusien trätt i kraft vid årsskiftet.

Hur är det möjligt att de andalusiska myndigheterna erbjuder en turistförsäkring om man inte skulle få resa på semester till regionen?, frågar sig många. Andra konstaterar med illa dold skadeglädje att det handlar om det yttersta beviset på att Sydkusten haft fel hela tiden, när vi uppger att man inte får resa på semester till ett område i perimeterkarantän.

Låt oss därför, ännu en gång, försöka reda ut begreppen. Man måste skilja på vad man KAN göra och vad man enligt bestämmelserna FÅR göra. Vi har på Sydkusten otaliga gånger med hänvisningar till officiella källor påvisat att inresa i ett område i perimeterkarantän endast får ske i tydligt specificerade undantagsfall. Dessa omfattar ej varken att man har eget semesterboende eller att man kommer från utlandet. Man kan kanske tycka att dessa regler borde ha ändrats när det infördes krav på negativt PCR-test för inresa, men så är inte fallet. 

En annan sak är att man KAN ta sig till sin semesterbostad trots perimeterkarantän, då det inte sker kontroller i den bemärkelsen vid flygplatserna, Detta har Sydkusten aldrig förnekat. Men att påstå att det skulle bevisa att man även FÅR flyga in till ett område i perimeterkarantän, oavsett skäl, är som att hävda att man även fick resa runt i hela Andalusien när det rådde kommunkarantän, då det inte upprättades vägspärrar mellan alla kommuner.

När det så gäller den annonserade Covid-försäkringen för turister till Andalusien så är det på inget sätt liktydigt med att det nu är fritt fram att komma på semester. Försäkringen är en åtgärd som utarbetades i höstas för att främja den viktiga turistsektorn, men den kommer naturligtvis inte kunna brukas förrän bestämmelserna möjliggör semesterresor till regionen. Och det gör de inte, åtminstone fram till 24 januari (perimeterkarantänen i Andalusien kommer med all säkerhet att förlängas ytterligare).

Så frågar några att om det är som vi säger, hur kommer det sig då att inte de lokala makthavarna tydligare betonar att turister ej får resa in. Det finns nog flera svar på detta, men det främsta är utan tvekan att ingen politiker vill ta på sig den otacksamma rollen att gå emot den viktiga turistsektorn. Andalusiens regionalpresident Juanma Moreno sa vid sitt senaste framträdande 8 januari tydligt att ”resa in och ut i Andalusien får endast ske med giltiga undantagsskäl” och det är ganska förståeligt att han undvek att att säga ”inga turister är just nu välkomna hit”… Det betyder inte att de ÄR det.

Det mest egendomliga med en del skandinavers insisterande på att man visst FÅR resa till områden i perimeterkarantän är att de på allvar verkar tro att det är skillnad på dem och exempelvis Madridbor, som helt tydligt inte får resa till sina semesterbostäder i Andalusien, eller Valenciaregionen för den delen. Hänvisningen till Schengen håller inte, det har restriktioner som de som införts i bland annat Danmark visat och detta styrktes även i den intervju som jag gjorde senast med Sveriges ambassadör i Madrid Teppo Tauriainen.

Det råder en världspandemi som i Spanien så här långt, av allt att döma skördat mer än 70.000 liv. Hur många dödsoffer krävs det egentligen för att en del ska inse att det är allvar?

Se min intervju i november med Sveriges ambassadör:


            [ingress] => Efter ett längre uppehåll på min blogg är det hög tid att göra årets första inlägg, för att om möjligt reda ut det jag kallar för en ”fruktsallad”, det vill säga när man blandar mer än bara päron och äpplen. Och ja, åter igen är temat permimeterkarantäner och gällande bestämmelser för in- och utresa i olika delar av Spanien.
            [headline] => Snacka om fruktsallad
            [page] => 0
            [modified] => 20210812224702
            [created] => 20210109131453
            [publishStart] => 20210109160000
            [publishStop] => 20210708141459
            [fullArticle] => Snacka om fruktsallad Efter ett längre uppehåll på min blogg är det hög tid att göra årets första inlägg, för att om möjligt reda ut det jag kallar för en ”fruktsallad”, det vill säga när man blandar mer än bara päron och äpplen. Och ja, åter igen är temat permimeterkarantäner och gällande bestämmelser för in- och utresa i olika delar av Spanien. Längtade vi inte alla till 2021? Snacka om att vi åkt på en nitlott så här långt. Utan att ens nämna situationen i USA, genomlider vi i Spanien i skrivandes stund den värsta vinterstormen i detta århundrade och pandemin riskerar att nå den allvarligaste nivån hittills. Samtidigt som de spanska makthavarna i princip på sina knän uppmanar allmänheten att stanna hemma, diskuterar dock en del skandinaver friskt (väldigt olämpligt uttryck i sammanhanget, inser jag just) inresemöjligheterna till Spanien. Detta med anledning av att den annonserade Covid-försäkringen för turister till Andalusien trätt i kraft vid årsskiftet.

Hur är det möjligt att de andalusiska myndigheterna erbjuder en turistförsäkring om man inte skulle få resa på semester till regionen?, frågar sig många. Andra konstaterar med illa dold skadeglädje att det handlar om det yttersta beviset på att Sydkusten haft fel hela tiden, när vi uppger att man inte får resa på semester till ett område i perimeterkarantän.

Låt oss därför, ännu en gång, försöka reda ut begreppen. Man måste skilja på vad man KAN göra och vad man enligt bestämmelserna FÅR göra. Vi har på Sydkusten otaliga gånger med hänvisningar till officiella källor påvisat att inresa i ett område i perimeterkarantän endast får ske i tydligt specificerade undantagsfall. Dessa omfattar ej varken att man har eget semesterboende eller att man kommer från utlandet. Man kan kanske tycka att dessa regler borde ha ändrats när det infördes krav på negativt PCR-test för inresa, men så är inte fallet. 

En annan sak är att man KAN ta sig till sin semesterbostad trots perimeterkarantän, då det inte sker kontroller i den bemärkelsen vid flygplatserna, Detta har Sydkusten aldrig förnekat. Men att påstå att det skulle bevisa att man även FÅR flyga in till ett område i perimeterkarantän, oavsett skäl, är som att hävda att man även fick resa runt i hela Andalusien när det rådde kommunkarantän, då det inte upprättades vägspärrar mellan alla kommuner.

När det så gäller den annonserade Covid-försäkringen för turister till Andalusien så är det på inget sätt liktydigt med att det nu är fritt fram att komma på semester. Försäkringen är en åtgärd som utarbetades i höstas för att främja den viktiga turistsektorn, men den kommer naturligtvis inte kunna brukas förrän bestämmelserna möjliggör semesterresor till regionen. Och det gör de inte, åtminstone fram till 24 januari (perimeterkarantänen i Andalusien kommer med all säkerhet att förlängas ytterligare).

Så frågar några att om det är som vi säger, hur kommer det sig då att inte de lokala makthavarna tydligare betonar att turister ej får resa in. Det finns nog flera svar på detta, men det främsta är utan tvekan att ingen politiker vill ta på sig den otacksamma rollen att gå emot den viktiga turistsektorn. Andalusiens regionalpresident Juanma Moreno sa vid sitt senaste framträdande 8 januari tydligt att ”resa in och ut i Andalusien får endast ske med giltiga undantagsskäl” och det är ganska förståeligt att han undvek att att säga ”inga turister är just nu välkomna hit”… Det betyder inte att de ÄR det.

Det mest egendomliga med en del skandinavers insisterande på att man visst FÅR resa till områden i perimeterkarantän är att de på allvar verkar tro att det är skillnad på dem och exempelvis Madridbor, som helt tydligt inte får resa till sina semesterbostäder i Andalusien, eller Valenciaregionen för den delen. Hänvisningen till Schengen håller inte, det har restriktioner som de som införts i bland annat Danmark visat och detta styrktes även i den intervju som jag gjorde senast med Sveriges ambassadör i Madrid Teppo Tauriainen.

Det råder en världspandemi som i Spanien så här långt, av allt att döma skördat mer än 70.000 liv. Hur många dödsoffer krävs det egentligen för att en del ska inse att det är allvar?

Se min intervju i november med Sveriges ambassadör:

 Den annonserade Covid-försäkringen för turister i Andalusien fungerar inte som fripass för att bryta gällande perimeterkarantäner. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [9] => Array
        (
            [id] => 30497
            [sectionId] => 242
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det finns dock massor av skäl att minnas 2020. Det är nämligen av de svåraste perioderna som vi lär oss mest. Både individuellt och kollektivt. Nog hade vi önskat slippa allt som pandemin medfört, men låt oss ta tillvara på vad det inneburit. Aldrig har vi väl uppskattat så de små sakerna i livet, som blivit sällsynta på grund av restriktionerna. Att promenera när och var vi vill, att andas frisk luft utan munskydd, att få krama de vi håller av… Det kommer att dröja ännu ett tag innan vi kan göra detta ohämmat, men genom att minnas 2020 kommer vi uppskatta desto mer när det väl blir möjligt.

Utmaningarna har i många bemärkelser tagit fram det bästa hos var och en av oss. Detta har vi på Sydkusten velat uppmärksamma genom en något revolutionerande reform av vår utmärkelse Årets Svensk på Costa del Sol, som i år döpts om tills Årets Svensk i Spanien. Det går dessutom till fler pristagare än någonsin, då vi hyllar alla som gjort och fortfarande gör stora uppoffringar på grund av pandemin. Så grattis, om du känner dig träffad! Läs i artikeln hur du gör för att erhålla ditt diplom.

Varför ändrar vi i år utmärkelsen? Det beror främst på två insikter i samband med att vi fick in förslag på pristagare. För det första var det så många individer som föreslogs för sina insatser under pandemin, att vi fann att ingen borde hållas framför de övriga. För det andra har Sydkustens läsekrets i år mer än någonsin blivit mer rikstäckande i Spanien och det föreföll ologiskt att hylla enbart de svenskar som vistas på Costa de Sol, då uppoffringen gjorts i lika stor utsträckning av övriga spaniensvenskar.

Det hade även varit frestande att i årets pris inkludera flera olika kategorier. En utmärkelse hade då gått till vår vinskribent Björn af Geijerstam, som i detta nummer bjuder på sin sista kolumn. Björn har tipsat om spanska viner nästan sedan Sydkusten grundades, det vill säga i nära 30 år. Det är tråkigt att förlora honom som medarbetare i tidningen, men han är mer än förtjänt att gå i pension. Dessutom finns en stor tröst i det faktum att Björn kommer att fortsätta med veckotips på spanska viner, till alla prenumeranter på SK Premium.

Låt oss alla minnas ett år som ingen av oss önskade. Vi kan förvalta konsekvenserna på bästa sätt och gå in i 2021, om inte stärkta så åtminstone mer erfarna.
            [ingress] => (Ledare i decembernumret av SK) År 2020 närmar sig sitt slut och de flesta räknar dagarna, timmarna och till och med sekunderna för att få bevittna slutet på detta ”annus horribilis”. Spanjorerna har ett eget uttryck ”un año para olvidar” (ett år att glömma). Jag menar dock att det är just det vi inte ska göra. 2020, om något, är året som vi för alltid ska ha i färskt minne.
Coronapandemin kommer på inget sätt att vara över vid årsskiftet. Stora utmaningar och uppoffringar väntar oss ännu 2021, men prognoserna om annalkande vacciner väcker grundad optimism om att vi börjar se ljuset i slutet av tunneln. Nästa år bör bli betydligt bättre och det är naturligt om många helst vill glömma allt det trista som vi upplevt.
            [headline] => "Un año para NO olvidar"
            [page] => 0
            [modified] => 20201129153857
            [created] => 20201115165822
            [publishStart] => 20201130064800
            [publishStop] => 20210514175859
            [fullArticle] => "Un año para NO olvidar" (Ledare i decembernumret av SK) År 2020 närmar sig sitt slut och de flesta räknar dagarna, timmarna och till och med sekunderna för att få bevittna slutet på detta ”annus horribilis”. Spanjorerna har ett eget uttryck ”un año para olvidar” (ett år att glömma). Jag menar dock att det är just det vi inte ska göra. 2020, om något, är året som vi för alltid ska ha i färskt minne.
Coronapandemin kommer på inget sätt att vara över vid årsskiftet. Stora utmaningar och uppoffringar väntar oss ännu 2021, men prognoserna om annalkande vacciner väcker grundad optimism om att vi börjar se ljuset i slutet av tunneln. Nästa år bör bli betydligt bättre och det är naturligt om många helst vill glömma allt det trista som vi upplevt. Det finns dock massor av skäl att minnas 2020. Det är nämligen av de svåraste perioderna som vi lär oss mest. Både individuellt och kollektivt. Nog hade vi önskat slippa allt som pandemin medfört, men låt oss ta tillvara på vad det inneburit. Aldrig har vi väl uppskattat så de små sakerna i livet, som blivit sällsynta på grund av restriktionerna. Att promenera när och var vi vill, att andas frisk luft utan munskydd, att få krama de vi håller av… Det kommer att dröja ännu ett tag innan vi kan göra detta ohämmat, men genom att minnas 2020 kommer vi uppskatta desto mer när det väl blir möjligt.

Utmaningarna har i många bemärkelser tagit fram det bästa hos var och en av oss. Detta har vi på Sydkusten velat uppmärksamma genom en något revolutionerande reform av vår utmärkelse Årets Svensk på Costa del Sol, som i år döpts om tills Årets Svensk i Spanien. Det går dessutom till fler pristagare än någonsin, då vi hyllar alla som gjort och fortfarande gör stora uppoffringar på grund av pandemin. Så grattis, om du känner dig träffad! Läs i artikeln hur du gör för att erhålla ditt diplom.

Varför ändrar vi i år utmärkelsen? Det beror främst på två insikter i samband med att vi fick in förslag på pristagare. För det första var det så många individer som föreslogs för sina insatser under pandemin, att vi fann att ingen borde hållas framför de övriga. För det andra har Sydkustens läsekrets i år mer än någonsin blivit mer rikstäckande i Spanien och det föreföll ologiskt att hylla enbart de svenskar som vistas på Costa de Sol, då uppoffringen gjorts i lika stor utsträckning av övriga spaniensvenskar.

Det hade även varit frestande att i årets pris inkludera flera olika kategorier. En utmärkelse hade då gått till vår vinskribent Björn af Geijerstam, som i detta nummer bjuder på sin sista kolumn. Björn har tipsat om spanska viner nästan sedan Sydkusten grundades, det vill säga i nära 30 år. Det är tråkigt att förlora honom som medarbetare i tidningen, men han är mer än förtjänt att gå i pension. Dessutom finns en stor tröst i det faktum att Björn kommer att fortsätta med veckotips på spanska viner, till alla prenumeranter på SK Premium.

Låt oss alla minnas ett år som ingen av oss önskade. Vi kan förvalta konsekvenserna på bästa sätt och gå in i 2021, om inte stärkta så åtminstone mer erfarna. Om vi behåller 2020 i färskt minne kommer vi uppskatta desto mer när vi åter får njuta av de små detaljerna. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [10] => Array
        (
            [id] => 30263
            [sectionId] => 242
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => På sociala nätverk kan man konstant läsa inlägg från skandinaver som anklagar de spanska myndigheterna, främst vänsterregeringen, för diktaturfasoner. Det görs även diverse vettlösa likställningar mellan den nuvarande regeringen och Franco samt fascisterna. Det senare har jag just behandlat i en vlogg för prenumeranter på SK Premium.

I detta blogginlägg vill jag behandla hur orimligt det är att anklaga en demokratisk regering för att närmast godtyckligt inskränka medborgarnas rörelsefrihet och verksamheternas möjlighet att hålla öppet. Det är nämligen precis tvärt om. Är det något som haltar i en demokrati så är det att många folkvalda släpar fötterna när de är tvungna att vidtaga åtgärder som kan kosta dem röster. Och att isolera hela samhällen samt inskränka verksamheter står ganska högt på den listan.

Sanningen är den att ända sedan pandemin startade så har alla åtgärder och restriktioner vidtagits på tok för sent. Så även denna gång. Alla initiativ för att begränsa smittspridningen har en fördröjd effekt på minst två veckor, så såvida de inte införs med framförhållning kommer de aldrig ha avsedd effekt.

Den galopperande smittspridningen under senhösten var inte tillräcklig för att makthavarna skulle vidtaga resoluta åtgärder. Det som satt eld i baken på både centralregeringen och de autonoma regionerna är synen av hur sjukhusbäddarna, speciellt på intensiven, sinar i ett rasande tempo.

Det mesta tyder på att vi går mycket svåra veckor och månader till mötes och att många människoliv kommer att gå förlorade för att de nuvarande restriktionerna inte vidtagits tidigare. Men det är heller inte enkelt för en demokratisk makthavare som önskar bli omvald att vidtaga impopulära åtgärder, när krissituationen ännu inte är uppenbar. För då ställer sig gaphalsarna genast på barrikaderna och skriker ”diktatur” och ”fascister”.

Med facit i hand hade nog tusentals liv räddats om Spanien infört lock dock redan i början av mars. Men gissa hur kritiken hade låtit då, när den fortfarande hörs trots att verkligheten nu hunnit ikapp oss.
            [ingress] => De spanska myndigheterna har slutligen alla dragit nödbromsen och utfärdat brådskande och omfattande restriktioner, som inkluderar isolering av ett flertal områden. Det sker åter igen på tok för sent och anledningen till det är ett av demokratins dilemman, nämligen makthavarnas ovilja att vidtaga impopulära åtgärder.
            [headline] => Det verkliga problemet med demokratier
            [page] => 0
            [modified] => 20210812224659
            [created] => 20201029120343
            [publishStart] => 20201030065900
            [publishStop] => 20210427130359
            [fullArticle] => Det verkliga problemet med demokratier De spanska myndigheterna har slutligen alla dragit nödbromsen och utfärdat brådskande och omfattande restriktioner, som inkluderar isolering av ett flertal områden. Det sker åter igen på tok för sent och anledningen till det är ett av demokratins dilemman, nämligen makthavarnas ovilja att vidtaga impopulära åtgärder. På sociala nätverk kan man konstant läsa inlägg från skandinaver som anklagar de spanska myndigheterna, främst vänsterregeringen, för diktaturfasoner. Det görs även diverse vettlösa likställningar mellan den nuvarande regeringen och Franco samt fascisterna. Det senare har jag just behandlat i en vlogg för prenumeranter på SK Premium.

I detta blogginlägg vill jag behandla hur orimligt det är att anklaga en demokratisk regering för att närmast godtyckligt inskränka medborgarnas rörelsefrihet och verksamheternas möjlighet att hålla öppet. Det är nämligen precis tvärt om. Är det något som haltar i en demokrati så är det att många folkvalda släpar fötterna när de är tvungna att vidtaga åtgärder som kan kosta dem röster. Och att isolera hela samhällen samt inskränka verksamheter står ganska högt på den listan.

Sanningen är den att ända sedan pandemin startade så har alla åtgärder och restriktioner vidtagits på tok för sent. Så även denna gång. Alla initiativ för att begränsa smittspridningen har en fördröjd effekt på minst två veckor, så såvida de inte införs med framförhållning kommer de aldrig ha avsedd effekt.

Den galopperande smittspridningen under senhösten var inte tillräcklig för att makthavarna skulle vidtaga resoluta åtgärder. Det som satt eld i baken på både centralregeringen och de autonoma regionerna är synen av hur sjukhusbäddarna, speciellt på intensiven, sinar i ett rasande tempo.

Det mesta tyder på att vi går mycket svåra veckor och månader till mötes och att många människoliv kommer att gå förlorade för att de nuvarande restriktionerna inte vidtagits tidigare. Men det är heller inte enkelt för en demokratisk makthavare som önskar bli omvald att vidtaga impopulära åtgärder, när krissituationen ännu inte är uppenbar. För då ställer sig gaphalsarna genast på barrikaderna och skriker ”diktatur” och ”fascister”.

Med facit i hand hade nog tusentals liv räddats om Spanien infört lock dock redan i början av mars. Men gissa hur kritiken hade låtit då, när den fortfarande hörs trots att verkligheten nu hunnit ikapp oss. Det är ganska enfaldigt att anklaga en demokratisk regering för att låsa in sina invånare godtyckligt. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [11] => Array
        (
            [id] => 30178
            [sectionId] => 242
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Samtidigt som Spanien bröt barriären med en miljon officiella Covid-fall diskuterade Vox i timmar Podemos klädstil, de gjorde gällande att terroristorganisationen ETA inte besegrats samt att sharia-lag skulle råda på många platser i Spanien. Som väntat gick de även hårt åt feminister liksom alla regionalistpartier, som partiet helt vill förbjuda.

De timslånga utläggen, som lär ha väckt avsmak hos en bred majoritet av den spanska befolkningen, kan i princip resumeras i den första meningen som fälldes av Vox-ledaren och i det här fallet alternativa kandidaten till regeringschef, Santiago Abascal. Med underton upprepade han sitt tidigare utspel: ”Vi har just nu den värsta regeringen i Spanien på 80 år”.

Det är sålunda ingen lapsus och innebörden borde sjunka in hos alla. Abascal och Vox vidhåller att det är värre att ha en vänsterkoalition vid makten, med alla dess brister, än en diktator som Franco. Om man sedan även fingranskar allt Vox säger och gör, så är det inget annat än en konstant hyllning och nostalgisk längtan efter Francoregimen.

Vox är ett parti som ständigt korsar gränsen för vad som är sant och vad som är rena påhitt. Deras påståenden i misstroendedebatten var inget undantag. Lögner brukades både för att utpeka Spanien som det värst drabbade landet i världen av coronapandemin som att uppge att invandrarna till största delen består av kriminella/och eller muslimska radikaler.

Partiledaren Santiago Abascal, som i bästa Trump-anda slår mot det politiska etablissemanget, har själv inte gjort annat än att leva på politiken. Mest känt är ur han handplockades av Partido Popular i Madrid att leda en stiftelse som aldrig producerade något som helst, men där han lyfte en lön på 82 000 euro om året. Det var för övrigt tio procent mer än dåvarande regeringschefen Mariano Rajoy.

När masken åker av, inte munskyddet i det här fallet, framgår det tydligt att Vox inte är något demokratiskt parti. De har just nu inget annat val än att anpassa sig efter gällande lagar, men om det fick som de ville skulle de inte begränsa sig till att slita ner kulturmonument med kofot, som just skett i Madrid. De skulle se till att förbjuda partier och organisationer som inte tänker som de. Och vem vet vad mer.

Det räcker med att se tillbaka 80 år till den tid då det enligt Vox var bättre i Spanien, för att bli kusligt varse om vad partiet verkligen trånar efter.
            [ingress] => I veckan behandlades misstroendeomröstningen mot regeringen, presenterad av Vox. Som väntat röstades den ned med bred majoritet. Vox hade nog inte räknat med något annat, men frågan är om partiet inte gjort en grov missräkning när det gällde debattens effekter. Mer än någonsin framgår nämligen att Vox högsta önskan är en återgång till Francodiktaturen.
            [headline] => När masken faller av
            [page] => 0
            [modified] => 20210812224655
            [created] => 20201022105847
            [publishStart] => 20201023065900
            [publishStop] => 20210420105859
            [fullArticle] => När masken faller av I veckan behandlades misstroendeomröstningen mot regeringen, presenterad av Vox. Som väntat röstades den ned med bred majoritet. Vox hade nog inte räknat med något annat, men frågan är om partiet inte gjort en grov missräkning när det gällde debattens effekter. Mer än någonsin framgår nämligen att Vox högsta önskan är en återgång till Francodiktaturen. Samtidigt som Spanien bröt barriären med en miljon officiella Covid-fall diskuterade Vox i timmar Podemos klädstil, de gjorde gällande att terroristorganisationen ETA inte besegrats samt att sharia-lag skulle råda på många platser i Spanien. Som väntat gick de även hårt åt feminister liksom alla regionalistpartier, som partiet helt vill förbjuda.

De timslånga utläggen, som lär ha väckt avsmak hos en bred majoritet av den spanska befolkningen, kan i princip resumeras i den första meningen som fälldes av Vox-ledaren och i det här fallet alternativa kandidaten till regeringschef, Santiago Abascal. Med underton upprepade han sitt tidigare utspel: ”Vi har just nu den värsta regeringen i Spanien på 80 år”.

Det är sålunda ingen lapsus och innebörden borde sjunka in hos alla. Abascal och Vox vidhåller att det är värre att ha en vänsterkoalition vid makten, med alla dess brister, än en diktator som Franco. Om man sedan även fingranskar allt Vox säger och gör, så är det inget annat än en konstant hyllning och nostalgisk längtan efter Francoregimen.

Vox är ett parti som ständigt korsar gränsen för vad som är sant och vad som är rena påhitt. Deras påståenden i misstroendedebatten var inget undantag. Lögner brukades både för att utpeka Spanien som det värst drabbade landet i världen av coronapandemin som att uppge att invandrarna till största delen består av kriminella/och eller muslimska radikaler.

Partiledaren Santiago Abascal, som i bästa Trump-anda slår mot det politiska etablissemanget, har själv inte gjort annat än att leva på politiken. Mest känt är ur han handplockades av Partido Popular i Madrid att leda en stiftelse som aldrig producerade något som helst, men där han lyfte en lön på 82 000 euro om året. Det var för övrigt tio procent mer än dåvarande regeringschefen Mariano Rajoy.

När masken åker av, inte munskyddet i det här fallet, framgår det tydligt att Vox inte är något demokratiskt parti. De har just nu inget annat val än att anpassa sig efter gällande lagar, men om det fick som de ville skulle de inte begränsa sig till att slita ner kulturmonument med kofot, som just skett i Madrid. De skulle se till att förbjuda partier och organisationer som inte tänker som de. Och vem vet vad mer.

Det räcker med att se tillbaka 80 år till den tid då det enligt Vox var bättre i Spanien, för att bli kusligt varse om vad partiet verkligen trånar efter. Vox partiledare Santiago Abascal, med partiets huvudkandidat i Katalonien Ignacio Garriga (till höger). 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [12] => Array
        (
            [id] => 30084
            [sectionId] => 242
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Precis som Don Quijote förefaller det allt tydligare att Isabel Díaz Ayuso har en skev bild av verkligheten. Om man försöker följa regionalstyrets version av konflikten så har regeringen sedan nödläget upphörde gjort avkall på allt ansvar och när smittspridningen steg lavinartat i huvudstaden, smutskastade den regionalstyret och drog in som en elefant i en porslinsfabrik. 

Sedan det teatraliska ”toppmötet” mellan regeringschefen Pedro Sánchez och Isabel Díaz Ayuso 22 september har konfrontationen inte gjort annat än eskalerat. Det ligger nära till hands att uppge att den nådde sin kulmen genom det utlysta nödläget 9 oktober för att driva igenom regeringens restriktioner i Madrid, men konflikten har växt ytterligare efter det.

De som av förståeliga skäl är trötta på alla konflikter, under den värsta pandemin på mer än hundra år, faller lätt i fällan att dra alla makthavare över en kam och likställa ansvaret mellan de olika instanserna. Bevisen är dock överväldigande för att Díaz Ayuso i det här fallet bär den övervägande delen av skulden.

Det blir ett väl långt blogginlägg om jag ska rada upp alla egendomligheter som Díaz Ayuso begått sedan hon kom till makten förra året, med stöd av Ciudadanos och Vox. Det räcker dock att uppmärksamma några saker sedan pandemin startade.

Närmast från dag ett i krisen har Madrids regionalpresident varit regeringens hårdaste kritiker. När nedtrappningen sedan startade protesterade hon högljutt mot att Madridregionen, som toppade både smittfallen och dödstalen i landet, inte tilläts häva restriktionerna lika snabbt som andra områden. Hon hävdade att Madrid uppfyllde alla kriterier, men hennes egen högsta vårdchef avgick när hon vägrade skriva under på detta.

Hälsovårdsdepartementet påvisade under nedtrappningen flera brister i Madrids beredskap, bland annat avsaknad av tillräcklig vårdpersonal i primärvården samt av smittspårare. Detta förnekades ihärdigt av Díaz Ayuso, som dock senare i ett desperat försök att finna smittspårare bad medicinstudenter att arbeta gratis.

När den andra vågen slog till visade det sig snabbt att de påvisade bristerna i Madridregionen på inget sätt åtgärdats. Överbelastade vårdcentraler, mer än en veckas väntan på PCR-resultat och obefintlig smittspårning ledde till en snabb och okontrollerad smittspridning i huvudstaden. Madridstyret, som haft alla kompetenser sedan nödläget upphörde, gjorde inledningsvis ingenting för att bromsa utvecklingen.

Först när vissa områden överstigit tusen smittfall per 100 000 innevånare, sände vice regionalpresidenten från Ciudadanos Ignacio Aguado ut ett nödrop till regeringen. Budskapet var tydligt: ”vi klarar inte att lösa detta på egen hand”. Díaz Ayuso stod dock fast vid sin linje att situationen inte var så allvarlig och betonade att de inte behövde ”hjälp”, utan ”samarbete”.

Motvilligt annonserade regionalstyret slutligen restriktioner och rörelsefrihet, men endast i några utvalda arbetarkvarter. Mer förmögna områden, som i flera fall hade lika hög eller till och med högre smittfrekvens, slapp däremot restriktioner. Pressad om detta sa Díaz Ayuso själv i en radiointervju att det var ologiskt att barer tvingades stänga tidigt i ett område och inte i ett annat, trots att det var hon själv som beslutat om det. Hon rättade inte heller till situationen genom att utöka restriktionerna.

Därefter blev konfrontationen med hälsovårdsdepartementet total, när de brådskande åtgärderna som krävdes för att bromsa epidemin ställdes åt sidan för att måla upp en bild av att regeringen körde över Madridstyret. Detta trots att den enda skillnaden i kriterierna var att de åtgärder som redan vidtagits av regionalstyret borde utökas till betydligt fler områden. Notera här att Madrid alltså låg på mellan 750 och mer än tusen smittfall i genomsnitt, när alla andra länder i Europa drar i nödbromsen redan från och med 50 fall.

Isabel Díaz Ayuso har upprepade gånger visat att hon får panik bara vid tanken på att hämma ekonomin och har själv likställt nödläge med ”döden”. Detta trots att nationellt nödläge endast är en juridisk ram som förenklar restriktioner för att bekämpa pandemin.

Vidare är Díaz Ayuso allt mer isolerad. Hennes inkompetens är så uppenbar att både parti- och styrelsekollegor tagit tydligt avstånd från henne. De andra PP-styrda regionerna tillämpar egna restriktioner långt under de siffror som Madrid presenterar och inte minst PP:s koalitionspartner i Madrid Ciudadanos vet snart inte vart de ska ta vägen. Vice regeringschefen Ignacio Aguado har slagit både en och två knutar på sig själv den senaste tiden, när han tvingats försvara regionalstyrets linje och förneka risken för en regeringskris. Samtidigt som det är uppenbart att Aguado inte delar för ett ögonblick regionalpresidentens konfrontationspolitik med regeringen och närmast sjukliga ovilja att vidta resoluta åtgärder mot pandemin.

Díaz Ayuso är allt mer ensam i sin fiktionsvärd. Nu på sistone har hon fått brådskande uppbackning av borgmästaren och partikollegan José Luís Martínez Almeida, som likt Sancho Panza (båda är ungefär lika korta) spelar med när mästaren ger sig i kamp med väderkvarnar.

Don Quijote beskrivs ofta som en idealist som mot bättre vetande strider för en högre rättvisa. I Diaz Ayusos fall är liknelsen dessvärre att båda inte är riktigt från vettet.
            [ingress] => Den politiska konflikten som uppstått mellan Madridstyret och centralregeringen har en gemensam nämnare. Hon heter Isabel Díaz Ayuso (PP) och är regionalpresident. Hennes konstanta kovändningar och förnekande av verkligheten gör att det är omöjligt att inte dra paralleller mellan henne och Cervantes riddare av de sorgliga skepnaden.
            [headline] => Madrids motsvarighet till Don Quijote
            [page] => 0
            [modified] => 20210812224652
            [created] => 20201014180859
            [publishStart] => 20201016065900
            [publishStop] => 20210412180859
            [fullArticle] => Madrids motsvarighet till Don Quijote Den politiska konflikten som uppstått mellan Madridstyret och centralregeringen har en gemensam nämnare. Hon heter Isabel Díaz Ayuso (PP) och är regionalpresident. Hennes konstanta kovändningar och förnekande av verkligheten gör att det är omöjligt att inte dra paralleller mellan henne och Cervantes riddare av de sorgliga skepnaden. Precis som Don Quijote förefaller det allt tydligare att Isabel Díaz Ayuso har en skev bild av verkligheten. Om man försöker följa regionalstyrets version av konflikten så har regeringen sedan nödläget upphörde gjort avkall på allt ansvar och när smittspridningen steg lavinartat i huvudstaden, smutskastade den regionalstyret och drog in som en elefant i en porslinsfabrik. 

Sedan det teatraliska ”toppmötet” mellan regeringschefen Pedro Sánchez och Isabel Díaz Ayuso 22 september har konfrontationen inte gjort annat än eskalerat. Det ligger nära till hands att uppge att den nådde sin kulmen genom det utlysta nödläget 9 oktober för att driva igenom regeringens restriktioner i Madrid, men konflikten har växt ytterligare efter det.

De som av förståeliga skäl är trötta på alla konflikter, under den värsta pandemin på mer än hundra år, faller lätt i fällan att dra alla makthavare över en kam och likställa ansvaret mellan de olika instanserna. Bevisen är dock överväldigande för att Díaz Ayuso i det här fallet bär den övervägande delen av skulden.

Det blir ett väl långt blogginlägg om jag ska rada upp alla egendomligheter som Díaz Ayuso begått sedan hon kom till makten förra året, med stöd av Ciudadanos och Vox. Det räcker dock att uppmärksamma några saker sedan pandemin startade.

Närmast från dag ett i krisen har Madrids regionalpresident varit regeringens hårdaste kritiker. När nedtrappningen sedan startade protesterade hon högljutt mot att Madridregionen, som toppade både smittfallen och dödstalen i landet, inte tilläts häva restriktionerna lika snabbt som andra områden. Hon hävdade att Madrid uppfyllde alla kriterier, men hennes egen högsta vårdchef avgick när hon vägrade skriva under på detta.

Hälsovårdsdepartementet påvisade under nedtrappningen flera brister i Madrids beredskap, bland annat avsaknad av tillräcklig vårdpersonal i primärvården samt av smittspårare. Detta förnekades ihärdigt av Díaz Ayuso, som dock senare i ett desperat försök att finna smittspårare bad medicinstudenter att arbeta gratis.

När den andra vågen slog till visade det sig snabbt att de påvisade bristerna i Madridregionen på inget sätt åtgärdats. Överbelastade vårdcentraler, mer än en veckas väntan på PCR-resultat och obefintlig smittspårning ledde till en snabb och okontrollerad smittspridning i huvudstaden. Madridstyret, som haft alla kompetenser sedan nödläget upphörde, gjorde inledningsvis ingenting för att bromsa utvecklingen.

Först när vissa områden överstigit tusen smittfall per 100 000 innevånare, sände vice regionalpresidenten från Ciudadanos Ignacio Aguado ut ett nödrop till regeringen. Budskapet var tydligt: ”vi klarar inte att lösa detta på egen hand”. Díaz Ayuso stod dock fast vid sin linje att situationen inte var så allvarlig och betonade att de inte behövde ”hjälp”, utan ”samarbete”.

Motvilligt annonserade regionalstyret slutligen restriktioner och rörelsefrihet, men endast i några utvalda arbetarkvarter. Mer förmögna områden, som i flera fall hade lika hög eller till och med högre smittfrekvens, slapp däremot restriktioner. Pressad om detta sa Díaz Ayuso själv i en radiointervju att det var ologiskt att barer tvingades stänga tidigt i ett område och inte i ett annat, trots att det var hon själv som beslutat om det. Hon rättade inte heller till situationen genom att utöka restriktionerna.

Därefter blev konfrontationen med hälsovårdsdepartementet total, när de brådskande åtgärderna som krävdes för att bromsa epidemin ställdes åt sidan för att måla upp en bild av att regeringen körde över Madridstyret. Detta trots att den enda skillnaden i kriterierna var att de åtgärder som redan vidtagits av regionalstyret borde utökas till betydligt fler områden. Notera här att Madrid alltså låg på mellan 750 och mer än tusen smittfall i genomsnitt, när alla andra länder i Europa drar i nödbromsen redan från och med 50 fall.

Isabel Díaz Ayuso har upprepade gånger visat att hon får panik bara vid tanken på att hämma ekonomin och har själv likställt nödläge med ”döden”. Detta trots att nationellt nödläge endast är en juridisk ram som förenklar restriktioner för att bekämpa pandemin.

Vidare är Díaz Ayuso allt mer isolerad. Hennes inkompetens är så uppenbar att både parti- och styrelsekollegor tagit tydligt avstånd från henne. De andra PP-styrda regionerna tillämpar egna restriktioner långt under de siffror som Madrid presenterar och inte minst PP:s koalitionspartner i Madrid Ciudadanos vet snart inte vart de ska ta vägen. Vice regeringschefen Ignacio Aguado har slagit både en och två knutar på sig själv den senaste tiden, när han tvingats försvara regionalstyrets linje och förneka risken för en regeringskris. Samtidigt som det är uppenbart att Aguado inte delar för ett ögonblick regionalpresidentens konfrontationspolitik med regeringen och närmast sjukliga ovilja att vidta resoluta åtgärder mot pandemin.

Díaz Ayuso är allt mer ensam i sin fiktionsvärd. Nu på sistone har hon fått brådskande uppbackning av borgmästaren och partikollegan José Luís Martínez Almeida, som likt Sancho Panza (båda är ungefär lika korta) spelar med när mästaren ger sig i kamp med väderkvarnar.

Don Quijote beskrivs ofta som en idealist som mot bättre vetande strider för en högre rättvisa. I Diaz Ayusos fall är liknelsen dessvärre att båda inte är riktigt från vettet. Madrids regionalpresident Isabel Díaz Ayuso har tagit in på ett sådant villospår att både partikamrater och regeringskollegor tar avstånd från henne. Foto: Comunidad de Madrid 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [13] => Array
        (
            [id] => 30027
            [sectionId] => 242
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Spanien lider som bekant den värsta pandemin på mer än hundra år, men det verkar inte beröra en del politiska ledare. Deras främsta mål är att vinna politiska segrar och med det försvaga regeringen. Det senaste exemplet är det som inträffade i regionaldomstolen i Madrid 8 oktober, när den ogiltigförklarade de restriktioner i huvudstaden som beordrats av hälsovårdsdepartementet och som gällde sedan i fredags. Det var ett lika oväntat som uppseendeväckande utfall, då till och med hårdare restriktioner tillåtits sedan tidigare i enskilda kvarter i huvudstaden.

Förklaringen ligger i det finstilta. Precis som de tidigare restriktionerna i Madrid presenterades åtgärderna inför domstolen av regionalstyret, som är den instans som har kompetenserna att inskränka den fria rörligheten. Det är bara att det att det PP-styrda regionalstyret såg till att flika in i texten att de nya restriktionerna var ”påtvingade av hälsovårdsdepartementet”. Baserat på detta har regionaldomstolen funnit att restriktionerna är ogiltiga, inte för vad de innebar i sig, utan för att beslutet fattats av ”fel” myndighet.

Resultatet är att Madridstyret vunnit en politisk seger, där de till och med haft mage att kräva hälsovårdsministern Salvador Illas avgång. Detta samtidigt som tusentals Madridbor nu packar väskorna för att dra ut landet runt på semester, med anledning av långhelgen kring nationaldagen och Virgen del Pilar. 

Höjden av dubbelmoral är att regionalstyret, för att ytterligare markera regeringens nederlag, upphävt även de restriktioner som rådde sedan tidigare i ett 40-tal områden och som var godkända. Samtidigt går regionalpresidenten Isabel Díaz Ayuso och borgmästaren Jose Luís Martínez Almeida nu ut och uppmanar Madridborna att stanna hemma under långhelgen. Tjena!
            [ingress] => Konflikten i Madrid mellan olika myndigheter insisterar i att motbevisa allmänheten om att, mot alla odds, kan situationen ständigt bli ännu värre. Nu senast har ett juridiskt rävspel lett till att riva upp alla restriktioner i Europas mest smittdrabbade område.
            [headline] => Priset för dubbelmoral går till…
            [page] => 0
            [modified] => 20210812224648
            [created] => 20201008191105
            [publishStart] => 20201009065900
            [publishStop] => 20210406191159
            [fullArticle] => Priset för dubbelmoral går till… Konflikten i Madrid mellan olika myndigheter insisterar i att motbevisa allmänheten om att, mot alla odds, kan situationen ständigt bli ännu värre. Nu senast har ett juridiskt rävspel lett till att riva upp alla restriktioner i Europas mest smittdrabbade område. Spanien lider som bekant den värsta pandemin på mer än hundra år, men det verkar inte beröra en del politiska ledare. Deras främsta mål är att vinna politiska segrar och med det försvaga regeringen. Det senaste exemplet är det som inträffade i regionaldomstolen i Madrid 8 oktober, när den ogiltigförklarade de restriktioner i huvudstaden som beordrats av hälsovårdsdepartementet och som gällde sedan i fredags. Det var ett lika oväntat som uppseendeväckande utfall, då till och med hårdare restriktioner tillåtits sedan tidigare i enskilda kvarter i huvudstaden.

Förklaringen ligger i det finstilta. Precis som de tidigare restriktionerna i Madrid presenterades åtgärderna inför domstolen av regionalstyret, som är den instans som har kompetenserna att inskränka den fria rörligheten. Det är bara att det att det PP-styrda regionalstyret såg till att flika in i texten att de nya restriktionerna var ”påtvingade av hälsovårdsdepartementet”. Baserat på detta har regionaldomstolen funnit att restriktionerna är ogiltiga, inte för vad de innebar i sig, utan för att beslutet fattats av ”fel” myndighet.

Resultatet är att Madridstyret vunnit en politisk seger, där de till och med haft mage att kräva hälsovårdsministern Salvador Illas avgång. Detta samtidigt som tusentals Madridbor nu packar väskorna för att dra ut landet runt på semester, med anledning av långhelgen kring nationaldagen och Virgen del Pilar. 

Höjden av dubbelmoral är att regionalstyret, för att ytterligare markera regeringens nederlag, upphävt även de restriktioner som rådde sedan tidigare i ett 40-tal områden och som var godkända. Samtidigt går regionalpresidenten Isabel Díaz Ayuso och borgmästaren Jose Luís Martínez Almeida nu ut och uppmanar Madridborna att stanna hemma under långhelgen. Tjena! Konflikten mellan Madridstyret och centralregeringen lyckas ideligen överträffa sig själv. Senast har regionalstyret manövrerat för att dra in alla restriktioner, samtidigt som de uppmanar allmänheten att stanna hemma. Foto: PP 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [14] => Array
        (
            [id] => 29957
            [sectionId] => 242
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det spanska historiska minnet är ofta skrämmande kort, vilket lämnar utrymme för förvanskningar. Om du frågar en spansk yngling när inbördeskriget inträffade tror jag att mindre än hälften svarar rätt (1936-1939) och ännu färre skulle kunna redogöra vad det verkligen handlade om.

Många kritiserar lagen om det historiska minnet med argumentet att det inte tjänar något till att gräva upp gamla sår och att det handlar om en period som Spanien lämnat bakom sig. Det stämmer dock inte riktigt. Historien skrivs nämligen som bekant av dem som går ut som segrare och fortfarande finns en hel del att rätta till i historieböckerna.

För att föregå dem som får lust att åberopa att det begicks övergrepp av båda sidor i konflikten, vill jag säga att det knappast är någon som förnekar detta. Lagen om det historiska-, och snart demokratiska minnet handlar inte om att vända på steken och utmåla fascisterna som de enda bovarna i konflikten. Det handlar om att balansera skildringen av det som skedde. När det sedan gäller att ge offren återupprättelse så finns det en tydlig icke ideologisk anledning till att man mest talar om de republikanska offren. De nationalistiska (Francosidan) har nämligen fått återupprättelse med råge under 40 års tid.

För att kunna gå över till demokrati, efter diktatorns död, var man tvungen att undvika reta de befintliga Francoanhängarna mer än nödvändigt. Det medförde både den nu omdiskuterade amnestilagen samt att den existerande historiebeskrivningen till stor del behölls. Och den har inte uppdaterats fullt ut ännu.

Den som protesterar mot att Spaniens nutidshistoria ses över, vill i grunden att regimens version fortsatt ska genomsyra skildringarna. Det är inte sunt, oavsett om det handlar om händelser som inträffade för mer än 45 år sedan. Ett bevis är att grupper som Vox idag förskönar Francotiden och åberopar påstådda ideal som har väldigt lite med verkligheten att göra.

Nyligen förkunnade ledaren för Vox Santiago Abascal i parlamentet att den nuvarande Sánchezregeringen är ”den värsta i Spanien på 80 år”. Han upprepade sitt påstående och liknelsen hade det tydliga syftet att åberopa att det var bättre på Francos tid. Den som tillåter sig påstå något liknande och det faktum att en stor mäng anhängare håller med, visar hur viktigt det är att vi verkligen kan vår historia.

Den republikanska sidan begick en rad fruktanssvärda övergrepp under kriget och det är inget som ska skylas undan. Men det fråntar inte det faktum att Franco kom till makten på bekostnad av hundratusentals liv, att förtrycket fortsatte i en mängd olika former även efter kriget och att ”El Caudillo” tyckte att det var helt ok att han behöll makten tills sin död. Den som åberopar att detta var bättre än den nuvarande regeringen i Spanien behöver kvarsittning i historieklassen. Och kanske även bör fråntas sin pistol..!
            [ingress] => Lagen om det demokratiska minnet har inte antagits ännu, men väntas ersätta den om det historiska minnet, som antogs av Zapateroregeringen 2007. Precis som när den första lagen antogs höjer landets mest högerradikala grupper nu sina röster och protesterar mot att historien skulle förvanskas. I verkligheten handlar det om att berätta vad som verkligen skedde och framför allt ge dem som ännu inte fått det, viss upprättelse.
            [headline] => Några behöver kvarsittning i klassen
            [page] => 0
            [modified] => 20210812224644
            [created] => 20201001113835
            [publishStart] => 20201002065900
            [publishStop] => 20210330113859
            [fullArticle] => Några behöver kvarsittning i klassen Lagen om det demokratiska minnet har inte antagits ännu, men väntas ersätta den om det historiska minnet, som antogs av Zapateroregeringen 2007. Precis som när den första lagen antogs höjer landets mest högerradikala grupper nu sina röster och protesterar mot att historien skulle förvanskas. I verkligheten handlar det om att berätta vad som verkligen skedde och framför allt ge dem som ännu inte fått det, viss upprättelse. Det spanska historiska minnet är ofta skrämmande kort, vilket lämnar utrymme för förvanskningar. Om du frågar en spansk yngling när inbördeskriget inträffade tror jag att mindre än hälften svarar rätt (1936-1939) och ännu färre skulle kunna redogöra vad det verkligen handlade om.

Många kritiserar lagen om det historiska minnet med argumentet att det inte tjänar något till att gräva upp gamla sår och att det handlar om en period som Spanien lämnat bakom sig. Det stämmer dock inte riktigt. Historien skrivs nämligen som bekant av dem som går ut som segrare och fortfarande finns en hel del att rätta till i historieböckerna.

För att föregå dem som får lust att åberopa att det begicks övergrepp av båda sidor i konflikten, vill jag säga att det knappast är någon som förnekar detta. Lagen om det historiska-, och snart demokratiska minnet handlar inte om att vända på steken och utmåla fascisterna som de enda bovarna i konflikten. Det handlar om att balansera skildringen av det som skedde. När det sedan gäller att ge offren återupprättelse så finns det en tydlig icke ideologisk anledning till att man mest talar om de republikanska offren. De nationalistiska (Francosidan) har nämligen fått återupprättelse med råge under 40 års tid.

För att kunna gå över till demokrati, efter diktatorns död, var man tvungen att undvika reta de befintliga Francoanhängarna mer än nödvändigt. Det medförde både den nu omdiskuterade amnestilagen samt att den existerande historiebeskrivningen till stor del behölls. Och den har inte uppdaterats fullt ut ännu.

Den som protesterar mot att Spaniens nutidshistoria ses över, vill i grunden att regimens version fortsatt ska genomsyra skildringarna. Det är inte sunt, oavsett om det handlar om händelser som inträffade för mer än 45 år sedan. Ett bevis är att grupper som Vox idag förskönar Francotiden och åberopar påstådda ideal som har väldigt lite med verkligheten att göra.

Nyligen förkunnade ledaren för Vox Santiago Abascal i parlamentet att den nuvarande Sánchezregeringen är ”den värsta i Spanien på 80 år”. Han upprepade sitt påstående och liknelsen hade det tydliga syftet att åberopa att det var bättre på Francos tid. Den som tillåter sig påstå något liknande och det faktum att en stor mäng anhängare håller med, visar hur viktigt det är att vi verkligen kan vår historia.

Den republikanska sidan begick en rad fruktanssvärda övergrepp under kriget och det är inget som ska skylas undan. Men det fråntar inte det faktum att Franco kom till makten på bekostnad av hundratusentals liv, att förtrycket fortsatte i en mängd olika former även efter kriget och att ”El Caudillo” tyckte att det var helt ok att han behöll makten tills sin död. Den som åberopar att detta var bättre än den nuvarande regeringen i Spanien behöver kvarsittning i historieklassen. Och kanske även bör fråntas sin pistol..! Det spanska historiska minnet är ofta skrämmande kort. Mer än 100 000 människor befinns ha hamnat i massgravar för mindre än 85 år sedan. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

)