Array
(
    [0] => Array
        (
            [id] => 41600
            [sectionId] => 245
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det är nog ganska vanligt att svenskar som inte bor i Spanien lyfter just avsaknaden av årstider som en brist med Spaniens i övrigt avundsvärda Medelshavsklimat. Liksom för att balansera allt fantastiskt. Det kan faktiskt bli för bra. Man behöver kontrasterna för att kunna njuta av det härliga. Ombyte förnöjer, etc. Då brukar vi Spaniensvenskar kontra med att det visst finns årstider. Även på Costa del Sol.

Och det gör det. Skillnaderna mellan de fyra årstiderna är faktiskt ganska stora. Vad som dock inte existerar är tydliga årstidsväxlingar. Och det är just övergången, förändringarna, som jag kan sakna och längta efter. Dessa skiften, från sommar till höst, från höst till vinter, från vinter till vår och från vår till sommar. De innebär alltid en slags pånyttfödelse. Men de är i princip omärkbara på Costa del Sol.

När vi befinner oss mitt i varje årstid är skillnaderna uppenbara. Sommaren är het, torr och obarmhärtig. Olidlig. När jag återvänder från Sverige i slutet av augusti är jag inställd på höst. Men i Málaga pågår sommaren en bra bit in i oktober. Vissa år ända in i november. På dagarna är det 25-30 grader. Kvällarna är ljumma och havet ännu varmt. Men så plötsligt en dag inser man att det faktiskt inte är sommar längre. Man förstod inte när det hände. Det finns inga påtagliga tecken. Det bara hände.

Hösten finns men är i ärlighetens namn bara förnimbar för en expert. Ett av de få tydliga tecknen är ju regnet, men på senare år har det knappt regnat alls på hösten. Samma sak med åska, det minns jag som ett första hösttecken i september förr om åren, men det är inte så vanligt längre tycker jag. Temperaturen går såklart nedåt. Stadigt faktiskt. Men upplevs ju länge ännu som sommartemperaturer.

Den så typiskt klara höga höstluften i Sverige kan man möjligen få uppleva om man åker upp i bergen. Däremot är det såklart ett hösttecken när de tropiska nätterna försvinner och man kan stoppa täcket i påslakanet igen. En högtidsstund i mitt hem. Ett annat hösttecken som inte har med klimat att göra är såklart att högsäsongsturisterna försvinner och det blir lite luftigare igen att röra sig i trafiken och på stränderna. Och att skolan börjar!

Hösten och vintern går också in i varandra på ett sätt som gör att det är svårt att veta vilken årstid som gäller om man inte tittar i almackan. Vi har ju ingen kall årstid i Málagaprovinsen. Ett vintertecken kan vara när skidstationen i Sierra Nevada öppnar. Eller när de mer kustnära bergstopparna färgas vita av ett lätt snötäcke. Det brukar dock inte ske förrän en bit in på det nya året. December känns aldrig som en vintermånad här, det kan däremot januari och februari göra. Då kan temperaturen enstaka dagar sjunka till några få plusgrader på nätterna och det ryker från skorstenarna på kvällarna. De år vi är lyckliga nog att få rikligt med regn är vinterkänslan starkare.

Våren är subtil men kanske är övergången ändå den synligaste årstidsväxlingen, tack vare naturen och allt som blommar, som Mimosa och Jacaranda. Den andalusiska vintern bjuder oftast på ett klimat där det går alldeles utmärkt att sitta ute dagtid, men som fastboende är det inte så ofta jag gör det trots allt. Så våren blir ändå en tid då man återintar terrasser och uteplatser, sopar bort vinterns döda löv och köper nya växter.

Även sommarens intåg är gradvis. För mig är det juli och augusti som är de riktiga sommarmånaderna och dem är jag inte så förtjust i. Men juni och september är också sommarmånader rent vädermässigt, bara lite mer rimliga. Maj och oktober också faktiskt. Och de är ju underbara. Och sedan fortsätter det varvet runt igen. Jag behöver förändringen i de nya årstiderna. Renässansen. Och får leta efter förnyelsen i de små detaljerna.
            [ingress] => Jag älskar mitt liv i Spanien, i alla fall det mesta med det. Och jag tänker ganska ofta på hur bra jag har det. Känner mig aktivt tacksam. Men det finns saker jag saknar och bland dem sticker årstidsväxlingarna ut. Extra påtagligt blir det när jag just varit i Sverige och som nästan varje år, precis när sommaren där övergår i höst. En av mina absoluta favorittider på hela året. 
            [headline] => Årstidsnostalgi
            [page] => 0
            [modified] => 20240908122041
            [created] => 20240828170538
            [publishStart] => 20240909065000
            [publishStop] => 20250224160559
            [fullArticle] => Årstidsnostalgi Jag älskar mitt liv i Spanien, i alla fall det mesta med det. Och jag tänker ganska ofta på hur bra jag har det. Känner mig aktivt tacksam. Men det finns saker jag saknar och bland dem sticker årstidsväxlingarna ut. Extra påtagligt blir det när jag just varit i Sverige och som nästan varje år, precis när sommaren där övergår i höst. En av mina absoluta favorittider på hela året.  Det är nog ganska vanligt att svenskar som inte bor i Spanien lyfter just avsaknaden av årstider som en brist med Spaniens i övrigt avundsvärda Medelshavsklimat. Liksom för att balansera allt fantastiskt. Det kan faktiskt bli för bra. Man behöver kontrasterna för att kunna njuta av det härliga. Ombyte förnöjer, etc. Då brukar vi Spaniensvenskar kontra med att det visst finns årstider. Även på Costa del Sol.

Och det gör det. Skillnaderna mellan de fyra årstiderna är faktiskt ganska stora. Vad som dock inte existerar är tydliga årstidsväxlingar. Och det är just övergången, förändringarna, som jag kan sakna och längta efter. Dessa skiften, från sommar till höst, från höst till vinter, från vinter till vår och från vår till sommar. De innebär alltid en slags pånyttfödelse. Men de är i princip omärkbara på Costa del Sol.

När vi befinner oss mitt i varje årstid är skillnaderna uppenbara. Sommaren är het, torr och obarmhärtig. Olidlig. När jag återvänder från Sverige i slutet av augusti är jag inställd på höst. Men i Málaga pågår sommaren en bra bit in i oktober. Vissa år ända in i november. På dagarna är det 25-30 grader. Kvällarna är ljumma och havet ännu varmt. Men så plötsligt en dag inser man att det faktiskt inte är sommar längre. Man förstod inte när det hände. Det finns inga påtagliga tecken. Det bara hände.

Hösten finns men är i ärlighetens namn bara förnimbar för en expert. Ett av de få tydliga tecknen är ju regnet, men på senare år har det knappt regnat alls på hösten. Samma sak med åska, det minns jag som ett första hösttecken i september förr om åren, men det är inte så vanligt längre tycker jag. Temperaturen går såklart nedåt. Stadigt faktiskt. Men upplevs ju länge ännu som sommartemperaturer.

Den så typiskt klara höga höstluften i Sverige kan man möjligen få uppleva om man åker upp i bergen. Däremot är det såklart ett hösttecken när de tropiska nätterna försvinner och man kan stoppa täcket i påslakanet igen. En högtidsstund i mitt hem. Ett annat hösttecken som inte har med klimat att göra är såklart att högsäsongsturisterna försvinner och det blir lite luftigare igen att röra sig i trafiken och på stränderna. Och att skolan börjar!

Hösten och vintern går också in i varandra på ett sätt som gör att det är svårt att veta vilken årstid som gäller om man inte tittar i almackan. Vi har ju ingen kall årstid i Málagaprovinsen. Ett vintertecken kan vara när skidstationen i Sierra Nevada öppnar. Eller när de mer kustnära bergstopparna färgas vita av ett lätt snötäcke. Det brukar dock inte ske förrän en bit in på det nya året. December känns aldrig som en vintermånad här, det kan däremot januari och februari göra. Då kan temperaturen enstaka dagar sjunka till några få plusgrader på nätterna och det ryker från skorstenarna på kvällarna. De år vi är lyckliga nog att få rikligt med regn är vinterkänslan starkare.

Våren är subtil men kanske är övergången ändå den synligaste årstidsväxlingen, tack vare naturen och allt som blommar, som Mimosa och Jacaranda. Den andalusiska vintern bjuder oftast på ett klimat där det går alldeles utmärkt att sitta ute dagtid, men som fastboende är det inte så ofta jag gör det trots allt. Så våren blir ändå en tid då man återintar terrasser och uteplatser, sopar bort vinterns döda löv och köper nya växter.

Även sommarens intåg är gradvis. För mig är det juli och augusti som är de riktiga sommarmånaderna och dem är jag inte så förtjust i. Men juni och september är också sommarmånader rent vädermässigt, bara lite mer rimliga. Maj och oktober också faktiskt. Och de är ju underbara. Och sedan fortsätter det varvet runt igen. Jag behöver förändringen i de nya årstiderna. Renässansen. Och får leta efter förnyelsen i de små detaljerna. En dos höst för en höstnostalgiker, insupen på årets Sverigesemester i augusti. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [1] => Array
        (
            [id] => 40950
            [sectionId] => 245
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Jag har bott i radhus med liten trädgård i nio år. I föreningen fanns en trädgårdsmästare som tog hand om gräs, häck och en fantastisk bougainvillea uppblandad med jasmin, som klädde ena terrassidan. Jag försökte visserligen odla lite jag med, med mer eller mindre lyckade resultat. I huvudsak mindre. 

Jag planterade en avokadokärna på norrsidan som växte sig högre än tvåvåningshuset på några år. Jag fick även ett citronträd en födelsedag som jag åtminstone hållit vid liv. I övrigt så är nog persilja det enda jag lyckats med. Allt annat, till och med pelargoner. har dött. Eller ännu värre, bara precis, precis överlevt. Fula och sorgliga men levande. Då är jag inkapabel att ta livet av dem helt.

Så flyttade vi till lägenhet med stor terrass. Bostaden hade inte varit omhändertagen på länge. Det var en britt som ägde den tidigare. Hela ena terrassidan var klädd med spaljéer och en mycket slingrig växt. Som var stendöd. Processen att ta bort och klippa ned detta monster, lite i taget, erövra min egen uteplats, gav mig både hopp och engagemang. Jag trodde i min enfald att nu skulle det gå. Bara jag gav mig den på det.

Min terrass är nordvästvänd på ett sätt som skapar svåra extrema förhållanden. Ena sidan är alltid i skugga och den andra badar alltid i sol. På skuggsidan fick det som överlevt en mycket lång torka, visa mig vägen. Det var dels en suckulent, som inte bara överlevt utan vuxit sig enorm. Uppenbart mycket tillfreds med livet. Dels en kanske inte lika frodande, men dock levande purpurblad (Tradescantia pallida). Tillsammans målar de den karga norrsidan färggrann.

Men vad skulle jag plantera på solsidan? Jag som aldrig haft gröna fingrar, inte heller något särskilt intresse för växter, började bli lite besatt. Jag ville så gärna ha levande växter på min terrass, men kände ett ansvar att hitta något som hade en chans att överleva och som inte behöver så mycket vatten i dessa spartider. Jag googlade och googlade. 

Kaktusar skulle så klart vara en väg att gå, men stickiga saker känns inte så “Feng Shui” för mig. Jag vill ha något snällt. Efter många varv en söndag på Verdecora i Málaga, valde jag tre stora lavendelplantor samt en verbena. De skulle båda klara direkt sol och mycket lite vatten. 

Verkligheten var dock en helt annan. Verbenan slokar om den inte får vatten varje dag och har nu fått flytta över på skuggsidan. Ibland sätter jag ut den i solen några timmar. Lavendeln var inte heller nöjd. Men det berodde nog på att man tydligen ska vänja den vid direktsolen successivt om den kommer från en skuggig plantskola. Annars bränns den sönder. Två av tre tycks ha överlevt invänjningsperioden. Den tredje tycks utom allt hopp.

Mitt citronträd som inte var glad efter flytten och en lång period av brist på kärlek, har bokstavligen blommat upp igen. Men solsidan var fortfarande gles på färg och liv. Det blev en tur till, denna gången, Vivero Vera Cruz i Benalmádena - betydligt mer prisvärd än Verdecora.

Medveten om riskerna att alla dessa pengar ska vissna bort och dö, frågade jag efter soltåliga plantor och tog sedan en av var med förhoppningen om att något ska överleva och tala om vad som trivs på min terrass. Det blev ett apelsinträd, en pelargon, två elefantfötter (Beaucarnea recurvata) samt Lantana (Eldkrona) i två olika färger. Sådana ser man precis överallt - åtminstone i Benalmádena - och de tycks ha stått emot bevattningsförbudet med bravur.

Så nu är det bara att vänta. Jag är så stolt och glad över min terrass som just nu är så fin. Samtidigt livrädd att allt ska dö framför mina ögon. Kanske borde jag satsa på plastblommor trots allt.
            [ingress] => Målbilden för många svenskar som flyttar till Spanien, är ett eget citronträd. Så exotiskt och hoppfullt! Solen skiner året runt och vilka möjligheter det ger. Så färgglatt och livfullt. Eller? Inte nödvändigtvis. En andalusisk terrass med stekande sol och vattenrestriktioner, är verkligen inte utan utmaningar om man vill hålla grönskan vid liv. Hur gör man?
            [headline] => Odla i sol och skugga
            [page] => 0
            [modified] => 20240602161209
            [created] => 20240514152813
            [publishStart] => 20240603064900
            [publishStop] => 20241110142859
            [fullArticle] => Odla i sol och skugga Målbilden för många svenskar som flyttar till Spanien, är ett eget citronträd. Så exotiskt och hoppfullt! Solen skiner året runt och vilka möjligheter det ger. Så färgglatt och livfullt. Eller? Inte nödvändigtvis. En andalusisk terrass med stekande sol och vattenrestriktioner, är verkligen inte utan utmaningar om man vill hålla grönskan vid liv. Hur gör man? Jag har bott i radhus med liten trädgård i nio år. I föreningen fanns en trädgårdsmästare som tog hand om gräs, häck och en fantastisk bougainvillea uppblandad med jasmin, som klädde ena terrassidan. Jag försökte visserligen odla lite jag med, med mer eller mindre lyckade resultat. I huvudsak mindre. 

Jag planterade en avokadokärna på norrsidan som växte sig högre än tvåvåningshuset på några år. Jag fick även ett citronträd en födelsedag som jag åtminstone hållit vid liv. I övrigt så är nog persilja det enda jag lyckats med. Allt annat, till och med pelargoner. har dött. Eller ännu värre, bara precis, precis överlevt. Fula och sorgliga men levande. Då är jag inkapabel att ta livet av dem helt.

Så flyttade vi till lägenhet med stor terrass. Bostaden hade inte varit omhändertagen på länge. Det var en britt som ägde den tidigare. Hela ena terrassidan var klädd med spaljéer och en mycket slingrig växt. Som var stendöd. Processen att ta bort och klippa ned detta monster, lite i taget, erövra min egen uteplats, gav mig både hopp och engagemang. Jag trodde i min enfald att nu skulle det gå. Bara jag gav mig den på det.

Min terrass är nordvästvänd på ett sätt som skapar svåra extrema förhållanden. Ena sidan är alltid i skugga och den andra badar alltid i sol. På skuggsidan fick det som överlevt en mycket lång torka, visa mig vägen. Det var dels en suckulent, som inte bara överlevt utan vuxit sig enorm. Uppenbart mycket tillfreds med livet. Dels en kanske inte lika frodande, men dock levande purpurblad (Tradescantia pallida). Tillsammans målar de den karga norrsidan färggrann.

Men vad skulle jag plantera på solsidan? Jag som aldrig haft gröna fingrar, inte heller något särskilt intresse för växter, började bli lite besatt. Jag ville så gärna ha levande växter på min terrass, men kände ett ansvar att hitta något som hade en chans att överleva och som inte behöver så mycket vatten i dessa spartider. Jag googlade och googlade. 

Kaktusar skulle så klart vara en väg att gå, men stickiga saker känns inte så “Feng Shui” för mig. Jag vill ha något snällt. Efter många varv en söndag på Verdecora i Málaga, valde jag tre stora lavendelplantor samt en verbena. De skulle båda klara direkt sol och mycket lite vatten. 

Verkligheten var dock en helt annan. Verbenan slokar om den inte får vatten varje dag och har nu fått flytta över på skuggsidan. Ibland sätter jag ut den i solen några timmar. Lavendeln var inte heller nöjd. Men det berodde nog på att man tydligen ska vänja den vid direktsolen successivt om den kommer från en skuggig plantskola. Annars bränns den sönder. Två av tre tycks ha överlevt invänjningsperioden. Den tredje tycks utom allt hopp.

Mitt citronträd som inte var glad efter flytten och en lång period av brist på kärlek, har bokstavligen blommat upp igen. Men solsidan var fortfarande gles på färg och liv. Det blev en tur till, denna gången, Vivero Vera Cruz i Benalmádena - betydligt mer prisvärd än Verdecora.

Medveten om riskerna att alla dessa pengar ska vissna bort och dö, frågade jag efter soltåliga plantor och tog sedan en av var med förhoppningen om att något ska överleva och tala om vad som trivs på min terrass. Det blev ett apelsinträd, en pelargon, två elefantfötter (Beaucarnea recurvata) samt Lantana (Eldkrona) i två olika färger. Sådana ser man precis överallt - åtminstone i Benalmádena - och de tycks ha stått emot bevattningsförbudet med bravur.

Så nu är det bara att vänta. Jag är så stolt och glad över min terrass som just nu är så fin. Samtidigt livrädd att allt ska dö framför mina ögon. Kanske borde jag satsa på plastblommor trots allt. Den andalusiska sommarsolen är inte nådig för plantorna och det gäller att veta vad som har en chans att överleva och inte. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [2] => Array
        (
            [id] => 40400
            [sectionId] => 245
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => När vi adopterade den ljusbruna podencon som fick heta Zingo, för drygt tre år sedan, insåg jag ganska snabbt att jag inte var en typisk hundmänniska. Missförstå mig inte, jag älskade Zingo och har aldrig ångrat att vi tog med honom hem efter ett besök på hundstallet ADANA i Estepona. Jag bara kände tydligt att jag egentligen har lättare för katters personlighet. Det är något med deras obryddhet och självförtroende som gör mig avslappnad. 

Zingo var alltid lugn och ingen rädd hund - rädda hundar är farliga och Zingo var så långt ifrån farlig man kan komma - men han var lite ängslig och alltid mycket uppmärksam på sin omgivning. Framför allt på mig och var jag befann mig. Något jag kunde tycka var lite enerverande. Men vi anpassade oss båda två. Han blev mer chill med tiden och jag blev mer “perrunu” (hundaktig). Jag lärde mig att uppskatta hans påpasslighet och han var min ständiga wingman i vått och torrt (även om han hatade vatten).

När Zingo i januari somnade in efter att ha fått en septisk chock i sviterna av en operation, förstod jag ganska snabbt att han hade förvandlat mig till en hundmänniska. Min första reaktion, förutom sorgen och chocken, var att jag aldrig skulle kunna leva med en annan hund. Men efter mindre än en vecka började jag överväga möjligheten. Det var som en vän till oss sade, “ni är ju en familj med hund nu”. Han sade det som puff i riktningen mot att adoptera en ny hund. Och så var det ju.

Jag började titta på hundstallens sidor. Bara för att se vad som fanns… Men när man gör det är det redan kört. Jag snubblade över Pipo, en ljusbrun blandrasig liten snygging med yvig svans, som fanns på Fidelio i Benalmádena Pueblo. Vi promenerade honom två lördagar i rad, tog med honom hem och presenterade honom för katten och sedan fanns ingen återvändo. Han hörde till oss.

Vi hade en sådan enorm tur med Zingo. Jag kände det och alla jag mötte påpekade det. Han var så lätt. Lätt att ha med, lätt att få folk att älska, lätt att ha och göra med. Jag var livrädd att jag nu skulle dra en nitlott och få en hund som var inkontinent, med dåligt humör, inkapabel att vara själv ens korta stunder eller med någon annan konstig egenskap som skulle stöka till mitt liv.

Men om Zingo var lätt, har Pipo visat sig vara om möjligt ännu lättare. Han säger ingenting, bara visar kärlek och tacksamhet. När han vill gå ut, sätter han sig tyst vid ytterdörren. Hans päls är så mjuk, så mjuk och vi kan sitta långa stunder kind mot kind. Det får mig att bli än mer övertygad om att de övergivna hundarna bara önskar sig ett vanligt liv, ett hem och att de är fullt medvetna om sin tur när det sker. Högsta vinsten är en varm säng, en vattenskål, mat på bestämda tider, promenader och en kärleksfull hand. 

Allting gick fort, mindre än en månad efter Zingos bortgång, är vi åter en familj med hund. Och det känns så rätt. Zingo lämnade ett enormt hål efter sig. Vi saknar honom fortfarande, faktum är att jag tänker på honom konstant nu när vi har en annan hund i huset. Men kärleken och värmen som Pipo förmedlar är ändå trösterik. Och framför allt är jag så glad över att han inte längre spenderar större delen av sina dagar i en betongcell. Zingo hade älskat honom. Det är hans typ av hund.

Funderar du på att skaffa hund - adoptera! Det går att lära gamla hundar att sitta. Det går till och med att lära dem svenska! Kan du inte skaffa hund, leta upp ditt lokala hundstall och gå dit och ta med en hund ut på promenad. Volontärerna på plats hinner oftast inte med mer än det mest basala. 

Min stegräknare störtdök för övrigt när Zingo dog och även om det går att promenera utan en fyrbent vän, så gör jag det helt enkelt inte med samma frenesi. Nu är min hälsa räddad och allt är som det ska.

            [ingress] => Både inflationen - den för många försämrade privatekonomin - och den nya, mer krävande, djurskyddslagen, tycks ha ökat antalet hundar och katter som överges i Spanien. Kanske var det även en och annan som skaffade en så kallad “pandemihund” som sedan ångrade sig. Hur man nu kan göra det? Få saker i livet är väl så tacksamma som ett ge en gatuhund ett hem.
            [headline] => Ett hem för Pipo
            [page] => 0
            [modified] => 20240514105518
            [created] => 20240220130631
            [publishStart] => 20240304064800
            [publishStop] => 20240818140659
            [fullArticle] => Ett hem för Pipo Både inflationen - den för många försämrade privatekonomin - och den nya, mer krävande, djurskyddslagen, tycks ha ökat antalet hundar och katter som överges i Spanien. Kanske var det även en och annan som skaffade en så kallad “pandemihund” som sedan ångrade sig. Hur man nu kan göra det? Få saker i livet är väl så tacksamma som ett ge en gatuhund ett hem. När vi adopterade den ljusbruna podencon som fick heta Zingo, för drygt tre år sedan, insåg jag ganska snabbt att jag inte var en typisk hundmänniska. Missförstå mig inte, jag älskade Zingo och har aldrig ångrat att vi tog med honom hem efter ett besök på hundstallet ADANA i Estepona. Jag bara kände tydligt att jag egentligen har lättare för katters personlighet. Det är något med deras obryddhet och självförtroende som gör mig avslappnad. 

Zingo var alltid lugn och ingen rädd hund - rädda hundar är farliga och Zingo var så långt ifrån farlig man kan komma - men han var lite ängslig och alltid mycket uppmärksam på sin omgivning. Framför allt på mig och var jag befann mig. Något jag kunde tycka var lite enerverande. Men vi anpassade oss båda två. Han blev mer chill med tiden och jag blev mer “perrunu” (hundaktig). Jag lärde mig att uppskatta hans påpasslighet och han var min ständiga wingman i vått och torrt (även om han hatade vatten).

När Zingo i januari somnade in efter att ha fått en septisk chock i sviterna av en operation, förstod jag ganska snabbt att han hade förvandlat mig till en hundmänniska. Min första reaktion, förutom sorgen och chocken, var att jag aldrig skulle kunna leva med en annan hund. Men efter mindre än en vecka började jag överväga möjligheten. Det var som en vän till oss sade, “ni är ju en familj med hund nu”. Han sade det som puff i riktningen mot att adoptera en ny hund. Och så var det ju.

Jag började titta på hundstallens sidor. Bara för att se vad som fanns… Men när man gör det är det redan kört. Jag snubblade över Pipo, en ljusbrun blandrasig liten snygging med yvig svans, som fanns på Fidelio i Benalmádena Pueblo. Vi promenerade honom två lördagar i rad, tog med honom hem och presenterade honom för katten och sedan fanns ingen återvändo. Han hörde till oss.

Vi hade en sådan enorm tur med Zingo. Jag kände det och alla jag mötte påpekade det. Han var så lätt. Lätt att ha med, lätt att få folk att älska, lätt att ha och göra med. Jag var livrädd att jag nu skulle dra en nitlott och få en hund som var inkontinent, med dåligt humör, inkapabel att vara själv ens korta stunder eller med någon annan konstig egenskap som skulle stöka till mitt liv.

Men om Zingo var lätt, har Pipo visat sig vara om möjligt ännu lättare. Han säger ingenting, bara visar kärlek och tacksamhet. När han vill gå ut, sätter han sig tyst vid ytterdörren. Hans päls är så mjuk, så mjuk och vi kan sitta långa stunder kind mot kind. Det får mig att bli än mer övertygad om att de övergivna hundarna bara önskar sig ett vanligt liv, ett hem och att de är fullt medvetna om sin tur när det sker. Högsta vinsten är en varm säng, en vattenskål, mat på bestämda tider, promenader och en kärleksfull hand. 

Allting gick fort, mindre än en månad efter Zingos bortgång, är vi åter en familj med hund. Och det känns så rätt. Zingo lämnade ett enormt hål efter sig. Vi saknar honom fortfarande, faktum är att jag tänker på honom konstant nu när vi har en annan hund i huset. Men kärleken och värmen som Pipo förmedlar är ändå trösterik. Och framför allt är jag så glad över att han inte längre spenderar större delen av sina dagar i en betongcell. Zingo hade älskat honom. Det är hans typ av hund.

Funderar du på att skaffa hund - adoptera! Det går att lära gamla hundar att sitta. Det går till och med att lära dem svenska! Kan du inte skaffa hund, leta upp ditt lokala hundstall och gå dit och ta med en hund ut på promenad. Volontärerna på plats hinner oftast inte med mer än det mest basala. 

Min stegräknare störtdök för övrigt när Zingo dog och även om det går att promenera utan en fyrbent vän, så gör jag det helt enkelt inte med samma frenesi. Nu är min hälsa räddad och allt är som det ska.
 Pipo levde på gatan i Málaga centrum, innan han togs om hand av Asociación Fidelio i Benalmádena Pueblo. Nu har han fått ett riktigt hem. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [3] => Array
        (
            [id] => 39860
            [sectionId] => 245
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det jag kanske avundas spanjorerna allra mest är deras lättsamhet. Deras oerhörda förmåga att fokusera på skratt, glädje och humor oberoende av kontexten. Spanjorer kan klaga, kritisera och svartmåla (inte minst politiker), men den mellanmänskliga direkta kontakten bygger nästan alltid på värme, öppenhet och just glädje i stunden. De är mästare på att lägga eventuella problem och sorger åt sidan och njuta av varandra och av nuet, oavsett det är med nära vänner, ytliga bekanta eller en fullständig främling.

Nästa drag som jag önskar jag hade mer av är spanjorernas generositet. Den naturlighet med vilken de ofta sätter sin egen bekvämlighet åt sidan för andras skull. Det kan vara familj eller vänner men även främlingar. De är liksom alltid beredda att gå den där extra milen för andra och har ingen inbygd varningsklocka som gör dem vaksamma på att någon kanske skulle utnyttja dem. De funderar aldrig på vad de eventuellt kan få i gengäld. Medan en svensk frågar sig om det verkligen är nödvändigt att ställa upp eller gripa in, kastar sig en spanjor handlöst in i situationen och bidrar med det den kan.

Den spanska enkelheten är en annan attraktiv egenskap jag kan drömma om. Vi svenskar är livsnjutare, precis som spanjorerna är det, men jag menar att vi har mycket större krav på vad som skapar njutet. Det kan handla om mat, umgänge, aktiviteter, inredning, mode. Svenskar är bra på vardagslyx. Det ska vara mysigt, fint, gott och speciellt och vi anstränger oss gärna för att få till det oavsett det är måndag eller lördag. En spanjor är mycket mer nöjd med att saker och ting liksom bara är som de är. Det behöver inte vara mysigt eller kännas lyxigt. Det är bra ändå.

I samma linje är spanjorer experter på att koka soppa på en spik och då menar jag bokstavligen. Nästan i alla fall. De kan få till en komplett och fantastisk måltid av i princip ingenting. Medan svenskarna ständigt experimenterar med nya ingredienser och de senaste trendrecepten, är det de enkla råvarorna som står i centrum för en spanjor. En skivad tomat med salt och olivolja blir den mest utsökta förrätten. En tallrik med ost eller skinka får en gäst att känna sig kungligt behandlad. Ägg i alla dess former blir tillsammans med endast potatis, en favoritmåltid. En färsk frukt på en tallrik, en delikat efterrätt.

Den villkorslösa kärleken och lojaliteten mot familjen är kanske det allra mest utmärkande för spanjorerna och det är något jag kan avundas. De är så storsinta, kan ha synpunkter och konflikter men familjen är alltid familjen och det räcker hela vägen för att acceptera medlemmarna som de är. Vi svenskar är mycket mer dömande, ställer större krav på att våra nära relationer ska ge oss någonting. För oss är blod inte tjockare än vatten, vi kan bryta en familjerelation som dränerar oss. Något jag tycker är sunt. Men det finns något så vackert, grundläggande och självklart i spanjorernas förbehållslösa acceptans och band till familjen.

Sist men inte minst önskar jag att jag likt spanjorerna kunde stå över stressen. Jag säger inte att den inte existerar, men jag har hittills under mina 20 år här inte träffat på en enda spanjor som gått in i väggen. Medan de flesta svenskar jag känner har gjort det minst en gång eller i alla fall har diverse fysiska eller psykiska symptom på stress. Spanjorerna har större anledning till att vara stressade, men det är som att stress inte biter på dem. Jag tror hemligheten är att de är bättre på att dela upp livet i olika segment, att befinna sig här och nu och lägga annat åt sidan för ögonblicket. De lever inte för jobbet och accepterar i högre grad sådant de helt enkelt inte kan påverka.
            [ingress] => Denna höst firar jag 20-års jubileum i Spanien och i mångt och mycket är jag mer spansk än svensk vid det här laget. Jag äter på spanska tider, överdriver som en äkta “malagueño”, sätter mig alltid i skuggan och kan utan problem börja snacka med någon på gatan. Men det finns saker jag fortfarande inte anammat fullt ut och som jag önskar jag hade mer av i mig.
            [headline] => Den avundsvärda spanskheten
            [page] => 0
            [modified] => 20240514105534
            [created] => 20231120144511
            [publishStart] => 20231204064900
            [publishStop] => 20240518154559
            [fullArticle] => Den avundsvärda spanskheten Denna höst firar jag 20-års jubileum i Spanien och i mångt och mycket är jag mer spansk än svensk vid det här laget. Jag äter på spanska tider, överdriver som en äkta “malagueño”, sätter mig alltid i skuggan och kan utan problem börja snacka med någon på gatan. Men det finns saker jag fortfarande inte anammat fullt ut och som jag önskar jag hade mer av i mig. Det jag kanske avundas spanjorerna allra mest är deras lättsamhet. Deras oerhörda förmåga att fokusera på skratt, glädje och humor oberoende av kontexten. Spanjorer kan klaga, kritisera och svartmåla (inte minst politiker), men den mellanmänskliga direkta kontakten bygger nästan alltid på värme, öppenhet och just glädje i stunden. De är mästare på att lägga eventuella problem och sorger åt sidan och njuta av varandra och av nuet, oavsett det är med nära vänner, ytliga bekanta eller en fullständig främling.

Nästa drag som jag önskar jag hade mer av är spanjorernas generositet. Den naturlighet med vilken de ofta sätter sin egen bekvämlighet åt sidan för andras skull. Det kan vara familj eller vänner men även främlingar. De är liksom alltid beredda att gå den där extra milen för andra och har ingen inbygd varningsklocka som gör dem vaksamma på att någon kanske skulle utnyttja dem. De funderar aldrig på vad de eventuellt kan få i gengäld. Medan en svensk frågar sig om det verkligen är nödvändigt att ställa upp eller gripa in, kastar sig en spanjor handlöst in i situationen och bidrar med det den kan.

Den spanska enkelheten är en annan attraktiv egenskap jag kan drömma om. Vi svenskar är livsnjutare, precis som spanjorerna är det, men jag menar att vi har mycket större krav på vad som skapar njutet. Det kan handla om mat, umgänge, aktiviteter, inredning, mode. Svenskar är bra på vardagslyx. Det ska vara mysigt, fint, gott och speciellt och vi anstränger oss gärna för att få till det oavsett det är måndag eller lördag. En spanjor är mycket mer nöjd med att saker och ting liksom bara är som de är. Det behöver inte vara mysigt eller kännas lyxigt. Det är bra ändå.

I samma linje är spanjorer experter på att koka soppa på en spik och då menar jag bokstavligen. Nästan i alla fall. De kan få till en komplett och fantastisk måltid av i princip ingenting. Medan svenskarna ständigt experimenterar med nya ingredienser och de senaste trendrecepten, är det de enkla råvarorna som står i centrum för en spanjor. En skivad tomat med salt och olivolja blir den mest utsökta förrätten. En tallrik med ost eller skinka får en gäst att känna sig kungligt behandlad. Ägg i alla dess former blir tillsammans med endast potatis, en favoritmåltid. En färsk frukt på en tallrik, en delikat efterrätt.

Den villkorslösa kärleken och lojaliteten mot familjen är kanske det allra mest utmärkande för spanjorerna och det är något jag kan avundas. De är så storsinta, kan ha synpunkter och konflikter men familjen är alltid familjen och det räcker hela vägen för att acceptera medlemmarna som de är. Vi svenskar är mycket mer dömande, ställer större krav på att våra nära relationer ska ge oss någonting. För oss är blod inte tjockare än vatten, vi kan bryta en familjerelation som dränerar oss. Något jag tycker är sunt. Men det finns något så vackert, grundläggande och självklart i spanjorernas förbehållslösa acceptans och band till familjen.

Sist men inte minst önskar jag att jag likt spanjorerna kunde stå över stressen. Jag säger inte att den inte existerar, men jag har hittills under mina 20 år här inte träffat på en enda spanjor som gått in i väggen. Medan de flesta svenskar jag känner har gjort det minst en gång eller i alla fall har diverse fysiska eller psykiska symptom på stress. Spanjorerna har större anledning till att vara stressade, men det är som att stress inte biter på dem. Jag tror hemligheten är att de är bättre på att dela upp livet i olika segment, att befinna sig här och nu och lägga annat åt sidan för ögonblicket. De lever inte för jobbet och accepterar i högre grad sådant de helt enkelt inte kan påverka. Spanjorerna är mästare att skapa en festmåltid av enkla råvaror och inte minst på att låta den glädjefyllda samvaron gå före allting annat. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [4] => Array
        (
            [id] => 39271
            [sectionId] => 245
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Vi bor en natt på pensionat i den sydfranska staden Perpignan. Det är enkelt men charmigt med vackra klinkers på golven, virkade lappöverkast och en innergård med två sköldpaddor som barnen följer när vi äter frukost. 

Vi är, förutom min son och jag, en familj från London - ursprungligen från Sri Lanka - med två barn i fem- och tioårsåldern, pensionatägaren Florence och en fransk pappa med en liten kille på kanske två år. Barnen finner varandra bortom språk och ålder med hjälp av sköldpaddor och boll.

Vi snubblar hungriga och trötta in på en liten sylta i Frankfurt med inredning av mörkt trä, rödvitrutiga dukar, bås och långbord med bänkar. Servitrisen är stressad och mumlar med blicken mot golvet. Mannen som nog är restaurangägare går runt och försöker hålla folk glada med barska, ironiska skämt. Stämningen är dämpad men familjär. Efter nästan en timme får vi in varsin enorm schnitzel med de godaste bratkartoffeln jag ätit.

Jag tjuvlyssnar på en familj på tåget mellan Hamburg och Köpenhamn. Mamma, pappa och två barn, 11 och 13. Det är vad jag tänker. Vi pratar aldrig med varandra, men jag får vara en del av deras liv en liten stund. Drar slutsatser, målar bilder i mitt inre, modifierar efterhand jag får mer information. Mamman är inte mamma, utan pappans nya. De ska gifta sig i september. Och de gjorde en tågluff tillsammans för att bonda och bygga en ny bas. 

Landskapet som svischar förbi i Schweiz är utan tvekan det vackraste på resan. Schweiz är för dyrt och en omväg, men värt varenda franc. När jag stoppar in en bit schweizisk mjölkchocklad som smälter i munnen medan jag hänförs av gröna alper, blå sjöar och små byar med kyrktorn av trä i dalarna utanför fönstret. 

Och när vi slår upp det höga fönstret i vårt lilla hotellrum i Geneve. Vi har utsikt över floden. Det börjar regna och termometern visar 20 grader. Sedan vi klev på tåget i Málaga har vi väntat på svalkan, efter en julimånad som dröp av svett. Jag fyller lungorna och känner att det är nu semestern börjar.

Rekorden har avlöst varandra de senaste månaderna. Värmerekord. Turistrekord. Passagerarrekord på spanska flygplatser. 

Jag hade en idé om att jag skulle skriva en text som knöt ihop det växande antalet flygresor, klimatkrisen och min egen tågluff mellan Spanien och Sverige med min nioårige son, tur och retur i augusti. Jag ville inspirera, till och med uppmana andra Spaniensvenskar att prova tåget om så bara en enda gång. 

För visst har vi som reser regelbundet mellan våra två länder ett ansvar att tänka på miljön? Kanske än mer vi mäklare, som indirekt ökar antalet pendlare mellan Sverige och Spanien. Kan vi gå före, bryta gamla vanor och trampa upp nya stigar?

Jag berättade om min idé för min vän Birgitta som vi besökt i Sverige. Hon var min chef på NTF (Nationalföreningens Främjande) för 24 år sedan. Vi jobbade med trafiksäkerhet och opinionsbildning och har haft många samtal om hur man kan påverka folk, både trafikanter, företagsledare och beslutsfattare. Då gällde det trafikdöden, som många för 20 år sedan ansåg självklar och oundviklig. Nollvisionen skrattade de oinvigda åt, tyckte den var en fjantig utopi. NTF hade sedan 1934 med pekpinnar talat om för folk hur de ska bete sig i trafiken. 

I början av 2000-talet var det en grupp inom NTF som ville lägga ned pekpinnarna och rikta fokus mot systemet snarare än individerna. År 2000 dog årligen nästan 600 personer i den svenska trafiken, nu är siffran nere på drygt 200. 

Allt börjar med en vision.

Birgitta trodde inte att bästa sättet att få Spaniensvenskarna att ta tåget, var att uppmana. Hon sade, “berätta om mötena, om de små detaljerna”.

Nu skriver jag er ändå på näsan. Förlåt. Men jag vill inte predika. Det behöver inte vara allt eller inget. Men kan vi fundera på våra resemönster? Våga testa nytt? Tänk om alla som läser, tar tåget istället för flyget en gång. Då sätter vi något i rullning. Det bor drygt 100.000 svenskar i Spanien. Många fler har boende och reser frekvent. Låt säga att 10.000 av oss väljer tåget istället för flyget en enda gång. Det är mer än 50 fulla Boeing 737.

Systemförändring är viktigare än individers ändrade beteende. Men allt hänger ihop och många små steg kan förflytta berg. 

Vår tågluff är starten på något nytt för oss. Och det doftar frihet.

Välkommen till min FB-grupp “Tågluffa mellan Spanien & Sverige”:
https://www.facebook.com/groups/982318939775589/?ref=share
            [ingress] => De små detaljerna. Ögonblicken. Landskapen. Som förändras från röda kullar med gröna olivträd, till gulbrunbränd högplatå till grönare, lummigare. Öppna vidder, laguner, berg, dalar och skogar. Vädret som går från “medelhavskt” till nordeuropeiskt. Mötena, både de direkta med blickar av samförstånd och de som sker i hemlighet. En tågresa från Málaga till Sverige är en ask med praliner, små guldkorn. Frön att så och leva på länge.
            [headline] => Pekpinnar och visioner
            [page] => 0
            [modified] => 20240514105540
            [created] => 20230824004328
            [publishStart] => 20230904065000
            [publishStop] => 20240219234359
            [fullArticle] => Pekpinnar och visioner De små detaljerna. Ögonblicken. Landskapen. Som förändras från röda kullar med gröna olivträd, till gulbrunbränd högplatå till grönare, lummigare. Öppna vidder, laguner, berg, dalar och skogar. Vädret som går från “medelhavskt” till nordeuropeiskt. Mötena, både de direkta med blickar av samförstånd och de som sker i hemlighet. En tågresa från Málaga till Sverige är en ask med praliner, små guldkorn. Frön att så och leva på länge. Vi bor en natt på pensionat i den sydfranska staden Perpignan. Det är enkelt men charmigt med vackra klinkers på golven, virkade lappöverkast och en innergård med två sköldpaddor som barnen följer när vi äter frukost. 

Vi är, förutom min son och jag, en familj från London - ursprungligen från Sri Lanka - med två barn i fem- och tioårsåldern, pensionatägaren Florence och en fransk pappa med en liten kille på kanske två år. Barnen finner varandra bortom språk och ålder med hjälp av sköldpaddor och boll.

Vi snubblar hungriga och trötta in på en liten sylta i Frankfurt med inredning av mörkt trä, rödvitrutiga dukar, bås och långbord med bänkar. Servitrisen är stressad och mumlar med blicken mot golvet. Mannen som nog är restaurangägare går runt och försöker hålla folk glada med barska, ironiska skämt. Stämningen är dämpad men familjär. Efter nästan en timme får vi in varsin enorm schnitzel med de godaste bratkartoffeln jag ätit.

Jag tjuvlyssnar på en familj på tåget mellan Hamburg och Köpenhamn. Mamma, pappa och två barn, 11 och 13. Det är vad jag tänker. Vi pratar aldrig med varandra, men jag får vara en del av deras liv en liten stund. Drar slutsatser, målar bilder i mitt inre, modifierar efterhand jag får mer information. Mamman är inte mamma, utan pappans nya. De ska gifta sig i september. Och de gjorde en tågluff tillsammans för att bonda och bygga en ny bas. 

Landskapet som svischar förbi i Schweiz är utan tvekan det vackraste på resan. Schweiz är för dyrt och en omväg, men värt varenda franc. När jag stoppar in en bit schweizisk mjölkchocklad som smälter i munnen medan jag hänförs av gröna alper, blå sjöar och små byar med kyrktorn av trä i dalarna utanför fönstret. 

Och när vi slår upp det höga fönstret i vårt lilla hotellrum i Geneve. Vi har utsikt över floden. Det börjar regna och termometern visar 20 grader. Sedan vi klev på tåget i Málaga har vi väntat på svalkan, efter en julimånad som dröp av svett. Jag fyller lungorna och känner att det är nu semestern börjar.

Rekorden har avlöst varandra de senaste månaderna. Värmerekord. Turistrekord. Passagerarrekord på spanska flygplatser. 

Jag hade en idé om att jag skulle skriva en text som knöt ihop det växande antalet flygresor, klimatkrisen och min egen tågluff mellan Spanien och Sverige med min nioårige son, tur och retur i augusti. Jag ville inspirera, till och med uppmana andra Spaniensvenskar att prova tåget om så bara en enda gång. 

För visst har vi som reser regelbundet mellan våra två länder ett ansvar att tänka på miljön? Kanske än mer vi mäklare, som indirekt ökar antalet pendlare mellan Sverige och Spanien. Kan vi gå före, bryta gamla vanor och trampa upp nya stigar?

Jag berättade om min idé för min vän Birgitta som vi besökt i Sverige. Hon var min chef på NTF (Nationalföreningens Främjande) för 24 år sedan. Vi jobbade med trafiksäkerhet och opinionsbildning och har haft många samtal om hur man kan påverka folk, både trafikanter, företagsledare och beslutsfattare. Då gällde det trafikdöden, som många för 20 år sedan ansåg självklar och oundviklig. Nollvisionen skrattade de oinvigda åt, tyckte den var en fjantig utopi. NTF hade sedan 1934 med pekpinnar talat om för folk hur de ska bete sig i trafiken. 

I början av 2000-talet var det en grupp inom NTF som ville lägga ned pekpinnarna och rikta fokus mot systemet snarare än individerna. År 2000 dog årligen nästan 600 personer i den svenska trafiken, nu är siffran nere på drygt 200. 

Allt börjar med en vision.

Birgitta trodde inte att bästa sättet att få Spaniensvenskarna att ta tåget, var att uppmana. Hon sade, “berätta om mötena, om de små detaljerna”.

Nu skriver jag er ändå på näsan. Förlåt. Men jag vill inte predika. Det behöver inte vara allt eller inget. Men kan vi fundera på våra resemönster? Våga testa nytt? Tänk om alla som läser, tar tåget istället för flyget en gång. Då sätter vi något i rullning. Det bor drygt 100.000 svenskar i Spanien. Många fler har boende och reser frekvent. Låt säga att 10.000 av oss väljer tåget istället för flyget en enda gång. Det är mer än 50 fulla Boeing 737.

Systemförändring är viktigare än individers ändrade beteende. Men allt hänger ihop och många små steg kan förflytta berg. 

Vår tågluff är starten på något nytt för oss. Och det doftar frihet.

Välkommen till min FB-grupp “Tågluffa mellan Spanien & Sverige”:
https://www.facebook.com/groups/982318939775589/?ref=share Ett hotellrum i Geneve. En utsikt, en nästan full måne. Ett perfekt ögonblick på en resa mellan Spanien och Sverige. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [5] => Array
        (
            [id] => 37743
            [sectionId] => 245
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Sommaren står för dörren. Efter den varmaste aprilmånaden någonsin uppmätt, fick vi en paus med svalare temperaturer i maj och till och med regn. Como agua de mayo! Som vatten i maj. En välkommen lösning på ett komplicerat problem. Ordspråket har väl aldrig varit mer bokstavligt än i år. Tack vare det känner jag mig bättre rustad inför sommaren än vanligt.

Det är inte första gången jag skriver en kolumn om hur man överlever den andalusiska sommaren, men informationen tål att utvecklas och upprepas. Så här kommer mina bästa tips i år för maten, drycken, platserna och de allmänna trixen för att inte bara stå ut, utan även kunna njuta i hettan.

Platserna
Om vi börjar med att lägga korten på bordet så är södra Spanien inte bästa platsen att befinna sig på i juli och augusti. Vi har nio, tio fantastiska månader att välja på. Så bor du inte här, kom inte hit på sommaren. (Om du inte bor i spanska inlandet, för då är kusten ett paradis!)

Vi som bor här permanent kan inte alltid välja. Och det finns platser att fly till, så misströsta inte. Först och främst rekommenderar jag att du lär dig om mikroklimatet där du bor. På Costa del Sol kan det skilja upp till tio grader mellan relativt närliggande geografiska platser. Málaga stad är en av de varmaste platserna, medan Marbella ofta är betydligt svalare. Svalaste punkten är El Faro i Mijas Costa.

Det är ingen slump att alla spanjorer tillbringar eftermiddagarna och kvällarna på stranden där det kan vara tio grader svalare än bara 1,5 km upp på berget där jag själv bor.

Sedan kan man alltid söka sig bort från solen, till museum, biografer och köpcentrum. Tro dock inte att du är ensam om det. Googla på alternativa vattenkällor till stranden för att variera aktiviteterna. Det finns dammar, vattendrag och badland också. Inte heller dessa är dock någon välbevarad hemlighet, så förbered dig på trängsel.

I övrigt är mitt bästa tips att hålla sig borta. Ta dig till Atlantkusten, norra Spanien eller semestra utomlands. Att resa till Sverige är exempelvis aldrig så billigt som andra halvan av augusti. Själv drar jag härifrån en hel månad i år och jag tror det blir den bästa sommaren på länge!

Maten
Fokusera framför allt dagtid på kall mat med mycket vätska och sälta, som gazpacho, “boquerones en vinagre”, “ensaladilla rusa”, sallader, mycket frukt, melon, smoothies och glass så klart! Grönsaker som innehåller mycket vatten är gurka, tomater, selleri, grönsallad och rädisor. Spara den varma maten till kvällen när det blir svalare. Satsa på grillmat, välkryddat kött men kanske allra helst fisk som är lättare för matsmältningen. Musslor som får ångkoka och äts bara med färskpressad citron, är en enkel men samtidigt lyxig och god middag.

Drycken
Det allra viktigaste är att dricka mycket och att inte falla i fällan med alkoholhaltiga drycker och tro att de upprätthåller vätskebalansen. Vatten är ett säkert kort men min erfarenhet är att det är lättare att dricka mycket om det finns många alternativ i kylen som gör det lite roligare. Fyll på med Aquarius, gör egen “limonada” och gazpacho kan man dricka när som helst på dagen, inte bara som lunch. 

Vill du festa till det lite så gör som spanjorerna och blanda alkoholen som i “tinto de verano” och “clara con limón” (öl blandad med citronläsk). Klarar du dig inte utan kaffe så välj iskaffe, “café con hielo”. Beställer du på en bar så får du in kaffet som du vill ha det och ett separat glas med is. Sedan häller du bara över det i glaset och vips har du en iskaffe som verkligen smakar kaffe! 

Trixen
Enklaste sätten att bekämpa hettan är ju att bada eller att sätta på AC:n. Men man kan ju inte bada hela tiden, inte heller håller det att ha på AC:n dygnet runt. Se på spanjorerna och ta efter dem, de är experter! Stanna inomhus mellan 12 och 16. Ta siesta! Gör saker långsamt. Skapa skugga och håll dig där. Stäng igen fönster, dörrar och persienner när solen står på.  Välj kläder som andas, bästa materialen är bomull, linne och natursilke. Ta kalla duschar. Ha en sprayflaska med kallt vatten att svalka dig med. 

Använd fläkt. Avsluta dagen med en kall dusch och blöt en handduk som du lägger över exempelvis benen. Köp en snygg hatt och glöm inte spanjorernas absolut bästa knep, nämligen solfjädern! Missa inte solkrämen. Och ett tips av en helt annan karaktär - ladda ned appen “Incendios forestales” så får du direktinformation om naturbränder och deras utveckling. 
            [ingress] => Det är dags för årets sommarinlägg. Ni som läser mig regelbundet vet att jag älskar Andalusien men att andalusisk sommar inte är min favorit. Men det finns grader i helvetet..! Det handlar om inställning, anpassning och kunskap. Med små medel kan det bli bättre, drägligt och till och med härligt. Här har ni maten, drycken, platserna och knepen samlade på ett ställe.
            [headline] => ¡Vaya calor! (Vilken hetta!)
            [page] => 0
            [modified] => 20240514105552
            [created] => 20230526125536
            [publishStart] => 20230605064800
            [publishStop] => 20231122115559
            [fullArticle] => ¡Vaya calor! (Vilken hetta!) Det är dags för årets sommarinlägg. Ni som läser mig regelbundet vet att jag älskar Andalusien men att andalusisk sommar inte är min favorit. Men det finns grader i helvetet..! Det handlar om inställning, anpassning och kunskap. Med små medel kan det bli bättre, drägligt och till och med härligt. Här har ni maten, drycken, platserna och knepen samlade på ett ställe. Sommaren står för dörren. Efter den varmaste aprilmånaden någonsin uppmätt, fick vi en paus med svalare temperaturer i maj och till och med regn. Como agua de mayo! Som vatten i maj. En välkommen lösning på ett komplicerat problem. Ordspråket har väl aldrig varit mer bokstavligt än i år. Tack vare det känner jag mig bättre rustad inför sommaren än vanligt.

Det är inte första gången jag skriver en kolumn om hur man överlever den andalusiska sommaren, men informationen tål att utvecklas och upprepas. Så här kommer mina bästa tips i år för maten, drycken, platserna och de allmänna trixen för att inte bara stå ut, utan även kunna njuta i hettan.

Platserna
Om vi börjar med att lägga korten på bordet så är södra Spanien inte bästa platsen att befinna sig på i juli och augusti. Vi har nio, tio fantastiska månader att välja på. Så bor du inte här, kom inte hit på sommaren. (Om du inte bor i spanska inlandet, för då är kusten ett paradis!)

Vi som bor här permanent kan inte alltid välja. Och det finns platser att fly till, så misströsta inte. Först och främst rekommenderar jag att du lär dig om mikroklimatet där du bor. På Costa del Sol kan det skilja upp till tio grader mellan relativt närliggande geografiska platser. Málaga stad är en av de varmaste platserna, medan Marbella ofta är betydligt svalare. Svalaste punkten är El Faro i Mijas Costa.

Det är ingen slump att alla spanjorer tillbringar eftermiddagarna och kvällarna på stranden där det kan vara tio grader svalare än bara 1,5 km upp på berget där jag själv bor.

Sedan kan man alltid söka sig bort från solen, till museum, biografer och köpcentrum. Tro dock inte att du är ensam om det. Googla på alternativa vattenkällor till stranden för att variera aktiviteterna. Det finns dammar, vattendrag och badland också. Inte heller dessa är dock någon välbevarad hemlighet, så förbered dig på trängsel.

I övrigt är mitt bästa tips att hålla sig borta. Ta dig till Atlantkusten, norra Spanien eller semestra utomlands. Att resa till Sverige är exempelvis aldrig så billigt som andra halvan av augusti. Själv drar jag härifrån en hel månad i år och jag tror det blir den bästa sommaren på länge!

Maten
Fokusera framför allt dagtid på kall mat med mycket vätska och sälta, som gazpacho, “boquerones en vinagre”, “ensaladilla rusa”, sallader, mycket frukt, melon, smoothies och glass så klart! Grönsaker som innehåller mycket vatten är gurka, tomater, selleri, grönsallad och rädisor. Spara den varma maten till kvällen när det blir svalare. Satsa på grillmat, välkryddat kött men kanske allra helst fisk som är lättare för matsmältningen. Musslor som får ångkoka och äts bara med färskpressad citron, är en enkel men samtidigt lyxig och god middag.

Drycken
Det allra viktigaste är att dricka mycket och att inte falla i fällan med alkoholhaltiga drycker och tro att de upprätthåller vätskebalansen. Vatten är ett säkert kort men min erfarenhet är att det är lättare att dricka mycket om det finns många alternativ i kylen som gör det lite roligare. Fyll på med Aquarius, gör egen “limonada” och gazpacho kan man dricka när som helst på dagen, inte bara som lunch. 

Vill du festa till det lite så gör som spanjorerna och blanda alkoholen som i “tinto de verano” och “clara con limón” (öl blandad med citronläsk). Klarar du dig inte utan kaffe så välj iskaffe, “café con hielo”. Beställer du på en bar så får du in kaffet som du vill ha det och ett separat glas med is. Sedan häller du bara över det i glaset och vips har du en iskaffe som verkligen smakar kaffe! 

Trixen
Enklaste sätten att bekämpa hettan är ju att bada eller att sätta på AC:n. Men man kan ju inte bada hela tiden, inte heller håller det att ha på AC:n dygnet runt. Se på spanjorerna och ta efter dem, de är experter! Stanna inomhus mellan 12 och 16. Ta siesta! Gör saker långsamt. Skapa skugga och håll dig där. Stäng igen fönster, dörrar och persienner när solen står på.  Välj kläder som andas, bästa materialen är bomull, linne och natursilke. Ta kalla duschar. Ha en sprayflaska med kallt vatten att svalka dig med. 

Använd fläkt. Avsluta dagen med en kall dusch och blöt en handduk som du lägger över exempelvis benen. Köp en snygg hatt och glöm inte spanjorernas absolut bästa knep, nämligen solfjädern! Missa inte solkrämen. Och ett tips av en helt annan karaktär - ladda ned appen “Incendios forestales” så får du direktinformation om naturbränder och deras utveckling.  Skydda dig mot hettan genom att skapa skugga så att solen aldrig når in i huset. Sedan finns det alltid galningar som går ut och lägger sig i solen ändå! 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [6] => Array
        (
            [id] => 37148
            [sectionId] => 245
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det finns en viss typ av arrogans, en särskild variant av viktigpetter, som bara går att finna bland Spaniensvenskarna. Tro mig, jag har själv varit där - kastas nog fortfarande tillbaka dit ibland - så visst sitter jag här och kastar sten i glashus! Sanningen är att vi alla går igenom de mindre smickrande kunskapsstadierna. Frågan är om vi gör det medvetet och vilken nivå vi väljer att bli kvar på. 

Jag tror jag vågar påstå att Spaniensvenskar är lite extra ettriga just avseende besserwissrandet. Kanske är det för att många flyttar hit i en ålder då de uppnått en trygg nivå av kontroll i andra delar av livet. Det är ovant och känns naket att öppet erkänna sin okunskap.

Inom gruppen finns likaså en osynlig hierarki. Nåde den nyinflyttade Spaniensvensk som tillrättavisar en som vet hur slipstenen ska dras. Beroende på vilken nivå den mer erfarne befinner sig på, kommer den att påpeka felsteget eller ej. En äkta gammal räv ler bara överseende och låter dig hållas utan drama. Värsta motståndarna är de som kommit till andra nivån, de lyssnar inte på någon annan än sig själva. De tror sig ha gått i mål och sitter på alla svaren. Inget får dem att vackla.

Men vi tar det från början. Jag har fått hjälp av en trappa i fyra steg som beskriver nyutexaminerade veterinärer men som jag tycker passar bra in på Spaniensvenskarna. Mest intressant är att den viktigaste faktorn på de högre nivåerna är ett öppet sinnelag och viljan att förkovra sig. Ju högre upp på trappan vi når, desto öppnare blir vi för ny kunskap och även mer benägna att tänka utanför boxen.

Nivåerna är omedveten okunskap, medveten okunskap, medveten kunskap och omedveten kunskap. Nivå 1 är den nyutexaminerade veterinären som tror sig kunna allt som behövs tack vare färsk utbildning och en stabil teoretisk kunskapsbank. För Spaniensvenskarna skulle jag vilja lägga till en nivå före denna. De allra flesta är ju precis i början medvetna om sin egen okunskap och relativt öppna för att lyssna, läsa och ta till sig alltifrån språkkunskaper till information om hur det spanska systemet fungerar både formellt och informellt.

Men så småningom bestämmer sig Spaniensvensken för att det är nog. Hen är inte längre beredd att blotta sin okunskap i samtal med andra människor, anser sig klar med lärotiden och redo att dela med sig. Frågor ställs inte längre utan det handlar om att likt en frälsare visa upp det man lärt sig. Hen befinner sig nu på nivån den omedvetna okunskapen.

En del blir olyckligtvis kvar här, medan resten insiktsfullt kapitulerar och blir varse sina egna luckor och framför allt det som ännu finns kvar att lära. Vi förstår plötsligt att vi inte förvandlats till allvetare. Då har vi tagit klivet till nästa nivå - den medvetna okunskapen. Vi tvivlar på vår kunskap och söker efter mer än ren fakta, nämligen erfarenhet. Vi inser att teorier inte kan förklara allt och börjar öppna oss för nya informationskällor. 

Nästa nivå, den medvetna kunskapen kännetecknas av en rik och omfattande arsenal av kunskap och erfarenhet att luta sig mot i varje frågeställning. Med ett öppet sinnelag tar vi oss vidare, får egna erfarenheter som vi också vågar lita på allt mer.  

Slutligen når vi sista nivån, den omedvetna kunskapen, där vi inte behöver fundera så mycket. Vi har fått en bred empirisk kunskap som ger en träffsäker intuition. Det som kännetecknar den högsta nivån är dock ambitionen att förbättra sina kunskaper och glädjen att ständigt utvecklas och lära sig mer.

Jag tror att vi Spaniensvenskar kan befinna oss i flera faser samtidigt, beroende på sammanhang. Det enda vi ska akta oss för är att fastna i fasen den omedvetna okunskapen. De andra faserna innebär en framåtrörelse och en öppenhet. Hemligheten till ett långt och meningsfullt liv! 
            [ingress] => Från nyfiken, ödmjuk och vetgirig, till en känsla av att veta allt och med behov att dela med sig av all nyfunnen kunskap, till ett mer permanent stadium av tilltagande erfarenhet men även insikt om att vi aldrig blir fullärda. Kunskapsnivåerna bland Spaniensvenskarna när det gäller det nya hemlandet är flera och endast de med ett öppet sinnelag når den högsta. Var befinner du dig?
            [headline] => Spansksvenska allvetare
            [page] => 0
            [modified] => 20230305102138
            [created] => 20230220115345
            [publishStart] => 20230306064900
            [publishStop] => 20230819125359
            [fullArticle] => Spansksvenska allvetare Från nyfiken, ödmjuk och vetgirig, till en känsla av att veta allt och med behov att dela med sig av all nyfunnen kunskap, till ett mer permanent stadium av tilltagande erfarenhet men även insikt om att vi aldrig blir fullärda. Kunskapsnivåerna bland Spaniensvenskarna när det gäller det nya hemlandet är flera och endast de med ett öppet sinnelag når den högsta. Var befinner du dig? Det finns en viss typ av arrogans, en särskild variant av viktigpetter, som bara går att finna bland Spaniensvenskarna. Tro mig, jag har själv varit där - kastas nog fortfarande tillbaka dit ibland - så visst sitter jag här och kastar sten i glashus! Sanningen är att vi alla går igenom de mindre smickrande kunskapsstadierna. Frågan är om vi gör det medvetet och vilken nivå vi väljer att bli kvar på. 

Jag tror jag vågar påstå att Spaniensvenskar är lite extra ettriga just avseende besserwissrandet. Kanske är det för att många flyttar hit i en ålder då de uppnått en trygg nivå av kontroll i andra delar av livet. Det är ovant och känns naket att öppet erkänna sin okunskap.

Inom gruppen finns likaså en osynlig hierarki. Nåde den nyinflyttade Spaniensvensk som tillrättavisar en som vet hur slipstenen ska dras. Beroende på vilken nivå den mer erfarne befinner sig på, kommer den att påpeka felsteget eller ej. En äkta gammal räv ler bara överseende och låter dig hållas utan drama. Värsta motståndarna är de som kommit till andra nivån, de lyssnar inte på någon annan än sig själva. De tror sig ha gått i mål och sitter på alla svaren. Inget får dem att vackla.

Men vi tar det från början. Jag har fått hjälp av en trappa i fyra steg som beskriver nyutexaminerade veterinärer men som jag tycker passar bra in på Spaniensvenskarna. Mest intressant är att den viktigaste faktorn på de högre nivåerna är ett öppet sinnelag och viljan att förkovra sig. Ju högre upp på trappan vi når, desto öppnare blir vi för ny kunskap och även mer benägna att tänka utanför boxen.

Nivåerna är omedveten okunskap, medveten okunskap, medveten kunskap och omedveten kunskap. Nivå 1 är den nyutexaminerade veterinären som tror sig kunna allt som behövs tack vare färsk utbildning och en stabil teoretisk kunskapsbank. För Spaniensvenskarna skulle jag vilja lägga till en nivå före denna. De allra flesta är ju precis i början medvetna om sin egen okunskap och relativt öppna för att lyssna, läsa och ta till sig alltifrån språkkunskaper till information om hur det spanska systemet fungerar både formellt och informellt.

Men så småningom bestämmer sig Spaniensvensken för att det är nog. Hen är inte längre beredd att blotta sin okunskap i samtal med andra människor, anser sig klar med lärotiden och redo att dela med sig. Frågor ställs inte längre utan det handlar om att likt en frälsare visa upp det man lärt sig. Hen befinner sig nu på nivån den omedvetna okunskapen.

En del blir olyckligtvis kvar här, medan resten insiktsfullt kapitulerar och blir varse sina egna luckor och framför allt det som ännu finns kvar att lära. Vi förstår plötsligt att vi inte förvandlats till allvetare. Då har vi tagit klivet till nästa nivå - den medvetna okunskapen. Vi tvivlar på vår kunskap och söker efter mer än ren fakta, nämligen erfarenhet. Vi inser att teorier inte kan förklara allt och börjar öppna oss för nya informationskällor. 

Nästa nivå, den medvetna kunskapen kännetecknas av en rik och omfattande arsenal av kunskap och erfarenhet att luta sig mot i varje frågeställning. Med ett öppet sinnelag tar vi oss vidare, får egna erfarenheter som vi också vågar lita på allt mer.  

Slutligen når vi sista nivån, den omedvetna kunskapen, där vi inte behöver fundera så mycket. Vi har fått en bred empirisk kunskap som ger en träffsäker intuition. Det som kännetecknar den högsta nivån är dock ambitionen att förbättra sina kunskaper och glädjen att ständigt utvecklas och lära sig mer.

Jag tror att vi Spaniensvenskar kan befinna oss i flera faser samtidigt, beroende på sammanhang. Det enda vi ska akta oss för är att fastna i fasen den omedvetna okunskapen. De andra faserna innebär en framåtrörelse och en öppenhet. Hemligheten till ett långt och meningsfullt liv!  Inlärningsprocessen för Spaniensvenskarna om sitt nya hemland i form av en trappa. Med ett öppet sinnelag når du som längst. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [7] => Array
        (
            [id] => 36574
            [sectionId] => 245
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => 1. Det första är inte ett ting utan en attityd, en inställning till hemmet och dess inredning. Eller det rör sig i själva verket om en brist på det. Spanjorerna göre sig nämligen icke besvär. De är totalt oängsliga och obrydda. Inredning är en icke-fråga. Möbler finns för att fylla en funktion. Punkt. Deras uppgift är inte att säga något vare sig om status, personlighet eller kreativitet. 

2. Den gigantiska soffan. Soffor är inte en juvel i hemmet, det är en famn att omslutas av. Soffan får lov att ta upp ett helt rum om det behövs. Ingen smal tarm till vardagsrum är för liten för en enorm soffa. Inget annat behövs. Inget sideboard. Inga små bord med stearinljus, stilleben och färska blommor.

3. Ingen soffa utan vapenbärare. Det nästan lika gigantiska soffbordet som dessutom gärna får vara höj- och sänkbart är ett måste. Varför? Jo för att man bekvämt ska kunna äta framför TV-n. Själv lever jag med ett konstant ryggskott efter flera decenniers middag vid ett litet soffbord i samma höjd som mina knän. Under tema soffbord måste jag även nämna gaskaminen som under vinterhalvåret göms under bordet som då täcks med tjocka dukar/filtar som får omsluta benen och värma upp kroppen nedifrån.

4. Om soffan är stor är sängarna tvärtom både kortare och smalare än i Sverige. I den spanska sänghalmen går det inte att hålla avstånd och det kan nog tjäna ett och annat syfte att man tvingas sova nära och inte kan undvika fysisk kontakt med sin samboende vare sig man vill eller ej.

5. Det lilla köksbordet. Alla vet att de roligaste samtalen på en fest hålls i köket. Det är där man vill vara, hur litet och hur upplyst av lysrör det än må vara. Jag älskar när man tränger ihop sig i det informella och jag drömmer om frukost i mitt lilla kök utan dagsljus. Frågan är inte hur jag kan göra mitt trånga L-formade kök större, utan hur litet köksbord det går att få tag på? Kanske ett väggfast nedfällbart balkongbord?

6. De färgglada väggarna. Vitt är inte en färg. Gult, grönt, orange och lila är färger. Ju mer och ju fler, desto bättre. Det kanske inte är snyggt, men hur grå kan en måndag bli med dessa väggar?

7. Avsaknaden av mattor. Golv ska vara svala, kunna beträdas av skor, sopas och moppas av snabbt och lätt. Moppen, “la fregona”, är för övrigt en helt oumbärlig detalj i ett spanskt hem.

8. Persienner. Om det inte kan bli för mycket ljus i ett nordiskt hem är det precis tvärtom här. I Spanien behöver man inte passa på att njuta av en solig dag, man får lov att dra för persiennerna och se en film inomhus en söndag när det är 30 grader varmt och molnfritt ute. 

9. Stora tunga trämöbler, krucifix och änglatavlor. Detta är ju inte snyggt men förmedlar ändå en slags trygghet, känsla av kontinuitet, gudomlighet och koppling till historien.

10 Lysrörsbelysning. Det finns såklart inget fulare, omysigare och mindre smickrande. Men visst är det ändå något befriande och skönt med att se allting tydligt? På tema ljus måste jag slutligen även ta med pation, ljusgården, så klassisk inte minst i Andalusien. Det är som en hemlig liten trädgård där man kan skapa sitt eget skuggiga uterum med färgglada keramikkrukor och en doft av tvättmedel och kläder som fått torka i friska luften.

Sedan finns det saker man kanske aldrig lär sig att älska ens i hemlighet, som man bara känner “por qué?” inför. I den kategorin har vi bidén. Men den listan får jag återkomma om.
            [ingress] => Om spanjorer aldrig låter komfort gå före stil när det gäller utseende, så är de tvärtom när det gäller inredning. Spanjorer bryr sig inte eftersom de inte tillbringar så mycket tid i hemmet och inte heller bjuder hem utomstående på samma vis som svenskar. De har inget behov av att följa trender eller visa vem de är genom sina hem. Ett hem ska vara funktionellt och bekvämt. Idag listar jag det i de spanska hemmen som vi älskar att förundras över och som i alla fall jag i hemlighet är djupt avundsjuk på.
            [headline] => Spansk inredning på gott och ont
            [page] => 0
            [modified] => 20230221161623
            [created] => 20221120185643
            [publishStart] => 20221205064800
            [publishStop] => 20230519195659
            [fullArticle] => Spansk inredning på gott och ont Om spanjorer aldrig låter komfort gå före stil när det gäller utseende, så är de tvärtom när det gäller inredning. Spanjorer bryr sig inte eftersom de inte tillbringar så mycket tid i hemmet och inte heller bjuder hem utomstående på samma vis som svenskar. De har inget behov av att följa trender eller visa vem de är genom sina hem. Ett hem ska vara funktionellt och bekvämt. Idag listar jag det i de spanska hemmen som vi älskar att förundras över och som i alla fall jag i hemlighet är djupt avundsjuk på. 1. Det första är inte ett ting utan en attityd, en inställning till hemmet och dess inredning. Eller det rör sig i själva verket om en brist på det. Spanjorerna göre sig nämligen icke besvär. De är totalt oängsliga och obrydda. Inredning är en icke-fråga. Möbler finns för att fylla en funktion. Punkt. Deras uppgift är inte att säga något vare sig om status, personlighet eller kreativitet. 

2. Den gigantiska soffan. Soffor är inte en juvel i hemmet, det är en famn att omslutas av. Soffan får lov att ta upp ett helt rum om det behövs. Ingen smal tarm till vardagsrum är för liten för en enorm soffa. Inget annat behövs. Inget sideboard. Inga små bord med stearinljus, stilleben och färska blommor.

3. Ingen soffa utan vapenbärare. Det nästan lika gigantiska soffbordet som dessutom gärna får vara höj- och sänkbart är ett måste. Varför? Jo för att man bekvämt ska kunna äta framför TV-n. Själv lever jag med ett konstant ryggskott efter flera decenniers middag vid ett litet soffbord i samma höjd som mina knän. Under tema soffbord måste jag även nämna gaskaminen som under vinterhalvåret göms under bordet som då täcks med tjocka dukar/filtar som får omsluta benen och värma upp kroppen nedifrån.

4. Om soffan är stor är sängarna tvärtom både kortare och smalare än i Sverige. I den spanska sänghalmen går det inte att hålla avstånd och det kan nog tjäna ett och annat syfte att man tvingas sova nära och inte kan undvika fysisk kontakt med sin samboende vare sig man vill eller ej.

5. Det lilla köksbordet. Alla vet att de roligaste samtalen på en fest hålls i köket. Det är där man vill vara, hur litet och hur upplyst av lysrör det än må vara. Jag älskar när man tränger ihop sig i det informella och jag drömmer om frukost i mitt lilla kök utan dagsljus. Frågan är inte hur jag kan göra mitt trånga L-formade kök större, utan hur litet köksbord det går att få tag på? Kanske ett väggfast nedfällbart balkongbord?

6. De färgglada väggarna. Vitt är inte en färg. Gult, grönt, orange och lila är färger. Ju mer och ju fler, desto bättre. Det kanske inte är snyggt, men hur grå kan en måndag bli med dessa väggar?

7. Avsaknaden av mattor. Golv ska vara svala, kunna beträdas av skor, sopas och moppas av snabbt och lätt. Moppen, “la fregona”, är för övrigt en helt oumbärlig detalj i ett spanskt hem.

8. Persienner. Om det inte kan bli för mycket ljus i ett nordiskt hem är det precis tvärtom här. I Spanien behöver man inte passa på att njuta av en solig dag, man får lov att dra för persiennerna och se en film inomhus en söndag när det är 30 grader varmt och molnfritt ute. 

9. Stora tunga trämöbler, krucifix och änglatavlor. Detta är ju inte snyggt men förmedlar ändå en slags trygghet, känsla av kontinuitet, gudomlighet och koppling till historien.

10 Lysrörsbelysning. Det finns såklart inget fulare, omysigare och mindre smickrande. Men visst är det ändå något befriande och skönt med att se allting tydligt? På tema ljus måste jag slutligen även ta med pation, ljusgården, så klassisk inte minst i Andalusien. Det är som en hemlig liten trädgård där man kan skapa sitt eget skuggiga uterum med färgglada keramikkrukor och en doft av tvättmedel och kläder som fått torka i friska luften.

Sedan finns det saker man kanske aldrig lär sig att älska ens i hemlighet, som man bara känner “por qué?” inför. I den kategorin har vi bidén. Men den listan får jag återkomma om. Pation, ljusgården, kanske inte är en inredningsdetalj utan snarare en arkitektonisk tradition. Den kan dock inte saknas på en lista över vad vi älskar med de spanska hemmen. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [8] => Array
        (
            [id] => 36006
            [sectionId] => 245
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det spanska uttrycket “tener enchufes” är i grunden ett negativt uttryck som syftar på att man fuskar sig till något man egentligen inte är förtjänt av. Man använder sig av sina kontakter för att skaffa favörer eller få tillgång till en gräddfil. I dagligt tal har det dock kommit att få en bredare betydelse och även om gränserna kan vara luddiga gällande vad som är okej eller ej, så används det ofta mer skämtsamt och inte enbart i negativ bemärkelse.

Egentligen ska den här kolumnen inte handla om själva uttrycket, det får Mats Björkman analysera i sin fredagsblogg under rubriken Spanska uttryck. Nej, min intention var att jämföra hur olika spanjorer och svenskar ser på just att be sina kontakter fungera som dörröppnare för att underlätta en första kontakt med en okänd.

Att dra nytta av sina kontakter, eller en närståendes sådana, anses nästan vara lite fult i Sverige. Det är att ta en genväg, att inte göra sin läxa på egen hand. Jag har funderat på detta fenomen och skillnaderna mellan mina båda länder flera gånger genom åren, men insåg nyligen att jag har bott i Spanien så länge nu att jag faktiskt tappat det svenska synsättet helt. 

Jag upptäckte att jag tagit för givet att Sverige numera är mer “europeiskt” och att det skulle vara vanligare nu för tiden att helt enkelt ta den enklaste vägen. Att “själv är bäste dräng” och “inte ska väl jag…” blivit mindre påtagligt och att allt nätverkande på sociala medier, där ju svenskarna alltid varit pionjärer, öppnat upp för en mer praktisk och generösare inställning där man vågar “störa” varandra mer.

Men jag är inte helt säker på att det är så. 

Efter ett samtal med en spansk släkting som ska etablera ett nytt varumärke i Sverige, ville jag försöka hjälpa till och lovade dra i några trådar. Jag ringde några samtal, fick några ingångar och gick utan att skämmas på dem. Jag möttes inte med kalla handen, men dock med vad jag uppfattade som viss förvåning. Jag fick hjälp och vi får hoppas att det leder till att någon dörr öppnas!

Men man gör kanske inte riktigt så i Sverige ens anno 2022. Eller vad säger ni? 

Det märkligaste är just att svenskar generellt är ett så effektivt folk, så varför då inte ta den snabbaste vägen? Å andra sidan är det definitivt så att kontakter inte är av lika stor vikt i Sverige. Det är mycket lättare - folk är i regel mycket mer tillgängliga och bättre på att svara - att få kontakt den officiella vägen utan någon först bereder vägen. Det är besvärligare i Spanien där det nästan förutsätts att någon på insidan först öppnar dörren åt en (bildligt talat) eller att en gemensam bekant sköter introduktionen.

Sannolikt är det behoven som styr och eftersom kravet på “enchufes” i Spanien är stort är det inte lika uppseendeväckande eller känsligt. Det är till och med så att folk skulle bli förnärmade om de i efterhand fick veta att man inte nyttjat den hjälp som fanns att få. Framförallt skulle det uppfattas som lite korkat. 

Det är kanske inte riktigt samma sak, men jag minns när mitt ex som varit flygkapten alltid uppmanade mig att säga hej till piloten när jag skulle flyga någonstans, för att tala om vem jag var så att jag eventuellt kunde få några fördelar. Jag gjorde aldrig det och mitt ex tyckte bara att jag var dum. Han förstod verkligen inte problemet.

I takt med att man lär känna fler människor, öppnas allt fler dörrar. Jag har lärt mig att ta mig fram på ett mer spanskt vis och skulle aldrig låta bli att nyttja mina kontakter i de fall det underlättar saken. Dock inte om det innebär att jag samtidigt trampar på någon annan!

I frågan om “enchufes” är jag alltså 100% Team España så länge det inte handlar om att fuska på riktigt. Detta ämne skulle kunna övergå i ett samtal om korruption och är inte alls det jag syftar på här. Låt oss dock hjälpa varandra, dela med oss, vara generösa och våga be om tjänster. Allt blir så mycket härligare när vi knyter band med varandra världen över, även utanför datorernas värld.
            [ingress] => “Enchufe” på spanska betyder eluttag men används precis som det svenska ordet kontakt även i mer humana sammanhang, det vill säga om förbindelser mellan människor. Att nyttja sina kontakter är det mest självklara som finns i Spanien men uppfattas på ett lite annat sätt bland svenskarna.
            [headline] => Fusk eller smart nyttja kontakter?
            [page] => 0
            [modified] => 20230221161621
            [created] => 20220816130705
            [publishStart] => 20220905065000
            [publishStop] => 20230212120759
            [fullArticle] => Fusk eller smart nyttja kontakter? “Enchufe” på spanska betyder eluttag men används precis som det svenska ordet kontakt även i mer humana sammanhang, det vill säga om förbindelser mellan människor. Att nyttja sina kontakter är det mest självklara som finns i Spanien men uppfattas på ett lite annat sätt bland svenskarna. Det spanska uttrycket “tener enchufes” är i grunden ett negativt uttryck som syftar på att man fuskar sig till något man egentligen inte är förtjänt av. Man använder sig av sina kontakter för att skaffa favörer eller få tillgång till en gräddfil. I dagligt tal har det dock kommit att få en bredare betydelse och även om gränserna kan vara luddiga gällande vad som är okej eller ej, så används det ofta mer skämtsamt och inte enbart i negativ bemärkelse.

Egentligen ska den här kolumnen inte handla om själva uttrycket, det får Mats Björkman analysera i sin fredagsblogg under rubriken Spanska uttryck. Nej, min intention var att jämföra hur olika spanjorer och svenskar ser på just att be sina kontakter fungera som dörröppnare för att underlätta en första kontakt med en okänd.

Att dra nytta av sina kontakter, eller en närståendes sådana, anses nästan vara lite fult i Sverige. Det är att ta en genväg, att inte göra sin läxa på egen hand. Jag har funderat på detta fenomen och skillnaderna mellan mina båda länder flera gånger genom åren, men insåg nyligen att jag har bott i Spanien så länge nu att jag faktiskt tappat det svenska synsättet helt. 

Jag upptäckte att jag tagit för givet att Sverige numera är mer “europeiskt” och att det skulle vara vanligare nu för tiden att helt enkelt ta den enklaste vägen. Att “själv är bäste dräng” och “inte ska väl jag…” blivit mindre påtagligt och att allt nätverkande på sociala medier, där ju svenskarna alltid varit pionjärer, öppnat upp för en mer praktisk och generösare inställning där man vågar “störa” varandra mer.

Men jag är inte helt säker på att det är så. 

Efter ett samtal med en spansk släkting som ska etablera ett nytt varumärke i Sverige, ville jag försöka hjälpa till och lovade dra i några trådar. Jag ringde några samtal, fick några ingångar och gick utan att skämmas på dem. Jag möttes inte med kalla handen, men dock med vad jag uppfattade som viss förvåning. Jag fick hjälp och vi får hoppas att det leder till att någon dörr öppnas!

Men man gör kanske inte riktigt så i Sverige ens anno 2022. Eller vad säger ni? 

Det märkligaste är just att svenskar generellt är ett så effektivt folk, så varför då inte ta den snabbaste vägen? Å andra sidan är det definitivt så att kontakter inte är av lika stor vikt i Sverige. Det är mycket lättare - folk är i regel mycket mer tillgängliga och bättre på att svara - att få kontakt den officiella vägen utan någon först bereder vägen. Det är besvärligare i Spanien där det nästan förutsätts att någon på insidan först öppnar dörren åt en (bildligt talat) eller att en gemensam bekant sköter introduktionen.

Sannolikt är det behoven som styr och eftersom kravet på “enchufes” i Spanien är stort är det inte lika uppseendeväckande eller känsligt. Det är till och med så att folk skulle bli förnärmade om de i efterhand fick veta att man inte nyttjat den hjälp som fanns att få. Framförallt skulle det uppfattas som lite korkat. 

Det är kanske inte riktigt samma sak, men jag minns när mitt ex som varit flygkapten alltid uppmanade mig att säga hej till piloten när jag skulle flyga någonstans, för att tala om vem jag var så att jag eventuellt kunde få några fördelar. Jag gjorde aldrig det och mitt ex tyckte bara att jag var dum. Han förstod verkligen inte problemet.

I takt med att man lär känna fler människor, öppnas allt fler dörrar. Jag har lärt mig att ta mig fram på ett mer spanskt vis och skulle aldrig låta bli att nyttja mina kontakter i de fall det underlättar saken. Dock inte om det innebär att jag samtidigt trampar på någon annan!

I frågan om “enchufes” är jag alltså 100% Team España så länge det inte handlar om att fuska på riktigt. Detta ämne skulle kunna övergå i ett samtal om korruption och är inte alls det jag syftar på här. Låt oss dock hjälpa varandra, dela med oss, vara generösa och våga be om tjänster. Allt blir så mycket härligare när vi knyter band med varandra världen över, även utanför datorernas värld. "Tienes algún enchufe?". Kan du hjälpa mig att dra i några trådar? Var inte blyg! I Spanien anses det bara dumt att inte ut/nyttja sina kontakter. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [9] => Array
        (
            [id] => 35479
            [sectionId] => 245
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Många Spaniensvenskar ser till att hålla sig borta härifrån under juli och augusti när det är som hetast och som allra mest folk längs de spanska kusterna. Men om man är yrkesverksam och inte en digital nomad, fungerar det ju inte alltid att fly i två hela månader. Någon måste hålla ställningarna och vi som jobbar måste lära oss att stå ut. 

Trots alla mina år här ska jag erkänna att jag hittills inte haft någon direkt strategi för att känna livskvalitet även sommartid. Tvärtom känner jag mig motsträvig, icke accepterande och gnällig. Det har jag tänkt att jag ska försöka ändra på i år. Jag vill omarbeta min känsla för den spanska sommaren och lära mig att inte bara ta mig igenom den utan att faktiskt njuta av den.

Jag tänker att sommaren kan bli bättre med en tydlig plan. Hemligheten tror jag ligger i att anamma en allmän semesterfeeling som får utgöra basen i vardagen. Ingen på semester har väl någonsin klagat över att det är för varmt? 

Problemet är ju när man måste jobba och de krav som finns på att vara snygg, fräsch och med en alert hjärna. Först och främst måste vi anpassa kläderna och förbereda en garderob anpassad till värmen. Personligen ser jag framför mig löst sittande klänningar i ett material som andas och i färger som inte omedelbart avslöjar svettfläckar. Helst strykfria så de går att tvätta ofta utan så mycket besvär. Sköna, öppna, svala skor! I övrigt kommer jag strunta i att jag inte är elegant och gå “all in” för att omfamna mitt sommarjag.

När det gäller mat vill jag i år bli bättre på att planera sådant som känns härligt att äta på sommaren. Jag lämnar mina tråkigt strukturerade veckohandlingar och handlar en gång om dagen, precis det jag är sugen på och så att allt känns färskt och smaskigt. Det är ju så man gör på semestern! På dagarna vill jag äta mer frukt och säsongsbetonat, inte minst olika sorters melon. Tomatsallader med mycket lök och fetaost eller tonfisk för att de ska bli lite matigare. Helt enkelt vitaminrikt med högt vätskeinnehåll. 

På kvällarna ska vi grilla. Kryddstark mat stimulerar svettning vilket hjälper till att reglera kroppstemperaturen. Vi ska anpassa oss helt till spanska sommartider och äta sent, efter mörkrets inbrott, men hoppa över potatisen och pastan. Det blir kött, fisk eller skaldjur med en riktigt fräsch vinägrig sallad, kanske kombinerad med baljväxter.

Drycken är ju det viktigaste och skulle jag göra en investering blir det en sodastreamer samt en cool minibar i bästa hotellstil som kan stå på terrassen preppad med goda kalla alternativ. Hemgjord gazpacho, horchata, Aquarius, ayran, äppeljuice som med fördel blandas med bubbelvatten och i år vill jag även göra limonada.

Aktiviteter och dygnsrytm ska medvetet anpassas till värmen istället för att jag mentalt strävar emot den. Jag ska gå upp tidigare för att ta en morgonpromenad med hunden och sedan ta flera kortisar, hellre än en lång på tidiga kvällen när det är som varmast. Alternativt acceptera att jag får gå långpromenaden sent på kvällen. Jag ska helt enkelt göra upp ett schema som är praktiskt och realistiskt istället för att följa min inre svensk som anser att livet ska pågå som vanligt.

Förhoppningsvis går priset på el ned något så att det går att använda AC-n utan att bli ruinerad, men jag tänker också att jag ska nyttja fläkten mer. Vet ni att jag levde mina första 13 år i Spanien utan AC? Det fungerar bättre än man tror. Jag avslutade alltid dagen med att duscha kallt (ljummet - kranvattnet här blir aldrig kallt på sommaren) och lägga mig naken framför fläkten. På sommarens önskelista sätter jag upp effektiva, tysta takfläktar för sov- och vardagsrum.

Slutligen är mitt hetaste tips och uppmaning till mig själv att chilla, ta det lugnt och sänka kraven genomgående på all slags prestation. Sommaren är för lång för att blunda, hålla andan och vänta på dess slut eller för att köra på som vanligt och ständigt känna sig utmattad!
            [ingress] => För de flesta svenskar är sommaren bästa tiden på året. För oss som bor permanent i Spanien är de varmaste månaderna dock ett ont som kommer med det i övrigt så goda livet här. Men hur tar man sig an sommaren på bästa sätt? Vad klarar man sig inte utan? Hur kan man vända sitt mindset så att den känns lättare, behagligare och kanske till och med lite härlig?
            [headline] => Hur överleva en spansk sommar
            [page] => 0
            [modified] => 20230221161618
            [created] => 20220509133011
            [publishStart] => 20220530064700
            [publishStop] => 20221105123059
            [fullArticle] => Hur överleva en spansk sommar För de flesta svenskar är sommaren bästa tiden på året. För oss som bor permanent i Spanien är de varmaste månaderna dock ett ont som kommer med det i övrigt så goda livet här. Men hur tar man sig an sommaren på bästa sätt? Vad klarar man sig inte utan? Hur kan man vända sitt mindset så att den känns lättare, behagligare och kanske till och med lite härlig? Många Spaniensvenskar ser till att hålla sig borta härifrån under juli och augusti när det är som hetast och som allra mest folk längs de spanska kusterna. Men om man är yrkesverksam och inte en digital nomad, fungerar det ju inte alltid att fly i två hela månader. Någon måste hålla ställningarna och vi som jobbar måste lära oss att stå ut. 

Trots alla mina år här ska jag erkänna att jag hittills inte haft någon direkt strategi för att känna livskvalitet även sommartid. Tvärtom känner jag mig motsträvig, icke accepterande och gnällig. Det har jag tänkt att jag ska försöka ändra på i år. Jag vill omarbeta min känsla för den spanska sommaren och lära mig att inte bara ta mig igenom den utan att faktiskt njuta av den.

Jag tänker att sommaren kan bli bättre med en tydlig plan. Hemligheten tror jag ligger i att anamma en allmän semesterfeeling som får utgöra basen i vardagen. Ingen på semester har väl någonsin klagat över att det är för varmt? 

Problemet är ju när man måste jobba och de krav som finns på att vara snygg, fräsch och med en alert hjärna. Först och främst måste vi anpassa kläderna och förbereda en garderob anpassad till värmen. Personligen ser jag framför mig löst sittande klänningar i ett material som andas och i färger som inte omedelbart avslöjar svettfläckar. Helst strykfria så de går att tvätta ofta utan så mycket besvär. Sköna, öppna, svala skor! I övrigt kommer jag strunta i att jag inte är elegant och gå “all in” för att omfamna mitt sommarjag.

När det gäller mat vill jag i år bli bättre på att planera sådant som känns härligt att äta på sommaren. Jag lämnar mina tråkigt strukturerade veckohandlingar och handlar en gång om dagen, precis det jag är sugen på och så att allt känns färskt och smaskigt. Det är ju så man gör på semestern! På dagarna vill jag äta mer frukt och säsongsbetonat, inte minst olika sorters melon. Tomatsallader med mycket lök och fetaost eller tonfisk för att de ska bli lite matigare. Helt enkelt vitaminrikt med högt vätskeinnehåll. 

På kvällarna ska vi grilla. Kryddstark mat stimulerar svettning vilket hjälper till att reglera kroppstemperaturen. Vi ska anpassa oss helt till spanska sommartider och äta sent, efter mörkrets inbrott, men hoppa över potatisen och pastan. Det blir kött, fisk eller skaldjur med en riktigt fräsch vinägrig sallad, kanske kombinerad med baljväxter.

Drycken är ju det viktigaste och skulle jag göra en investering blir det en sodastreamer samt en cool minibar i bästa hotellstil som kan stå på terrassen preppad med goda kalla alternativ. Hemgjord gazpacho, horchata, Aquarius, ayran, äppeljuice som med fördel blandas med bubbelvatten och i år vill jag även göra limonada.

Aktiviteter och dygnsrytm ska medvetet anpassas till värmen istället för att jag mentalt strävar emot den. Jag ska gå upp tidigare för att ta en morgonpromenad med hunden och sedan ta flera kortisar, hellre än en lång på tidiga kvällen när det är som varmast. Alternativt acceptera att jag får gå långpromenaden sent på kvällen. Jag ska helt enkelt göra upp ett schema som är praktiskt och realistiskt istället för att följa min inre svensk som anser att livet ska pågå som vanligt.

Förhoppningsvis går priset på el ned något så att det går att använda AC-n utan att bli ruinerad, men jag tänker också att jag ska nyttja fläkten mer. Vet ni att jag levde mina första 13 år i Spanien utan AC? Det fungerar bättre än man tror. Jag avslutade alltid dagen med att duscha kallt (ljummet - kranvattnet här blir aldrig kallt på sommaren) och lägga mig naken framför fläkten. På sommarens önskelista sätter jag upp effektiva, tysta takfläktar för sov- och vardagsrum.

Slutligen är mitt hetaste tips och uppmaning till mig själv att chilla, ta det lugnt och sänka kraven genomgående på all slags prestation. Sommaren är för lång för att blunda, hålla andan och vänta på dess slut eller för att köra på som vanligt och ständigt känna sig utmattad! Den spanska sommaren kräver en plan för att livet ska kännas kvalitativt. Goda kalla drycker står högt upp på den listan. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [10] => Array
        (
            [id] => 34957
            [sectionId] => 245
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Många mäklare, inklusive jag själv, lockas av tanken på att lägga ut bostadsannonser med orden “skandinavisk stil”. Exakt vad det innebär kan skifta, men framför allt handlar det om ljuset, att naturligt ljus släpps in i så stor omfattning som möjligt. Stora fönster i syd, sydvästlig riktning, utan mörka galler och överbyggda terrasser samt öppna planlösningar. 

Det kan även röra sig om väggfärgen, vit eller beige istället för gult, orange, lila eller grönt. Öppna kök, avsaknad av smala tarmar som återkommer i form av både vardagsrum och långa korridorer för att skilja sovdelen med de sociala ytorna och som många svenskar upplever som en förlust av värdefull yta.

Det typiskt spanska, förutom mer och andra färger, är ofta tyngre klumpigare möbler, enorma soffor, onödiga väggar, mindre fönster samt framför allt olika lösningar för att hindra solen att ta sig in. Det gör bostäderna mörka, lite grottliknande. Upplevelsen förstärks av att både persienner och gardiner oftast är fördragna och lamporna släckta.

Bakom det som byggts de senaste tio åren, finns ett annat tänk, både när det gäller design och energieffektivitet. Mer som i Sverige. Men det stora flertalet av de spanska bostäderna tillhör fortfarande en annan era.

Det jag själv saknar allra mest i spanska bostäder är först och främst en hall med garderober. Även om Spanien har ett varmt klimat, använder man ju faktiskt både skor och även ytterkläder delar av året. Jag längtar även allt mer efter fönsterbrädor. Växter inomhus ger automatisk hemtrevnad och renare luft, men det finns inget naturligt ställe att ha dem på.

Jag saknar smarta våtrumslösningar, framför allt golvbrunnar! Med barn i hemmet är det många liter dagligen som ska torkas upp för hand efter vilda badkarslekar. Vidare en vettig isolering, både för ljud och värme/kyla. Det har blivit mycket bättre i nyproduktion, men mitt radhus är byggt 2001 och här delar vi det mest intima med grannarna och sätter vi på värmen, är det i huvudsak till glädje för kråkorna. Jag saknar centralvärme, vattenburna element och ventilation i badrummen, inte nödvändigtvis enbart i form av ett fönster som alltid måste stå öppet.

Inte heller är jag särskilt förtjust i de så typiska klinkergolven som är kalla, inte bara för fötterna utan även för den allmänna känslan. Samtidigt har de sina fördelar, inte minst är de behagligt svala på sommaren. Jag drömmer om vettig förvaring och taklampor! Det senare går ju att installera, men jag önskar att det bara var att plugga in dem som i Sverige, utan att först behöva anlita en elektriker.

Allt detta gnäll till trots finns det mycket jag älskar med de spanska husen. Vad jag faktiskt är tacksam för, vilket är lite motsägelsefullt, är att slippa de täta bostäderna i Sverige. Tack vare den naturliga ventilation som blir i spanska oisolerade hus, försvann min allergi helt när jag flyttade hit.

Min praktiska sida uppskattar även avsaknaden av levande material, såsom trä och isolering som kan mögla vid eventuella fuktproblem. De är ju tyvärr relativt vanliga, men nästan alltid förvånansvärt enkelt åtgärdade. Jag upplever även att brandrisken är mindre jämfört med Sverige, just på grund av att husen oftast är av sten.

Efter många år som permanentboende på Costa del Sol, uppskattar jag även ett sydöstvänt läge med överbyggd terrass utanför vardagsrummet. Vi får in lite sol på vintern, men ingen alls på sommaren.

I mitt hus pågår ständig vädring, det är alltid ett antal fönster som är öppna och det känns friskt och skönt men blir aldrig samma mys och ombonade känsla som i ett svenskt hem. Men bara det faktum att man kan ha altandörren på vid gavel året om, är ju värt att genomlida en del skavanker för. Och det är såklart det allt handlar om. Att anpassa sig, kombinera det bästa från varje land, prova sig fram och ta seden dit man kommer. Fokusera mer på bougainvillean än på golvbrunnar.

Ska du köpa? Koncentrera dig på läget och sänk kraven på inomhus, det går att fixa till. Det blir inte exakt som hemma. Kanske blir det ännu bättre.
            [ingress] => När svenskar bestämmer sig för att köpa hus i Spanien har de ofta en vag men starkt vägledande bild på näthinnan. En dröm om ett eget citronträd, en solig terrass och allmän Medelhavscharm. Verkligheten blir ibland lite av en besvikelse. Standarden är ofta betydligt lägre än i Sverige och den typiskt spanska byggstilen tyvärr inte alltid så charmig. Men allt är inte mörker. Det gäller bara att ha rätt förväntningar.
            [headline] => Bäst och sämst med spanska hus
            [page] => 0
            [modified] => 20230221161615
            [created] => 20220217111918
            [publishStart] => 20220301064800
            [publishStop] => 20220816121959
            [fullArticle] => Bäst och sämst med spanska hus När svenskar bestämmer sig för att köpa hus i Spanien har de ofta en vag men starkt vägledande bild på näthinnan. En dröm om ett eget citronträd, en solig terrass och allmän Medelhavscharm. Verkligheten blir ibland lite av en besvikelse. Standarden är ofta betydligt lägre än i Sverige och den typiskt spanska byggstilen tyvärr inte alltid så charmig. Men allt är inte mörker. Det gäller bara att ha rätt förväntningar. Många mäklare, inklusive jag själv, lockas av tanken på att lägga ut bostadsannonser med orden “skandinavisk stil”. Exakt vad det innebär kan skifta, men framför allt handlar det om ljuset, att naturligt ljus släpps in i så stor omfattning som möjligt. Stora fönster i syd, sydvästlig riktning, utan mörka galler och överbyggda terrasser samt öppna planlösningar. 

Det kan även röra sig om väggfärgen, vit eller beige istället för gult, orange, lila eller grönt. Öppna kök, avsaknad av smala tarmar som återkommer i form av både vardagsrum och långa korridorer för att skilja sovdelen med de sociala ytorna och som många svenskar upplever som en förlust av värdefull yta.

Det typiskt spanska, förutom mer och andra färger, är ofta tyngre klumpigare möbler, enorma soffor, onödiga väggar, mindre fönster samt framför allt olika lösningar för att hindra solen att ta sig in. Det gör bostäderna mörka, lite grottliknande. Upplevelsen förstärks av att både persienner och gardiner oftast är fördragna och lamporna släckta.

Bakom det som byggts de senaste tio åren, finns ett annat tänk, både när det gäller design och energieffektivitet. Mer som i Sverige. Men det stora flertalet av de spanska bostäderna tillhör fortfarande en annan era.

Det jag själv saknar allra mest i spanska bostäder är först och främst en hall med garderober. Även om Spanien har ett varmt klimat, använder man ju faktiskt både skor och även ytterkläder delar av året. Jag längtar även allt mer efter fönsterbrädor. Växter inomhus ger automatisk hemtrevnad och renare luft, men det finns inget naturligt ställe att ha dem på.

Jag saknar smarta våtrumslösningar, framför allt golvbrunnar! Med barn i hemmet är det många liter dagligen som ska torkas upp för hand efter vilda badkarslekar. Vidare en vettig isolering, både för ljud och värme/kyla. Det har blivit mycket bättre i nyproduktion, men mitt radhus är byggt 2001 och här delar vi det mest intima med grannarna och sätter vi på värmen, är det i huvudsak till glädje för kråkorna. Jag saknar centralvärme, vattenburna element och ventilation i badrummen, inte nödvändigtvis enbart i form av ett fönster som alltid måste stå öppet.

Inte heller är jag särskilt förtjust i de så typiska klinkergolven som är kalla, inte bara för fötterna utan även för den allmänna känslan. Samtidigt har de sina fördelar, inte minst är de behagligt svala på sommaren. Jag drömmer om vettig förvaring och taklampor! Det senare går ju att installera, men jag önskar att det bara var att plugga in dem som i Sverige, utan att först behöva anlita en elektriker.

Allt detta gnäll till trots finns det mycket jag älskar med de spanska husen. Vad jag faktiskt är tacksam för, vilket är lite motsägelsefullt, är att slippa de täta bostäderna i Sverige. Tack vare den naturliga ventilation som blir i spanska oisolerade hus, försvann min allergi helt när jag flyttade hit.

Min praktiska sida uppskattar även avsaknaden av levande material, såsom trä och isolering som kan mögla vid eventuella fuktproblem. De är ju tyvärr relativt vanliga, men nästan alltid förvånansvärt enkelt åtgärdade. Jag upplever även att brandrisken är mindre jämfört med Sverige, just på grund av att husen oftast är av sten.

Efter många år som permanentboende på Costa del Sol, uppskattar jag även ett sydöstvänt läge med överbyggd terrass utanför vardagsrummet. Vi får in lite sol på vintern, men ingen alls på sommaren.

I mitt hus pågår ständig vädring, det är alltid ett antal fönster som är öppna och det känns friskt och skönt men blir aldrig samma mys och ombonade känsla som i ett svenskt hem. Men bara det faktum att man kan ha altandörren på vid gavel året om, är ju värt att genomlida en del skavanker för. Och det är såklart det allt handlar om. Att anpassa sig, kombinera det bästa från varje land, prova sig fram och ta seden dit man kommer. Fokusera mer på bougainvillean än på golvbrunnar.

Ska du köpa? Koncentrera dig på läget och sänk kraven på inomhus, det går att fixa till. Det blir inte exakt som hemma. Kanske blir det ännu bättre. Har man ingen fönsterbräda får man hitta på andra lösningar för inomhusväxterna. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [11] => Array
        (
            [id] => 34312
            [sectionId] => 245
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det var i ärlighetens namn lite skönt att slippa resa, packa och frakta julklappar fram och tillbaka förra året. Men i Sverige har vi småkusinerna och för Iván är det såklart något helt annat att få dela julen med dem. Även om tomten, tro det eller ej, hittade till vårt radhus i Benalmádena i fjol. 

Den stora skillnaden mellan spansk och svensk jul är förutom vädret såklart, bristen på upptakt i Spanien; novent, advent, mys och pyssel. På Costa del Sol är solen mer bländande än någonsin i december och det kan vara svårt att hitta fram till den där julstämningen man har i sig som svensk sedan barnsben. Hemligheten är att anamma även de spanska sedvänjorna. 

Här börjar julen senare , även om julbelysningen numera sitter uppe redan i oktober och julskyltningen tjuvstartar så fort sommaren är över. Men allting är förskjutet och det stora crescendot först den 6 januari. 

Medan svenskar är ganska homogena i sitt julfirande, är det desto spretigare i Spanien. Varje familj har sina egna traditioner, vilken dag som firas mest, när julklapparna delas ut och vad man äter. Det viktigaste är att ses och vara tillsammans. Vilka datum, var det sker och under vilka former, är underordnat. 

Så vad ska man göra för att krama ur det bästa och mesta av den spanska julen? 
Att fira jul i Spanien är faktiskt helt fantastiskt. Den spanska julmusiken är till skillnad från den svenska, betydligt gladare och festligare och uppförs inte sällan i form av musikgrupper som går gatan fram med sina slaginstrument. Så kallade “villancicos” ackompanjeras av “la pandereta” och “la zambomba” och det är svårt att inte ryckas med i glädjen och börja dansa. 

Julen är, precis som allting annat i Spanien, något som firas mer utanför än i hemmet. På gatan och på restaurangerna. Inte minst fylls lunchrestaurangerna under hela december av alla företag som drar ut på långlunch som avslutas med “copas” (drinkar) på en infrauppvärmd uteservering eller takterrass. 

Några glöggkvällar i hemmets stilla vrå, ordnas inte. Det är fest på stan “as usual”. Strandrestaurangerna blommar upp och under långhelgen i samband med 6 och 8 december är det svårt att få bord. Men lyckas du, lovar jag att du bara genom att befinna dig i detta glada kaos, automatiskt kommer i feststämning. 

Besök någon av alla julkrubbor som byggs upp i kyrkor och kommunhus. Köp rostade kastanjer, fika churros med varm choklad när solen går ned och ta ett glas russinsmakande “vino dulce” på en överfull bar. Köp en jullott till stora jullotteriet El Gordo som dras 22 december. Det finns inte en spanjor som inte går runt med minst en tiondel i plånboken som gör julmånaden lite mer spännande. 

När det gäller mat är valmöjligheterna och flexibiliteten större än i Sverige. Det är fisk och skaldjur, ostron och cava. Så kallad “picoteo” med “pata negra” och andra charkprodukter, ostar och lyxkonserver. Soppa, buljong, mustiga grytor och huvudrätter med grillat kött som kalkon, lamm, spädgris eller hel fisk i ugn. Rödvin och anislikör. 

Precis som i Sverige äts det mellan varven även valnötter, clementiner, apelsiner, olika former av turrón (nougat) och marsipan. Men godiset är inte i fokus och det varken bakas eller pysslas. Pyntet begränsas till gran och krubba. Min julgran som jag köpte på plantskola i fjol, lever för övrigt ännu i sin kruka i trädgården. Det är snart dags för den att flytta in i värmen igen! 

Spaniens “1 april” infaller 28 december, "El día de los Santos Inocentes". Glöm inte heller de tolv druvorna på nyårsnatten och att skriva önskelista till "Los Reyes Magos" som kan överlämnas direkt till kungarna på torget i de flesta kommuner. 

Julens stora final är “La cabalgata de los reyes magos” på kvällen 5 januari. Sedan äts gräddig Roscón de Reyes till både kvällsmat och frukost. På morgonen får barnen sina presenter och sedan är det roliga slut. Den stora uppförsbacken i januari tar vid, "La cuesta de enero". 

Om vi som Spaniensvenskar spelar våra kort rätt från novent till 6 januari blir det två hela härliga månader att njuta av. God jul och gott slut!
            [ingress] => CARIN OSVALDSSON I år firar vi äntligen svensk jul i Västergötland igen, efter att ha stannat hemma 2020. Det jag tar med mig in i julen 2021 är dock att inte vänta med firandet tills vi kommer till Sverige. Jag lär även smyga in några spanska inslag på julbordet. Det svenska och spanska gifter sig nämligen särskilt bra under julen och i fusionen finner vi det ultimata julfirandet.
            [headline] => Spansksvensk mix maxar julen
            [page] => 0
            [modified] => 20211127173707
            [created] => 20211118145624
            [publishStart] => 20211129064400
            [publishStop] => 20220517155659
            [fullArticle] => Spansksvensk mix maxar julen CARIN OSVALDSSON I år firar vi äntligen svensk jul i Västergötland igen, efter att ha stannat hemma 2020. Det jag tar med mig in i julen 2021 är dock att inte vänta med firandet tills vi kommer till Sverige. Jag lär även smyga in några spanska inslag på julbordet. Det svenska och spanska gifter sig nämligen särskilt bra under julen och i fusionen finner vi det ultimata julfirandet. Det var i ärlighetens namn lite skönt att slippa resa, packa och frakta julklappar fram och tillbaka förra året. Men i Sverige har vi småkusinerna och för Iván är det såklart något helt annat att få dela julen med dem. Även om tomten, tro det eller ej, hittade till vårt radhus i Benalmádena i fjol. 

Den stora skillnaden mellan spansk och svensk jul är förutom vädret såklart, bristen på upptakt i Spanien; novent, advent, mys och pyssel. På Costa del Sol är solen mer bländande än någonsin i december och det kan vara svårt att hitta fram till den där julstämningen man har i sig som svensk sedan barnsben. Hemligheten är att anamma även de spanska sedvänjorna. 

Här börjar julen senare , även om julbelysningen numera sitter uppe redan i oktober och julskyltningen tjuvstartar så fort sommaren är över. Men allting är förskjutet och det stora crescendot först den 6 januari. 

Medan svenskar är ganska homogena i sitt julfirande, är det desto spretigare i Spanien. Varje familj har sina egna traditioner, vilken dag som firas mest, när julklapparna delas ut och vad man äter. Det viktigaste är att ses och vara tillsammans. Vilka datum, var det sker och under vilka former, är underordnat. 

Så vad ska man göra för att krama ur det bästa och mesta av den spanska julen? 
Att fira jul i Spanien är faktiskt helt fantastiskt. Den spanska julmusiken är till skillnad från den svenska, betydligt gladare och festligare och uppförs inte sällan i form av musikgrupper som går gatan fram med sina slaginstrument. Så kallade “villancicos” ackompanjeras av “la pandereta” och “la zambomba” och det är svårt att inte ryckas med i glädjen och börja dansa. 

Julen är, precis som allting annat i Spanien, något som firas mer utanför än i hemmet. På gatan och på restaurangerna. Inte minst fylls lunchrestaurangerna under hela december av alla företag som drar ut på långlunch som avslutas med “copas” (drinkar) på en infrauppvärmd uteservering eller takterrass. 

Några glöggkvällar i hemmets stilla vrå, ordnas inte. Det är fest på stan “as usual”. Strandrestaurangerna blommar upp och under långhelgen i samband med 6 och 8 december är det svårt att få bord. Men lyckas du, lovar jag att du bara genom att befinna dig i detta glada kaos, automatiskt kommer i feststämning. 

Besök någon av alla julkrubbor som byggs upp i kyrkor och kommunhus. Köp rostade kastanjer, fika churros med varm choklad när solen går ned och ta ett glas russinsmakande “vino dulce” på en överfull bar. Köp en jullott till stora jullotteriet El Gordo som dras 22 december. Det finns inte en spanjor som inte går runt med minst en tiondel i plånboken som gör julmånaden lite mer spännande. 

När det gäller mat är valmöjligheterna och flexibiliteten större än i Sverige. Det är fisk och skaldjur, ostron och cava. Så kallad “picoteo” med “pata negra” och andra charkprodukter, ostar och lyxkonserver. Soppa, buljong, mustiga grytor och huvudrätter med grillat kött som kalkon, lamm, spädgris eller hel fisk i ugn. Rödvin och anislikör. 

Precis som i Sverige äts det mellan varven även valnötter, clementiner, apelsiner, olika former av turrón (nougat) och marsipan. Men godiset är inte i fokus och det varken bakas eller pysslas. Pyntet begränsas till gran och krubba. Min julgran som jag köpte på plantskola i fjol, lever för övrigt ännu i sin kruka i trädgården. Det är snart dags för den att flytta in i värmen igen! 

Spaniens “1 april” infaller 28 december, "El día de los Santos Inocentes". Glöm inte heller de tolv druvorna på nyårsnatten och att skriva önskelista till "Los Reyes Magos" som kan överlämnas direkt till kungarna på torget i de flesta kommuner. 

Julens stora final är “La cabalgata de los reyes magos” på kvällen 5 januari. Sedan äts gräddig Roscón de Reyes till både kvällsmat och frukost. På morgonen får barnen sina presenter och sedan är det roliga slut. Den stora uppförsbacken i januari tar vid, "La cuesta de enero". 

Om vi som Spaniensvenskar spelar våra kort rätt från novent till 6 januari blir det två hela härliga månader att njuta av. God jul och gott slut! Julbelysning och den särskilda brevlådan för barnens önskebrev till de tre vise männen, "Los Reyes Magos", i Benalmádena Pueblo. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [12] => Array
        (
            [id] => 33451
            [sectionId] => 245
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Nu börjar dock svenskarna alltmer likna spanjorerna. Jag möter dessutom allt oftare svenskar som är väldigt radikala i sin kritik. Jag förstår att detta inte nödvändigtvis är symptomatiskt med vad svenskar i allmänhet anser. Det rör sig ju i hög grad om svenskar som valt att lämna landet i viss mån. Men jag tycker mig ändå se ett trendbrott.

Kritikerna menar att Sverige inte är vad det var och att landet förstörts. Ett visst mått av självkritik tycker jag är sunt och ganska sympatiskt, det är väl “janten” i mig som tycker så. Men medan spanjorerna inkluderar sig själva i sin kritik när de talar med icke-spanjorer, riktar de kritiska svenskarna sin kritik helt och hållet mot “de andra”. Det andra politiska lägret och inte minst de som kommer utifrån, det vill säga icke-svenskar. Det är alltid andras fel när något inte är bra i Sverige.

Lite så kan visserligen spanjorer vara också, man skyller ofta på andra, framför allt politikerna som om de inte tillhörde folket. Samtidigt finns en kollektiv skuldacceptans som man tar både med ro och med en dos humor. Vi, spanjorerna, är oorganiserade, ineffektiva, opunktliga, högljudda och slarviga. Exempelvis.

Jag tycker absolut att det finns mycket som är bättre i Spanien än i Sverige, dock oftast inte samma saker eller på samma sätt som de svenska Sverige-kritikerna menar. Jag kan känna stolthet över det Spanien är bättre på, eller som är bättre i Spanien, precis på samma sätt som jag kan vara stolt över Sverige och det som är bättre i Sverige. Men Spanien utgår liksom från ett underläge och eftersom förväntningarna är lägre blir upplevelsen en annan. Svenskarna har däremot extrema förväntningar på det egna landet. 

Under mina år som mäklare, som jag nu för övrigt återgår till, så lyfter jag såklart gärna fram det som är bättre i Spanien eftersom mitt jobb är att sälja Spanien. När någon börjar beklaga sig över hur hemskt det numera är att bo i Sverige, är det inte riktigt läge att försöka balansera med allt det som faktiskt inte är så bra i Spanien. Men jag har många gånger häpnat och måst bita mig i läppen. Man får ju ändå behålla perspektivet och allt är inte svart eller vitt.

Rent objektivt ligger Sverige faktiskt långt före Spanien när det gäller välfärd. Basen är såklart att båda länderna, ligger väldigt högt om vi jämför med resten av världen. Solen skiner fler timmar i Spanien och ja det finns kanske fler poliser här och det är ju bra. Men det sker ju i ärlighetens namn också på bekostnad av andra saker. Sånt som de flesta svenskar som flyttar hit, inte ser så mycket av. Barnbidrag, föräldraledighet, studiebidrag, a-kassa och socialbidrag exempelvis. 

Skattetrycket är relativt högt i båda länderna, men Sverige ligger fortfarande en bit över. Man kan ju tycka vad man vill om det, men det är ändå så att om den gemensamma kassan är mindre så finns även mindre pengar att lägga på den gemensamma välfärden. Min helt personliga uppskattning är att Spanien prioriterar säkerhet och även vården högre, medan exempelvis bostads- och familjepolitiken väger tyngre i Sverige. Som sagt, det är en helt subjektiv värdering. 

I Spanien lever man ju väldigt bra om man kommer hit med sin svenska lön eller redan har klättrat högt på karriärstegen, driver eget bolag och har sina inkomster säkrade. Eller om man växer upp i en priviligerad kontext där familjen kan stötta ekonomiskt. Men att ta sig upp hela vägen från scratch på egen hand är långt ifrån självklart, oavsett hur intelligent du är eller hur mycket kämparglöd du än har.

Spanien är fantastiskt. Men det är Sverige också. Jag önskar att ni som reser mellan länderna fokuserar på tacksamheten över att ha tillgång till båda, att ni kan lyfta blicken, se helheten samt bidra till ett konstruktivt utbyte. Vi har alla ett ansvar, både här och där.
            [ingress] => Jag har alltid upplevt att spanjorer är rätt så kritiska mot det egna landet, medan svenskar lite mer utgår ifrån att Sverige är bäst i många avseenden. Svenskar är duktiga och tycker det själva också. Vi är duktiga på att arbeta, på att organisera och vara effektiva. Vi är kreativa, skapande, uppfinningsrika och bra på att leverera. Det är vi på ett individuellt plan, men även som nation.
            [headline] => Självkritik vs. rent gnäll
            [page] => 0
            [modified] => 20240514105615
            [created] => 20210731125745
            [publishStart] => 20210906064600
            [publishStop] => 20220127115759
            [fullArticle] => Självkritik vs. rent gnäll Jag har alltid upplevt att spanjorer är rätt så kritiska mot det egna landet, medan svenskar lite mer utgår ifrån att Sverige är bäst i många avseenden. Svenskar är duktiga och tycker det själva också. Vi är duktiga på att arbeta, på att organisera och vara effektiva. Vi är kreativa, skapande, uppfinningsrika och bra på att leverera. Det är vi på ett individuellt plan, men även som nation. Nu börjar dock svenskarna alltmer likna spanjorerna. Jag möter dessutom allt oftare svenskar som är väldigt radikala i sin kritik. Jag förstår att detta inte nödvändigtvis är symptomatiskt med vad svenskar i allmänhet anser. Det rör sig ju i hög grad om svenskar som valt att lämna landet i viss mån. Men jag tycker mig ändå se ett trendbrott.

Kritikerna menar att Sverige inte är vad det var och att landet förstörts. Ett visst mått av självkritik tycker jag är sunt och ganska sympatiskt, det är väl “janten” i mig som tycker så. Men medan spanjorerna inkluderar sig själva i sin kritik när de talar med icke-spanjorer, riktar de kritiska svenskarna sin kritik helt och hållet mot “de andra”. Det andra politiska lägret och inte minst de som kommer utifrån, det vill säga icke-svenskar. Det är alltid andras fel när något inte är bra i Sverige.

Lite så kan visserligen spanjorer vara också, man skyller ofta på andra, framför allt politikerna som om de inte tillhörde folket. Samtidigt finns en kollektiv skuldacceptans som man tar både med ro och med en dos humor. Vi, spanjorerna, är oorganiserade, ineffektiva, opunktliga, högljudda och slarviga. Exempelvis.

Jag tycker absolut att det finns mycket som är bättre i Spanien än i Sverige, dock oftast inte samma saker eller på samma sätt som de svenska Sverige-kritikerna menar. Jag kan känna stolthet över det Spanien är bättre på, eller som är bättre i Spanien, precis på samma sätt som jag kan vara stolt över Sverige och det som är bättre i Sverige. Men Spanien utgår liksom från ett underläge och eftersom förväntningarna är lägre blir upplevelsen en annan. Svenskarna har däremot extrema förväntningar på det egna landet. 

Under mina år som mäklare, som jag nu för övrigt återgår till, så lyfter jag såklart gärna fram det som är bättre i Spanien eftersom mitt jobb är att sälja Spanien. När någon börjar beklaga sig över hur hemskt det numera är att bo i Sverige, är det inte riktigt läge att försöka balansera med allt det som faktiskt inte är så bra i Spanien. Men jag har många gånger häpnat och måst bita mig i läppen. Man får ju ändå behålla perspektivet och allt är inte svart eller vitt.

Rent objektivt ligger Sverige faktiskt långt före Spanien när det gäller välfärd. Basen är såklart att båda länderna, ligger väldigt högt om vi jämför med resten av världen. Solen skiner fler timmar i Spanien och ja det finns kanske fler poliser här och det är ju bra. Men det sker ju i ärlighetens namn också på bekostnad av andra saker. Sånt som de flesta svenskar som flyttar hit, inte ser så mycket av. Barnbidrag, föräldraledighet, studiebidrag, a-kassa och socialbidrag exempelvis. 

Skattetrycket är relativt högt i båda länderna, men Sverige ligger fortfarande en bit över. Man kan ju tycka vad man vill om det, men det är ändå så att om den gemensamma kassan är mindre så finns även mindre pengar att lägga på den gemensamma välfärden. Min helt personliga uppskattning är att Spanien prioriterar säkerhet och även vården högre, medan exempelvis bostads- och familjepolitiken väger tyngre i Sverige. Som sagt, det är en helt subjektiv värdering. 

I Spanien lever man ju väldigt bra om man kommer hit med sin svenska lön eller redan har klättrat högt på karriärstegen, driver eget bolag och har sina inkomster säkrade. Eller om man växer upp i en priviligerad kontext där familjen kan stötta ekonomiskt. Men att ta sig upp hela vägen från scratch på egen hand är långt ifrån självklart, oavsett hur intelligent du är eller hur mycket kämparglöd du än har.

Spanien är fantastiskt. Men det är Sverige också. Jag önskar att ni som reser mellan länderna fokuserar på tacksamheten över att ha tillgång till båda, att ni kan lyfta blicken, se helheten samt bidra till ett konstruktivt utbyte. Vi har alla ett ansvar, både här och där. Både svenskar och spanjorer gnäller en del över det egna landet, men medan spanjorerna är självkritiska riktar svenskarna sin kritik mot "de andra". 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [13] => Array
        (
            [id] => 33549
            [sectionId] => 245
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Jag minns när jag kom hit och första gången hörde hur en spanjor var tvungen att visa upp läkarintyg på jobbet för att kunna sjukanmäla sig. Jag blev chockad och tyckte det lät helt galet. Skulle alla som fick influensa, en rejäl förkylning eller maginfluensa tränga ihop sig på vårdcentralen, sitta där i flera timmar och riskera smitta varandra, istället för att stanna hemma, vila och kurera sig? 

Jag var chockad både över att vanligt folk ansåg att de behövde träffa en läkare bara för att de hade lite feber och över att arbetsgivarna uppenbarligen inte litade på sina anställda. Jag tyckte då till och med att det bästa skulle vara att införa en avgift, precis som i Sverige, för att filtrera okynnesspringet till doktorn.

Jag har tack och lov aldrig krävts på läkarintyg av någon av de arbetsgivare jag haft i Spanien. Men genom åren har jag vant mig allt mer vid att man går till läkaren när man blir sjuk. Det blir lite som en snabb “check up” för att få koll på att det inte är något allvarligare än man tror och för att få några enkla förhållningsregler. Jag tycker att det är en skön och bekväm inställning. Absolut inte alltid den mest effektiva, men det känns bra att man kan gå till läkaren och be om råd, när man själv känner sig osäker. Framför allt är det en oerhörd trygghet när man har små barn.

För mig var den definitiva brytpunkten, när jag förvandlades från svensk till spansk i den bemärkelsen, när min son fick lunginflammation vid 1,5 års ålder. Jag tror det var första gången han var riktigt sjuk, febern gick upp till 39-40, ned med febernedsättande, men sedan upp igen. Han hostade också. Jag tänkte som man gör som svensk, att det går över och inte ska man störa doktorn med feber och hosta. 

Men till slut så åkte vi dit i alla fall. Till mitt försvar så var även akutläkarens spontana utlåtande att det inte var något som helst fel på ungen. Som givetvis sprang omkring och var pigg som en mört. Men de undersökte honom ändå tack och lov. Han hade alltså lunginflammation och vi fick en hel arsenal med antibiotika och olika inhalatorer med oss hem. Allting gick bra, men efter detta har jag åkt till doktorn när jag känner mig osäker. Främst gällande Iván. Själv vet man ju hur man mår, men med barn är det svårare.

När vi var i Sverige hela familjen för några år sedan behövde min dåvarande partner, spanjor, söka upp en läkare då han fick väldigt ont i ett åderbråck och vi var oroliga för att han hade fått en propp. Här hemma är det ju bara att sätta sig i bilen och åka. Men i Sverige fick vi ringa upp och tala med en automatröst för att sedan vänta på att en sköterska skulle ringa tillbaka och avgöra om han skulle få träffa henne. 

Vi passerade filtret. Nästa filter var sköterskan, innan han så småningom kunde få träffa en läkare. Allt gick bra även denna gång, det var ingen propp. Men kulturkrocken var uppenbar. “Jag vill bara träffa en läkare”, beklagade sig min partner. “Jag vet, men så enkelt är det inte i Sverige…”.

En faktor som man måste ha i åtanke vid jämförelsen är ju dock att väldigt många i Spanien, så även vi, väljer att ha en privat sjukförsäkring. När vi åker till akuten är det nästan alltid till privatsjukhuset Xanit i Benalmádena. Det ger mig lite mindre dåligt samvete när svensken i mig fortfarande bannar mig för att jag upptar vården “i onödan”.

Fördelarna i Spanien är just att en nära relation med vården gör att det inte går flera år mellan läkarbesöken. Man har generellt lite mer koll på sin egen hälsa. Spansk vårdpersonal är dessutom noggrann med att verkligen undersöka problemen och aldrig ta för givet att patienten bara gnäller. Man utesluter alltid allvarlig sjukdom innan patienten skickas hem, även om det innebär röntgen, blodprov eller EKG. Dessutom skapar denna relation en naturlighet och en närhet som barnen tar med sig redan från början och som minskar rädslan för sjukhusmiljöer. Min egen son är totalt orädd för sjukhus och läkare vilket gör det hela totalt odramatiskt och icke-traumatiskt.

Givetvis har allt detta påverkats av Covid-19. Självklart har många spanjorer valt att hålla sig borta från vården, både på grund av smittrisken och av respekt för den överbelastning vården kämpat med sedan pandemin bröt ut. Men det är något tillfälligt och går upp och ned med smittfrekvensen. 

Men när det gäller vaccineringen har jag en känsla av att en del svenskar tycker att deras vaccinmotstånd grundar sig i en sund kritisk inställning mot auktoriteter, medan spanjorerna ser det som en självklarhet att lyssna på läkarnas och sjuksköterskornas rekommendationer. I detta fall, precis som alla andra gånger man på eget bevåg sökt deras hjälp och råd.

>>> Carin Osvaldssons blogg är exklusiv för prenumeranter på SK Premium. Vi har valt att offentliggöra hela hennes första säsong i efterhand. Boka en prenumeration på SK Premium om du vill erhålla vårt dagliga nyhetsbrev, med bland annat en ny färsk blogg av Carin Osvaldsson varje vecka. Läs mer: https://www.sydkusten.es/premium
            [ingress] => CARIN OSVALDSSON  Spanjorer och svenskar har verkligen en radikalt annorlunda relation till vården. Kanske är det även en del av förklaringen till skillnaden när det gäller vaccinmotståndet, som väl generellt känns större bland svenskar än bland spanjorer. I Spanien har man på gott och ont en nära nära relation till vården, oavsett man är sjuk eller ej, vilket sannolikt även ökar förtroendet för den i allmänna termer. Ont, för att det lätt kan bli lite för mycket spring till doktorn. Gott, för att det saknas spärrar och misstänksamhet.
            [headline] => Nära relation till vården minskar misstänksamheten
            [page] => 0
            [modified] => 20240514105620
            [created] => 20210806122548
            [publishStart] => 20210807040000
            [publishStop] => 20220202065259
            [fullArticle] => Nära relation till vården minskar misstänksamheten CARIN OSVALDSSON  Spanjorer och svenskar har verkligen en radikalt annorlunda relation till vården. Kanske är det även en del av förklaringen till skillnaden när det gäller vaccinmotståndet, som väl generellt känns större bland svenskar än bland spanjorer. I Spanien har man på gott och ont en nära nära relation till vården, oavsett man är sjuk eller ej, vilket sannolikt även ökar förtroendet för den i allmänna termer. Ont, för att det lätt kan bli lite för mycket spring till doktorn. Gott, för att det saknas spärrar och misstänksamhet. Jag minns när jag kom hit och första gången hörde hur en spanjor var tvungen att visa upp läkarintyg på jobbet för att kunna sjukanmäla sig. Jag blev chockad och tyckte det lät helt galet. Skulle alla som fick influensa, en rejäl förkylning eller maginfluensa tränga ihop sig på vårdcentralen, sitta där i flera timmar och riskera smitta varandra, istället för att stanna hemma, vila och kurera sig? 

Jag var chockad både över att vanligt folk ansåg att de behövde träffa en läkare bara för att de hade lite feber och över att arbetsgivarna uppenbarligen inte litade på sina anställda. Jag tyckte då till och med att det bästa skulle vara att införa en avgift, precis som i Sverige, för att filtrera okynnesspringet till doktorn.

Jag har tack och lov aldrig krävts på läkarintyg av någon av de arbetsgivare jag haft i Spanien. Men genom åren har jag vant mig allt mer vid att man går till läkaren när man blir sjuk. Det blir lite som en snabb “check up” för att få koll på att det inte är något allvarligare än man tror och för att få några enkla förhållningsregler. Jag tycker att det är en skön och bekväm inställning. Absolut inte alltid den mest effektiva, men det känns bra att man kan gå till läkaren och be om råd, när man själv känner sig osäker. Framför allt är det en oerhörd trygghet när man har små barn.

För mig var den definitiva brytpunkten, när jag förvandlades från svensk till spansk i den bemärkelsen, när min son fick lunginflammation vid 1,5 års ålder. Jag tror det var första gången han var riktigt sjuk, febern gick upp till 39-40, ned med febernedsättande, men sedan upp igen. Han hostade också. Jag tänkte som man gör som svensk, att det går över och inte ska man störa doktorn med feber och hosta. 

Men till slut så åkte vi dit i alla fall. Till mitt försvar så var även akutläkarens spontana utlåtande att det inte var något som helst fel på ungen. Som givetvis sprang omkring och var pigg som en mört. Men de undersökte honom ändå tack och lov. Han hade alltså lunginflammation och vi fick en hel arsenal med antibiotika och olika inhalatorer med oss hem. Allting gick bra, men efter detta har jag åkt till doktorn när jag känner mig osäker. Främst gällande Iván. Själv vet man ju hur man mår, men med barn är det svårare.

När vi var i Sverige hela familjen för några år sedan behövde min dåvarande partner, spanjor, söka upp en läkare då han fick väldigt ont i ett åderbråck och vi var oroliga för att han hade fått en propp. Här hemma är det ju bara att sätta sig i bilen och åka. Men i Sverige fick vi ringa upp och tala med en automatröst för att sedan vänta på att en sköterska skulle ringa tillbaka och avgöra om han skulle få träffa henne. 

Vi passerade filtret. Nästa filter var sköterskan, innan han så småningom kunde få träffa en läkare. Allt gick bra även denna gång, det var ingen propp. Men kulturkrocken var uppenbar. “Jag vill bara träffa en läkare”, beklagade sig min partner. “Jag vet, men så enkelt är det inte i Sverige…”.

En faktor som man måste ha i åtanke vid jämförelsen är ju dock att väldigt många i Spanien, så även vi, väljer att ha en privat sjukförsäkring. När vi åker till akuten är det nästan alltid till privatsjukhuset Xanit i Benalmádena. Det ger mig lite mindre dåligt samvete när svensken i mig fortfarande bannar mig för att jag upptar vården “i onödan”.

Fördelarna i Spanien är just att en nära relation med vården gör att det inte går flera år mellan läkarbesöken. Man har generellt lite mer koll på sin egen hälsa. Spansk vårdpersonal är dessutom noggrann med att verkligen undersöka problemen och aldrig ta för givet att patienten bara gnäller. Man utesluter alltid allvarlig sjukdom innan patienten skickas hem, även om det innebär röntgen, blodprov eller EKG. Dessutom skapar denna relation en naturlighet och en närhet som barnen tar med sig redan från början och som minskar rädslan för sjukhusmiljöer. Min egen son är totalt orädd för sjukhus och läkare vilket gör det hela totalt odramatiskt och icke-traumatiskt.

Givetvis har allt detta påverkats av Covid-19. Självklart har många spanjorer valt att hålla sig borta från vården, både på grund av smittrisken och av respekt för den överbelastning vården kämpat med sedan pandemin bröt ut. Men det är något tillfälligt och går upp och ned med smittfrekvensen. 

Men när det gäller vaccineringen har jag en känsla av att en del svenskar tycker att deras vaccinmotstånd grundar sig i en sund kritisk inställning mot auktoriteter, medan spanjorerna ser det som en självklarhet att lyssna på läkarnas och sjuksköterskornas rekommendationer. I detta fall, precis som alla andra gånger man på eget bevåg sökt deras hjälp och råd.

>>> Carin Osvaldssons blogg är exklusiv för prenumeranter på SK Premium. Vi har valt att offentliggöra hela hennes första säsong i efterhand. Boka en prenumeration på SK Premium om du vill erhålla vårt dagliga nyhetsbrev, med bland annat en ny färsk blogg av Carin Osvaldsson varje vecka. Läs mer: https://www.sydkusten.es/premium I Spanien är det naturligt att uppsöka läkare när man undrar över något kring den egna hälsan. Denna nära relation till vården kan säkert vara en del i det låga vaccinmotståndet i landet. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [14] => Array
        (
            [id] => 33498
            [sectionId] => 245
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Spanien går helt klart ned i varv i juli, augusti och halva september. Åtminstone under normala omständigheter. Pandemin har ruckat på det mesta och min upplevelse är att de som jobbar, numera är mer på alerten, jämfört med före Covid-19. Kniven på strupen och allt det där. Men vanliga somrar är det nästintill omöjligt att få något att hända i den professionella sfären. 

Detta trots att en person rimligen inte borde vara borta från jobbet mer än max fyra veckor (den normala semestern i Spanien om man tar ut allt på en gång) och att det på större företag, rimligen borde finnas någon annan i tjänst som håller ställningarna. Trots detta alltså, är det inte ovanligt att saker och ting står helt still i 2,5 månader.

Jag önskar verkligen att jag kunde sänka mig till denna energinivå. Jag förstår mer än någonsin, varifrån denna hemska ineffektivitet kommer. Det handlar om överlevnad. 

Man borde göra färre saker, långsammare. Istället brukar mina somrar vara mer intensiva än andra perioder på året. Kanske mest för att jag försöker pressa in fler aktiviteter på lika många dygnstimmar. Barnomsorgen haltar och jag vill dessutom för egen del hinna med poolbad, filmkvällar, god mat och kvällspromenader. Vi sover mindre och mindre. Och de timmar jag jobbar måste jag gå snabbt och göra saker fort.

Men det går ju inte. Denna veckan förklarade min kropp det för mig. Den ville faktiskt inte mer. Lite ren och skär stress låg möjligen i grunden, men även det faktum att jag inte fyllt på det som behövdes. Jag är överlag väldigt dålig på att dricka, men hade verkligen ansträngt mig för att hälla i mig vatten. Vatten räcker dock inte när man svettas stor del av dygnet. Det behövs salter och mineraler också och jag tror, utan att vara läkare, att det var här det brast för mig.

Tydligast blev det när jag kände det som att mitt blodsocker gick ned, fast jag precis ätit lunch. Min kropp sa till mig att äta en skål med salta jordnötter och sedan kändes det bättre. Därefter tänkte jag att det är ju inte klokt att jag inte vet att ta hand om mig i värmen, efter nästan 18 år i Spanien.

Kanske är det för att jag jobbar hemifrån och sparar på luftkonditioneringen dagtid på grund av de hutlösa elpriserna. Eller så är det för att jag har en andalusisk hund som är totalt opåverkad av värmen. Medan grannarna berättar om hur de får dra ut sina hundar för att de i alla fall ska gå ut och kissa, så vill Zingo ha sina fyra dagliga promenader och visar mig tydligt hur understimulerad han är. Han kunde inte bry sig mindre om att det är 37 grader varmt. Han går till och med ut och lägger sig i solen då och då.

Så jag begav mig till affären och införskaffade tomatjuice, gazpacho och Aquarius. Och faktum är att det fick ganska snabbt resultat. Jag har också ändrat rutinerna för hundpromenaderna och hoppar ibland över den mitt på dagen samt har förvandlat den långa powerwalken till en lågenergipromenad där jag låter Zingo lukta på precis allt han vill. Målet är att gå så få kilometer som möjligt, på så lång tid som möjligt helt enkelt.

Ta hand om er i värmen. Oavsett du är på semester eller jobbar, lyssna på din kropp och överansträng den inte. Det behövs väldigt mycket mindre för att det ska ske på sommaren. Anamma den spanska ineffektiviteten. Jag lovar mig själv att försöka i alla fall.

>>> Carin Osvaldssons blogg är exklusiv för prenumeranter på SK Premium. Vi har valt att offentliggöra hela hennes första säsong i efterhand. Boka en prenumeration på SK Premium om du vill erhålla vårt dagliga nyhetsbrev, med bland annat en ny färsk blogg av Carin Osvaldsson varje vecka. Läs mer: https://www.sydkusten.es/premium
            [ingress] => CARIN OSVALDSSON  Denna värmen alltså, 2021 är helt klart det år jag lidit mest av den. Och inte bara mentalt. Svetten, lukten, känslan av begränsning. Nej, för första gången känner jag mig direkt fysiskt påverkad. Kroppen är uppenbart i obalans. Så vad gör jag för fel?
            [headline] => Omfamna ineffektiviteten - det handlar om överlevnad
            [page] => 0
            [modified] => 20240514105625
            [created] => 20210806113517
            [publishStart] => 20210731040000
            [publishStop] => 20220125103959
            [fullArticle] => Omfamna ineffektiviteten - det handlar om överlevnad CARIN OSVALDSSON  Denna värmen alltså, 2021 är helt klart det år jag lidit mest av den. Och inte bara mentalt. Svetten, lukten, känslan av begränsning. Nej, för första gången känner jag mig direkt fysiskt påverkad. Kroppen är uppenbart i obalans. Så vad gör jag för fel? Spanien går helt klart ned i varv i juli, augusti och halva september. Åtminstone under normala omständigheter. Pandemin har ruckat på det mesta och min upplevelse är att de som jobbar, numera är mer på alerten, jämfört med före Covid-19. Kniven på strupen och allt det där. Men vanliga somrar är det nästintill omöjligt att få något att hända i den professionella sfären. 

Detta trots att en person rimligen inte borde vara borta från jobbet mer än max fyra veckor (den normala semestern i Spanien om man tar ut allt på en gång) och att det på större företag, rimligen borde finnas någon annan i tjänst som håller ställningarna. Trots detta alltså, är det inte ovanligt att saker och ting står helt still i 2,5 månader.

Jag önskar verkligen att jag kunde sänka mig till denna energinivå. Jag förstår mer än någonsin, varifrån denna hemska ineffektivitet kommer. Det handlar om överlevnad. 

Man borde göra färre saker, långsammare. Istället brukar mina somrar vara mer intensiva än andra perioder på året. Kanske mest för att jag försöker pressa in fler aktiviteter på lika många dygnstimmar. Barnomsorgen haltar och jag vill dessutom för egen del hinna med poolbad, filmkvällar, god mat och kvällspromenader. Vi sover mindre och mindre. Och de timmar jag jobbar måste jag gå snabbt och göra saker fort.

Men det går ju inte. Denna veckan förklarade min kropp det för mig. Den ville faktiskt inte mer. Lite ren och skär stress låg möjligen i grunden, men även det faktum att jag inte fyllt på det som behövdes. Jag är överlag väldigt dålig på att dricka, men hade verkligen ansträngt mig för att hälla i mig vatten. Vatten räcker dock inte när man svettas stor del av dygnet. Det behövs salter och mineraler också och jag tror, utan att vara läkare, att det var här det brast för mig.

Tydligast blev det när jag kände det som att mitt blodsocker gick ned, fast jag precis ätit lunch. Min kropp sa till mig att äta en skål med salta jordnötter och sedan kändes det bättre. Därefter tänkte jag att det är ju inte klokt att jag inte vet att ta hand om mig i värmen, efter nästan 18 år i Spanien.

Kanske är det för att jag jobbar hemifrån och sparar på luftkonditioneringen dagtid på grund av de hutlösa elpriserna. Eller så är det för att jag har en andalusisk hund som är totalt opåverkad av värmen. Medan grannarna berättar om hur de får dra ut sina hundar för att de i alla fall ska gå ut och kissa, så vill Zingo ha sina fyra dagliga promenader och visar mig tydligt hur understimulerad han är. Han kunde inte bry sig mindre om att det är 37 grader varmt. Han går till och med ut och lägger sig i solen då och då.

Så jag begav mig till affären och införskaffade tomatjuice, gazpacho och Aquarius. Och faktum är att det fick ganska snabbt resultat. Jag har också ändrat rutinerna för hundpromenaderna och hoppar ibland över den mitt på dagen samt har förvandlat den långa powerwalken till en lågenergipromenad där jag låter Zingo lukta på precis allt han vill. Målet är att gå så få kilometer som möjligt, på så lång tid som möjligt helt enkelt.

Ta hand om er i värmen. Oavsett du är på semester eller jobbar, lyssna på din kropp och överansträng den inte. Det behövs väldigt mycket mindre för att det ska ske på sommaren. Anamma den spanska ineffektiviteten. Jag lovar mig själv att försöka i alla fall.

>>> Carin Osvaldssons blogg är exklusiv för prenumeranter på SK Premium. Vi har valt att offentliggöra hela hennes första säsong i efterhand. Boka en prenumeration på SK Premium om du vill erhålla vårt dagliga nyhetsbrev, med bland annat en ny färsk blogg av Carin Osvaldsson varje vecka. Läs mer: https://www.sydkusten.es/premium Aquarius, tomatjuice och gazpacho rekommenderas under heta dagar för att få både vätske- och saltnivåerna i kroppen i balans igen. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

)