Array
(
    [0] => Array
        (
            [id] => 40997
            [sectionId] => 392
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => När jag ser tillbaka på dessa år är det ofattbart att se hur världen och våra liv har förändrats på så kort tid. Det är klart att om vi går fyra år tillbaka så hamnar vi i 2020, det ödesdigra året då COVID-19 pandemin bröt ut. Den varade både månader och år och påverkade hälsan hos många människor, men påverkade också hur vi relaterar till varandra och till och med konceptet av arbete och hem. Trots det negativa och med hänsyn till dem som led under pandemin, ville jag alltid lyfta fram de positiva aspekterna och det gör jag fortfarande. Hela situationen förde också med sig positiva saker, bland annat tillämpningen av teknik för att ansluta med andra på distans; det förde med sig distansarbete som, i lagom doser, är något mycket positivt och, framför allt, att vi tagit mindre allvarligt på en del saker och rutiner, vilket lett till en ökad livskvalitet. 

Pandemin har motiverat många människor från andra länder att byta land och välja Spanien, särskilt vårt område Costa del Sol, för att bo och arbeta. Det tycker jag är fantastiskt! Någon kanske kan tycka att jag tänker så för att det gynnar mitt företag och utgör en ökad inkomstkälla för mig, men även om det är så ser jag det från synvinkeln av den kulturella rikedom det innebär när människor med olika bakgrunder och språk lever tillsammans. Därför blir jag upprörd när jag hör påståenden om att många problem uppstår på grund av att utlänningar som köper bostäder i Spanien, särskilt ökningen av bostadspriserna. Sant är att med större efterfrågan kommer högre priser, men enligt min uppfattning är problemet inte att priserna är höga, utan att lönerna för arbetare i Spanien generellt sett är allt för låga. Därför måste både spanska företagare och förvaltningen vara medvetna om detta och söka en lösning.

Men denna kulturella rikedom motarbetas till viss del inte bara av oss spanjorer. Det finns också många utlänningar som kommer till Spanien och bara vill bo i ett ”getto” med människor som har liknande vanor, liknande tider och talar samma språk. Jag upplever denna situation ofta med mina kunder och, även om jag älskar dem och det jag ska säga inte är menat att förolämpa, så har jag många gånger lust att skrika till dem: Sluta bo i Spanien som om ni befann er i Sverige! Snälla, lämna er golfbana, era stamrestauranger och de skolor dit ni skickar era barn. Det är inte Spanien, det är bara en parallell verklighet som många gånger hindrar er från att lära känna vårt land. 

Om ni har barn, ta dem till skolor med spanska barn eller ta dem till sport- eller fritidsaktiviteter där de kan vara med andra barn, såväl spanska som från andra länder. Gå och ät på spanska restauranger. Det räcker inte med de typiska som gränsar till det folkloristiska eller någon av strandbarerna vid kusten. Leta efter äkta restauranger där en spanjor gillar att ta ett glas vin med goda tapas. Och ännu mer, prova att äta middag lite senare än din vanliga tid någon dag, du kommer inte att bli sjuk! Med andra ord, lämna bubblan eftersom jag menar att det inte bara kommer att få er att njuta av andra positiva saker som vårt land har, utan det kan också göra er mer toleranta och flexibla gentemot detta land som fram till nu välkomnat er med öppna armar.

Säkert håller inte alla med mig och några kanske till och med tycker att jag inte är respektfull när jag säger detta. Men det är tvärtom, jag säger det med den största respekt för er kultur och ert sätt att leva, som jag har lärt mig så mycket av. Som jag sa tidigare, tror jag innerligt att om vi lever tillsammans så mycket som möjligt kan det bara ge oss alla en större rikedom. Och framför allt kommer våra barn uppleva att världen är mycket bredare och annorlunda, vilket främjar respekt och samförstånd, vilket vår värld saknar så mycket av just nu.

Med dessa rader vill jag säga från hjärtat TACK till dem som ägnat ett ögonblick åt att läsa mina spalter. För mig har det varit ett privilegium och en ära att få stjäla några minuters läsning från er under dessa år. Tusen tack till Mats och Richard för att ni har låtit mig medverka i er tidning under dessa år. Jag har på så sätt fått känna mig, om än för ett ögonblick, som den journalist jag alltid drömt om att bli. Dessutom har jag fått lära mig att genom att klä av sig ibland släpper man in ny luft. Trevlig sommar till er alla och ¡hasta pronto!
            [ingress] => Att ta ett blankt blad och börja skriva, vare sig det är denna artikel eller något annat jag skriver, innebär alltid en utmaning för mig. Detta eftersom jag på sätt och vis klär av mig när jag berättar om erfarenheter eller anekdoter, men också när jag vädrar åsikter och speciellt när jag delar med mig av mina känslor. Ni kanske tycker att jag överdriver, och det gör jag säkert, men så känner jag. Jag har gått igenom de spalter som jag skrivit för Sydkusten under dessa nästan fyra år - Herregud, vad tiden flyger! - och i alla texter har jag till viss del klätt av mig. Ärligt talat så ångrar jag mig inte för ett ögonblick.
            [headline] => Ett blankt blad att klä av sig i
            [page] => 0
            [modified] => 20240602161201
            [created] => 20240521195749
            [publishStart] => 20240603064700
            [publishStop] => 20241117185759
            [fullArticle] => Ett blankt blad att klä av sig i Att ta ett blankt blad och börja skriva, vare sig det är denna artikel eller något annat jag skriver, innebär alltid en utmaning för mig. Detta eftersom jag på sätt och vis klär av mig när jag berättar om erfarenheter eller anekdoter, men också när jag vädrar åsikter och speciellt när jag delar med mig av mina känslor. Ni kanske tycker att jag överdriver, och det gör jag säkert, men så känner jag. Jag har gått igenom de spalter som jag skrivit för Sydkusten under dessa nästan fyra år - Herregud, vad tiden flyger! - och i alla texter har jag till viss del klätt av mig. Ärligt talat så ångrar jag mig inte för ett ögonblick. När jag ser tillbaka på dessa år är det ofattbart att se hur världen och våra liv har förändrats på så kort tid. Det är klart att om vi går fyra år tillbaka så hamnar vi i 2020, det ödesdigra året då COVID-19 pandemin bröt ut. Den varade både månader och år och påverkade hälsan hos många människor, men påverkade också hur vi relaterar till varandra och till och med konceptet av arbete och hem. Trots det negativa och med hänsyn till dem som led under pandemin, ville jag alltid lyfta fram de positiva aspekterna och det gör jag fortfarande. Hela situationen förde också med sig positiva saker, bland annat tillämpningen av teknik för att ansluta med andra på distans; det förde med sig distansarbete som, i lagom doser, är något mycket positivt och, framför allt, att vi tagit mindre allvarligt på en del saker och rutiner, vilket lett till en ökad livskvalitet. 

Pandemin har motiverat många människor från andra länder att byta land och välja Spanien, särskilt vårt område Costa del Sol, för att bo och arbeta. Det tycker jag är fantastiskt! Någon kanske kan tycka att jag tänker så för att det gynnar mitt företag och utgör en ökad inkomstkälla för mig, men även om det är så ser jag det från synvinkeln av den kulturella rikedom det innebär när människor med olika bakgrunder och språk lever tillsammans. Därför blir jag upprörd när jag hör påståenden om att många problem uppstår på grund av att utlänningar som köper bostäder i Spanien, särskilt ökningen av bostadspriserna. Sant är att med större efterfrågan kommer högre priser, men enligt min uppfattning är problemet inte att priserna är höga, utan att lönerna för arbetare i Spanien generellt sett är allt för låga. Därför måste både spanska företagare och förvaltningen vara medvetna om detta och söka en lösning.

Men denna kulturella rikedom motarbetas till viss del inte bara av oss spanjorer. Det finns också många utlänningar som kommer till Spanien och bara vill bo i ett ”getto” med människor som har liknande vanor, liknande tider och talar samma språk. Jag upplever denna situation ofta med mina kunder och, även om jag älskar dem och det jag ska säga inte är menat att förolämpa, så har jag många gånger lust att skrika till dem: Sluta bo i Spanien som om ni befann er i Sverige! Snälla, lämna er golfbana, era stamrestauranger och de skolor dit ni skickar era barn. Det är inte Spanien, det är bara en parallell verklighet som många gånger hindrar er från att lära känna vårt land. 

Om ni har barn, ta dem till skolor med spanska barn eller ta dem till sport- eller fritidsaktiviteter där de kan vara med andra barn, såväl spanska som från andra länder. Gå och ät på spanska restauranger. Det räcker inte med de typiska som gränsar till det folkloristiska eller någon av strandbarerna vid kusten. Leta efter äkta restauranger där en spanjor gillar att ta ett glas vin med goda tapas. Och ännu mer, prova att äta middag lite senare än din vanliga tid någon dag, du kommer inte att bli sjuk! Med andra ord, lämna bubblan eftersom jag menar att det inte bara kommer att få er att njuta av andra positiva saker som vårt land har, utan det kan också göra er mer toleranta och flexibla gentemot detta land som fram till nu välkomnat er med öppna armar.

Säkert håller inte alla med mig och några kanske till och med tycker att jag inte är respektfull när jag säger detta. Men det är tvärtom, jag säger det med den största respekt för er kultur och ert sätt att leva, som jag har lärt mig så mycket av. Som jag sa tidigare, tror jag innerligt att om vi lever tillsammans så mycket som möjligt kan det bara ge oss alla en större rikedom. Och framför allt kommer våra barn uppleva att världen är mycket bredare och annorlunda, vilket främjar respekt och samförstånd, vilket vår värld saknar så mycket av just nu.

Med dessa rader vill jag säga från hjärtat TACK till dem som ägnat ett ögonblick åt att läsa mina spalter. För mig har det varit ett privilegium och en ära att få stjäla några minuters läsning från er under dessa år. Tusen tack till Mats och Richard för att ni har låtit mig medverka i er tidning under dessa år. Jag har på så sätt fått känna mig, om än för ett ögonblick, som den journalist jag alltid drömt om att bli. Dessutom har jag fått lära mig att genom att klä av sig ibland släpper man in ny luft. Trevlig sommar till er alla och ¡hasta pronto! Nacho Mata ser tillbaka på sina fyra år som kolumnist på Sydkusten och lovordar kulturutbytet. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [1] => Array
        (
            [id] => 40425
            [sectionId] => 392
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Sedan en tid tillbaka har vi pratat hemma om att åter leva i Sverige under en period. Till en början planerade vi att hyra en lägenhet i februari månad och utnyttja tiden för att vila, återse gamla vänner, öva på svenska och återuppleva alla de känslor som binder oss till platser där vi har haft så bra stunder.

Då detta slutligen inte varit möjligt överväger vi nu möjligheten att göra en "road trip" genom Sverige. Det är än så länge en färsk idé, men med ganska goda möjligheter att bli verklighet. Vi måste bestämma vilka städer vi ska besöka och om vi ska göra det med tåg eller genom att hyra en bil. Förmodligen skulle vi åka i början av september och med tanke på resan vill vi utgå från Stockholm och därifrån göra en rutt förbi Uppsala, Gävle, Sundsvall, Åre, Sunne, Karlstad, Göteborg, Halmstad, Malmö, Ystad, Karlskrona, Kalmar, Jönköping, Linköping och tillbaka till Stockholm. Esperanza, min fru, vill föra en resejournal eftersom hon vill anteckna dagliga upplevelser, vilka känslor de framkallar, intressanta möten och allt som sticker ut för att sedan dela det. Jag å min sida skulle vilja kunna spela in upplevelser och ha möten samt intervjuer för min YouTube-kanal.

En av de saker vi vill göra är att interagera med människor från de platser vi besöker. Vi skulle älska att prata med dem om deras livserfarenheter där i Sverige, deras perspektiv på Spanien och alla anekdoter som belyser den kulturella kopplingen mellan båda länderna. Jag antar att där ligger utmaningen med hela denna resa eftersom jag inte vet om det kommer att vara lätt att ha denna kommunikation med två okända spanjorer som far genom de svenska landskapen och försöker prata med folk. Därför tar jag tillfället i akt att be om hjälp av vilken som helst läsare som kan vara där vid den tiden och som har tid och lust att berätta lite om sin stad eller något annat som kan vara intressant. Om ni tycker att listan över städer är otillräcklig eller om ni tror att vi bör besöka något annat område i ert land, skulle jag vara glad att ta emot förslag eller någon idé på sådant ni finner intressant.

Vår vilja att återvända till Sverige är inte bara ett nyck för att resa. Vi vill upptäcka mer och se ert land med andra ögon. Vi har många minnen från det år vi levde i Stockholm för redan tio år sedan. Tiden flyger! Vi längtar efter att utforska nya områden och förstå ert land och er mentalitet på ett djupare sätt. Vi drivs av nyfikenheten att lära oss mer om historien, traditionerna och den svenska mentaliteten. Vi vill fördjupa oss i den kulturella rikedom som varje område vi besöker erbjuder, från historisk arkitektur till moderna konstuttryck och, inte att förglömma, kopplingen till naturen och kunna njuta av skönheten i olika landskap.

Kanske vissa läsare förundras över detta. Vi är mycket riktigt från Málaga och har bott här nästan hela vårt liv. Det är sant att det är ett område som njuter av ett fantastiskt klimat året runt, som är fullt av kultur och som har en utmärkt gastronomi. Men det faktum att vi har så mycket professionell kontakt med Sverige, och många svenska kunder, motiverar oss att vilja lära känna mer och förstå er bättre. 

Även om vi är olika tänker jag alltid att vi har mycket mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Även om vi normalt pratar mer om det senare. Det är det främst det första vi vill upptäcka med denna resa och som hjälper oss att förstå exakt vad det är som gjorde att vi blev  förälskade i Sverige och att vi fortfarande saknar det så ofta.
            [ingress] => Många av er som känner mig, eller kanske genom att läsa mina texter i denna kolumn, vet att jag är en malagueño som är djupt rotad i några av våra traditioner. Med lite mer än tre veckor kvar till det kommande påsklovet har jag bestämt mig för att inte skriva om det, för att undvika att vara tjatig genom att berätta att jag brukar gå varje dag för att se processionerna, eller genom att uttrycka mina åsikter om brödraskapen och musikbanden, och att jag delar dessa dagar med vänner och familj. Jag vill inte heller tråka ut er genom att prata om rivaliteten mellan Sevilla och Málaga om var de bästa processionerna äger rum eller om en typ av processioner är bättre eller sämre än en annan. Så den här gången har jag tänkt att göra er delaktiga i mina funderingar inför nästa sommar.
            [headline] => Lära känna varandra bättre
            [page] => 0
            [modified] => 20240303074908
            [created] => 20240222195600
            [publishStart] => 20240304064700
            [publishStop] => 20240820205559
            [fullArticle] => Lära känna varandra bättre Många av er som känner mig, eller kanske genom att läsa mina texter i denna kolumn, vet att jag är en malagueño som är djupt rotad i några av våra traditioner. Med lite mer än tre veckor kvar till det kommande påsklovet har jag bestämt mig för att inte skriva om det, för att undvika att vara tjatig genom att berätta att jag brukar gå varje dag för att se processionerna, eller genom att uttrycka mina åsikter om brödraskapen och musikbanden, och att jag delar dessa dagar med vänner och familj. Jag vill inte heller tråka ut er genom att prata om rivaliteten mellan Sevilla och Málaga om var de bästa processionerna äger rum eller om en typ av processioner är bättre eller sämre än en annan. Så den här gången har jag tänkt att göra er delaktiga i mina funderingar inför nästa sommar. Sedan en tid tillbaka har vi pratat hemma om att åter leva i Sverige under en period. Till en början planerade vi att hyra en lägenhet i februari månad och utnyttja tiden för att vila, återse gamla vänner, öva på svenska och återuppleva alla de känslor som binder oss till platser där vi har haft så bra stunder.

Då detta slutligen inte varit möjligt överväger vi nu möjligheten att göra en "road trip" genom Sverige. Det är än så länge en färsk idé, men med ganska goda möjligheter att bli verklighet. Vi måste bestämma vilka städer vi ska besöka och om vi ska göra det med tåg eller genom att hyra en bil. Förmodligen skulle vi åka i början av september och med tanke på resan vill vi utgå från Stockholm och därifrån göra en rutt förbi Uppsala, Gävle, Sundsvall, Åre, Sunne, Karlstad, Göteborg, Halmstad, Malmö, Ystad, Karlskrona, Kalmar, Jönköping, Linköping och tillbaka till Stockholm. Esperanza, min fru, vill föra en resejournal eftersom hon vill anteckna dagliga upplevelser, vilka känslor de framkallar, intressanta möten och allt som sticker ut för att sedan dela det. Jag å min sida skulle vilja kunna spela in upplevelser och ha möten samt intervjuer för min YouTube-kanal.

En av de saker vi vill göra är att interagera med människor från de platser vi besöker. Vi skulle älska att prata med dem om deras livserfarenheter där i Sverige, deras perspektiv på Spanien och alla anekdoter som belyser den kulturella kopplingen mellan båda länderna. Jag antar att där ligger utmaningen med hela denna resa eftersom jag inte vet om det kommer att vara lätt att ha denna kommunikation med två okända spanjorer som far genom de svenska landskapen och försöker prata med folk. Därför tar jag tillfället i akt att be om hjälp av vilken som helst läsare som kan vara där vid den tiden och som har tid och lust att berätta lite om sin stad eller något annat som kan vara intressant. Om ni tycker att listan över städer är otillräcklig eller om ni tror att vi bör besöka något annat område i ert land, skulle jag vara glad att ta emot förslag eller någon idé på sådant ni finner intressant.

Vår vilja att återvända till Sverige är inte bara ett nyck för att resa. Vi vill upptäcka mer och se ert land med andra ögon. Vi har många minnen från det år vi levde i Stockholm för redan tio år sedan. Tiden flyger! Vi längtar efter att utforska nya områden och förstå ert land och er mentalitet på ett djupare sätt. Vi drivs av nyfikenheten att lära oss mer om historien, traditionerna och den svenska mentaliteten. Vi vill fördjupa oss i den kulturella rikedom som varje område vi besöker erbjuder, från historisk arkitektur till moderna konstuttryck och, inte att förglömma, kopplingen till naturen och kunna njuta av skönheten i olika landskap.

Kanske vissa läsare förundras över detta. Vi är mycket riktigt från Málaga och har bott här nästan hela vårt liv. Det är sant att det är ett område som njuter av ett fantastiskt klimat året runt, som är fullt av kultur och som har en utmärkt gastronomi. Men det faktum att vi har så mycket professionell kontakt med Sverige, och många svenska kunder, motiverar oss att vilja lära känna mer och förstå er bättre. 

Även om vi är olika tänker jag alltid att vi har mycket mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. Även om vi normalt pratar mer om det senare. Det är det främst det första vi vill upptäcka med denna resa och som hjälper oss att förstå exakt vad det är som gjorde att vi blev  förälskade i Sverige och att vi fortfarande saknar det så ofta. Nacho söker kontakter för en annorlunda resa till Sverige till sensommaren. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [2] => Array
        (
            [id] => 39865
            [sectionId] => 392
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Sant är att det finns verkliga dramer i världen. Förutom de stora glömda konflikterna står vi i västvärlden inför den oförståeliga ryska invasionen av Ukraina och den senaste månadens krig mellan Israel och Hamas. Det finns inga ord för att beskriva lidandet hos så många oskyldiga människor och jag frågar mig ofta vad jag själv kan göra. Samtidigt vägrar jag att spela spelet att behöva att ta parti för ett land framför ett annat, eller i mitt eget land välja en ideologi mot en annan. Så jag positionerar mig tydligt till förmån för dem som har lidit förlusten av en nära anhörig, för dem som måste söka skydd undan bomberna eller för dem som har förlorat sin frihet. Resten är bara oväsen, för mig på tok för mycket.

Det kan låta trivialt, men jag föredrar att fokusera på röran med de kommande julmåltiderna, framför oväsendet som de som lider av bomberna hör, liksom det  som medierna översvämmar oss med varje dag. Jag vet inte hur många måltider jag har de kommande veckorna, men bara tanken på dem får mig att dels skratta och dels känna mig lite stressad. 

Jag vet inte hur det är för er, men det här med julmåltider har gått över styr för oss spanjorer. Vi älskar att träffas för en måltid! Det handlar inte bara om jobbmåltiden eller de under julens främsta dagar. Jag har det också med olika vängrupper, roddklubben, ett utbildningsprogram jag deltar i och naturligtvis med familjen. För oss spanjorer är detta en mycket allvarsam fråga. Vi pratar om familjen på julen! 

Allt börjar hemma veckor i förväg, med att bestämma vilken familj vi ska fira julafton med; det vill säga min frus föräldrar eller mina syskon. Beroende på beslutet firas jul påföljande dag med den andra familjen. Processen upprepas när det gäller nyårsafton och nyårsdagen. Men det slutar inte där, utan blir ännu mer komplicerat då vi också samlas med mina syskon och syskonbarn den 5 januari, vid ”Reyes”, för att äta nästa dag med min frus familj. Samma eftermiddag träffas vi igen med min familj för att ge varandra presenter. Vi träffar alltså samma personer flera gånger under en period på två veckor, ibland flera gånger samma dag! Lägg därtill alltså måltider med vänner, kusiner, arbetskollegor, sportkamrater och det är möjligt att jag glömmer någon. Med detta sagt vill jag inte att ni ska tro att jag klagar, jag delar bara dessa tankar som ett sätt att förbereda mig mentalt.

Sanningen är att majoriteten av dessa sammankomster är mycket trevliga. Som ni vet är spanjorerna inte kända för att tystlåtna, vilket innebär att det brukar vara mycket oväsen vid dessa måltider, särskilt de som hålls på en restaurang. Det gör i sin tur att man måste prata väldigt högt och ju längre kvällen går och någon kanske tar ett glas vin för mycket, blir oväsendet ännu större. En annan spansk egenskap är att vi älskar att diskutera, framför allt om ämnet är fotboll eller politik. Det här året ser ut att bli hett och att det stora samtalsämnet lovar bli Katalonien och amnestin. Bara tanken gör mig redan trött…

Som vanligt kommer det också att säljas gott om jullotter under dessa måltider. Jag vet inte om ni vet det, men jullotteriet är något väldigt spanskt. Det är något som förenar oss alla oavsett om vi är anhängare av Real Madrid eller FC Barcelona, bor på Kanarieöarna eller i Galicien, eller ännu mer intressant, om du är för eller emot Kataloniens självständighet. Det firas varje år den 22 december och är en djupt rotad tradition under dessa juldagar. Även om du inte brukar spela på lotteri, är det vanligt att någon kommer och säljer lotter till dig för någon välgörenhetsändamål vid dessa måltider före det datumet. Det är svårt för mig att säga nej till välgörenhet och ofta slutar det med att jag spenderar lika mycket på lotter som på själva måltiden.

Det finns en sista utmaning vid dessa måltider som inte heller kan viftas bort. Det är allt annat än enkelt att bryta upp! Med det menar jag att om du tror att en måltid eller middag är över, tar du miste. Även om de så gått fyra eller fem timmar finns det som regel någon vän eller släkting som utbrister: “men varför vill du gå så tidigt? Detta kan hända klockan två eller tre på morgonen, när du har samlats klockan åtta på kvällen. Och tro inte att det tar fem minuter att ta farväl. Ofta mellan att jag sagt att jag ska gå och verkligen går har det förflutit mellan 30 och 40 minuter.

De närmaste veckorna kommer jag som sagt mer än en gång behöva prata högt. Men jag föredrar definitivt det buller som väntar mig, som ärligt talat låter som musik i mina öron, jämfört med oväsendet som andra hör i andra delar av världen.

Från hjärtat önskar jag er alla God Jul och Gott Nytt År!
            [ingress] => Det är inte lätt dessa dagar att välja ett ämne att reflektera över. Världen ställer allt på huvudet och fyller oss bara med rädslor och oro. Spanien har i månader, eller kanske ännu längre, varit indraget i en kontinuerlig politisk och ideologisk strid. Jag skrev om detta i min senaste kolumn och kommer inte att upprepa det denna gång, eftersom jag är så trött på allt oväsen.
            [headline] => Buller att föredra i jultider
            [page] => 0
            [modified] => 20231202180837
            [created] => 20231121102742
            [publishStart] => 20231204064800
            [publishStop] => 20240519112759
            [fullArticle] => Buller att föredra i jultider Det är inte lätt dessa dagar att välja ett ämne att reflektera över. Världen ställer allt på huvudet och fyller oss bara med rädslor och oro. Spanien har i månader, eller kanske ännu längre, varit indraget i en kontinuerlig politisk och ideologisk strid. Jag skrev om detta i min senaste kolumn och kommer inte att upprepa det denna gång, eftersom jag är så trött på allt oväsen. Sant är att det finns verkliga dramer i världen. Förutom de stora glömda konflikterna står vi i västvärlden inför den oförståeliga ryska invasionen av Ukraina och den senaste månadens krig mellan Israel och Hamas. Det finns inga ord för att beskriva lidandet hos så många oskyldiga människor och jag frågar mig ofta vad jag själv kan göra. Samtidigt vägrar jag att spela spelet att behöva att ta parti för ett land framför ett annat, eller i mitt eget land välja en ideologi mot en annan. Så jag positionerar mig tydligt till förmån för dem som har lidit förlusten av en nära anhörig, för dem som måste söka skydd undan bomberna eller för dem som har förlorat sin frihet. Resten är bara oväsen, för mig på tok för mycket.

Det kan låta trivialt, men jag föredrar att fokusera på röran med de kommande julmåltiderna, framför oväsendet som de som lider av bomberna hör, liksom det  som medierna översvämmar oss med varje dag. Jag vet inte hur många måltider jag har de kommande veckorna, men bara tanken på dem får mig att dels skratta och dels känna mig lite stressad. 

Jag vet inte hur det är för er, men det här med julmåltider har gått över styr för oss spanjorer. Vi älskar att träffas för en måltid! Det handlar inte bara om jobbmåltiden eller de under julens främsta dagar. Jag har det också med olika vängrupper, roddklubben, ett utbildningsprogram jag deltar i och naturligtvis med familjen. För oss spanjorer är detta en mycket allvarsam fråga. Vi pratar om familjen på julen! 

Allt börjar hemma veckor i förväg, med att bestämma vilken familj vi ska fira julafton med; det vill säga min frus föräldrar eller mina syskon. Beroende på beslutet firas jul påföljande dag med den andra familjen. Processen upprepas när det gäller nyårsafton och nyårsdagen. Men det slutar inte där, utan blir ännu mer komplicerat då vi också samlas med mina syskon och syskonbarn den 5 januari, vid ”Reyes”, för att äta nästa dag med min frus familj. Samma eftermiddag träffas vi igen med min familj för att ge varandra presenter. Vi träffar alltså samma personer flera gånger under en period på två veckor, ibland flera gånger samma dag! Lägg därtill alltså måltider med vänner, kusiner, arbetskollegor, sportkamrater och det är möjligt att jag glömmer någon. Med detta sagt vill jag inte att ni ska tro att jag klagar, jag delar bara dessa tankar som ett sätt att förbereda mig mentalt.

Sanningen är att majoriteten av dessa sammankomster är mycket trevliga. Som ni vet är spanjorerna inte kända för att tystlåtna, vilket innebär att det brukar vara mycket oväsen vid dessa måltider, särskilt de som hålls på en restaurang. Det gör i sin tur att man måste prata väldigt högt och ju längre kvällen går och någon kanske tar ett glas vin för mycket, blir oväsendet ännu större. En annan spansk egenskap är att vi älskar att diskutera, framför allt om ämnet är fotboll eller politik. Det här året ser ut att bli hett och att det stora samtalsämnet lovar bli Katalonien och amnestin. Bara tanken gör mig redan trött…

Som vanligt kommer det också att säljas gott om jullotter under dessa måltider. Jag vet inte om ni vet det, men jullotteriet är något väldigt spanskt. Det är något som förenar oss alla oavsett om vi är anhängare av Real Madrid eller FC Barcelona, bor på Kanarieöarna eller i Galicien, eller ännu mer intressant, om du är för eller emot Kataloniens självständighet. Det firas varje år den 22 december och är en djupt rotad tradition under dessa juldagar. Även om du inte brukar spela på lotteri, är det vanligt att någon kommer och säljer lotter till dig för någon välgörenhetsändamål vid dessa måltider före det datumet. Det är svårt för mig att säga nej till välgörenhet och ofta slutar det med att jag spenderar lika mycket på lotter som på själva måltiden.

Det finns en sista utmaning vid dessa måltider som inte heller kan viftas bort. Det är allt annat än enkelt att bryta upp! Med det menar jag att om du tror att en måltid eller middag är över, tar du miste. Även om de så gått fyra eller fem timmar finns det som regel någon vän eller släkting som utbrister: “men varför vill du gå så tidigt? Detta kan hända klockan två eller tre på morgonen, när du har samlats klockan åtta på kvällen. Och tro inte att det tar fem minuter att ta farväl. Ofta mellan att jag sagt att jag ska gå och verkligen går har det förflutit mellan 30 och 40 minuter.

De närmaste veckorna kommer jag som sagt mer än en gång behöva prata högt. Men jag föredrar definitivt det buller som väntar mig, som ärligt talat låter som musik i mina öron, jämfört med oväsendet som andra hör i andra delar av världen.

Från hjärtat önskar jag er alla God Jul och Gott Nytt År! ”Det här med julmåltider har gått över styr för oss spanjorer”, skriver Nacho Mata. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [3] => Array
        (
            [id] => 39251
            [sectionId] => 392
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Jag vet inte hur insatt du är i aktuella händelser i mitt land, om du håller dig uppdaterad om nyheterna från Spanien eller inte. För några veckor sedan, närmare bestämt den 23 juli, hölls allmänna val i Spanien för att konstituera parlamentet och sedan välja regeringschef. Partido Popular (de konservativa) blev det mest röstade partiet, men fick inte det stöd som väntades enligt opinionsundersökningarna de föregående dagarna. De har det därför omöjligt att bilda regering. 

Det spanska valsystemet är komplicerat, även om jag har svårt att jämföra det med i andra länder. Sanningen är att jag inte kan säga om det är bättre eller sämre. Men resultatet i det senaste valet speglar åter hur komplicerat det är att bilda en regering på senare år, speciellt då det inte röstas i två omgångar. De ledande partierna är alltid beroende av partier som har fått relativt få röster på nationell nivå, men som gynnas av att valsystemet premierar koncentrationen av röster i konkreta områden som Katalonien och Baskien, där det finns en stark självständighetskänsla.

Jag är uppriktigt intresserad av politik. Så mycket att jag ofta har övervägt att engagera mig mer aktivt. Men med tiden förlorar jag allt mer intresset. När jag reflekterar över detta tror jag inte att det beror på att min syn på politiken har förändrats, för jag tror verkligen att den är nödvändig och att en god tillämpning av den kan förbättra människors liv. Vad jag verkligen har svårt för är attityden hos politiska partier och många av deras medlemmar. Även om det ofta talas om att nå överenskommelser och konsensus, är det politiska språket fullt av stridslystna paroller där det finns vinnare och förlorare. Det påminner mig mer om krigsrapportering än en genuin strävan efter allmänhetens bästa.

Kanske är denna jargong inget nytt, men jag upplever allt starkare att det reflekterar hur ideologier konfronterar med varandra. Jag saknar initiativ som syftar till att förbättra människors livskvalitet; och när jag säger människor menar jag alla, oavsett vilka de har röstat på eller vilken ideologi de har. Jag lyssnar på politikernas förslag och upplever att de endast försöker tillfredsställa de som tänker som dem själva och att de inte tänker på allmänhetens bästa när de hamnar i maktställning. 

En annan nedslående insikt är att politikerna verkar prioritera sina egna positioner. Många av de som är engagerade ser politiken som ett yrke snarare än som en offentlig utövning. De flesta politiker har inte arbetat inom andra sektorer utan har tillhört ett politiskt parti sedan de var unga. Därför viker de sig alltid för vad deras parti säger. Varje val står deras jobb på spel, liksom deras makt. Det innebär enligt min uppfattning att de ofta är mer angelägna om att säkerställa sin egen situation än av att tjäna andra.

Vi spanjorer tenderar att prata mycket och är desto sämre på att lyssna. Och detta är ett problem som starkt reflekteras i politiken i mitt land. Jag skulle vilja att våra ledare lyssnade på förslag från andra partier, övervägde dem om de kan vara till hjälp och framför allt respekterade dem. Jag tror inte att en ideologi är bättre än en annan. Det retar mig till och med att vi fortfarande talar om vänster och höger. Det känns föråldrat och speglar inte hur jag relaterar till arbetskamrater, vänner eller familjemedlemmar som tänker annorlunda än jag. Mina idéer är inte nödvändigtvis bättre än deras. Jag tror inte att jag är ensam om mitt resonemang, utan att de flesta vill leva lugnt och stillsamt, utan konflikter. Så varför verkar dagens politiker inte se detta?

Med stor sannolikhet kommer den framtida regeringen att ledas av den nuvarande regeringschefen Pedro Sánchez, med stöd från mycket små partier där vissa inte verkar ha det allmänna intresset för vårt land som sitt huvudsakliga mål. Jag menar inte att regeringschefen bör tillhöra ett visst parti, jag bryr mig verkligen inte. Men jag kan inte förneka att jag skulle vilja se en koalition mellan Partido Popular och PSOE. Jag tror att det skulle utgöra stora möjligheter. Kanske är jag naiv, men jag tror att en sådan överenskommelse skulle hjälpa oss att överge den stridslystna tonen från de senaste åren och fokusera på det viktiga, som inte är något annat än att prata mindre och framför allt lyssna bättre.
            [ingress] => När jag kollar på väderappen på min mobil ser jag att temperaturen i Málaga är typiskt somrig, medan vädret i Sverige idag och de kommande dagarna tyder på att molnigheten kommer att vara det dominerande. Jag vill inte falla i den vanliga jämförelsen jag ofta stöter på i sociala medier mellan temperaturerna i Marbella och Stockholm, men det jag är säker på är att sommaren här kommer att hålla i sig ett tag till, åtminstone i södern. Som ni vet har det varit en mycket varm sommar och vi har haft flera värmeböljor. Detta och bristen på regn gör mig mer oroad för varje dag. Men sommaren i Spanien har inte bara varit het vädermässigt, utan även politiskt och jag kan inte förneka att detta också oroar mig en hel del.
            [headline] => Behovet av att lyssna på andra
            [page] => 0
            [modified] => 20230903124929
            [created] => 20230821124735
            [publishStart] => 20230904064900
            [publishStop] => 20240217114759
            [fullArticle] => Behovet av att lyssna på andra När jag kollar på väderappen på min mobil ser jag att temperaturen i Málaga är typiskt somrig, medan vädret i Sverige idag och de kommande dagarna tyder på att molnigheten kommer att vara det dominerande. Jag vill inte falla i den vanliga jämförelsen jag ofta stöter på i sociala medier mellan temperaturerna i Marbella och Stockholm, men det jag är säker på är att sommaren här kommer att hålla i sig ett tag till, åtminstone i södern. Som ni vet har det varit en mycket varm sommar och vi har haft flera värmeböljor. Detta och bristen på regn gör mig mer oroad för varje dag. Men sommaren i Spanien har inte bara varit het vädermässigt, utan även politiskt och jag kan inte förneka att detta också oroar mig en hel del. Jag vet inte hur insatt du är i aktuella händelser i mitt land, om du håller dig uppdaterad om nyheterna från Spanien eller inte. För några veckor sedan, närmare bestämt den 23 juli, hölls allmänna val i Spanien för att konstituera parlamentet och sedan välja regeringschef. Partido Popular (de konservativa) blev det mest röstade partiet, men fick inte det stöd som väntades enligt opinionsundersökningarna de föregående dagarna. De har det därför omöjligt att bilda regering. 

Det spanska valsystemet är komplicerat, även om jag har svårt att jämföra det med i andra länder. Sanningen är att jag inte kan säga om det är bättre eller sämre. Men resultatet i det senaste valet speglar åter hur komplicerat det är att bilda en regering på senare år, speciellt då det inte röstas i två omgångar. De ledande partierna är alltid beroende av partier som har fått relativt få röster på nationell nivå, men som gynnas av att valsystemet premierar koncentrationen av röster i konkreta områden som Katalonien och Baskien, där det finns en stark självständighetskänsla.

Jag är uppriktigt intresserad av politik. Så mycket att jag ofta har övervägt att engagera mig mer aktivt. Men med tiden förlorar jag allt mer intresset. När jag reflekterar över detta tror jag inte att det beror på att min syn på politiken har förändrats, för jag tror verkligen att den är nödvändig och att en god tillämpning av den kan förbättra människors liv. Vad jag verkligen har svårt för är attityden hos politiska partier och många av deras medlemmar. Även om det ofta talas om att nå överenskommelser och konsensus, är det politiska språket fullt av stridslystna paroller där det finns vinnare och förlorare. Det påminner mig mer om krigsrapportering än en genuin strävan efter allmänhetens bästa.

Kanske är denna jargong inget nytt, men jag upplever allt starkare att det reflekterar hur ideologier konfronterar med varandra. Jag saknar initiativ som syftar till att förbättra människors livskvalitet; och när jag säger människor menar jag alla, oavsett vilka de har röstat på eller vilken ideologi de har. Jag lyssnar på politikernas förslag och upplever att de endast försöker tillfredsställa de som tänker som dem själva och att de inte tänker på allmänhetens bästa när de hamnar i maktställning. 

En annan nedslående insikt är att politikerna verkar prioritera sina egna positioner. Många av de som är engagerade ser politiken som ett yrke snarare än som en offentlig utövning. De flesta politiker har inte arbetat inom andra sektorer utan har tillhört ett politiskt parti sedan de var unga. Därför viker de sig alltid för vad deras parti säger. Varje val står deras jobb på spel, liksom deras makt. Det innebär enligt min uppfattning att de ofta är mer angelägna om att säkerställa sin egen situation än av att tjäna andra.

Vi spanjorer tenderar att prata mycket och är desto sämre på att lyssna. Och detta är ett problem som starkt reflekteras i politiken i mitt land. Jag skulle vilja att våra ledare lyssnade på förslag från andra partier, övervägde dem om de kan vara till hjälp och framför allt respekterade dem. Jag tror inte att en ideologi är bättre än en annan. Det retar mig till och med att vi fortfarande talar om vänster och höger. Det känns föråldrat och speglar inte hur jag relaterar till arbetskamrater, vänner eller familjemedlemmar som tänker annorlunda än jag. Mina idéer är inte nödvändigtvis bättre än deras. Jag tror inte att jag är ensam om mitt resonemang, utan att de flesta vill leva lugnt och stillsamt, utan konflikter. Så varför verkar dagens politiker inte se detta?

Med stor sannolikhet kommer den framtida regeringen att ledas av den nuvarande regeringschefen Pedro Sánchez, med stöd från mycket små partier där vissa inte verkar ha det allmänna intresset för vårt land som sitt huvudsakliga mål. Jag menar inte att regeringschefen bör tillhöra ett visst parti, jag bryr mig verkligen inte. Men jag kan inte förneka att jag skulle vilja se en koalition mellan Partido Popular och PSOE. Jag tror att det skulle utgöra stora möjligheter. Kanske är jag naiv, men jag tror att en sådan överenskommelse skulle hjälpa oss att överge den stridslystna tonen från de senaste åren och fokusera på det viktiga, som inte är något annat än att prata mindre och framför allt lyssna bättre. Nacho Mata anser att en bred överenskommelse mellan de två ledande partierna PP och PSOE skulle vara till gagn för allmänheten. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [4] => Array
        (
            [id] => 37701
            [sectionId] => 392
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => För några dagar sedan anordnade jag ett möte med kunder och samarbetspartners som jag har arbetat mycket med de senaste åren. Det var en väldigt känslosam dag för mig, då jag betraktar de flesta av dem som som vänner. Mitt syfte med evenemanget var att träffas och ha det trevligt tillsammans och det tror jag att vi hade. Men det lustiga är att det var först när jag började organisera mötet och såg på arkivbilder, som jag insåg att det är exakt 20 år sedan jag började arbeta med svenska kunder och ha en relation med Sverige. Jisses vad tiden går fort!

Många har genom åren frågat mig varför jag har en så nära relation till Sverige och en av de återkommande frågorna är om min fru är svensk. Och nej, Esperanza är lika ”malagueña” som jag. Det hela startar tack vare en första kund som blev rekommenderad att kontakta mig och som vi blev vänner med nästan från dag ett. Han heter Göran Åslev. Det första mötet vi hade var i maj 2003 över en kaffe i en liten cafeteria i gamla stan i Marbella. Göran funderade på att köpa en lägenhet i Marbella och som det brukar vara när någon funderar på att fatta ett sådant här beslut, hade han tusentals frågor. 

Sålunda försökte jag under denna kaffestund svara på Görans frågor och reda ut hans tvivel. Det slutade med att vi pratade som vi säger på spanska, "om det gudomliga och det mänskliga". Det var även samma dag som Göran övertalade mig om att åka till Stockholm, eftersom han ansåg att det skulle vara intressant för mig att ha kontakt med advokater, fastighetsmäklare och bankchefer som själva och vars kunder hade ett intresse av Spanien. Det var så min relation med Sverige började och som jag har upprätthållit i alla dessa år. Det finns ingen annan anledning eller förklaring. Däremot har det varit ett både professionellt och personligt förhållande som givit mig stor tillfredsställelse.

Under alla dessa år har jag rest till Stockholm många gånger, en stad där jag känner mig hemma varje gång och där jag till slut även bodde tillsammans med Esperanza och våra barn under ett år 2012. Det året präglade utan tvekan våra liv. Det var inte ett lätt beslut, då det innebar ett äventyr som vi inte visste hur det kunde sluta. Vi åkte inte på uppdrag av något företag med garanterad lön, utan tillgrep våra besparingar och ett litet lån därtill, för att kunna genomföra det. Men med åren har vi inte ångrat det alls! Det var ett fantastiskt år där vi fyra hela tiden var tillsammans. Vi kallade oss därför för ett "yoghurtpaket”. 

Barnen hade det tufft eftersom skolan var på svenska och de till en början inte förstod någonting. Men som alla barn hade de en enorm förmåga att anpassa sig, något vi vuxna har mycket att lära av. Esperanza gick på sina lektioner på Konstfack och själv jobbade jag och försökte knyta fler kontakter för mitt jobb. Det var ett år fullt av upplevelser och anekdoter. Några av dem har återgivit i tidigare kolumner. 

Allt var såklart inte perfekt. Det fanns tunga stunder också och vissa saker som, eftersom vi är spanjorer, var svåra för oss att förstå. Jag föreställer mig att det många gånger är samma sak för er när det handlar om att begripa spanska seder och beteenden. Men för varje dag som går tycker jag att det är mer som vi har gemensamt och det måste vi värdesätta.

Under dessa år har jag haft lyckan att bistå många kunder som jag kunnat hjälpa att uppfylla sin dröm om att köpa ett hus eller starta en verksamhet i Spanien. Bland dessa kunder finns det några som också har hjälpt mig och min familj mycket och som jag känner stor tacksamhet till. I den bemärkelsen vill jag nämna Eva Wigartz och hennes man Kurt, som alltid såg efter mig och min familj och som gjorde vårt svenska år så smidigt som möjligt. Det är svårt att nämna alla kunder och samarbetspartners, men jag vill tacka er alla för ert förtroende. 

Som jag nämner i början av den här artikeln har många av er lyckats få mig att känna er som vänner. Jag minns med särskild värme de sammankomster som hållits i Málaga genom Sydkusten och Mats och Richard Björkman. Vilka trevliga stunder! 

För att bättre förstå Sverige har jag naturligtvis inte haft något annat val än att försöka lära mig ert språk. Det är inte lätt kan jag säga er, jag jobbar fortfarande på det. Sant är att jag hade turen att finna Anne Sandstedt, som utan tvekan är den bästa språklärare jag någonsin haft. Lektionerna jag har med henne fungerar som antistressterapi, tack vare alla gånger som jag får skratta. Jag lär mig alltså ert språk och får samtidigt vårda min mentala hälsa.

Tiden flyger verkligen och 20 år passerar på ett ögonblick. Men om jag ser tillbaka på den här tiden känner jag att jag är väldigt lyckligt lottad som kunnat integrera i mitt jobb det jag gillar mest, nämligen umgänge med människor som jag alltid lär mig något nytt av. Så tack Sverige för att du korsade min väg och speciellt till dig Göran, tack kompis!
            [ingress] => För några dagar sedan anordnade jag ett möte med kunder och samarbetspartners som jag har arbetat mycket med de senaste åren. Det var en väldigt känslosam dag för mig, då jag betraktar de flesta av dem som som vänner. Mitt syfte med evenemanget var helt enkelt att träffas och ha det trevligt tillsammans och det tror jag att vi hade. Men det lustiga är att genom att organisera mötet och se på bilderna som jag samlade in, insåg jag något som först inte hade fallit mig in och det är att jag för exakt 20 år sedan började arbeta med svenska kunder och ha en relation med Sverige. Jisses vad tiden går fort!
            [headline] => Tjugo år av vänskap
            [page] => 0
            [modified] => 20230604091016
            [created] => 20230519163707
            [publishStart] => 20230605064700
            [publishStop] => 20231115153759
            [fullArticle] => Tjugo år av vänskap För några dagar sedan anordnade jag ett möte med kunder och samarbetspartners som jag har arbetat mycket med de senaste åren. Det var en väldigt känslosam dag för mig, då jag betraktar de flesta av dem som som vänner. Mitt syfte med evenemanget var helt enkelt att träffas och ha det trevligt tillsammans och det tror jag att vi hade. Men det lustiga är att genom att organisera mötet och se på bilderna som jag samlade in, insåg jag något som först inte hade fallit mig in och det är att jag för exakt 20 år sedan började arbeta med svenska kunder och ha en relation med Sverige. Jisses vad tiden går fort! För några dagar sedan anordnade jag ett möte med kunder och samarbetspartners som jag har arbetat mycket med de senaste åren. Det var en väldigt känslosam dag för mig, då jag betraktar de flesta av dem som som vänner. Mitt syfte med evenemanget var att träffas och ha det trevligt tillsammans och det tror jag att vi hade. Men det lustiga är att det var först när jag började organisera mötet och såg på arkivbilder, som jag insåg att det är exakt 20 år sedan jag började arbeta med svenska kunder och ha en relation med Sverige. Jisses vad tiden går fort!

Många har genom åren frågat mig varför jag har en så nära relation till Sverige och en av de återkommande frågorna är om min fru är svensk. Och nej, Esperanza är lika ”malagueña” som jag. Det hela startar tack vare en första kund som blev rekommenderad att kontakta mig och som vi blev vänner med nästan från dag ett. Han heter Göran Åslev. Det första mötet vi hade var i maj 2003 över en kaffe i en liten cafeteria i gamla stan i Marbella. Göran funderade på att köpa en lägenhet i Marbella och som det brukar vara när någon funderar på att fatta ett sådant här beslut, hade han tusentals frågor. 

Sålunda försökte jag under denna kaffestund svara på Görans frågor och reda ut hans tvivel. Det slutade med att vi pratade som vi säger på spanska, "om det gudomliga och det mänskliga". Det var även samma dag som Göran övertalade mig om att åka till Stockholm, eftersom han ansåg att det skulle vara intressant för mig att ha kontakt med advokater, fastighetsmäklare och bankchefer som själva och vars kunder hade ett intresse av Spanien. Det var så min relation med Sverige började och som jag har upprätthållit i alla dessa år. Det finns ingen annan anledning eller förklaring. Däremot har det varit ett både professionellt och personligt förhållande som givit mig stor tillfredsställelse.

Under alla dessa år har jag rest till Stockholm många gånger, en stad där jag känner mig hemma varje gång och där jag till slut även bodde tillsammans med Esperanza och våra barn under ett år 2012. Det året präglade utan tvekan våra liv. Det var inte ett lätt beslut, då det innebar ett äventyr som vi inte visste hur det kunde sluta. Vi åkte inte på uppdrag av något företag med garanterad lön, utan tillgrep våra besparingar och ett litet lån därtill, för att kunna genomföra det. Men med åren har vi inte ångrat det alls! Det var ett fantastiskt år där vi fyra hela tiden var tillsammans. Vi kallade oss därför för ett "yoghurtpaket”. 

Barnen hade det tufft eftersom skolan var på svenska och de till en början inte förstod någonting. Men som alla barn hade de en enorm förmåga att anpassa sig, något vi vuxna har mycket att lära av. Esperanza gick på sina lektioner på Konstfack och själv jobbade jag och försökte knyta fler kontakter för mitt jobb. Det var ett år fullt av upplevelser och anekdoter. Några av dem har återgivit i tidigare kolumner. 

Allt var såklart inte perfekt. Det fanns tunga stunder också och vissa saker som, eftersom vi är spanjorer, var svåra för oss att förstå. Jag föreställer mig att det många gånger är samma sak för er när det handlar om att begripa spanska seder och beteenden. Men för varje dag som går tycker jag att det är mer som vi har gemensamt och det måste vi värdesätta.

Under dessa år har jag haft lyckan att bistå många kunder som jag kunnat hjälpa att uppfylla sin dröm om att köpa ett hus eller starta en verksamhet i Spanien. Bland dessa kunder finns det några som också har hjälpt mig och min familj mycket och som jag känner stor tacksamhet till. I den bemärkelsen vill jag nämna Eva Wigartz och hennes man Kurt, som alltid såg efter mig och min familj och som gjorde vårt svenska år så smidigt som möjligt. Det är svårt att nämna alla kunder och samarbetspartners, men jag vill tacka er alla för ert förtroende. 

Som jag nämner i början av den här artikeln har många av er lyckats få mig att känna er som vänner. Jag minns med särskild värme de sammankomster som hållits i Málaga genom Sydkusten och Mats och Richard Björkman. Vilka trevliga stunder! 

För att bättre förstå Sverige har jag naturligtvis inte haft något annat val än att försöka lära mig ert språk. Det är inte lätt kan jag säga er, jag jobbar fortfarande på det. Sant är att jag hade turen att finna Anne Sandstedt, som utan tvekan är den bästa språklärare jag någonsin haft. Lektionerna jag har med henne fungerar som antistressterapi, tack vare alla gånger som jag får skratta. Jag lär mig alltså ert språk och får samtidigt vårda min mentala hälsa.

Tiden flyger verkligen och 20 år passerar på ett ögonblick. Men om jag ser tillbaka på den här tiden känner jag att jag är väldigt lyckligt lottad som kunnat integrera i mitt jobb det jag gillar mest, nämligen umgänge med människor som jag alltid lär mig något nytt av. Så tack Sverige för att du korsade min väg och speciellt till dig Göran, tack kompis! Nacho Mata firade i maj med en sammankomst i Málaga 20 år av professionella och personliga relationer med svenskar. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [5] => Array
        (
            [id] => 37138
            [sectionId] => 392
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Även om våren inte utgör någon anmärkningsvärd temperaturskillnad på Costa del Sol så finns det något som skiljer den från andra årstider. Det är nämligen då man börjar förnimma doften från blommande träd och särskilt den från pomeransträden, vars blommor och arom har det vackra spanska namnet azahar. Det varar inte så länge, som mest ett par veckor, men när doften från apelsinblommorna ligger i luften är det dags att kasta av rocken och framför allt varslar det om att påsken är nära förestående.

Ni som har bott här en tid har säkert upplevt någon gång i mars eller april processionstågen. Jag kan inte förneka att det för mig är en mycket speciellt tid. Många gånger har jag visat Málagas processioner för vänner från andra städer och länder. Under flera år arrangerade jag tillsammans med Sydkusten påskbesök i Málaga, där läsarna fick beskåda de olika påsksamfunden. Det var alltid en fantastisk upplevelse som jag minns med värme. Jag har också spelat in många processioner på video, men det här är första gången som jag skriver om det. Som jag just berättat är det en mycket speciellt tid för mig och det är inte lätt att i skrift beskriva alla minnen som jag har från ända sedan jag var barn.

Semana Santa har djupa religiösa rötter, men numera är det också firande av såväl kulturell, musikalisk, estetisk som framförallt social betydelse. Jag föreställer mig alltid att för den som inte är född här och inte är bekant med Semana Santa sedan barnsben måste det vara svårt att förstå hur en högtid som i grunden kretsar kring något så pass sorgligt som Jesu död, kan ha förvandlats till en dylik folkfest där musiken, skönheten och skådespelet får en sådan enorm betydelse. Allt detta även kopplat till sociala aktioner för personer med ekonomiska och sociala problem, som är brödraskapens främsta funktion under resten av året. Detta är kanske endast möjligt i ett så känsloladdat land som Spanien.

Du har säkert sett de medlemmar av brödraskapen som är klädda i tunikor och som på huvudet bär avlånga strutar som förmodligen får dig att associera till Ku Klux Klan. Inget kunde dock vara mindre överensstämmande med verkligheten, då denna tradition föregår med flera århundraden den som startade i USA. De som ledsagar processionerna i sådana dräkter bär dem av tradition. De kallas för ”penitentes”, ett ord som kommer från ”pena” som på spanska betyder såväl sorg som straff. De som bar dessa strutdräkter gjorde det för att sona någon oförrätt som de ansåg sig ha begått. Nu för tiden har det inte denna koppling, utan dräkten bärs som sagt som ren tradition.

Processionstågen har som regel en figur av Kristus som iscensätter något ögonblick från hans lidande och död, liksom en madonnastaty. De flesta processioner i Andalusien har en utpräglad barock stil, där guld och mängder av små utsmyckningar på tronerna och jungfrufigurerna gör att det är storslaget att beskåda. Allt detta ackompanjeras av underbar musik, doften av blommor, rökelse och smält vax som gör att det svårligen går att glömma känslan när de passerar vid en trång gata eller katedralen.

Så om ni befinner er här i år i början av april rekommenderar jag att ni inte missar det spanska påskfirandet. Vare sig ni befinner er i Marbella, Nerja, Antequera eller Ronda kommer ni att njuta av processionerna. Men om ni vill vara med om en särskilt speciellt upplevelse och är beredda på att det kommer att vara packat med folk, uppmuntrar jag er att ta er en av dessa eftermiddagar till Málaga för att uppleva processionerna i min hemstad. Gör det speciellt vid Patio de los Naranjos intill katedralen efter mörkrets inbrott. Kanske tycker ni om det, eller kanske inte. I vilket fall är jag övertygad om att ni inte kommer att lämnas likgiltiga. 

Passa självklart på att äta en god middag med gott vin därtill. Det saknas definitivt inte alternativ för detta och jag är säker på att ni bjuds på något minnesvärt. Från mina organiserade besök med Sydkusten har jag ett bestående minne av en svensk dam som beskådade en av tronerna som bars vid katedralen medan musiken ljöd under den stjärnklara natthimlen. Hon vände sig till mig med tårar i ögonen och sa: ”Nacho, detta kan endast inträffa i ditt land och jag är stolt över att få uppleva det!”

Det var ett ögonblick som jag knappast glömmer och vars minne brukar väckas till liv när jag åter känner doften av azahar.

SK-tv:


            [ingress] => I Andalusien går det ofta många veckor, till och med månader, utan att vi vet riktigt vilken årstid vi befinner oss i. Det är många veckor på hösten eller vintern som känns som om det vore vår eller till och med sommar. Jag vet att det är just detta som lockar många av er som läser dessa rader att komma och bo i södern och visst gör det livet enklare. Själv saknar jag ibland att det inte regnar mer och är kallare så att man upplever skiftandet mellan årstiderna.
            [headline] => Snart doftar apelsinblommorna
            [page] => 0
            [modified] => 20230305102142
            [created] => 20230218121236
            [publishStart] => 20230306064800
            [publishStop] => 20230817131259
            [fullArticle] => Snart doftar apelsinblommorna I Andalusien går det ofta många veckor, till och med månader, utan att vi vet riktigt vilken årstid vi befinner oss i. Det är många veckor på hösten eller vintern som känns som om det vore vår eller till och med sommar. Jag vet att det är just detta som lockar många av er som läser dessa rader att komma och bo i södern och visst gör det livet enklare. Själv saknar jag ibland att det inte regnar mer och är kallare så att man upplever skiftandet mellan årstiderna. Även om våren inte utgör någon anmärkningsvärd temperaturskillnad på Costa del Sol så finns det något som skiljer den från andra årstider. Det är nämligen då man börjar förnimma doften från blommande träd och särskilt den från pomeransträden, vars blommor och arom har det vackra spanska namnet azahar. Det varar inte så länge, som mest ett par veckor, men när doften från apelsinblommorna ligger i luften är det dags att kasta av rocken och framför allt varslar det om att påsken är nära förestående.

Ni som har bott här en tid har säkert upplevt någon gång i mars eller april processionstågen. Jag kan inte förneka att det för mig är en mycket speciellt tid. Många gånger har jag visat Málagas processioner för vänner från andra städer och länder. Under flera år arrangerade jag tillsammans med Sydkusten påskbesök i Málaga, där läsarna fick beskåda de olika påsksamfunden. Det var alltid en fantastisk upplevelse som jag minns med värme. Jag har också spelat in många processioner på video, men det här är första gången som jag skriver om det. Som jag just berättat är det en mycket speciellt tid för mig och det är inte lätt att i skrift beskriva alla minnen som jag har från ända sedan jag var barn.

Semana Santa har djupa religiösa rötter, men numera är det också firande av såväl kulturell, musikalisk, estetisk som framförallt social betydelse. Jag föreställer mig alltid att för den som inte är född här och inte är bekant med Semana Santa sedan barnsben måste det vara svårt att förstå hur en högtid som i grunden kretsar kring något så pass sorgligt som Jesu död, kan ha förvandlats till en dylik folkfest där musiken, skönheten och skådespelet får en sådan enorm betydelse. Allt detta även kopplat till sociala aktioner för personer med ekonomiska och sociala problem, som är brödraskapens främsta funktion under resten av året. Detta är kanske endast möjligt i ett så känsloladdat land som Spanien.

Du har säkert sett de medlemmar av brödraskapen som är klädda i tunikor och som på huvudet bär avlånga strutar som förmodligen får dig att associera till Ku Klux Klan. Inget kunde dock vara mindre överensstämmande med verkligheten, då denna tradition föregår med flera århundraden den som startade i USA. De som ledsagar processionerna i sådana dräkter bär dem av tradition. De kallas för ”penitentes”, ett ord som kommer från ”pena” som på spanska betyder såväl sorg som straff. De som bar dessa strutdräkter gjorde det för att sona någon oförrätt som de ansåg sig ha begått. Nu för tiden har det inte denna koppling, utan dräkten bärs som sagt som ren tradition.

Processionstågen har som regel en figur av Kristus som iscensätter något ögonblick från hans lidande och död, liksom en madonnastaty. De flesta processioner i Andalusien har en utpräglad barock stil, där guld och mängder av små utsmyckningar på tronerna och jungfrufigurerna gör att det är storslaget att beskåda. Allt detta ackompanjeras av underbar musik, doften av blommor, rökelse och smält vax som gör att det svårligen går att glömma känslan när de passerar vid en trång gata eller katedralen.

Så om ni befinner er här i år i början av april rekommenderar jag att ni inte missar det spanska påskfirandet. Vare sig ni befinner er i Marbella, Nerja, Antequera eller Ronda kommer ni att njuta av processionerna. Men om ni vill vara med om en särskilt speciellt upplevelse och är beredda på att det kommer att vara packat med folk, uppmuntrar jag er att ta er en av dessa eftermiddagar till Málaga för att uppleva processionerna i min hemstad. Gör det speciellt vid Patio de los Naranjos intill katedralen efter mörkrets inbrott. Kanske tycker ni om det, eller kanske inte. I vilket fall är jag övertygad om att ni inte kommer att lämnas likgiltiga. 

Passa självklart på att äta en god middag med gott vin därtill. Det saknas definitivt inte alternativ för detta och jag är säker på att ni bjuds på något minnesvärt. Från mina organiserade besök med Sydkusten har jag ett bestående minne av en svensk dam som beskådade en av tronerna som bars vid katedralen medan musiken ljöd under den stjärnklara natthimlen. Hon vände sig till mig med tårar i ögonen och sa: ”Nacho, detta kan endast inträffa i ditt land och jag är stolt över att få uppleva det!”

Det var ett ögonblick som jag knappast glömmer och vars minne brukar väckas till liv när jag åter känner doften av azahar.

SK-tv:

 Nacho Mata vid ett av Sydkustens arrangerade påskbesök i Málaga 2011. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [6] => Array
        (
            [id] => 36615
            [sectionId] => 392
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Om man på detta lägger till att nyheterna huvudsakligen är obehagliga är det lätt att tänka att slutet på året denna gång inte är särskilt uppmuntrande. Kriget i Ukraina har övergått från vansinne till fullständig galenskap med oöversiktliga konsekvenser, inflationen är skyhög och klimattoppmötet har behövt flera veckors förhandlingar för att nå ett minimiavtal om en fråga som är fundamental för oss alla. I mitt eget kära hemland är vi indragna varje dag i ideologiska diskussioner som mer strävar efter att få stora tidningsrubriker än att fungera som en dialog för en konsensus kring viktiga frågor, som nästan alltid hamnar i ett sekundärt perspektiv. Kanske håller jag på att bli gammal, men för varje dag som går blir jag mer trött på människors dumhet.

Trots allt är jag nog i grunden en manisk optimist som alltid försöker se glaset som halvfullt. Varje morgon när jag kliver upp tackar jag gud, eller vad du föredrar att kalla det (jag tror definitivt på någon form av högre energi) och jag menar verkligen att vi är lyckligt lottade enbart för att vi får vakna upp för att se ännu en dag. Därför frågar jag mig varför vi människor insisterar på att förstöra det så ofta. Mitt enda svar är att vår överlägsenhet och egoism driver oss till att ständigt kritisera vår omgivning, kanske är det just det jag själv gör i denna kolumn.

Min räddning blir att studera mina hundar och upptäcka hur mycket jag har att lära av dem. Om ni har läst tidigare inlägg av mig vet ni kanske att jag haft en hund under 14 år som hette Lubbe. Han var en underbar svart labrador och en familjemedlem som vilken som helst annan under alla dessa år. Mina barn växte upp med honom och han följde med oss när vi flyttade till Stockholm, där han njöt av den svenska vintersnön. Han lärde mig att det inte finns något bättre än en hund för att vara lite mindre egoistisk.

När han dog i mars var vi mycket ledsna och jag ville inte ha någon ny hund. Det var åtminstone vad jag trodde tills Lea och Salomón dök upp. Ja, faktum är att vi nu har två hundar! Det var min fru och vår son som insisterade, för jag stretade emot, men nu är jag stormförtjust. Vi har adopterat dem från Sociedad Protectora de Animales de Málaga. Jag var som sagt emot att skaffa en ny hund, men Esperanza och Nacho var bestämda och skulle vi nu ha en ny familjemedlem så skulle det absolut vara en rescue-hund. Efter de första inledande veckorna är jag lyckligt att vi tagit det här steget. Det är en underbar upplevelse. 

Först adopterade vi Lea, en rolig liten breton och för ett par veckor sedan anlände Salomón, en stor hund som är en korsning mellan dogo och mastiff. Båda är knappt ett år gamla och jag ska inte sticka under stol med att de första veckorna var prövande. Lea var undernärd, nyopererad och led av svår anemi. Salomón å sin sida var mycket räddhågsen med minimalt självförtroende och bristande tillit till vem som helst som närmade sig. Nu är de helt ombytta. Lea är full av energi och springer som en raket, medan Salomón ser mer självsäker ut för varje dag som går. 

Våra nya familjemedlemmar har helt ändrat energin i vårt hem, de har givit oss tillbaka de dagliga promenaderna vid parken El Morlaco, som vi är lyckliga att ha runt hörnet. Lea och Salomón har gjort att vi måste organisera alla dagar för att promenera och tillbringa annan tid med dem, ta med dem till kontoret och rent allmänt vara lite mindre egoistiska.

Min erfarenhet är att närheten till husdjur lär dig att se livet ur deras perspektiv. Visserligen måste du tillfredsställa deras grundbehov, men i gengäld ger de dig kärlek dygnet runt. Vissa dagar kanske du kommer hem trött eller bekymrad för något och inte är på humör att leka med dem, kanske du till och med skäller på dem för något, men de hälsar dig alltid lika glada och trofasta. En annan sak som jag älskar med hundar är att de inte har några bekymmer utan ägnar sig åt att leva i nuet.  Om de ogillar något kanske de morrar eller skäller, men det varar endast ett ögonblick och sedan fortsätter de med vad de än var de sysslade med, utan några sura miner. 

Jag är övertygad om att ju längre tid vi spenderar med hundar desto bättre skulle vi ha det i världen, många saker skulle ändras till det bättre och vem vet om inte också nyheterna skulle vara lite mer uppmuntrande. I övrigt återstår för mig endast att önska att nyheterna inte grumlar julen, att ni får möjlighet att njuta av högtiden och framför allt, att 2023 blir ett år med goda nyheter.
            [ingress] => När jag skriver dessa rader är det slutet på november och jag har just stigit ur bilen, som angav 22 grader. Jag vet att det låter underbart och att jag är lyckligt lottad att bo på en plats där det nästan alltid är soligt och där man inte behöver följa väderprognosen. Själv saknar jag dock höstkänslan och vinterns ankomst; och framför allt saknar jag regnet som verkligen behövs.
            [headline] => Bäst att lära av hundarna
            [page] => 0
            [modified] => 20221204101105
            [created] => 20221124165816
            [publishStart] => 20221205064700
            [publishStop] => 20230523175859
            [fullArticle] => Bäst att lära av hundarna När jag skriver dessa rader är det slutet på november och jag har just stigit ur bilen, som angav 22 grader. Jag vet att det låter underbart och att jag är lyckligt lottad att bo på en plats där det nästan alltid är soligt och där man inte behöver följa väderprognosen. Själv saknar jag dock höstkänslan och vinterns ankomst; och framför allt saknar jag regnet som verkligen behövs. Om man på detta lägger till att nyheterna huvudsakligen är obehagliga är det lätt att tänka att slutet på året denna gång inte är särskilt uppmuntrande. Kriget i Ukraina har övergått från vansinne till fullständig galenskap med oöversiktliga konsekvenser, inflationen är skyhög och klimattoppmötet har behövt flera veckors förhandlingar för att nå ett minimiavtal om en fråga som är fundamental för oss alla. I mitt eget kära hemland är vi indragna varje dag i ideologiska diskussioner som mer strävar efter att få stora tidningsrubriker än att fungera som en dialog för en konsensus kring viktiga frågor, som nästan alltid hamnar i ett sekundärt perspektiv. Kanske håller jag på att bli gammal, men för varje dag som går blir jag mer trött på människors dumhet.

Trots allt är jag nog i grunden en manisk optimist som alltid försöker se glaset som halvfullt. Varje morgon när jag kliver upp tackar jag gud, eller vad du föredrar att kalla det (jag tror definitivt på någon form av högre energi) och jag menar verkligen att vi är lyckligt lottade enbart för att vi får vakna upp för att se ännu en dag. Därför frågar jag mig varför vi människor insisterar på att förstöra det så ofta. Mitt enda svar är att vår överlägsenhet och egoism driver oss till att ständigt kritisera vår omgivning, kanske är det just det jag själv gör i denna kolumn.

Min räddning blir att studera mina hundar och upptäcka hur mycket jag har att lära av dem. Om ni har läst tidigare inlägg av mig vet ni kanske att jag haft en hund under 14 år som hette Lubbe. Han var en underbar svart labrador och en familjemedlem som vilken som helst annan under alla dessa år. Mina barn växte upp med honom och han följde med oss när vi flyttade till Stockholm, där han njöt av den svenska vintersnön. Han lärde mig att det inte finns något bättre än en hund för att vara lite mindre egoistisk.

När han dog i mars var vi mycket ledsna och jag ville inte ha någon ny hund. Det var åtminstone vad jag trodde tills Lea och Salomón dök upp. Ja, faktum är att vi nu har två hundar! Det var min fru och vår son som insisterade, för jag stretade emot, men nu är jag stormförtjust. Vi har adopterat dem från Sociedad Protectora de Animales de Málaga. Jag var som sagt emot att skaffa en ny hund, men Esperanza och Nacho var bestämda och skulle vi nu ha en ny familjemedlem så skulle det absolut vara en rescue-hund. Efter de första inledande veckorna är jag lyckligt att vi tagit det här steget. Det är en underbar upplevelse. 

Först adopterade vi Lea, en rolig liten breton och för ett par veckor sedan anlände Salomón, en stor hund som är en korsning mellan dogo och mastiff. Båda är knappt ett år gamla och jag ska inte sticka under stol med att de första veckorna var prövande. Lea var undernärd, nyopererad och led av svår anemi. Salomón å sin sida var mycket räddhågsen med minimalt självförtroende och bristande tillit till vem som helst som närmade sig. Nu är de helt ombytta. Lea är full av energi och springer som en raket, medan Salomón ser mer självsäker ut för varje dag som går. 

Våra nya familjemedlemmar har helt ändrat energin i vårt hem, de har givit oss tillbaka de dagliga promenaderna vid parken El Morlaco, som vi är lyckliga att ha runt hörnet. Lea och Salomón har gjort att vi måste organisera alla dagar för att promenera och tillbringa annan tid med dem, ta med dem till kontoret och rent allmänt vara lite mindre egoistiska.

Min erfarenhet är att närheten till husdjur lär dig att se livet ur deras perspektiv. Visserligen måste du tillfredsställa deras grundbehov, men i gengäld ger de dig kärlek dygnet runt. Vissa dagar kanske du kommer hem trött eller bekymrad för något och inte är på humör att leka med dem, kanske du till och med skäller på dem för något, men de hälsar dig alltid lika glada och trofasta. En annan sak som jag älskar med hundar är att de inte har några bekymmer utan ägnar sig åt att leva i nuet.  Om de ogillar något kanske de morrar eller skäller, men det varar endast ett ögonblick och sedan fortsätter de med vad de än var de sysslade med, utan några sura miner. 

Jag är övertygad om att ju längre tid vi spenderar med hundar desto bättre skulle vi ha det i världen, många saker skulle ändras till det bättre och vem vet om inte också nyheterna skulle vara lite mer uppmuntrande. I övrigt återstår för mig endast att önska att nyheterna inte grumlar julen, att ni får möjlighet att njuta av högtiden och framför allt, att 2023 blir ett år med goda nyheter. Nacho Matas nya familjemedlemmar Salomón och Lea. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [7] => Array
        (
            [id] => 36001
            [sectionId] => 392
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Själv gillar jag värme, men måste samtidigt tillstå att ju mer åren går desto svårare har jag att uthärda den. Då saknar jag speciellt de breddgrader där sommartemperaturen ligger runt drygt 20 grader, med låg fuktighet och gröna omgivningar. Men för detta krävs att man lämnar Málaga, företrädesvis för nordligare breddgrader.

Detta är lustigt, för det påminner mig om många av mina kunder och vänner som inte gillar alls att förbli i Sverige när hösten och vintern nalkas, utan som då längtar till södern. Det är som om vi ständigt längtar efter vad andra har. Somliga söker lite mer värme på vintern och andra lite mer svalka om sommaren. Mänskliga drag som, trots att vi är olika, i slutänden visar att vi är mer lika varandra än vad vi föreställer oss.

Det stämmer att kulturen, vår hudfärg och språket är det som kan skilja mest mellan oss. Språket utgör en barriär, men sanningen är att vi nästan alla anammat engelskan (begränsat och dåligt behärskad i mitt kära Spanien, men vi jobbar på det…) som kommunikationsredskap med vilket vi kan överbrygga språkgränserna. För mig är det dock sedvänjorna som mest skiljer oss åt, ibland på underliga och till och med komiska sätt. Då jag arbetar med kunder från många olika länder, en stor del av dem svenskar, får jag regelbundet uppleva egendomliga situationer.

Ofta när jag har ett möte med kunder och någon av dem är en dam med en handväska så ställer hon raskt ner den på golvet. Det är otänkbart i Spanien då vi har ett ordspråk som säger att om du lämmar väskan på golvet ryker pengarna. Jag vet att det är löjligt, men det hindrar inte att jag blir obekväm när detta sker. I början sade jag ingenting av rädsla för att bli stämplad som ytterst vidskeplig, vilket är en opassande egenskap hos en rådgivare. Numera håller jag inte tyst, utan ber vänligen att inte lämna handväskan på golvet. Folk tänker säkert att jag är lite knasig, men hur skulle jag kunna tillåta en kund att bli av med sina pengar..!

En annan vana som jag brukar reagera på är när kunder berättar att de skaffat ett hus eller en lägenhet med ett fantastiskt läge, som vetter västerut. Då tänds alla larmklockor hos mig och jag föreställer mig den charmerande familjen, vanligtvis ljusa både till hår och hud, en juni- eller julidag vid sjutiden på eftermiddagen i sitt fina hus med panoramafönster som vetter åt väster och tänker ”stackare”. Eftermiddagssolen på Costa del Sol värmer avsevärt mer än i Uppsala, men de har ännu inte insett det till fullo. Jag förstår dem för visst söker man i Sverige eftermiddagssolen för att värma huset, men vi andalusier undviker i den mån vi kan solen mot slutet av dagen. Visserligen är byggmaterialen mycket bättre nu för tiden, men om du ska köpa en lägenhet och det finns flera orienteringar så notera att de som vetter åt öster säkerligen är de som föredras av av spanjorer.

Om vi studerar tidsrutinerna är det här som vi spanjorer är de egendomligaste bland européerna. Jag är inte förvånad att vi uppfattas så. Våra tider är helt galna, framför allt extremt sena när det gäller att äta såväl lunch som middag. Som jag tidigare skrivit här gillar jag själv inte att äta sent och försöker undvika det, men det är som om något i mig ändå drar åt det spanska och gör att jag som regel inte sitter ner för middag förrän efter klockan nio. 

Ett annat middagsfenomen är när jag äter ute med svenskar och det är små barn i närheten. Jag vet att de blir förvånade då de är vana vid att barnen ska vara i säng vid det laget. Även om de inte säger det så ser jag på deras ansikten att de tänker ”spanjorerna är tokiga”.

Till de mest spanska sedvänjorna räknas den berömda siestan. När jag var yngre tyckte jag att siestan var slöseri med tid och i början kändes det nästan pinsamt när kunder frågade mig om jag brukar sova siesta. Men med åren finner jag att en tupplur på mellan 15 och 20 minuter inte bara är skön, utan hälsosam. Med detta sagt unnar jag mig det endast några enstaka dagar på sommaren, när värmen efter lunch inte precis underlättar arbetet och det tillrådliga är att ta en paus. 

Det kan verka föga produktivt eller en slö vana, men jag tycker verkligen att ni ska pröva en kort siesta om ni har möjlighet. Ni kan komma på nya tankar. Även om inte alla sover så brukar vi spanjorer respektera siestatiden. Det inkluderar att inte ringa någon kring tre- fyratiden på eftermiddagen. Då jag arbetar med kunder från många olika länder är jag van vid att jag ofta får telefonsamtal vid den tiden på dagen. Men jag ska tillstå att även om jag inte blir väckt så upphör jag inte att förvånas. 

Trots att det är vardag så är det varmt och jag har nu skrivit färdigt dessa rader, så jag har gjort mig förtjänt av en liten siesta.
            [ingress] => Gud så varmt! Jag tror att det är uttrycket vi yppat och hört mest på sistone. Du läser kolumnen något senare, men jag skriver den en het augustidag. Men det är så klart sommar och ibland känns det som att vårt minne är kort. Jag minns att det alltid varit varmt på sommaren och vi befinner oss i södra Spanien, så det ska vara varmt. 
            [headline] => Vi är inte så olika
            [page] => 0
            [modified] => 20220904082057
            [created] => 20220815130646
            [publishStart] => 20220905064900
            [publishStop] => 20230211120659
            [fullArticle] => Vi är inte så olika Gud så varmt! Jag tror att det är uttrycket vi yppat och hört mest på sistone. Du läser kolumnen något senare, men jag skriver den en het augustidag. Men det är så klart sommar och ibland känns det som att vårt minne är kort. Jag minns att det alltid varit varmt på sommaren och vi befinner oss i södra Spanien, så det ska vara varmt.  Själv gillar jag värme, men måste samtidigt tillstå att ju mer åren går desto svårare har jag att uthärda den. Då saknar jag speciellt de breddgrader där sommartemperaturen ligger runt drygt 20 grader, med låg fuktighet och gröna omgivningar. Men för detta krävs att man lämnar Málaga, företrädesvis för nordligare breddgrader.

Detta är lustigt, för det påminner mig om många av mina kunder och vänner som inte gillar alls att förbli i Sverige när hösten och vintern nalkas, utan som då längtar till södern. Det är som om vi ständigt längtar efter vad andra har. Somliga söker lite mer värme på vintern och andra lite mer svalka om sommaren. Mänskliga drag som, trots att vi är olika, i slutänden visar att vi är mer lika varandra än vad vi föreställer oss.

Det stämmer att kulturen, vår hudfärg och språket är det som kan skilja mest mellan oss. Språket utgör en barriär, men sanningen är att vi nästan alla anammat engelskan (begränsat och dåligt behärskad i mitt kära Spanien, men vi jobbar på det…) som kommunikationsredskap med vilket vi kan överbrygga språkgränserna. För mig är det dock sedvänjorna som mest skiljer oss åt, ibland på underliga och till och med komiska sätt. Då jag arbetar med kunder från många olika länder, en stor del av dem svenskar, får jag regelbundet uppleva egendomliga situationer.

Ofta när jag har ett möte med kunder och någon av dem är en dam med en handväska så ställer hon raskt ner den på golvet. Det är otänkbart i Spanien då vi har ett ordspråk som säger att om du lämmar väskan på golvet ryker pengarna. Jag vet att det är löjligt, men det hindrar inte att jag blir obekväm när detta sker. I början sade jag ingenting av rädsla för att bli stämplad som ytterst vidskeplig, vilket är en opassande egenskap hos en rådgivare. Numera håller jag inte tyst, utan ber vänligen att inte lämna handväskan på golvet. Folk tänker säkert att jag är lite knasig, men hur skulle jag kunna tillåta en kund att bli av med sina pengar..!

En annan vana som jag brukar reagera på är när kunder berättar att de skaffat ett hus eller en lägenhet med ett fantastiskt läge, som vetter västerut. Då tänds alla larmklockor hos mig och jag föreställer mig den charmerande familjen, vanligtvis ljusa både till hår och hud, en juni- eller julidag vid sjutiden på eftermiddagen i sitt fina hus med panoramafönster som vetter åt väster och tänker ”stackare”. Eftermiddagssolen på Costa del Sol värmer avsevärt mer än i Uppsala, men de har ännu inte insett det till fullo. Jag förstår dem för visst söker man i Sverige eftermiddagssolen för att värma huset, men vi andalusier undviker i den mån vi kan solen mot slutet av dagen. Visserligen är byggmaterialen mycket bättre nu för tiden, men om du ska köpa en lägenhet och det finns flera orienteringar så notera att de som vetter åt öster säkerligen är de som föredras av av spanjorer.

Om vi studerar tidsrutinerna är det här som vi spanjorer är de egendomligaste bland européerna. Jag är inte förvånad att vi uppfattas så. Våra tider är helt galna, framför allt extremt sena när det gäller att äta såväl lunch som middag. Som jag tidigare skrivit här gillar jag själv inte att äta sent och försöker undvika det, men det är som om något i mig ändå drar åt det spanska och gör att jag som regel inte sitter ner för middag förrän efter klockan nio. 

Ett annat middagsfenomen är när jag äter ute med svenskar och det är små barn i närheten. Jag vet att de blir förvånade då de är vana vid att barnen ska vara i säng vid det laget. Även om de inte säger det så ser jag på deras ansikten att de tänker ”spanjorerna är tokiga”.

Till de mest spanska sedvänjorna räknas den berömda siestan. När jag var yngre tyckte jag att siestan var slöseri med tid och i början kändes det nästan pinsamt när kunder frågade mig om jag brukar sova siesta. Men med åren finner jag att en tupplur på mellan 15 och 20 minuter inte bara är skön, utan hälsosam. Med detta sagt unnar jag mig det endast några enstaka dagar på sommaren, när värmen efter lunch inte precis underlättar arbetet och det tillrådliga är att ta en paus. 

Det kan verka föga produktivt eller en slö vana, men jag tycker verkligen att ni ska pröva en kort siesta om ni har möjlighet. Ni kan komma på nya tankar. Även om inte alla sover så brukar vi spanjorer respektera siestatiden. Det inkluderar att inte ringa någon kring tre- fyratiden på eftermiddagen. Då jag arbetar med kunder från många olika länder är jag van vid att jag ofta får telefonsamtal vid den tiden på dagen. Men jag ska tillstå att även om jag inte blir väckt så upphör jag inte att förvånas. 

Trots att det är vardag så är det varmt och jag har nu skrivit färdigt dessa rader, så jag har gjort mig förtjänt av en liten siesta. "Med åren finner jag att en tupplur på mellan 15 och 20 minuter inte bara är skön, utan hälsosam", skriver Nacho Mata i sin senaste kolumn. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [8] => Array
        (
            [id] => 35512
            [sectionId] => 392
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det kan verka barnsligt eller simpelt att jag inte tänker på de problem som råder, som att antalet Covid-fall ökar på sistone; att Putins vansinne fortsätter att skörda oskyldiga liv och orsaka stort lidande utan någon som helst mening; att elpriset och bensinen med mera fortsatt är skyhögt..; men sanningen är den att jag är trött på dåliga nyheter och önskar njuta av denna lilla bubbla och dess sköna stämning.

För några veckor sedan läste jag en artikel av en författare som heter Javier Cercas. Om du förstår och kan läsa spanska rekommenderar jag att du läser någon av hans böcker. Javier Cercas är en av mina favoritförfattare och hans inlägg i söndagsutgåvan av El País väcker alltid eftertanke hos mig. I denna artikel kunde jag läsa att han varit i Málaga några dagar, med anledning av filmfestivalen. Han berättade att han upptäckt en helt annan stad, jämfört med den han kände till sedan tidigare. Han menade att Málaga på sistone förvandlats till ett kulturcentrum, inte bara för de museer som öppnat de senaste åren utan även för att här hålls film- och kulturfestivaler, liksom sammankomster med författare, vilket gör staden till kulturellt mycket intressant. Vidare skrev han hur han förvånats över förändringen av den gamla stadskärnan, där många hus restaurerats och gator förvandlats till promenadstråk, hur hamnen har öppnats mot staden och folklivet är enormt. Javier Cercas är från Katalonien och bor i dagsläget i Barcelona. I artikeln skrev han att han upptäckt att vår stad har något som Barcelona också brukade ha, men som den katalanska huvudstaden förlorat med åren. Det är inget annat än den positiva stämningen, det vi spanjorer kallar ”buen rollo”. Han avslutade sitt inlägg med att hävda att det är denna anda som ligger bakom Málagas positiva utveckling och som har gjort att staden är så på modet.

Jag blev intervjuad för några år sedan av Diario Sur när jag återvände från Stockholm och i där uppgav jag att Málaga kan förvandlas till ett nytt Barcelona. Jag menade att Málaga redan upphört att vara en grå plats som mest gav namn åt flygplatsen och att staden inte bara kunde bli ett stort lockbete för turism, utan att den även kunde förvandlas till ett kulturcentrum samt locka nordeuropéer som önskar arbeta i Sydeuropa. Några kallade mig tokig, men åren har gått och mitt kära Málaga tar nu alla med storm. Ur en kulturell synvinkel har museiutbudet ökat enormt de senaste åren, inte bara i mängd utan även kvalitet. Det senaste året har vidare flera mycket kända företag valt att öppna egna kontor i Málaga, som Google, Vodafone, Citybank med flera. Men det är inte bara kända internationella bolag som lockas hit, utan jag har regelbundet kunder som säger att de vill arbeta från Málaga eller dess närhet. 

Det finns flera skäl till denna förändring i Málaga de senaste åren. Några av dem är de goda förbindelserna genom flygplatsen eller med AVE-tåget, färdigställandet av tunnelbanan och det allt mer utbredda bruket av cykel, renoveringen av fastigheter, omvandlingen till gågator, stadens öppnande gentemot hamnen och havet, underlättandet att starta nya företag i affärscenter eller genom annan form av coworking, det breddade utbudet både kulturellt, gastronomiskt och logimässigt och inte att förglömma vårt klimat, som bidrar till att göra livet enklare.

En eftertanke som Javier Cercas gör i sin artikel är att ett av de främsta skälen till Málagas framgång är att staden andas stor positivitet. Jag hade inte tänkt i de banorna tidigare, men håller med honom till fullo. Det är dock viktigt att inte slå sig för mycket för bröstet och tro att vi är bäst i allt. Mycket återstår att uträtta. Det är vi Málagabor som har ansvaret för att vårda och bibehålla stadens nuvarande dragningskraft. Från kommunens håll, eller vilken som helst annan myndighet, måste man alltid arbeta för befolkningens intressen och för att skapa en välkomnande miljö för de som önskar komma hit för att bo och eventuellt även jobba. Vi måste vårda detaljerna och kvaliteten på hotellen och turistlägenheterna, för att turisterna ska kunna samverka med lokalbefolkningen utan friktioner av olika slag. Vi måste förutse och förbereda för utvecklingen de närmaste åren och, framför allt, tänka efter vilken modell av stad vi vill ha. Det senare är inte helt enkelt, då vi spanjorer inte brukar vara så förutseende. Vi måste bli bättre på detta. Och slutligen inte glömma att Málagas utveckling kan få mycket positiva effekter även för mindre samhällen i inlandet, som endast ligger 30 eller 40 minuters resa bort.

Det är möjligt att vårt levnadssätt i södra Spanien och klimatet bäddar för att livet känns lättare, men jag tror att vi alla är ansvariga för att skapa och behålla den positiva andan. Det är ett åtagande som enbart kan leda till nya framgångar. Ha en riktigt skön sommar allihopa. Och framför allt en med mycket ”buen rollo”.
            [ingress] => Jag har valt att stanna hemma för att skriva dessa rader. Det är en typisk dag i maj och genom mitt fönster strilar ett underbart ljus som varslar om att sommaren är nära. Dessutom lyssnar jag på flamencotoner, som jag älskar och har just lagat mig en kopp kaffe. Sammantaget kan jag inte tänka något annat än ”vilken härlig stämning!”
            [headline] => Málagas positiva anda
            [page] => 0
            [modified] => 20220529085900
            [created] => 20220513164613
            [publishStart] => 20220530064600
            [publishStop] => 20221109154659
            [fullArticle] => Málagas positiva anda Jag har valt att stanna hemma för att skriva dessa rader. Det är en typisk dag i maj och genom mitt fönster strilar ett underbart ljus som varslar om att sommaren är nära. Dessutom lyssnar jag på flamencotoner, som jag älskar och har just lagat mig en kopp kaffe. Sammantaget kan jag inte tänka något annat än ”vilken härlig stämning!” Det kan verka barnsligt eller simpelt att jag inte tänker på de problem som råder, som att antalet Covid-fall ökar på sistone; att Putins vansinne fortsätter att skörda oskyldiga liv och orsaka stort lidande utan någon som helst mening; att elpriset och bensinen med mera fortsatt är skyhögt..; men sanningen är den att jag är trött på dåliga nyheter och önskar njuta av denna lilla bubbla och dess sköna stämning.

För några veckor sedan läste jag en artikel av en författare som heter Javier Cercas. Om du förstår och kan läsa spanska rekommenderar jag att du läser någon av hans böcker. Javier Cercas är en av mina favoritförfattare och hans inlägg i söndagsutgåvan av El País väcker alltid eftertanke hos mig. I denna artikel kunde jag läsa att han varit i Málaga några dagar, med anledning av filmfestivalen. Han berättade att han upptäckt en helt annan stad, jämfört med den han kände till sedan tidigare. Han menade att Málaga på sistone förvandlats till ett kulturcentrum, inte bara för de museer som öppnat de senaste åren utan även för att här hålls film- och kulturfestivaler, liksom sammankomster med författare, vilket gör staden till kulturellt mycket intressant. Vidare skrev han hur han förvånats över förändringen av den gamla stadskärnan, där många hus restaurerats och gator förvandlats till promenadstråk, hur hamnen har öppnats mot staden och folklivet är enormt. Javier Cercas är från Katalonien och bor i dagsläget i Barcelona. I artikeln skrev han att han upptäckt att vår stad har något som Barcelona också brukade ha, men som den katalanska huvudstaden förlorat med åren. Det är inget annat än den positiva stämningen, det vi spanjorer kallar ”buen rollo”. Han avslutade sitt inlägg med att hävda att det är denna anda som ligger bakom Málagas positiva utveckling och som har gjort att staden är så på modet.

Jag blev intervjuad för några år sedan av Diario Sur när jag återvände från Stockholm och i där uppgav jag att Málaga kan förvandlas till ett nytt Barcelona. Jag menade att Málaga redan upphört att vara en grå plats som mest gav namn åt flygplatsen och att staden inte bara kunde bli ett stort lockbete för turism, utan att den även kunde förvandlas till ett kulturcentrum samt locka nordeuropéer som önskar arbeta i Sydeuropa. Några kallade mig tokig, men åren har gått och mitt kära Málaga tar nu alla med storm. Ur en kulturell synvinkel har museiutbudet ökat enormt de senaste åren, inte bara i mängd utan även kvalitet. Det senaste året har vidare flera mycket kända företag valt att öppna egna kontor i Málaga, som Google, Vodafone, Citybank med flera. Men det är inte bara kända internationella bolag som lockas hit, utan jag har regelbundet kunder som säger att de vill arbeta från Málaga eller dess närhet. 

Det finns flera skäl till denna förändring i Málaga de senaste åren. Några av dem är de goda förbindelserna genom flygplatsen eller med AVE-tåget, färdigställandet av tunnelbanan och det allt mer utbredda bruket av cykel, renoveringen av fastigheter, omvandlingen till gågator, stadens öppnande gentemot hamnen och havet, underlättandet att starta nya företag i affärscenter eller genom annan form av coworking, det breddade utbudet både kulturellt, gastronomiskt och logimässigt och inte att förglömma vårt klimat, som bidrar till att göra livet enklare.

En eftertanke som Javier Cercas gör i sin artikel är att ett av de främsta skälen till Málagas framgång är att staden andas stor positivitet. Jag hade inte tänkt i de banorna tidigare, men håller med honom till fullo. Det är dock viktigt att inte slå sig för mycket för bröstet och tro att vi är bäst i allt. Mycket återstår att uträtta. Det är vi Málagabor som har ansvaret för att vårda och bibehålla stadens nuvarande dragningskraft. Från kommunens håll, eller vilken som helst annan myndighet, måste man alltid arbeta för befolkningens intressen och för att skapa en välkomnande miljö för de som önskar komma hit för att bo och eventuellt även jobba. Vi måste vårda detaljerna och kvaliteten på hotellen och turistlägenheterna, för att turisterna ska kunna samverka med lokalbefolkningen utan friktioner av olika slag. Vi måste förutse och förbereda för utvecklingen de närmaste åren och, framför allt, tänka efter vilken modell av stad vi vill ha. Det senare är inte helt enkelt, då vi spanjorer inte brukar vara så förutseende. Vi måste bli bättre på detta. Och slutligen inte glömma att Málagas utveckling kan få mycket positiva effekter även för mindre samhällen i inlandet, som endast ligger 30 eller 40 minuters resa bort.

Det är möjligt att vårt levnadssätt i södra Spanien och klimatet bäddar för att livet känns lättare, men jag tror att vi alla är ansvariga för att skapa och behålla den positiva andan. Det är ett åtagande som enbart kan leda till nya framgångar. Ha en riktigt skön sommar allihopa. Och framför allt en med mycket ”buen rollo”. ”Vi måste vårda detaljerna och kvaliteten på hotellen och turistlägenheterna, för att turisterna ska kunna samverka med lokalbefolkningen utan friktioner av olika slag”, skriver bland annat Nacho Mata, beträffande utvecklingen i Málaga stad. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [9] => Array
        (
            [id] => 34960
            [sectionId] => 392
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det är klart att för många är en resa i flygplan inte förknippat med nöje. Ofta är det relaterat till stress, då man måste vara på flygplatsen flera timmar före, utstå granskningen vid säkerhetskontrollen, förseningar, trånga sittplatser… Däremot innebär det för mig en frihetskänsla bara att gå in i en flygplatsterminal. Den känslan består under flygningen, då jag blickar ut genom fönstret för att följa var vi befinner oss och skåda någon bergskedja, en kustremsa eller någon stad som jag från hög höjd kan identifiera. Jag tycker även mycket om flygplatser. Det har hänt att jag bokat flygningar med mellanlandning, bara för att lära känna en ny flygplats och jag brukade lista de flygplatser som jag gillade mest. Det låter kanske tokigt, men som jag förklarat är flygande för mig förknippat med frihet.

Men det har inte alla gånger varit idylliskt på en flygplats och det finns anekdoter som jag minns i efterhand med sympati, även om de var stressande när det begav sig. Jag minns en gång, när vi bodde i Stockholm, att vid en av mina resor tillbaka från Málaga tog jag med spansk mat som vi kunde sakna ibland. Många gör säkert detsamma när de bor långt från sitt hemland en längre tid. På den resan tog jag med mig ingredienserna för en typisk spansk bondgryta, ”puchero”. Ni som bott länge i Spanien vet att vi spanjorer älskar långkok på kött och grönsaker på vintern. Där var jag så denna dag med min rullväska full med köttben. Ja, du läste rätt - köttben - i detta fall av gris och kyckling till buljongen. Mina barn menade att jag var galen och att jag skulle bli stoppad i säkerhetskontrollen, men icke. Jag kom igenom utan problem. Glad och lättad kunde jag inte låta bli att utbrista ”knotorna har passerat!” Ni kan föreställa er hur andra resenärer stirrade på mig. 

Andra gånger som det varit jäktigt är när jag flugit med Lubbe, vår hund. Ni som känner mig vet att vi har en svart labrador som följde med oss när vi bodde i Stockholm. Nu är han en lugn gamling som ska fylla 14 år, men 2012 var har ett energiknippe på 35 kilo. Vi hade ingen erfarenhet av hur det var att flyga med en hund och det gjorde att vi var ganska nervösa. Jag minns speciellt den första resan, när vi flyttade till Stockholm. Det var en mycket varm dag i slutet av augusti och där stod vi på flygplatsen med allt pick och pack och ängsliga inför vårt svenska äventyr: och dessutom en en enorm låda för hunden. Det var svårt att vinka av honom på bagagebandet med en gnagande oro för att de av misstag skulle skicka honom till en helt annan stad. Lättnaden var desto större när vi väl satt oss på våra platser i flyget och jag plötligt hörde hundskall som bekräftade att Lubbe var med ombord.

Ett annat minne från en flygresa samma år var när vi flög tillbaka från Stockholm för att fira jul i Málaga. Istället för hetta var det snöstorm. Efter att ha lämnat av Lubbe vid det särskilda bagagebandet och när vi satt och väntade på att gå ombord efterlystes plötsligt i högtalarna ”Passenger Mata”. Min son manade mig att skynda bort, då han anade att det handlade om Lubbe. Mycket riktigt blev jag ombedd att följa med ut på plattan, i full snöstorm, då en anställd uppgav att Lubbe agerade aggressivt och att han inte klarade att hantera honom. Jag häpnade, speciellt då mannen var nära två meter lång. Jag fann till min häpnad hundkorgen omkullvräkt och Lubbe skällandes och livrädd. Jag fick själv bära upp korgen i lastutrymmet och surra fast den, då jag anar att mannen var hundrädd. Vi kom lyckligtvis alla iväg till slut och när vi anlände fann jag till min förvåning att Lubbe dök upp på samma garageband som det ordinarie bagaget. Sådant som sker i mitt land…

Jag vet inte om jag kommer att ha med köttben i handbagaget igen och Lubbe är så pass gammal att han troligtvis inte kommer att flyga mer, men dessa minnen har kommit tillbaka när jag tänker på att vi nu troligtvis kommer att återuppta flygandet på nytt. Jag hoppas att ni också har roliga anekdoter från era flygresor till Spanien, men framför allt att ni är lika sugna som jag på att flyga igen.
            [ingress] => Nu när restriktionerna ser ut att lättas i nästan alla länder känns det som att vi snart kan börja resa igen. Just att resa är ett av de nöjen som jag saknat mest dessa nära två år. Covid har saboterat reslusten och har komplicerat alla typer av resor, vare sig det skett i jobbet eller för många av er att ta er till er bostad i Spanien. Själv har jag påverkats i hög grad i samband med mina resor till Sverige. Jag brukade resa fyra eller fem gånger om året, men under de två år som pandemin varat har jag endast rest en gång! De senaste dagarna har jag däremot planerat två resor till Sverige i mars och ytterligare tre efter sommaren. Detta har fått mig att tänka att även om det rör sig om resor i jobbet så är det alltid trevligt att återvända till Sverige; men i ännu större utsträckning att kunna flyga igen.
            [headline] => Kunna flyga igen
            [page] => 0
            [modified] => 20220228084716
            [created] => 20220217130245
            [publishStart] => 20220301064700
            [publishStop] => 20220816140259
            [fullArticle] => Kunna flyga igen Nu när restriktionerna ser ut att lättas i nästan alla länder känns det som att vi snart kan börja resa igen. Just att resa är ett av de nöjen som jag saknat mest dessa nära två år. Covid har saboterat reslusten och har komplicerat alla typer av resor, vare sig det skett i jobbet eller för många av er att ta er till er bostad i Spanien. Själv har jag påverkats i hög grad i samband med mina resor till Sverige. Jag brukade resa fyra eller fem gånger om året, men under de två år som pandemin varat har jag endast rest en gång! De senaste dagarna har jag däremot planerat två resor till Sverige i mars och ytterligare tre efter sommaren. Detta har fått mig att tänka att även om det rör sig om resor i jobbet så är det alltid trevligt att återvända till Sverige; men i ännu större utsträckning att kunna flyga igen. Det är klart att för många är en resa i flygplan inte förknippat med nöje. Ofta är det relaterat till stress, då man måste vara på flygplatsen flera timmar före, utstå granskningen vid säkerhetskontrollen, förseningar, trånga sittplatser… Däremot innebär det för mig en frihetskänsla bara att gå in i en flygplatsterminal. Den känslan består under flygningen, då jag blickar ut genom fönstret för att följa var vi befinner oss och skåda någon bergskedja, en kustremsa eller någon stad som jag från hög höjd kan identifiera. Jag tycker även mycket om flygplatser. Det har hänt att jag bokat flygningar med mellanlandning, bara för att lära känna en ny flygplats och jag brukade lista de flygplatser som jag gillade mest. Det låter kanske tokigt, men som jag förklarat är flygande för mig förknippat med frihet.

Men det har inte alla gånger varit idylliskt på en flygplats och det finns anekdoter som jag minns i efterhand med sympati, även om de var stressande när det begav sig. Jag minns en gång, när vi bodde i Stockholm, att vid en av mina resor tillbaka från Málaga tog jag med spansk mat som vi kunde sakna ibland. Många gör säkert detsamma när de bor långt från sitt hemland en längre tid. På den resan tog jag med mig ingredienserna för en typisk spansk bondgryta, ”puchero”. Ni som bott länge i Spanien vet att vi spanjorer älskar långkok på kött och grönsaker på vintern. Där var jag så denna dag med min rullväska full med köttben. Ja, du läste rätt - köttben - i detta fall av gris och kyckling till buljongen. Mina barn menade att jag var galen och att jag skulle bli stoppad i säkerhetskontrollen, men icke. Jag kom igenom utan problem. Glad och lättad kunde jag inte låta bli att utbrista ”knotorna har passerat!” Ni kan föreställa er hur andra resenärer stirrade på mig. 

Andra gånger som det varit jäktigt är när jag flugit med Lubbe, vår hund. Ni som känner mig vet att vi har en svart labrador som följde med oss när vi bodde i Stockholm. Nu är han en lugn gamling som ska fylla 14 år, men 2012 var har ett energiknippe på 35 kilo. Vi hade ingen erfarenhet av hur det var att flyga med en hund och det gjorde att vi var ganska nervösa. Jag minns speciellt den första resan, när vi flyttade till Stockholm. Det var en mycket varm dag i slutet av augusti och där stod vi på flygplatsen med allt pick och pack och ängsliga inför vårt svenska äventyr: och dessutom en en enorm låda för hunden. Det var svårt att vinka av honom på bagagebandet med en gnagande oro för att de av misstag skulle skicka honom till en helt annan stad. Lättnaden var desto större när vi väl satt oss på våra platser i flyget och jag plötligt hörde hundskall som bekräftade att Lubbe var med ombord.

Ett annat minne från en flygresa samma år var när vi flög tillbaka från Stockholm för att fira jul i Málaga. Istället för hetta var det snöstorm. Efter att ha lämnat av Lubbe vid det särskilda bagagebandet och när vi satt och väntade på att gå ombord efterlystes plötsligt i högtalarna ”Passenger Mata”. Min son manade mig att skynda bort, då han anade att det handlade om Lubbe. Mycket riktigt blev jag ombedd att följa med ut på plattan, i full snöstorm, då en anställd uppgav att Lubbe agerade aggressivt och att han inte klarade att hantera honom. Jag häpnade, speciellt då mannen var nära två meter lång. Jag fann till min häpnad hundkorgen omkullvräkt och Lubbe skällandes och livrädd. Jag fick själv bära upp korgen i lastutrymmet och surra fast den, då jag anar att mannen var hundrädd. Vi kom lyckligtvis alla iväg till slut och när vi anlände fann jag till min förvåning att Lubbe dök upp på samma garageband som det ordinarie bagaget. Sådant som sker i mitt land…

Jag vet inte om jag kommer att ha med köttben i handbagaget igen och Lubbe är så pass gammal att han troligtvis inte kommer att flyga mer, men dessa minnen har kommit tillbaka när jag tänker på att vi nu troligtvis kommer att återuppta flygandet på nytt. Jag hoppas att ni också har roliga anekdoter från era flygresor till Spanien, men framför allt att ni är lika sugna som jag på att flyga igen. "Det är med en frihetskänsla som  jag blickar ut genom fönstret för att följa var vi befinner oss och skåda någon bergskedja, en kustremsa eller någon stad som jag från hög höjd kan identifiera", skriver Nacho Mata. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [10] => Array
        (
            [id] => 34293
            [sectionId] => 392
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Det som är ganska lustigt är att jag faktiskt gillar kyla. Liksom att jag uppskattar att årstiderna växlar. Här i Málaga och övriga Costa del Sol förefaller det som att somrarna brer ut sig en bra bit in på hösten och att våren intar vintrarna. Jag har full förståelse för att ni ni finner det spanska ljuset och värmen dessa månader som underbart, för det är det; men jag saknar att temperaturerna sjunker eller åtminstone att det regnar, i vart fall något mer än denna höst. 

Ett av minnena från vårt år i Stockholm är att det var en vinter med mycket snö, vilket vi upplevde som spektakulärt. Jag minns än promenader medan det snöade, ljudet av snöflingor som faller till marken och hur jag tänkte att detta är magiskt! Den där kylan i ert hemland och att dagarna på hösten och vintern har så lite ljus har lett till att ni tänder ljus samt rent allmänt har en stämningsfull belysning och att ni på det viset lärt er att skapa mysiga utrymmen där det är lätt att trivas. Jag saknar alltjämt att promenera på Stockholms gator i denna årstid och se från gatan stearinljusen, belysningen i skyltfönster, caféer och restauranger samt tänka hur stämningsfullt allt är.

Och samtidigt, även om jag gillar kylan, så är en annan sak som jag saknar mycket att man inte fryser inomhus i Sverige. För låt oss inte förneka det, vad vi málagabor fryser i våra hus! Så pass mycket att vi på vintern oftast fryser mer inne än ute. Vi inbillar oss att det alltid är varmt, men det finns dagar som det inte är så. Tvärtom! Det är ett faktum att husen inte är ordentligt anpassade för kylan, men dessutom har man för vana att låta fönster och dörrar på barer och restauranger stå på vid gavel och man fryser nästan ihjäl. Jag minns även hur köksfönstren hemma hos mina föräldrar alltid var uppslagna, oavsett tid på året. Värmen fick man söka vid vår ”mesa camilla”, som om ni inte kände till det är ett högt, för det mesta runt bord täckt av en lång duk, oftast av sammet, under vilket det placerades en eldstad. Traditionen bjöd att vi alla i familjen efter lunch tryckte ihop oss i soffan och kring bordet och inte ens vilda hästar kunde sedan inte slita oss därifrån till kylan i resten av huset. Kanske är det också en förklaring till varför spanjorerna sitter kvar så länge och samspråkar efter maten, det vi kallar för ”sobremesa”…

En annan sak som jag gillar i Sverige och som jag saknar är era tider. Förmodligen är det värmen och ljuset som gör att våra tider är så sena, men jag saknar både att äta middag och gå och lägga mig tidigare. Jag tror dessutom att det är mycket hälsosammare.

Säkerligen tänker en del att jag måste vara helt tokig då de flesta av er kommer till Spanien i jakt på värmen på hösten och vintern, på ljuset under dessa månader och kanske också möjligheten att kunna vara ute och på restaurang så länge man vill. Det får mig att tänka att engelsmännen har rätt som myntat uttrycket “the grass is always greener on the other side of the fence” och att vi alltid suktar efter det andra har. Jag tycker också mycket om mitt land, dess värme, dess ljus och glädje på gatorna. Men jag ska inte sticka under stol med att lite kyla och mysstämning i husen inger mig ro. Det är denna känsla som jag av hela mitt hjärta önskar att ni får uppleva till jul, var ni än befinner er.
            [ingress] => När jag skriver dessa rader är det sen eftermiddag en söndag i november och solljuset flödar in genom fönstret. Jag känner mig privilegierad som kan njuta av detta ljus, av solstrålarnas värme och att det inte blir mörkt trots vintertiden förrän framåt klockan sju på, för mig eftermiddagen, för svenskar på kvällen. Min dotter Lola berättar att det redan skymmer väldigt tidigt i Sverige och att en av de saker man saknar där är ljuset… Liksom för min dotter att få klä sig fin, vilket är väldigt svårt med så många ytterkläder!
            [headline] => Längtan efter vad andra har
            [page] => 0
            [modified] => 20211127173702
            [created] => 20211115093057
            [publishStart] => 20211129064300
            [publishStop] => 20220514103059
            [fullArticle] => Längtan efter vad andra har När jag skriver dessa rader är det sen eftermiddag en söndag i november och solljuset flödar in genom fönstret. Jag känner mig privilegierad som kan njuta av detta ljus, av solstrålarnas värme och att det inte blir mörkt trots vintertiden förrän framåt klockan sju på, för mig eftermiddagen, för svenskar på kvällen. Min dotter Lola berättar att det redan skymmer väldigt tidigt i Sverige och att en av de saker man saknar där är ljuset… Liksom för min dotter att få klä sig fin, vilket är väldigt svårt med så många ytterkläder! Det som är ganska lustigt är att jag faktiskt gillar kyla. Liksom att jag uppskattar att årstiderna växlar. Här i Málaga och övriga Costa del Sol förefaller det som att somrarna brer ut sig en bra bit in på hösten och att våren intar vintrarna. Jag har full förståelse för att ni ni finner det spanska ljuset och värmen dessa månader som underbart, för det är det; men jag saknar att temperaturerna sjunker eller åtminstone att det regnar, i vart fall något mer än denna höst. 

Ett av minnena från vårt år i Stockholm är att det var en vinter med mycket snö, vilket vi upplevde som spektakulärt. Jag minns än promenader medan det snöade, ljudet av snöflingor som faller till marken och hur jag tänkte att detta är magiskt! Den där kylan i ert hemland och att dagarna på hösten och vintern har så lite ljus har lett till att ni tänder ljus samt rent allmänt har en stämningsfull belysning och att ni på det viset lärt er att skapa mysiga utrymmen där det är lätt att trivas. Jag saknar alltjämt att promenera på Stockholms gator i denna årstid och se från gatan stearinljusen, belysningen i skyltfönster, caféer och restauranger samt tänka hur stämningsfullt allt är.

Och samtidigt, även om jag gillar kylan, så är en annan sak som jag saknar mycket att man inte fryser inomhus i Sverige. För låt oss inte förneka det, vad vi málagabor fryser i våra hus! Så pass mycket att vi på vintern oftast fryser mer inne än ute. Vi inbillar oss att det alltid är varmt, men det finns dagar som det inte är så. Tvärtom! Det är ett faktum att husen inte är ordentligt anpassade för kylan, men dessutom har man för vana att låta fönster och dörrar på barer och restauranger stå på vid gavel och man fryser nästan ihjäl. Jag minns även hur köksfönstren hemma hos mina föräldrar alltid var uppslagna, oavsett tid på året. Värmen fick man söka vid vår ”mesa camilla”, som om ni inte kände till det är ett högt, för det mesta runt bord täckt av en lång duk, oftast av sammet, under vilket det placerades en eldstad. Traditionen bjöd att vi alla i familjen efter lunch tryckte ihop oss i soffan och kring bordet och inte ens vilda hästar kunde sedan inte slita oss därifrån till kylan i resten av huset. Kanske är det också en förklaring till varför spanjorerna sitter kvar så länge och samspråkar efter maten, det vi kallar för ”sobremesa”…

En annan sak som jag gillar i Sverige och som jag saknar är era tider. Förmodligen är det värmen och ljuset som gör att våra tider är så sena, men jag saknar både att äta middag och gå och lägga mig tidigare. Jag tror dessutom att det är mycket hälsosammare.

Säkerligen tänker en del att jag måste vara helt tokig då de flesta av er kommer till Spanien i jakt på värmen på hösten och vintern, på ljuset under dessa månader och kanske också möjligheten att kunna vara ute och på restaurang så länge man vill. Det får mig att tänka att engelsmännen har rätt som myntat uttrycket “the grass is always greener on the other side of the fence” och att vi alltid suktar efter det andra har. Jag tycker också mycket om mitt land, dess värme, dess ljus och glädje på gatorna. Men jag ska inte sticka under stol med att lite kyla och mysstämning i husen inger mig ro. Det är denna känsla som jag av hela mitt hjärta önskar att ni får uppleva till jul, var ni än befinner er. En återflyttad Málagabo kan så här års sakna värmen och mysstämningen i svenska hem. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [11] => Array
        (
            [id] => 33645
            [sectionId] => 392
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Ni som känner mig vet vilka nära band jag har med Sverige. Andra kanske har läst någon av mina tidigare kolumner och har noterat att jag är förälskad i ert land. Det har hunnit gå många år nu sedan jag började arbeta med svenska kunder och resa regelbundet till Sverige, främst till Stockholmsområdet, där jag bodde med min fru och barn under ett år. För flera år sedan började jag studera svenska som hobby. Min lärarinna insisterar på att jag nu kan hävda att jag behärskar språket, även om det ännu är på ett mycket bristfälligt sätt. Sant är dock att det blir bättre för varje dag. Jag tror att lektionerna i svenska har hjälpt mig att bättre förstå ert land, era sedvänjor och er mentalitet. För mig är det dessutom ett sätt att visa den respekt och förkärlek jag har för Sverige. När jag ibland får höra om svenskar som har bott i Spanien i många år och som inte talar vårt språk tänker jag att det skulle hjälpa dem att förstå så mycket av vår kultur och vårt sätt att se på livet. Jag vill därför uppmuntra er alla att lämna er ”comfort zone” och börja läsa spanska.

Min fru och jag har funderat många gånger på att köpa en liten lägenhet i Stockholm och utnyttja den, på samma sätt som många av er har ett hus i Spanien för att kunna tillbringa olika säsonger i båda länderna. Kanske den dagen kommer, men under tiden roar jag mig med att se på Hemnet och samtidigt konstatera att huspriserna i Stockholm inte gör annat än stiger! 

Lolas resa nu tror jag kommer att utgöra ett vägskäl. Hon har alltid sagt att hon velat studera ekonomi och internationella relationer utomlands. Det var hon som beslutade i slutet av förra året att hon skulle till Sverige. Efter att ha sökt på olika universitet som erbjöd de ämnen som intresserar henne på engelska, fann hon läroverket i Jönköping och första året ska hon gå en anpassningskurs i Gränna. De senaste månaderna har Lola visat att hon vet vad hon vill och hon längtar efter att få börja. Det hindrar dock inte att hon, när det väl drar ihop sig, plötsligt känner en del tvivel och är ledsen över att behöva ta farväl av oss och sina vänner. Jag föreställer mig att livet i en liten by som Gränna under detta första år kommer att skilja sig mycket mot det som exempelvis väntar några av hennes vänninor i Madrid eller Granada. I slutänden är det dock erfarenheterna som räknas, de nya dörrar som öppnas och som kommer att utgöra stora möjligheter för henne.

Som far kan jag inte förneka att de här sista dagarna före hennes resa är förknippade med inte så lite svårmod. Hur mycket jag än försöker utge mig för att vara världsmedborgare, så är jag väldigt mycket spanjor. Och vi spanjorer har svårt att släppa taget om våra barn. Sant är att vi hemma försökt uppfostra våra i frihet att göra vad de själva vill och få dem att inse att det finns så mycket mer än enbart livet under södra Spaniens sol. Därav vår ”galna idé” att bo i Stockholm under ett år, som gav oss enbart positiva erfarenheter. Lola återvänder till landet där hon som väldigt liten fick lära sig att det inte spelar någon roll var du föds, vilket språk du talar, vilken ras du tillhör eller vilken tro du har. När allt kommer omkring delar vi alla samma känslor och har mycket mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. 

Så här vill jag för dig Lola önska lycka till! Jag vet att du kommer att ta vara på och njuta av tillfället, att du kommer att finna nya vänner och, framför allt, känna dig hemma. För i vår familj är Sverige en viktig del av vårt hem.
            [ingress] => Min senaste kolumn avslutades med att jag önskade alla en skön sommar. För många närmar sig semestern nu sitt slut, medan den för mig i skrivande stund inte ens har påbörjats. Jag tänker inte sticka under stol med att det har varit en speciell och annorlunda sommar. Det beror inte på att jag tar ut min semester först i slutet av augusti, det brukar jag göra. Jag tror däremot att jag börjar bli upp i åren och både tröttheten samt speciellt värmen sliter. Vidare undrar jag om jag kanske också påverkas av situationen med pandemin, som hos liksom alla andra tar musten ur mig. När jag däremot tänker efter så inser jag att den verkliga anledningen till att denna sommar är mer ansträngande än vanligt är att min dotter Lola om några dagar reser för att studera vid universitetet i Jönköping.
            [headline] => Lola återvänder ”hem”
            [page] => 0
            [modified] => 20211115093531
            [created] => 20210817103240
            [publishStart] => 20210906064500
            [publishStop] => 20220213093259
            [fullArticle] => Lola återvänder ”hem” Min senaste kolumn avslutades med att jag önskade alla en skön sommar. För många närmar sig semestern nu sitt slut, medan den för mig i skrivande stund inte ens har påbörjats. Jag tänker inte sticka under stol med att det har varit en speciell och annorlunda sommar. Det beror inte på att jag tar ut min semester först i slutet av augusti, det brukar jag göra. Jag tror däremot att jag börjar bli upp i åren och både tröttheten samt speciellt värmen sliter. Vidare undrar jag om jag kanske också påverkas av situationen med pandemin, som hos liksom alla andra tar musten ur mig. När jag däremot tänker efter så inser jag att den verkliga anledningen till att denna sommar är mer ansträngande än vanligt är att min dotter Lola om några dagar reser för att studera vid universitetet i Jönköping. Ni som känner mig vet vilka nära band jag har med Sverige. Andra kanske har läst någon av mina tidigare kolumner och har noterat att jag är förälskad i ert land. Det har hunnit gå många år nu sedan jag började arbeta med svenska kunder och resa regelbundet till Sverige, främst till Stockholmsområdet, där jag bodde med min fru och barn under ett år. För flera år sedan började jag studera svenska som hobby. Min lärarinna insisterar på att jag nu kan hävda att jag behärskar språket, även om det ännu är på ett mycket bristfälligt sätt. Sant är dock att det blir bättre för varje dag. Jag tror att lektionerna i svenska har hjälpt mig att bättre förstå ert land, era sedvänjor och er mentalitet. För mig är det dessutom ett sätt att visa den respekt och förkärlek jag har för Sverige. När jag ibland får höra om svenskar som har bott i Spanien i många år och som inte talar vårt språk tänker jag att det skulle hjälpa dem att förstå så mycket av vår kultur och vårt sätt att se på livet. Jag vill därför uppmuntra er alla att lämna er ”comfort zone” och börja läsa spanska.

Min fru och jag har funderat många gånger på att köpa en liten lägenhet i Stockholm och utnyttja den, på samma sätt som många av er har ett hus i Spanien för att kunna tillbringa olika säsonger i båda länderna. Kanske den dagen kommer, men under tiden roar jag mig med att se på Hemnet och samtidigt konstatera att huspriserna i Stockholm inte gör annat än stiger! 

Lolas resa nu tror jag kommer att utgöra ett vägskäl. Hon har alltid sagt att hon velat studera ekonomi och internationella relationer utomlands. Det var hon som beslutade i slutet av förra året att hon skulle till Sverige. Efter att ha sökt på olika universitet som erbjöd de ämnen som intresserar henne på engelska, fann hon läroverket i Jönköping och första året ska hon gå en anpassningskurs i Gränna. De senaste månaderna har Lola visat att hon vet vad hon vill och hon längtar efter att få börja. Det hindrar dock inte att hon, när det väl drar ihop sig, plötsligt känner en del tvivel och är ledsen över att behöva ta farväl av oss och sina vänner. Jag föreställer mig att livet i en liten by som Gränna under detta första år kommer att skilja sig mycket mot det som exempelvis väntar några av hennes vänninor i Madrid eller Granada. I slutänden är det dock erfarenheterna som räknas, de nya dörrar som öppnas och som kommer att utgöra stora möjligheter för henne.

Som far kan jag inte förneka att de här sista dagarna före hennes resa är förknippade med inte så lite svårmod. Hur mycket jag än försöker utge mig för att vara världsmedborgare, så är jag väldigt mycket spanjor. Och vi spanjorer har svårt att släppa taget om våra barn. Sant är att vi hemma försökt uppfostra våra i frihet att göra vad de själva vill och få dem att inse att det finns så mycket mer än enbart livet under södra Spaniens sol. Därav vår ”galna idé” att bo i Stockholm under ett år, som gav oss enbart positiva erfarenheter. Lola återvänder till landet där hon som väldigt liten fick lära sig att det inte spelar någon roll var du föds, vilket språk du talar, vilken ras du tillhör eller vilken tro du har. När allt kommer omkring delar vi alla samma känslor och har mycket mer gemensamt än vad som skiljer oss åt. 

Så här vill jag för dig Lola önska lycka till! Jag vet att du kommer att ta vara på och njuta av tillfället, att du kommer att finna nya vänner och, framför allt, känna dig hemma. För i vår familj är Sverige en viktig del av vårt hem. "La Lola se va a los puertos" är ett känt spanskt teaterverk som filmatiserats flera gånger, men i det här fallet är det Nachos dotter Lola som reser till Sverige för att studera. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [12] => Array
        (
            [id] => 32582
            [sectionId] => 392
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Antalet smittade och dödsfall minskar och det verkar som vaccinationen har uppnått en riktigt bra marschfart. Vi kan stanna ute längre, vilket gäller även på restaurangerna. Detta för oss spanjorer är en viktig nyhet, då vi som bekant tycker om att äta sen middag och stanna uppe till småtimmarna. Vi får även resa till andra provinser och till och med andra regioner. Det tycks definitivt som att vi kan återgå till att leva med viss normalitet. 

Det är nu lite mer än 14 månader sedan som det första nationella nödläget utropades och som innebar en total lockdown i Spanien, med undantag för de verksamheter som betraktades som essentiella. Jag inser nu att jag vid det tillfället inte var medveten om vad som pågick eller vad som väntade de närmaste månaderna. Tiden före, när vi hörde nyheterna om inledningen av en epidemi av Covid-19 i Kina, verkade allt så långt bort rent geografiskt. Som att det var helt omöjligt att det skulle kunna komma till Europa. Till slut kom den ändå och i Italien steg antalet nya fall dagligen. Men även om viruset närmade sig, trodde jag inte att det skulle bli så stort i Spanien. Så fel jag hade! Eller rättare sagt, så fel vi alla hade. Av de där första pandemimånaderna har jag lärt mig att jag brukar tro att saker och ting (framför allt svåra saker och problem) främst händer andra. Det måste vara naivitet eller kanske ett slags självförsvar. 

Månaderna i lockdown upplevde jag aldrig som jobbiga, tvärtom var det en lugn tid. Jag kunde organisera mitt och mitt teams arbete så att vi enkelt kunde fortsätta arbeta hemifrån. Jag fick njuta av mer tid tillsammans med min fru och mina barn. Vi åt både lunch och middag tillsammans varje dag och hade bra samtal. Jag idrottade hemma dagligen och framför allt njöt jag av de tidigare tiderna, till och med för middagen och sänggående blev som när vi bodde i Sverige. Kanske det låter lite löjligt, men för mig var det en lyx.

Det är klart att nyheterna var skrämmande och att jag bar på en känsla av oro för vår hälsa och för vad som skulle hända med ekonomin. I hela världen är det många, många människor som har drabbats av sjukdomen eller som har förlorat en kär närstående, all min respekt är med dem. Dessutom har situationen fört med sig stor rädsla och många kontroverser. 

Rädslan har gjort oss sårbara, frustrerade och skapat behov av att söka efter någon att skylla alltihop på. Vi spanjorer har en stark tendens att lägga ansvaret för våra problem på någon annan och vi ägnar mycket tid och energi åt det. Som skyldiga har många pekat ut regeringen och politikerna, andra på det kapitalistiska systemet, somliga på läkemedelsindustrin, på monarkin eller grannen. Helt enkelt på alla andra utom oss själva. Självklart har det begåtts misstag och visst finns det saker som kunde ha gjorts bättre. Men vilket land har inte begått klavertramp? Vilket hälsovårdssystem var förberett för att hantera en pandemi? 

Jag tror vi alla har del av ansvaret, inte för sjukdomen och dess konsekvenser, men för hur vi har utstått det hela. Jag har varit lyckligt lottad och har inte haft något allvarligt sjukdomsfall i min närhet och kanske mina ord av en del kan uppfattas som egoistiska eller meningslösa; men jag tror verkligen att attityden hos var och en av oss är viktig i relation till Covid-19 eller vilken situation i livet som helst.

Naturligtvis har hela denna situation förändrat våra liv. Sannolikt måste vi fortsätta bära munskydd ytterligare några månader, kanske kan vi inte resa så som vi skulle önska och, det svåraste av allt, många saknar vänner eller familj som de har förlorat. Men livet fortsätter och kommer att gå vidare. Jag tror verkligen att vad vi har framför oss är en tid full av nya möjligheter och förändringar, som vi måste anpassa oss till. Men under tiden står sommaren för dörren. Låt oss inte missa att njuta av solen, ett dopp i havet och en god middag med ”espetos” (sardinspett) på stranden. Det är så enkelt och något som vi har inom räckhåll. Jag önskar er alla en glad sommar!  
            [ingress] => Det är varmt redan tidigt på morgonen. Jag märker till och med av viss terral som, om ni inte känner till den, är en särskilt varm vind typisk för heta sommardagar i Málaga. För mig börjar det dofta sommar. Årstidsväxlingen har i år sammanfallit med slutet av det nationella nödläget i Spanien och vi börjar uppleva en känsla av frihet och att pandemin är på väg att gå mot sitt slut.
            [headline] => Det doftar redan sommar
            [page] => 0
            [modified] => 20210530092503
            [created] => 20210520122010
            [publishStart] => 20210531064800
            [publishStop] => 20211116112059
            [fullArticle] => Det doftar redan sommar Det är varmt redan tidigt på morgonen. Jag märker till och med av viss terral som, om ni inte känner till den, är en särskilt varm vind typisk för heta sommardagar i Málaga. För mig börjar det dofta sommar. Årstidsväxlingen har i år sammanfallit med slutet av det nationella nödläget i Spanien och vi börjar uppleva en känsla av frihet och att pandemin är på väg att gå mot sitt slut. Antalet smittade och dödsfall minskar och det verkar som vaccinationen har uppnått en riktigt bra marschfart. Vi kan stanna ute längre, vilket gäller även på restaurangerna. Detta för oss spanjorer är en viktig nyhet, då vi som bekant tycker om att äta sen middag och stanna uppe till småtimmarna. Vi får även resa till andra provinser och till och med andra regioner. Det tycks definitivt som att vi kan återgå till att leva med viss normalitet. 

Det är nu lite mer än 14 månader sedan som det första nationella nödläget utropades och som innebar en total lockdown i Spanien, med undantag för de verksamheter som betraktades som essentiella. Jag inser nu att jag vid det tillfället inte var medveten om vad som pågick eller vad som väntade de närmaste månaderna. Tiden före, när vi hörde nyheterna om inledningen av en epidemi av Covid-19 i Kina, verkade allt så långt bort rent geografiskt. Som att det var helt omöjligt att det skulle kunna komma till Europa. Till slut kom den ändå och i Italien steg antalet nya fall dagligen. Men även om viruset närmade sig, trodde jag inte att det skulle bli så stort i Spanien. Så fel jag hade! Eller rättare sagt, så fel vi alla hade. Av de där första pandemimånaderna har jag lärt mig att jag brukar tro att saker och ting (framför allt svåra saker och problem) främst händer andra. Det måste vara naivitet eller kanske ett slags självförsvar. 

Månaderna i lockdown upplevde jag aldrig som jobbiga, tvärtom var det en lugn tid. Jag kunde organisera mitt och mitt teams arbete så att vi enkelt kunde fortsätta arbeta hemifrån. Jag fick njuta av mer tid tillsammans med min fru och mina barn. Vi åt både lunch och middag tillsammans varje dag och hade bra samtal. Jag idrottade hemma dagligen och framför allt njöt jag av de tidigare tiderna, till och med för middagen och sänggående blev som när vi bodde i Sverige. Kanske det låter lite löjligt, men för mig var det en lyx.

Det är klart att nyheterna var skrämmande och att jag bar på en känsla av oro för vår hälsa och för vad som skulle hända med ekonomin. I hela världen är det många, många människor som har drabbats av sjukdomen eller som har förlorat en kär närstående, all min respekt är med dem. Dessutom har situationen fört med sig stor rädsla och många kontroverser. 

Rädslan har gjort oss sårbara, frustrerade och skapat behov av att söka efter någon att skylla alltihop på. Vi spanjorer har en stark tendens att lägga ansvaret för våra problem på någon annan och vi ägnar mycket tid och energi åt det. Som skyldiga har många pekat ut regeringen och politikerna, andra på det kapitalistiska systemet, somliga på läkemedelsindustrin, på monarkin eller grannen. Helt enkelt på alla andra utom oss själva. Självklart har det begåtts misstag och visst finns det saker som kunde ha gjorts bättre. Men vilket land har inte begått klavertramp? Vilket hälsovårdssystem var förberett för att hantera en pandemi? 

Jag tror vi alla har del av ansvaret, inte för sjukdomen och dess konsekvenser, men för hur vi har utstått det hela. Jag har varit lyckligt lottad och har inte haft något allvarligt sjukdomsfall i min närhet och kanske mina ord av en del kan uppfattas som egoistiska eller meningslösa; men jag tror verkligen att attityden hos var och en av oss är viktig i relation till Covid-19 eller vilken situation i livet som helst.

Naturligtvis har hela denna situation förändrat våra liv. Sannolikt måste vi fortsätta bära munskydd ytterligare några månader, kanske kan vi inte resa så som vi skulle önska och, det svåraste av allt, många saknar vänner eller familj som de har förlorat. Men livet fortsätter och kommer att gå vidare. Jag tror verkligen att vad vi har framför oss är en tid full av nya möjligheter och förändringar, som vi måste anpassa oss till. Men under tiden står sommaren för dörren. Låt oss inte missa att njuta av solen, ett dopp i havet och en god middag med ”espetos” (sardinspett) på stranden. Det är så enkelt och något som vi har inom räckhåll. Jag önskar er alla en glad sommar!   Sommar för Málagabor innebär sol, hav och sardinspett (espetos). 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [13] => Array
        (
            [id] => 31535
            [sectionId] => 392
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Jag har alltid identifierat mig med det mottot. Inte bara för att jag tycker att vi måste le mot turisterna utan för att jag är övertygad om att när vi ler, flyter och fungerar saker och ting bättre. Under en tidsperiod så komplicerad som den vi lever i och när munskydd är obligatoriskt i Spanien på samtliga platser, har vi tappat möjligheten att se varandras leenden. Många frågar sig kanske, med allt som pågår, vad vi har att le åt? Personligen ser jag många anledningar att le varje dag och inte minst att göra det med uppriktig vänlighet.

Kanske känner en del av er till att mitt jobb består av att hjälpa utländska kunder (framför allt svenskar), antingen att köpa eller sälja en fastighet, att starta en affärsverksamhet eller ett företag. Vi hjälper dem inte bara med att övervinna språkhindren utan även de kulturella och mentala barriärerna, som är mer subtila men som kan vara ack så viktiga. Som säkert en och annan läsare har plågsam erfarenhet av, är Spanien fortfarande ett mycket byråkratiskt land, vilket gör allting tråkigare och mer invecklat. 

Myndigheterna som styr är många gånger kyliga organ med miljoner regler och normer… Dessutom blir det än mer komplicerat av det faktum att Spanien består av 17 autonoma regioner, var och en med sina egna lagar! Och till råga på allt elände, för att ge ett exempel, kan en norm gälla i en viss kommun men inte i grannkommunen två mil bort. Men detta är för mig inte det största problemet, även om det kan ge huvudvärk, utan att de som arbetar för myndigheterna många gånger saknar både empati och känslan för att deras arbete är en offentlig tjänst. De skulle definitivt behöva le mer.

För ett par veckor sedan följde jag med ett svenskt par när de skulle ansöka om ”residencia”. De senaste månaderna har det varit svårt att få tid hos polisen. Efter att ha väntat i flera månader lyckades vi få en tid på polisstationen i Torre del Mar. Denna procedur måste nämligen göras av den sökande personligen, på plats.

Dessa situationer gör mig väldigt nervös eftersom jag inte tycker om när mina kunder måste gå igenom en obekväm erfarenhet, med lång väntetid, otrevliga tjänstemän och i värsta fall att vi slutligen inte lyckas utföra det vi ville. Men häromdagen i Torre del Mar var raka motsatsen till det och allt gick fantastiskt bra! Vi hade en förbokad tid och blev kallade på exakt klockslag, stämningen var avslappnad och allt gick väldigt fort och smidigt. Vi var väl förberedda, men jag tror att nyckeln var att tjänstekvinnan som tog emot oss var vänlig, hon visste hur hon skulle betjäna oss och framför allt, även om hon bar munskydd, uppfattade vi hela tiden hennes leende. 

Verkligheten är inte alltid på det viset och en månad tidigare hade jag en helt annan erfarenhet på polisstationen i Estepona. Men jag vill fokusera på när saker och ting går bra, för att tänka att Covid kan hjälpa de spanska myndigheterna att fungera bättre. Jag tror att digitaliseringen som sakta men säkert införs, kommer att hjälpa oss. I de fall vi måste infinna oss personligen för ett ärende kommer systemet med tidsbokning online bidra till att tjänstemännens arbete organiseras bättre och även underlätta för den dokumentation som medborgarna måste presentera. 

Det finns mycket kvar att göra, men låt oss sätta igång. De spanska myndigheterna får inte missa denna chans. Jag är övertygad om att Covidkrisen leder till att många utlänningar bestämmer sig för att flytta hit. Veckan när jag skriver den här kolumnen har vi i min stad fått två goda nyheter som styrker detta och som gör mig väldigt glad. Dels har Málaga kommun lanserat projektet “Malaga WorkBay” som syftar till att locka hit och även hjälpa de utlänningar som bestämmer sig för att bosätta sig och jobba på distans från Málaga. Dels har Google, bara några dagar senare, annonserat etableringen av ett cybersäkerhetscenter i Málaga, något som säkert lockar ännu fler människor att välja att arbeta och bosätta sig här. Till alla dem säger jag, välkomna! Jag hoppas att vi alltid tar emot er med ett leende.
            [ingress] => För ett antal år sedan, när jag var yngre (nu börjar jag få gråa hår), lanserade spanska turistbyrån en reklamkampanj med mottot “Al turista… una sonrisa” (Till turisten… ett leende). Jag älskade den kampanjen, som pågick i flera år.
            [headline] => Det är så lätt att le
            [page] => 0
            [modified] => 20210520122621
            [created] => 20210215162103
            [publishStart] => 20210301064300
            [publishStop] => 20210814172159
            [fullArticle] => Det är så lätt att le För ett antal år sedan, när jag var yngre (nu börjar jag få gråa hår), lanserade spanska turistbyrån en reklamkampanj med mottot “Al turista… una sonrisa” (Till turisten… ett leende). Jag älskade den kampanjen, som pågick i flera år. Jag har alltid identifierat mig med det mottot. Inte bara för att jag tycker att vi måste le mot turisterna utan för att jag är övertygad om att när vi ler, flyter och fungerar saker och ting bättre. Under en tidsperiod så komplicerad som den vi lever i och när munskydd är obligatoriskt i Spanien på samtliga platser, har vi tappat möjligheten att se varandras leenden. Många frågar sig kanske, med allt som pågår, vad vi har att le åt? Personligen ser jag många anledningar att le varje dag och inte minst att göra det med uppriktig vänlighet.

Kanske känner en del av er till att mitt jobb består av att hjälpa utländska kunder (framför allt svenskar), antingen att köpa eller sälja en fastighet, att starta en affärsverksamhet eller ett företag. Vi hjälper dem inte bara med att övervinna språkhindren utan även de kulturella och mentala barriärerna, som är mer subtila men som kan vara ack så viktiga. Som säkert en och annan läsare har plågsam erfarenhet av, är Spanien fortfarande ett mycket byråkratiskt land, vilket gör allting tråkigare och mer invecklat. 

Myndigheterna som styr är många gånger kyliga organ med miljoner regler och normer… Dessutom blir det än mer komplicerat av det faktum att Spanien består av 17 autonoma regioner, var och en med sina egna lagar! Och till råga på allt elände, för att ge ett exempel, kan en norm gälla i en viss kommun men inte i grannkommunen två mil bort. Men detta är för mig inte det största problemet, även om det kan ge huvudvärk, utan att de som arbetar för myndigheterna många gånger saknar både empati och känslan för att deras arbete är en offentlig tjänst. De skulle definitivt behöva le mer.

För ett par veckor sedan följde jag med ett svenskt par när de skulle ansöka om ”residencia”. De senaste månaderna har det varit svårt att få tid hos polisen. Efter att ha väntat i flera månader lyckades vi få en tid på polisstationen i Torre del Mar. Denna procedur måste nämligen göras av den sökande personligen, på plats.

Dessa situationer gör mig väldigt nervös eftersom jag inte tycker om när mina kunder måste gå igenom en obekväm erfarenhet, med lång väntetid, otrevliga tjänstemän och i värsta fall att vi slutligen inte lyckas utföra det vi ville. Men häromdagen i Torre del Mar var raka motsatsen till det och allt gick fantastiskt bra! Vi hade en förbokad tid och blev kallade på exakt klockslag, stämningen var avslappnad och allt gick väldigt fort och smidigt. Vi var väl förberedda, men jag tror att nyckeln var att tjänstekvinnan som tog emot oss var vänlig, hon visste hur hon skulle betjäna oss och framför allt, även om hon bar munskydd, uppfattade vi hela tiden hennes leende. 

Verkligheten är inte alltid på det viset och en månad tidigare hade jag en helt annan erfarenhet på polisstationen i Estepona. Men jag vill fokusera på när saker och ting går bra, för att tänka att Covid kan hjälpa de spanska myndigheterna att fungera bättre. Jag tror att digitaliseringen som sakta men säkert införs, kommer att hjälpa oss. I de fall vi måste infinna oss personligen för ett ärende kommer systemet med tidsbokning online bidra till att tjänstemännens arbete organiseras bättre och även underlätta för den dokumentation som medborgarna måste presentera. 

Det finns mycket kvar att göra, men låt oss sätta igång. De spanska myndigheterna får inte missa denna chans. Jag är övertygad om att Covidkrisen leder till att många utlänningar bestämmer sig för att flytta hit. Veckan när jag skriver den här kolumnen har vi i min stad fått två goda nyheter som styrker detta och som gör mig väldigt glad. Dels har Málaga kommun lanserat projektet “Malaga WorkBay” som syftar till att locka hit och även hjälpa de utlänningar som bestämmer sig för att bosätta sig och jobba på distans från Málaga. Dels har Google, bara några dagar senare, annonserat etableringen av ett cybersäkerhetscenter i Málaga, något som säkert lockar ännu fler människor att välja att arbeta och bosätta sig här. Till alla dem säger jag, välkomna! Jag hoppas att vi alltid tar emot er med ett leende. Nacho Mata skriver om hur lite det kostar att le men hur mycket det betyder när man blir betjänad. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

    [14] => Array
        (
            [id] => 30519
            [sectionId] => 392
            [priority] => 9
            [publish] => y
            [body] => Pandemin som vi befinner oss mitt i, påverkar onekligen livet så som vi känner det. Det är inte min intention att skriva om Covid-19 och dess konsekvenser på hälsan och ekonomin. Om det har vi redan mängder med information, för mycket till och med, framför allt från spanska medier som obarmhärtigt invaderar oss. Dock funderar jag över om någon av dessa förändringar som pandemin påtvingat oss, kan leda till att vi spanjorer överväger att göra vissa saker på ett annat sätt. 

Om jag återgår till anekdoten som jag inledde med, så får de aktuella restriktionerna mig att reflektera kring om pandemin kommer att ändra mattiderna vi har i Spanien. Som ni vet är det vanligt att middagen i Spanien intas väldigt sent. Ibland har jag gjort upp med vänner om att gå ut och äta och de meddelar att de bokat bord till klockan 22. Denna situation har alltid översköljt mig med en stor trötthet. När jag kommer till restaurangen är jag inte bara hungrig utan även dödstrött! Dessa tider, särskilt mitt i veckan, är inte bra varken för min hälsa eller för min vila. Men det är klart, jag vill inte sticka under stol med att jag i juli månad skulle ha svårt att tacka nej till solnedgången på stranden för att vi måste äta middag tidigt på kvällen. Ett grillat sardinspett på en strandrestaurang smakar som bäst efter att solen har gått ned!

Kanske är det dags att vi spanjorer funderar över våra tider. Och då menar jag inte bara mattiderna utan även våra arbetstider. I mitt land är det många arbetsplatser där arbetsdagen drar ut alltför mycket på tiden. Det tycks finnas en oskriven lag som säger att den som stannar längst på kontoret, är den som jobbar mest. Det verkar som om folk vill skryta med att de åker hem sent. Men jag menar att det är ett stort misstag! 

Jag minns mina första arbeten där mötena ibland startade klockan 19 och jag tyckte det var förfärligt. Jag har alltid varit avundsjuk på de mer rimliga arbetstiderna i andra europeiska länder. Fritid är motiverande för de anställda och tid att njuta av fritiden för sig själv eller tillsammans med familjen, är enligt min mening, lika viktigt som lönen. Jag är övertygad om att ändrade tider skulle främja en ökad produktivitet i Spanien. 

Jag tror också att vi måste anstränga oss för att vara mer kreativa. Kreativiteten är avgörande för att förbättra produktiviteten och även vår livskvalitet. I Spanien råder brist på kreativitet. Kanske det goda klimatet har gjort oss bekväma och till konformister. Jag skulle vilja vara naiv nog att tro att krisen kommer att göra oss mer kreativa och får oss att ändra på en del saker. 

Många egen- och småföretagare, även en del större företag, har gjort enorma ansträngningar för att anpassa sig till de nya tiderna. Men vi måste göra mer. Nu är det våra ledares tur att vara kreativa och introducera olika finanspolitiska åtgärder som ekonomiskt uppmuntrar arbete och stöttar entreprenörskap, såsom lägre arbetskostnader och skatteavdrag som ROT och RUT i Sverige. Samt andra åtgärder som motiverar entreprenörer. I Spanien finns för många myndighetsanställda med fasta tjänster! 

Slutligen, nu när distansarbete har blivit normen i de flesta länder, skulle vi kunna introducera åtgärder för att locka nordeuropéer till Spanien för att jobba härifrån. Några enkla skattegrepp och digitala förbättringar skulle skapa incitament och dragningskraft, med mycket positiva konsekvenser för Spanien. 

Möjligen får vi lägga manken till för att vänja oss vid att äta middag tidigare, men om det hjälper oss att bli mer kreativa, så är jag övertygad om att vi kan förvandla krisen till en unik möjlighet.
            [ingress] => Jag har precis kommit hem och klockan är kvart i tio på kvällen. Egentligen är det väl inget märkvärdigt med det, men med tanke på att min fru och jag kom hem efter att ha tagit ett glas vin med mina svärföräldrar och att det är fredag kväll i Spanien, börjar det låta konstigt, eller hur? Vi hade stämt träff klockan sju på kvällen. Till och med när jag bodde i Sverige, brukade jag möta upp vänner senare än så för att äta middag! 
            [headline] => Nytänkande efter Covid-19
            [page] => 0
            [modified] => 20210520122609
            [created] => 20201117194027
            [publishStart] => 20201130064600
            [publishStop] => 20210516204059
            [fullArticle] => Nytänkande efter Covid-19 Jag har precis kommit hem och klockan är kvart i tio på kvällen. Egentligen är det väl inget märkvärdigt med det, men med tanke på att min fru och jag kom hem efter att ha tagit ett glas vin med mina svärföräldrar och att det är fredag kväll i Spanien, börjar det låta konstigt, eller hur? Vi hade stämt träff klockan sju på kvällen. Till och med när jag bodde i Sverige, brukade jag möta upp vänner senare än så för att äta middag!  Pandemin som vi befinner oss mitt i, påverkar onekligen livet så som vi känner det. Det är inte min intention att skriva om Covid-19 och dess konsekvenser på hälsan och ekonomin. Om det har vi redan mängder med information, för mycket till och med, framför allt från spanska medier som obarmhärtigt invaderar oss. Dock funderar jag över om någon av dessa förändringar som pandemin påtvingat oss, kan leda till att vi spanjorer överväger att göra vissa saker på ett annat sätt. 

Om jag återgår till anekdoten som jag inledde med, så får de aktuella restriktionerna mig att reflektera kring om pandemin kommer att ändra mattiderna vi har i Spanien. Som ni vet är det vanligt att middagen i Spanien intas väldigt sent. Ibland har jag gjort upp med vänner om att gå ut och äta och de meddelar att de bokat bord till klockan 22. Denna situation har alltid översköljt mig med en stor trötthet. När jag kommer till restaurangen är jag inte bara hungrig utan även dödstrött! Dessa tider, särskilt mitt i veckan, är inte bra varken för min hälsa eller för min vila. Men det är klart, jag vill inte sticka under stol med att jag i juli månad skulle ha svårt att tacka nej till solnedgången på stranden för att vi måste äta middag tidigt på kvällen. Ett grillat sardinspett på en strandrestaurang smakar som bäst efter att solen har gått ned!

Kanske är det dags att vi spanjorer funderar över våra tider. Och då menar jag inte bara mattiderna utan även våra arbetstider. I mitt land är det många arbetsplatser där arbetsdagen drar ut alltför mycket på tiden. Det tycks finnas en oskriven lag som säger att den som stannar längst på kontoret, är den som jobbar mest. Det verkar som om folk vill skryta med att de åker hem sent. Men jag menar att det är ett stort misstag! 

Jag minns mina första arbeten där mötena ibland startade klockan 19 och jag tyckte det var förfärligt. Jag har alltid varit avundsjuk på de mer rimliga arbetstiderna i andra europeiska länder. Fritid är motiverande för de anställda och tid att njuta av fritiden för sig själv eller tillsammans med familjen, är enligt min mening, lika viktigt som lönen. Jag är övertygad om att ändrade tider skulle främja en ökad produktivitet i Spanien. 

Jag tror också att vi måste anstränga oss för att vara mer kreativa. Kreativiteten är avgörande för att förbättra produktiviteten och även vår livskvalitet. I Spanien råder brist på kreativitet. Kanske det goda klimatet har gjort oss bekväma och till konformister. Jag skulle vilja vara naiv nog att tro att krisen kommer att göra oss mer kreativa och får oss att ändra på en del saker. 

Många egen- och småföretagare, även en del större företag, har gjort enorma ansträngningar för att anpassa sig till de nya tiderna. Men vi måste göra mer. Nu är det våra ledares tur att vara kreativa och introducera olika finanspolitiska åtgärder som ekonomiskt uppmuntrar arbete och stöttar entreprenörskap, såsom lägre arbetskostnader och skatteavdrag som ROT och RUT i Sverige. Samt andra åtgärder som motiverar entreprenörer. I Spanien finns för många myndighetsanställda med fasta tjänster! 

Slutligen, nu när distansarbete har blivit normen i de flesta länder, skulle vi kunna introducera åtgärder för att locka nordeuropéer till Spanien för att jobba härifrån. Några enkla skattegrepp och digitala förbättringar skulle skapa incitament och dragningskraft, med mycket positiva konsekvenser för Spanien. 

Möjligen får vi lägga manken till för att vänja oss vid att äta middag tidigare, men om det hjälper oss att bli mer kreativa, så är jag övertygad om att vi kan förvandla krisen till en unik möjlighet. 
            [puff] => 
            [member] => p
            [commercialArticle] => n
            [includeInRss] => 1
            [intressenter] => 
            [deletionHash] => 
        )

)